med anledning av prop. 1998/99:107 En idrottspolitik för 2000-talet - folkhälsa, folkrörelse och underhållning

Motion 1998/99:Kr26 av Lennart Kollmats (fp)

Idrotten - kärnan i det
ideella Sverige

Inledning

Folkpartiet noterar inledningsvis med tillfredsställelse att
regeringen också framöver vill basera sin idrottspolitik på
den fria och självständiga idrottsrörelsen och ge den ett
aktivt stöd. Det är positivt att man visar respekt för idrottens
självständighet genom att inte ställa sig bakom
Idrottsutredningens förslag om statligt fastslagna
verksamhetsmål.

Regeringen redovisar tre grundstenar för statens syn på motion och idrott.
Det är dock viktigt att understryka att det finns en viss motsättning mellan
elementen i den av regeringen föreslagna nationella synen på motion och
idrott för 2000-talet. Om samverkan mellan staten och idrottsrörelsen blir för
stark så blir det svårt att samtidigt nå målet om en fri och självständig
idrotts-
rörelse. Denna målkonflikt måste motverkas till den fria och självständiga
idrottsrörelsens fördel.

Folkpartiet har inget att erinra mot den tredje grundsten; att elitidrottens
kommersiella del skall bedrivas utan offentliga subventioner.

En självständig folkrörelse

Idrottsrörelsen är härlig. Den engagerar, sammanför, gläder,
stimulerar, får människor att växa, fostrar och ibland
frustrerar. Men idrottsrörelsen måste se upp så att inte
företrädare för det offentliga börjar lägga sig i för mycket.
Ordet folkrörelse innebär rimligen att medlemmarna ska
bestämma och ta ansvar och konsekvenser för sina beslut.

Det finns en skiljelinje mellan stat och föreningsliv. I propositionen
markeras idrottens plats i samhällsplaneringen, liksom elitidrottens ställning
och särskilda behov.

I Idrottsutredningen gjordes en intressant genomgång av idrottens ut-
veckling.

Statens och kommunernas förhållningssätt gentemot idrottsrörelsen har
haft olika tyngdpunkt. Politiker och tjänstemän har ofta haft svårt att skilja
på
sina uppdrag. Det ska också sägas att "kommunaliseringen och förstat-
ligandet" av idrotten många gånger drivits på även från idrottens sida.
Ansvaret för anläggningar lades på kommunen och föreningslivets ansvar
marginaliserades. Det är en svår balansgång men helt klart finns ett utrymme
att idag t.ex. återföra ansvar för anläggningar till föreningslivet.

Det är således viktigt att hålla isär rollerna. Klarar inte idrotten och staten
detta kan det gå illa. Det värsta exemplet på korporativ samlevnad är idrotten
i de gamla kommunistdiktaturerna. Idrotten blev en del av propagandan och
den underordnades politiska syften för att bevisa det totalitära systemets
"överlägsenhet". Barn- och ungdomsidrotten underordnades helt drömmar
om guldmedaljer och vinster. Rovdriften på talanger var, har det i efterhand
visat sig, makaber.

I propositionen understryks att god folkhälsa, god etik, jämställdhet,
integration och demokratisk fostran ska främjas inom idrotten, och
Riksidrottsförbundet (RF) får ansvaret för att så sker. Uppgiften är viktig,
men inte helt enkel. Folkpartiet delar regeringens syn att staten inte ska
sätta
upp mål för idrottsrörelsens egen verksamhet. Samtidigt är det rimligt att
staten formulerar sin avsikt med de medel som ställs till idrottens förfogande.
Här är det ändå väsentligt att det inte blir detaljstyrning med t.ex.
långtgående och detaljerade synpunkter på hur styrelserna bör se ut, hur
verksamheten bör fördelas på kvinnor respektive män. Det är dessutom krav
som är tuffare än de man ställer på sin egen verksamhet, och även högre krav
än på t.ex. sammansättningen i andra församlingar. Tänk om staten på
motsvarande sätt ställde krav på hur partierna skulle formera sin verksamhet
för att ha rätt till partistöd! Det är utmärkt med höga ambitioner, syftet är
gott, men det kan ändå bli fel. Organisationsbeslut inom föreningar, liksom
alla andra avgöranden om hur verksamheten skall bedrivas, är inte en statlig
eller kommunal fråga. Däremot är det mycket väsentligt att på olika sätt
arbeta med attityderna i de berörda frågorna.

De administrativa pålagorna skall rapporteras. Sådana beslut skall fattas av
föreningarna själva i sina olika organ. Statens hållning, liksom kommu-
nernas, bör vara att stödja och stötta föreningslivet, inte styra och ställa.
En
följd blir annars också att kraven på uppgiftslämnande från föreningarna till
staten ökar dramatiskt; alla dessa statens ambitioner skall utvärderas och det
tillkommer föreningarna att leverera in det staten behöver för detta uppdrag.

Ett visst offentligt stöd är berättigat för att stärka föreningarna och öka
möjligheterna till en bred verksamhet öppen för många. Självständigheten i
regeringens aktuella förslag markeras genom att Riksidrottsförbundet får
ansvaret för fördelningen av de statliga pengarna. Det leder paradoxalt nog
till att RF lyfts ännu längre upp i statens knä, eftersom förbundet därmed
också får ställning som myndighet. En sådan relation inger oro och
effekterna bör följas.

Idrottens ekonomiska
förutsättningar

Avgörande för om det även i framtiden skall finnas en stark
fri och självständig idrottsrörelse i Sverige även under 2000-
talet är att idrottsrörelsen själv kan kontrollera en stor del av
sin ekonomi. Till en viss del kommer idrottsrörelsen alltid att
vara betjänt av offentligt stöd. Därför är det inte så konstigt
att många har uppfattat det positivt att överskottet från
Svenska Spels värdeautomater, som ska tillfalla idrottens
barn- och ungdomsverksamhet, beräknas att uppgå till brutto
300 Mkr årligen, inklusive värdeautomatspel som placeras i
bingohallar. Detta är en sen men välkommen kompensation
för under två decennier förlorade andelar av spelmarknaden.

Folkpartiet liberalerna har i grunden inget att erinra mot att värdeautomater
får placeras även i bingohallarna. Dessa hallar drivs av folkrörelserna och det
är därför rimligt att folkrörelserna själva även får anordna spelet på
värdeautomaterna och också besluta om fördelningen av överskotten.
Förslaget innebär att idrottsrörelsen ska få huvuddelen av överskottet från de
så kallade värdeautomater som Svenska Spel ska sätta upp i lokaler och
bingohallar. Regeringen gör prognosen att 200-250 miljoner kan tillföras
idrotten. Mot detta finns flera invändningar. För det första konkurrerar värde-
automaterna direkt med den lokala spelmarknaden, som är en viktig
inkomstkälla för föreningarna. Det nuvarande varuspelet trängs undan av det
automatspel som skall introduceras i bingohallarna. Flera lokala bingo-
allianser har redan protesterat eftersom de egna apparaterna ger större
inkomster - inkomster, som föreningarna fördelar lokalt.

För det andra visar erfarenheten att kommunerna anpassar sig efter vilka
inkomstkällor idrotten har, antingen genom att höja hyror och avgifter eller
genom att sänka bidragen. Så skedde i många kommuner när inkomsterna av
Bingolotto växte. För det tredje visar erfarenheten att staten brukar minska
sina anslag om det finns annan finansiering att tillgå.

Idrottsrörelsen kan sannolikt inte räkna in något större nettotillskott förrän
man har pengarna i handen om några år. Det är allvarligt att det nya systemet
ändrar relationerna, så att det blir staten som genom Svenska Spel fördelar
inkomsterna. Det är fel i två steg, dels innebär detta att man stoppar
föreningsdrivet spel och i stället ställer dit statens maskiner, dels att
resurs-
fördelningen nationaliseras, i stället för att som nu fördelas på plats. Detta
bör ges regeringen till känna.

Statens spel versus
folkrörelsernas spel

De statliga pengarna för idrotten betyder faktiskt inte riktigt
så mycket som debatten ibland ger intryck av. Ungefär 65
procent av idrottens inkomster skaffar klubbarna själva fram
genom avgifter, reklam, lotterier etc. Den näst största
inkomstkällan är kommunala bidrag. De direkta
statsbidragen ligger på cirka 7 procent.

Därför blir det sannolikt också mycket av ett nollsummespel när
regeringen nu antar att statsbidraget ska öka med ett par hundra miljoner.

Regeringen föreslår också nu i propositionen en särskild utredning med
uppdrag att presentera förslag på hur föreningslivets ställning på den svenska
lotterimarknaden ska kunna stärkas. Detta borde inte vara nödvändigt.
Förslagen finns redan presenterade av ett flertal utredningar.

Statliga spel har tagit över en allt större andel av spelmarknaden från
folkrörelserna under de senaste tre decennierna. Regeringen föreslår också i
en annan proposition att enbart staten skall kunna bedriva kasino. Detta
kommer att minska folkrörelsernas utrymme ytterligare i ett läge när
folkrörelsernas andel av spelmarknaden snarare bör öka igen. Den är för
närvarande cirka 20 procent och har tidigare varit uppåt 30 procent.
Folkpartiet liberalerna anser inte - till skillnad från regeringen - att det är
nödvändigt att kasinoverksamhet ska anordnas av statliga företag. Idrotts-
föreningar och folkrörelserna har stora inkomster från spel- och lotteri-
verksamhet och det är inte önskvärt att staten konkurrerar ut dessa. Det kan
inte vara riktigt att staten - som redan är en stark aktör genom AB Svenska
Spel med 42 procent i marknadsandel - skall konkurrera ut folkrörelserna
ännu mer genom att införa ett statligt monopol i en sektor av spelmarknaden.

Folkpartiet liberalerna har därför i en annan motion föreslagit att också
folkrörelseägda företag skall få anordna kasinon. Detta får ske genom ett
licensförfarande. Självklart skall samma regelverk, krav och tillsyn gälla
oavsett huvudmannaskap.

Möjligheter till egenfinansiering betyder mycket för att kunna vara
oberoende. Kommunernas och statens del av idrottens finansiering genom
bidrag är ganska liten, mindre än vad många tror. Det mesta av
finansieringen drar föreningarna in själva, det kommunerna bidrar med är
framförallt arenor att kunna träna och tävla på.

God folkhälsa grundläggs i
skolåldern

Opinionsbildning i folkhälsofrågor är en viktig uppgift som
idrottsrörelsen med fördel kan fylla. Flera föreningar och
förbund bedriver, utöver sin ordinarie verksamhet, speciella
projekt för folkhälsa och friskvård i samarbete med
landsting, kommuner och inte sällan företag. Detta är positivt
och bör kunna utvecklas ytterligare.

Det är något förvånande att regeringen i sin bedömning beträffande
folkhälsan inte ser landstingens ansvar för folkhälsan och dessutom att
landstingen bör ha en given roll som en bra samarbetspartner till
idrottsrörelsen i dessa frågor.

Inom alltför många idrottsföreningar finns tydliga inslag av en elitisering
av barns och ungdomars verksamhet, ofta med utslagning som direkt följd.
Redan innan puberteten kan unga plockas ut för satsningar i just sin
åldersgrupp. Nyligen har åter läkare känt sig föranledda att kritisera den allt
hårdare träningen bland barn och ungdomar. Följderna kan bli allvarliga om
träningsdosen är för stor i förhållande till en outvecklad kropp. Detta kan
leda till direkta fysiska skador. Trots att Riksidrottsförbundet är tydligt i
sitt
budskap och menar att barn- och ungdomsidrott skall vara roligt och
ingenting annat så är verkligheten trots detta ofta en annan.

De som inte plockas ut får ofta inte chansen att vara med och idrotta
längre. Detta kan i vissa fall leda till psykiska skador hos den unge. Denna
grymma utslagning borde inte få fortsätta i dagens ungdomsidrott. Men det
är just vad den gör, inom vissa idrottsgrenar mer och i andra mindre. Att det
dessutom ofta sker med hjälp av offentligt ekonomiskt stöd gör det än mer
allvarligt.

Ett stort antal rapporter har under senare år visat på en oroande utveckling
vad gäller barns och ungdomars fysiska aktivitet. Samtidigt som idrotts-
rörelsen engagerar en mycket stor del av ungdomen finns det ett växande
antal fysiskt helt passiva. Det spontana idrottandet, utanför idrottsrörelsens
organiserade verksamhet, har minskat under det senaste decenniet.

Denna utveckling får konsekvenser för folkhälsan. Redan idag pekar
forskarna på ökad förekomst av övervikt och fetma, vilket i sin tur ger
upphov till ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, åldersdiabetes och
benskörhet. Lyckas vi inte hejda utvecklingen riskerar kostnaderna för både
individ och samhälle att bli mycket stora.

Idrottsrörelsen kan, som frivillig folkrörelse, aldrig ha huvudansvaret för
att nå alla barn och ungdomar med ett positivt budskap om motionens och
den fysiska aktivitetens betydelse samt en allmän hälsofostran. Denna
uppgift ligger, och måste framöver också ligga, på skolan.

Mot den bakgrunden är det beklämmande att den svenska skolan idag är
sämst i Europa när det gäller idrott i skolan. Visserligen gjordes 1998 en liten
korrigering av den neddragning av antalet idrottstimmar 1994 års läro-
plansrevidering innebar. Denna ökning är emellertid marginell. Idrottsämnet
har dessutom förändrats innehållsmässigt så att det nu har en omfattande
teoretisk del på bekostnad av den fysiska aktiviteten.

Regeringens idrottspolitiska proposition talar mycket och väl om
betydelsen av fysisk aktivitet i skolan. Den föreslår också insatser för att
förbättra den fysiska miljön runt skolorna. För att åstadkomma en märkbar
förbättring måste ämnet idrott och hälsa betonas mera i skolans kursplaner
och programmål. Syftet med idrottsundervisningen måste vara inte bara att
ge ungdomarna tillfälle till den nödvändiga fysiska aktiviteten, utan också att
ge dem möjlighet att prova på ett brett spektrum av olika idrotter för att ge en
impuls till fortsatt eget idrottande. Här är det viktigt att utbudet inte
koncentreras till de stora, traditionella idrotterna. För att åstadkomma detta
kan idrottsföreningarna och deras ledare vara en viktig resurs, något som
hittills utnyttjats dåligt. Men det är viktigt att slå fast att det inom skolan
är
idrott och hälsa i sitt breda perspektiv som står på schemat. Aktiviteten på
skoltid skall inte till övervägande del bestå av olika tävlingar utan i stället
utgöras av andra former för fysisk träning och av arbete med hälsokunskap.

När det gäller barns idrottande utanför skolan har det hänt något de senaste
femton åren. I början av 80-talet höll tre av fyra barn/ungdomar på med
någon idrott. Den senaste siffran är 69 procent. Den största nedgången har
skett i gruppen yngre tonåringar. I de yngsta grupperna har dock andelen som
idrottar ökat något. Men det finns stora könsskillnader, t.ex. i åldern 13-15 år
är det ungefär varannan flicka som håller på, men tre av fyra pojkar är kvar i
idrotten. En orsak till detta är, menar Idrottsutredningen, det minskade
antalet timmar skolidrott. Argumentet är att detta skapar en brist på idrottslig
skolning och därför ger sämre förutsättningar för barnen att delta i idrott.

Det måste poängteras att idrott också ska finnas tillgänglig för barn och
ungdomar som inte vill tävla. Det är viktigt att ledarna är uppmärksamma på
detta och lägger upp träningen så att inte bara de bästa premieras.

En annan förklaring - mer hoppfull - till det minskande idrottandet är helt
enkelt att unga numera ägnar sig åt spontanidrotter, typ skatebord och
inlines. Verkligheten behöver således inte vara så dyster som man först kan
tro.

Det finns också siffror på vad barns idrottande kostar. Här måste
föreningslivet vara uppmärksamt och sträva efter att göra idrottande enkelt
när det gäller kläder och utrustning.

Kvinnor och män

Det finns en växande hälsoklyfta, som kan mätas i skillnader
i dödlighet, sjukdomar och annan ohälsa. Men det är inte så
enkelt, det handlar inte bara om pengar: Idrotts- och
motionsvanor är en integrerad del av livsstilen och denna
bestäms inte av krassa ekonomiska villkor utan snarare av de
värderingar vi omfattas av.

En stor del av befolkningen ägnar sig åt motion och idrott. Det kan handla
om att delta i organiserad verksamhet, men också egna aktiviteter som t.ex.
promenader, fiske och strövtåg. Trenden är att antalet aktiva timmar ökar per
medborgare och att kvinnorna ligger lite före männen. Sättet att utöva sin
motion har ändrats, från familjen till motion i andra sammanhang, med
kompisar och arbetskamrater. Här är det framförallt kvinnorna som ändrat
sina vanor. Lite tillspetsat kan man säga att idrottsrörelsen bidragit till att
befria kvinnornas motionerande så att det numera handlar om motion för det
egna välbefinnandet mer än att nå bra tävlingsresultat. Idrott och
motionerande utomhus är idag lika vanligt bland kvinnor som män, och
tendensen är att kvinnorna tar för sig mer av motionsutbudet än männen.

Detta mäts t.ex. genom att fler kvinnor än män motionerar med tränare
eller ledare. Lika många kvinnor som män motionerar ensamma. Men det
finns könsskillnader när det gäller tävlingsverksamhet. Där har männen
fortfarande en övervikt. Samma sak gäller när det handlar om att gå och titta
på en tävling. Det är nästa dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor,
men jämfört med tjugo år tillbaka har det dock skett en betydande ökning av
kvinnors intresse av att titta på tävlingar.

Beträffande anläggningar är det mycket angeläget att de som äger
anläggningar - i de flesta fall kommunerna - beaktar hur tider fördelas
mellan flickor och pojkar. Det gäller också i kommunernas planering av nya
anläggningar, så att inte det som ännu så länge kan betecknas som typiska
s.k. flickidrotter, t.ex. ridning, missgynnas i förhållande till andra idrotter.

Handikappidrott

Handikappidrotten i Sverige är mycket framgångsrik vid en
internationell jämförelse. Liksom i andra idrotter har det ökat
intresset också för breddverksamheten. Det har inneburit att
många handikappade har blivit delaktiga i en social
gemenskap, som de annars skulle gått miste om och deras
självförtroende har stärkts. Elitidrottarnas framgångar har
samtidigt bidragit till att attityderna till människor med
handikapp har förbättrats. För att handikappidrotten ska ges
samman förutsättningar som idrotten i övrigt krävs insatser
inte bara av idrottsrörelsen.

Det ska inte vara dyrare eller krångligare för den handikappade att utöva
sin idrott. För att detta ska vara möjligt måste de handikappades behov
tillgodoses bl.a. när det gäller tillgång till anläggningar och fördelning av
tränings- och tävlingstider.

Det som här anförts om bättre möjligheter för handikappade att utöva sin
idrott bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Idrotten förenar

Människor med olika ursprung berikar idrotten och för
många av dem har idrotten stor betydelse, när det gäller att
komma in i det svenska samhället. Med sin mångfald och
lättillgänglighet har idrotten unika möjligheter att
överbrygga motsättningar och öka förståelsen för
invandrarnas situation. Flera exempel visar hur
idrottsrörelsen aktivt ger invandrarna möjlighet att vara med
i samhällsgemenskapen. I Göteborg har SISU en tid utbildat
invandrare till idrottsledare och i Örebro har länets
idrottsförbund spännande projekt för att öppna upp idrotten
för olika grupper av invandrarkvinnor. Samtidigt har många
invandrare på olika sätt berikat svensk idrott som aktiva,
tränare eller ledare. Idrottsrörelsens möjligheter när det
gäller att underlätta integrationen är ytterligare ett argument
mot att minska samhällets stöd.

Internationellt

Folkpartiet liberalerna ser positivt på förslaget om en
arbetsgrupp med uppgift att ta fram en EU-strategi för att
betona idrottens sociala, kulturella och
demokratiutvecklande betydelse.

Antidoping

I utredningen om Doping från 1996 beskrivs Dopingjouren
på Huddinge. Dess verksamhet inleddes 1993 och är en
telefonjour bemannad av två sköterskor som är öppen för
allmänheten i hela landet. Jouren förmedlar också kontakt
med specialister inom sjukvården för uppföljning av
dopingrelaterade problem. Den är öppen fem dagar i veckan
och har sedan den öppnades haft ett ökande antal samtal.
Totalt har jouren sedan sitt öppnande handlagt c:a 18.000
förfrågningar. Under 1997 tog man hand om 3.464 samtal
medan 2.083 inte kunde besvaras på grund av resursbrist.
Det är inte bara allmänheten som ringer. Också åklagare,
domare och advokater utnyttjar jourens expertis.

Till en början finansierades verksamheten av Folkhälsoinstitutet. Dess
ekonomiska engagemang i Dopingjouren har nu upphört då institutet gjort
bedömningen att kompetensen på dopingområdet ökat regionalt och lokalt
och att en finansiering inte kan ske med institutets medel med hänsyn till de
prioriteringar institutet måste göras. Något underlag för institutets bedöning-
ar har inte presenterats. För närvarande finansieras Dopingjouren av lä-
medelsföretaget Pharmacia & Upjohn. Det åtagandet upphör i och med ut-
gången av 1999. Dopingjouren samverkar med det landstingsfinansierade
Kompetenscentrum för dopingfrågor vid Huddinge sjukhus. Kompetens-
centrum utvecklar behandlingsprogram för missbrukare av dopingmedel.
Kompetenscentrum är för sitt arbete beroende av Dopingjouren och upphör
den försvinner hela verksamheten. Några möjligheter att repliera på expertis
regionalt eller lokalt finns inte eftersom sådan inte finns.

Regeringen anger i propositionen att frågor om dopingmedel och
missbruket av dessa medel tas upp i utbildningen av olika yrkesgrupper i
varierande mån. I propositionen framhålls vikten av att berörda studenter och
yrkesgrupper erhåller kontinuerlig kunskap och kompetens inom området
genom fortbildnings- och vidareutbildningsinsatser. Det man inte nämner är
varifrån kunskapen och lärarkompetensen skall tas. Läggs dopingverk-
samheten vid Huddinge sjukhus ner innebär det att man avhänder sig det
kunskapscentrum på riksplanet som behövs för de föreslagna utbildnings-
insatserna.

Detta har också påtalats av Riksidrottsförbundet som anser att jourens
framtid bör tryggas med statliga medel på grund av dess viktiga funktion för
kunskapsinsamlandet.

Eftersom Dopingjouren är av vikt för såväl utbildning och forskning som
för hälso- och sjukvården hemställer vi att staten tar upp förhandlingar med
Landstingsförbundet om hur Dopingjourens framtid skall kunna tryggas.

I regeringens presskommentar till den idrottspolitiska propositionen sägs
att man föreslår en förstärkning av insatserna mot doping. Detta påstående
åtföljs inte av några konkreta förslag. Menar man allvar bör ett första steg
vara att garantera såväl Dopinglaboratoriets som Dopingjourens fortsatta
existens.

Idrottsforskningen

Den nu lagda idrottspropositionen hänskjuter den
organisatoriska lösningen av idrottsforskningen till den
forskningspolitiska propositionen år 2000. Tyvärr finns inte
idrottsforskningen över huvud taget nämnd i det betänkande
som lades av Forskning 2000, Forskningspolitik (SOU
1998:128). Inte heller nämns idrottsforskning i den på detta
betänkande grundade propositionen, Vissa forskningsfrågor
(prop 1998/99:94). Den framtida organisatoriska formen för
den verksamhet, som Centrum för idrottsforskning (CIF) nu
bedriver, är således mycket oklar. Varken
Idrottsutredningen, idrottspropositionen, Forskning 2000
eller propositionen Vissa forskningsfrågor har fört frågan
närmare en lösning. För att forskningen i landet inom
idrottens område ska kunna vara konkurrenskraftig måste det
finnas ett forskningsstödjande organ med en tydlig och stark
organisation som disponerar erforderliga medel.

Den organiserade idrottsrörelsen har för egen del särskilt prioriterat
forskningsfrågor kring barn- och ungdomsidrott, motion och folkhälsa samt
prestationsutveckling. Jämställdhetsfrågor är också ett högt prioriterat
område som skär tvärs igenom de ovan nämnda områdena. Riksidrotts-
förbundet (RF) bör, i enlighet med Idrottsutredningen, ges ett ansvar för att
initiera och stödja forsknings- och utvecklingsverksamhet inom dessa
områden med utgångspunkt i den organiserade idrottens behov.

Folkpartiet ser med oro på att regeringen väljer att vänta med en lösning i
frågan till nästa år.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att statens hållning, liksom kommunernas, bör vara att stödja och
stötta föreningslivet, inte styra och ställa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en uppföljning av effekterna för idrottens
självständiga ställning av Riksidrottsförbundets nya status som myndighet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det felaktiga i att inkomsterna till idrotten fördelas genom
Svenska Spel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktiviteten under skoltid till övervägande del inte skall bestå
av olika tävlingar utan i stället utgöras av andra former av fysisk träning och
av arbete med hälsokunskap,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnor och män inom idrotten,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre möjlighet för handikappade att utöva sin idrott,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Dopinglaboratoriet och Dopingjouren,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om idrottsforskningen.

Stockholm den 5 maj 1999

Lennart Kollmats (fp)

Kenth Skårvik (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Johan Pehrson (fp)