med anledning av prop. 1998/99:137 Införande av schablonberäkning på elmarknaden, m.m.

Motion 1998/99:N24 av Ingegerd Saarinen (mp)

1 Bakgrund

1.1 Miljöpartiets kritik av elmarknadsreformen

Miljöpartiet de gröna har sedan länge kritiserat att svenska hushåll måste
betala 2 500 kronor för att byta leverantör om sex månader, medan
exempelvis norska och finska hushåll kan byta helt kostnadsfritt med två
till tre veckors uppsägningstid. Detta är en uppfattning som Miljöpartiet
delar med bland andra Hyresgästföreningen, HSB, Riksbyggen, Sabo,
Villaägarna, Konsumentrådet, LO och TCO.

Det finns tre stora nackdelar med dagens regelverk:

För det första har de svenska reglerna lett till en väsentlig prisskillnad
mellan de nordiska länderna, t.ex. Norge och Sverige, som egentligen är helt
omotiverad, eftersom leverantörerna köper el på en gemensam nordisk
elbörs.

För det andra försvårar det nuvarande regelverket införandet av "grön el".
Sedan 1996 miljömärker Naturskyddsföreningen el som levereras från
vindkraftverk, biobränslen och solenergi samt vattenkraft som byggts ut före
1996. Hittills är det mest företag som haft en reell chans att välja vilken el
de
vill köpa. För elkonsumenter i villa eller lägenhet har det varit för dyrt och
krångligt att byta till en elleverantör som levererar miljömärkt el.

För det tredje blockerar reglerna ett brett och kostnadseffektivt införande
av de nya elmätarna. Ett företag som installerar fjärravlästa och timregi-
strerande elmätare hos alla kunder ger dem ju samtidigt friheten att välja en
annan leverantör. Efter två och ett halvt år med avreglerad elmarknad har
färre än 20 000 hushåll installerat en sådan mätare i samband med leveran-
törsbyte. Detta är olyckligt, eftersom de nya elmätarna har många fördelar
och bl.a. uppmuntrar till energibesparing. Övergången kommer att ta orimligt
lång tid och bli mycket dyr om nätbolagen ska fortsätta att installera en
mätare här och en annan där i anslutning till byte av elleverantör.

1.2 Regeringens positiva omsvängning

För ungefär ett år sedan menade regeringen (i prop. 1997/98:159) att det
finns "flera skäl att hålla fast vid kravet på timvis mätning som
huvudprincip", men att det bör "övervägas att av rättviseskäl,
konkurrensskäl och kostnadsskäl undanta kunder med låg elanvändning,
dvs. lägenhetskunder och liknande, från grundprincipen om timvis
mätning".

Med stöd av krav från riksdagens näringsutskott och fortsatt utrednings-
arbete har regeringens omsvängning fullbordats i och med den nu aktuella
propositionen. Nu är det inte bara "lägenhetskunder och liknande" som
slipper timmätning, utan i praktiken 99,5 % av alla svenska elkunder. Timvis
mätning är med regeringens förslag inte längre huvudprincip, utan ett
undantag.

Det är i grunden positivt att elmarknadsreformen justeras så att konkur-
rensen kommer även de små elkunderna till godo. Miljöpartiets kritik är i
huvudsak tillgodosedd, varför vi endast har mindre invändningar mot
förslagen rörande elkonsumenterna. När det gäller de nya förslagen rörande
de små elproducenterna har vi däremot betydande synpunkter.

2 Elmätare för energisparande

De nya fjärravlästa och timregistrerande elmätare som nu finns på
marknaden och som hittills utnyttjats av det fåtal konsumenter som bytt
elleverantör har många fördelar, inte minst att de uppmuntrar till
energibesparing genom information.

Ett gott exempel är visionära Sollentuna Energi, som för ett par år sedan
valde att bekosta fjärravlästa elmätare för alla sina 23 000 hushåll. Företaget
ansåg att åtgärden var företagsekonomiskt rationell genom att avläsningen nu
kan ske automatiskt. En storskalig upphandling och installation av elmätarna
gjorde att kostnaden stannade på 1 400 kronor per hushåll.

Miljöpartiet föreslår att ett rationellt och kostnadseffektivt införande av de
nya elmätarna bör utredas närmare. Frågan handlar närmast om hur
energibolagen kan stimuleras till samlade insatser för att byta till de nya
elmätarna. Förutom exemplet från Sollentuna bör även norska erfarenheter
studeras närmare. I Norge åläggs nätbolagen att installera nya elmätare för
kunder med elförbrukning över viss konsumtionsnivå. Denna nivå sänks
successivt och förutbestämt så att en förutsägbar, stegvis utbyggnad erhålls.
Genom att använda en sådan metod uppnås två fördelar. För det första
installeras elmätarna först hos de elkunder som har den största konsumtionen
och därmed får goda möjligheter att ändra sitt konsumtionsmönster och spara
energi. För det andra vet nätbolagen lång tid i förväg vilka kunder som ska
omfattas av installationen vid exakt vilken tidpunkt och har möjlighet att
minimera sina kostnader.

En annan intressant metod introducerades i Norge från den 1 januari 1999.
Den innebär ett krav på nätbolagen att avläsa den exakta förbrukningen fyra
gånger per år för hushållskunder med en årlig förbrukning över 8 000 kWh,
vilket i praktiken omfattar alla som bor i villa. Faktureringen ska vidare ske i
efterhand baserat på den verkliga förbrukningen. Den här lagändringen ger
kunden en exakt faktura och skapar incitament för nätbolagen att i samband
med ett normalt återkommande byte av elmätare föredra en ny, fjärravläst
elmätare, eftersom man därigenom undviker onödigt stora avläsnings-
kostnader.

3 Skyddet för små elproducenter

När riksdagen behandlade förslaget till reformering av elmarknaden
(prop. 1993/94:162, bet. 1993/94:NU22) förlängdes skyddet för små
elproducenter från föreslagna tre år till fem år. Riksdagens näringsutskott
ansåg att skyddet för små elproducenter borde finnas i fem år, även om
man vid en utvärdering av leveranskoncessionssystemet skulle finna att
systemet borde avvecklas efter tre år. Nu är vi i den situationen, fastän
den resterande tidsperioden är 14 månader och inte två år.

Detta löfte om ett femårigt skydd innebär enligt Miljöpartiets mening att
de små elproducenterna skall tillförsäkras rimliga ekonomiska förutsättningar
som ger investeringsvilja och skälig lönsamhet. Inga radikala förändringar
bör göras i de ekonomiska förutsättningarna under övergångsperioden fram
till år 2001 jämfört med nuläget.

En andra viktig utgångspunkt för oss är att vi vill hitta en lösning i denna
fråga som så långt som möjligt inte enbart är en övergångslösning under 14
månader, utan som också är framåtsyftande för tiden efter år 2000. Det är av
största betydelse att söka nå stabilitet i förutsättningarna för att investera i
småskalig elproduktion. Producenterna skall känna rimlig säkerhet om vad
som gäller också efter år 2000. En sådan stabilitet är av största vikt för att
uppnå det energipolitiska målet om ökad utbyggnad av vindkraften. Också
nivån på ersättningen är viktig i detta sammanhang. Rimliga ekonomiska
förutsättningar måste ges också på längre sikt. De statliga investerings-
bidragen till vindkraftsutbyggnad är betydelselösa om det inte går att få
rimlig ekonomi på vindkraftsproduktionen. Både stabilitet och ersättnings-
nivå är alltså viktiga för att förhindra att vi får en stagnation i
vindkraftsut-
byggnaden.

3.1 Mottagningsplikten

Regeringen föreslår i propositionen att mottagningsplikten för
elproduktion från små producenter etableras på marknadsmässiga
grunder genom att elproduktionen konkurrensupphandlas samordnat på
initiativ från Svenska kraftnät. På detta sätt menar regeringen att
stödbehovet för de små elproducenterna kan begränsas. Denna tankegång
är ett alternativ till LEKO-utredningens förslag om ett särskilt
inköpsbolag med mottagningsplikt, vilket möjligen är en administrativt
mer tungrodd lösning.

Miljöpartiet anser att den långsiktigt bästa lösningen förmodligen är ett
inköpsbolag, lämpligen kopplat till Svenska kraftnät, men att denna lösning
kan vara svår att genomföra till 1 november i år. Samtidigt frågar vi oss om
den av regeringen aviserade konkurrensupphandlingen hinner genomföras på
den korta tid som finns till förfogande. Det för oss viktiga i denna del är att
upphandlingen/försäljningen av de små elproducenternas produktion sker
samordnat och i konkurrens. Detta möjliggör också i förlängningen en
förstärkning av marknadsföringen av miljöanpassad el och ger över huvud
taget stimulans till marknaden för "grön" el. Miljöpartiet avvisar därför inte
förslaget i propositionen, givet att det är genomförbart, men ser helst en
lösning som håller på sikt.

3.2 Ersättning till små elproducenter

Den lösning man väljer för mottagningsplikten sammanhänger delvis
med den andra delen av frågan: Hur producenterna skall kompenseras för
mellanskillnaden mellan erhållet marknadspris för elen och en rimlig
garanterad ersättningsnivå. I denna del säger regeringen ingenting i
propositionen, utan avser att återkomma i höstens budgetproposition.
LEKO-utredningens förslag i denna del är att producenterna skall
kompenseras via anslag över statsbudgeten. Alternativt föreslår man en
särskild tillfällig avgift på alla elanvändares elräkning under
övergångsperioden. Utredningen är dock inte helt färdig i denna del utan
avser att återkomma i sitt slutbetänkande den 1 september om bl.a. de
små elproducenternas ekonomiska förutsättningar.

Utifrån det underlag som nu föreligger menar Miljöpartiet att det rimliga är
att alla elanvändare, snarare än alla skattebetalare, bidrar till finansieringen
av ersättningen till de små elproducenterna. I dag betalas indirekt mer-
kostnaden för småskalig elproduktion av respektive leveranskoncessionärs
kunder. Eftersom den småskaliga elproduktionen är koncentrerad till vissa
geografiska områden, vindkraften t.ex. till Gotland och västkusten, så bidrar
elkonsumenterna i dessa områden extra mycket, oavsett om de köper
småskaligt producerad el eller ej. Långsiktigt bör formen för kompensation
likna den som redan finns idag, men med den skillnad att finansieringen slås
ut på alla elanvändare, t.ex. genom intern finansiering inom Svenska kraftnät
istället för intern finansiering inom respektive leveranskoncenssionär. På kort
sikt kan andra lösningar erfordras på grund av den korta tid som nu är kvar
till dess att leveranskoncessionssystemet upphör.

Det är svårt att uttala sig om nivån på ersättningen, dels på grund av att
marknadsvärdet av den småskaliga elproduktionen efter den 1 november
1999 inte är känt, dels på grund av att LEKO-utredningens underlag till de
små elproducenternas ekonomiska förutsättningar ännu inte är färdigt. Kritik
har riktats mot de översiktliga siffror som redovisats. I dag är den garan-
terade ersättningsnivån i genomsnitt 25 öre/kWh, vilket baseras på priset
leveranskoncessionären tar ut av hushållskunder och mindre förbrukare med
avdrag för skälig administration och vinst. Vi avser att återkomma i fråga om
ersättningsnivån i samband med behandlingen av statsbudgeten.

Det bör också understrykas att kompensationen till de små elproducenterna
rimligen är av övergående karaktär. På kortare sikt behövs det ersättnings-
system som diskuterats ovan. På lång sikt bör ett höjt marknadspris för
"grön" el i kombination med en socialekologisk skatteväxling göra att
kompensationen inte behövs. Skatteväxlingen innebär att den förnybara
energiproduktionens konkurrensförutsättningar gynnas på den mer miljö-
störande produktionens bekostnad.

4 Hemställan

4 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att utreda ett rationellt och
kostnadseffektivt införande av fjärravlästa och timregistrerande
elmätare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skyddet för små elproducenter.

Stockholm den 30 juli 1999

Ingegerd Saarinen (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Mikael Johansson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Per Lager (mp)

Elanders Gotab, Stockholm 1999