med anledning av prop. 1998/99:30 Investerarskydd

Motion 1998/99:Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m)

I propositionen föreslås införande av en lag om investerarskydd.
Lagförslaget har tillkommit som en följd av ett EG-direktiv. Det innebär
att en investerare skall kunna få ersättning från investerarskyddet med
sammanlagt högst 250 000 kronor per institut. Regeringen påpekar själv i
propositionen att föreslaget investerarskydd egentligen inte kan bedömas
fylla någon större funktion i Sverige. Gällande konkursregler, förekomst
av ansvarsförsäkringar och skadeståndsrätt enligt aktiekontolagen kan
antas täcka de flesta möjliga situationer. Investerarskyddet blir därför i
praktiken mest ett skydd mot brottsliga förehavanden eller administrativa
fel utförda inom anlitat värdepappersinstitut.

Tillkomsten av ett investerarskydd är dock tänkt att uppmuntra investerare
att köpa investeringstjänster inte bara av inhemska företag utan också av
företag från andra länder inom EU. Härigenom skapas bättre förutsättningar
för den inre marknaden.

Administrationen av investerarskyddet (6)

Den finansiella och administrativa uppbyggnaden av ersättningssystemen
för respektive medlemslands investerarskydd regleras inte i EG-
direktivet. I direktiven till och i slutbetänkandet från den utredning som
ligger till grund för propositionen Ett svenskt investerarskydd (SOU
1997:125) förordas att investerarskyddet skall drivas i privat regi. Vi
finner det märkligt att regeringen trots detta valt att gå på en annan linje
genom att förorda Insättningsgarantinämnden som administratör. Detta
görs trots att inte ens Insättningsgarantinämnden själv rest några
invändningar i sitt remissyttrande mot utredningens förslag om en privat
administratör. Insättningsgarantinämnden såg tvärtom fördelar med att
inte inrätta en gemensam myndighet med ett brett garantiansvar.

Regeringens motivering för att välja Insättningsgarantinämnden är att för-
valtningen blir mer kostnadseffektiv. Detta kan verkligen ifrågasättas. Tänkta
investerarskydd kommer kanske aldrig att träda i funktion. Det blir inte ens
vid en pessimistisk bedömning frågan om några mer omfattande åtaganden i
framtiden. Som nämnts ovan täcks eventuella problem som kan uppstå av
andra redan befintliga skyddsmekanismer. Detta borde tala för ett enkelt och
flexibelt system.

Då talar det mesta för att ett privat administrerat investerarskydd är mest
kostnadseffektivt. Om det till exempel överlåts åt aktörerna på värdepappers-
marknaden att själva bygga upp och administrera investerarskyddet, blir
sökkostnaderna för information och kompetens lägre. Dessutom förstärks
incitamenten för att hålla låga kostnader. Tänkta samordningsfördelar mellan
insättningsgarantin och investerarskyddet är dessutom mycket små, eftersom
dessa systems uppgifter är av helt olika karaktär.

Vi vill därför förorda att propositionen avslås i denna del och att riksdagen
istället förordar en privat administratör av investerarskyddet.

Investerare som omfattas av skyddet (7.3)

Regeringen har i förhållande till utredningens förslag vidgat den krets
som kan komma ifråga för ersättning från investerarskyddet. Detta
innebär att regeringen avstått från att utnyttja de undantagsregler som
EG-direktivet medger. Det innebär att regeringen också i
investerarskyddet räknar in professionella och institutionella placerare,
myndigheter, personer i ledande ställning i de institut som är anslutna till
investerarskyddet och närstående till dessa personer samt större bolag.

Vi menar att detta innebär ett brott mot grundtanken med investerar-
skyddet som ett i första hand verksamt konsumentskydd för privatpersoner
och mindre företag. Den högsta möjliga ersättningen om 250 000 kronor
indikerar också att det är främst mindre investerare som avses ersättas av
investerarskyddet.

Vi vill därför förorda att propositionen avslås i denna del och att EG-
direktivets möjlighet till undantag för att minska kretsen av potentiella för-
månstagare från investerarskyddet utnyttjas fullt ut.

Övertagande av fordran (9.3)

Regeringen förordar att staten träder in framför investeraren i dennes rätt
mot värdepappersinstitutet om ersättning utbetalas. Utredningen och de
flesta remissinstanserna var av uppfattningen att investeraren och staten
skall ha samma inbördes prioritet vid utdelning i konkursen. Vi delar
denna uppfattning.

Vi vill därför avslå propositionen i denna del och istället förorda att staten
och investeraren gives samma inbördes prioritet vid utdelning i konkurs.

Investerarskyddets finansiering (11)

Regeringen föreslår att Insättningsgarantinämnden skall ges stor valfrihet
när det gäller utformningen av finansieringen av investerarskyddet. Det
förutsätts att finansieringen sköts via avgifter som tas ut av de institut
som tillhör skyddet.

Vi menar att det särskilt bör fastslås att ansvarig förvaltare skall ha skyl-
dighet att välja mest kostnadseffektiva lösning. Det talar mot det förslag till
fondering som regeringen beskriver i propositionen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1998/99:30 i ovan angivna delar och
begär nya förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 26 november 1998

Lars Tobisson (m)

Lennart Hedquist (m)

Fredrik Reinfeldt (m)

Anna Åkerhielm (m)

Gunnar Axén (m)

Catharina Hagen (m)

Per Bill (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Bo Lundgren (m)

Margit Gennser (m)