med anledning av prop. 1997/98:62 Regional tillväxt - för arbete och välfärd

Motion 1997/98:A44 av Owe Hellberg (v)

Gävleborgs län tillhör ett av 1990-talets många utflyttningslän. Bara under 1997 minskade befolkningen med mer än 2 000 personer. Flera av länets kommuner dras med stora ekonomiska bekymmer på grund av arbetslösheten, utflyttningen och tomma bostäder i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Det är därför glädjande att regeringen i den bostadspolitiska propositionen tar upp den frågan. Flera av länets kommuner står redan i kö till regeringens s.k. kommunakut. Vänsterpartiet föreslog en ”bostadsakut” redan i den bostadspolitiska utredningen och i 1998 års budgetmotion. Det är bra att regeringen nu tillmötesgår Vänsterpartiets krav.

Även landstinget brottas med underskott i sin budget, vilket har lett till stora konflikter när det gäller besparingsplaner och strukturella omställningar. Situationen är sådan att även mindre besparingskrav leder till stora strukturella åtgärder och bör därför om möjligt undvikas. Vänsterpartiet kommer därför i sin budgetmotion att föreslå ett större ekonomiskt utrymme till kommuner och landsting än vad regeringen hittills aviserat. En god service och en tryggad välfärd i kommuner och landsting är en förutsättning för en positiv utveckling för Gävleborgs län som helhet.

De utflyttade består till största delen av studerande och andra i arbetsför ålder. I kommuner med stor utflyttning tappar man statsbidrag från människor som förväntas generera kommunala skattemedel, men har kvar kostnaderna för barnomsorg, skola och äldreomsorg. Det inomkommunala utjämningssystemet ersätter en del av kostnaderna för utflyttningen, men inte alls i en omfattning som motsvarar förlusterna.

Staten förhåller sig rätt passiv till detta. Staten betalar 1998 ut ca 70 miljarder kr i statsbidrag till kommuner och landsting. Bidraget är generellt per invånare och tar ingen hänsyn till kommunernas och landstingens olika förutsättningar att själva skapa en god service och trygg välfärd. För att skapa mer likvärdiga villkor i landets kommuner och landsting borde fördelningen av statsbidraget ses över av en utredning. Ett sätt skulle kunna vara att ge varje landsting rätten att fördela dessa medel, eftersom de besitter den lokala och regionala kunskapen. Ett annat förslag kan vara någon form av sänkta arbetsgivaravgifter, vilket premierar de som anställer personal i högre omfattning. En utredning om hur statsbidragen till kommuner och landsting ska fördelas bör tillsättas och detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.

Gävleborgs län bör utveckla sina samarbetsformer för att på ett mer effektivt sätt använda de resurser som finns i länet hos olika aktörer. Länsstyrelsen, landstinget, kommunerna, de statliga myndigheterna, finansierare som ALMI, Norrlandsfonden m fl bör samordna sina insatser på ett bättre sätt och sträva mot samma mål. Detta är tyvärr inte någon självklarhet idag. Därför är regeringens förslag om att utarbeta regionala tillväxtavtal ett steg i rätt riktning. Länsstyrelserna förutsätts vara en motor och samordnare i sammanhanget, vilket kan vara naturligt, eftersom de är statens förlängda arm ut i landets olika delar.

Däremot så bör organisationen för detta ute i länen vara en länsfråga. Om det t.ex. är nödvändigt att tillsätta särskilda kompetensråd för att bedöma balansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft är en fråga som länen själva bör ta ställning till och detta bör ges regeringen till känna.

Det som är viktigt i sammanhanget, inte minst genom att Gävleborgs län blir försökslän när det gäller användningen av arbetsmarknadsmedel, är att tillväxtavtalen får ett underifrånperspektiv. Länets befolkning måste få sina synpunkter hörda, och därför måste länets kommuner och landstinget få en betydande roll i utformningen av de s.k. tillväxtavtalen. De folkvalda bör vara i majoritet i den organisation där framtagandet av tillväxtavtalen skall ske. Det är viktigt, inte minst för utvecklingen av regional demokrati, att de nya självstyrelseorganen leder arbetet med tillväxtavtalen. Detta bör ges regeringen till känna.

Länsstyrelsen har andra viktiga uppgifter för regional tillväxt, bland annat som medfinansiär av projekt inom EU:s strukturfonder, satsningar på småföretagande och annan lokalutveckling. För utveckling av nya jobb finns olika former av bidrag och lån.

De regionala utvecklingsbidragen och lånen är i första hand till för investeringar i byggnader och maskiner, men även i viss mån immateriella investeringar, ”mjuka investeringar,” såsom produktutveckling, marknadsföring, utbildning m.m. Bidragen och lånen till företag i tjänstesektorn bör utvecklas, liksom till trädgårdsnäringen. Företag som vill starta sådan verksamhet och tidigare inte bedriver jordbruksverksamhet ställs utanför nuvarande stödsystem.

Utbildningsfrågorna är avgörande för länets utveckling. Högskolan Gävle/
Sandviken är en central del i denna utveckling och eftersom länet är stort, så är distansutbildningsmöjligheterna utomordentligt viktiga. Det är redan en självklar utbildningsform och mellan 1 000 och 1 200 studenter har årligen utvecklat sin kompetens på detta sätt. Kommunerna i Gävleborgs län är beredda att tillsammans med ett antal högskolor och universitet vidareutveckla en modell med behovsstyrd distansutbildning. Det är kommunerna som bör tillföras de medel som behövs för en utökad distansutbildning på högskolor och universitet, för att lokalt och regionalt identifiera vilka utbildningar man behöver för att stärka den lokala och regionala sysselsättningen. Detta bör ges regeringen till känna.

Att begränsa distansutbildningsplatserna till att endast omfatta stödområde 1 är olyckligt. Gävleborg är det län som har längst erfarenhet av konkret genomförande av distansutbildning och är dessutom navet i en gruppering om ett 40-tal kommuner som samverkar i dessa frågor i den s.k. NITUS-gruppen. Gävleborg är dessutom del av nuvarande mål 2, 5b och 6 inom EU:s strukturfondsområde, vilket ger möjlighet till en ökad medfinansiering. Gävleborgs län bör ges resurser motsvarande 300 distansutbildningsplatser per år under en treårsperiod, vilket också förutsätter en utvidgning av det geografiska området utifrån regeringens förslag. Detta bör ges regeringen till känna.

Infrastrukturens utveckling är viktig för Gävleborgs län. Snabbtågsanpassningen mellan Stockholm och Östersund via Bollnäs–Ljusdal ska, enligt vad som sägs i propositionen, vara klar för trafik senast år 2002. Den satsningen är viktig för länets inlandskommuner, men naturligtvis även för Jämtlands län. Problemet är dock SJ:s agerande i frågan. Det har framkommit signaler om att SJ inte tänker trafikera den tänkta snabbtågsbanan. En utbyggnad kräver naturligtvis ett klart ställningstagande från regering och riksdag till att SJ skall trafikera denna bandel med snabbtåg. Detta bör ges regeringen till känna.

En annan viktig fråga är utbyggnaden av dubbelspåret mellan Gamla Uppsala och Gävle. Här finns nu dubbelspår utom på delen Älvkarleby–Bomansberget. Detta innebär ett flaskhalsproblem, eftersom denna bandel är gemensam för ostkust- och stambanetrafiken. Denna del är visserligen delvis tidigarelagd, men huvuddelen antas bli klar först år 2004. Det missgynnar snabbtågsutbyggnaden till Östersund men också utvecklingen av regionaltrafik i Gävleborgs län, X-trafik och den gemensamma satsningen mellan Gävleborgs län och Uppsala län, det s.k. Upptåget. Det finns önskemål om att starta dessa regionala satsningar redan på hösten år 2000, men det omöjliggörs så länge dubbelspåret saknas. Utbyggnaden av dubbelspåret Älvkarleby–Bomansberget bör därför tidigareläggas, vilket bör ges regeringen till känna.

Gävleborgs län, liksom många andra län i Sverige, har strukturella problem. Ett är att arbetslösheten är mycket hög, näst högst i landet, samtidigt som många arbetar alldeles för mycket för att hinna leva ett gott socialt liv. Gävleborgs län är ett av föreslagna försökslän när det gäller användandet av arbetsmarknadsmedel. En liten kommun bör därför kunna erbjudas att på frivillig basis genomföra ett arbetstidsförkortningsprojekt under några år med 6-timmarsdag både i privat och offentlig sektor, för att se hur detta påverkar arbetslöshetssituationen, kommunens ekonomi, förändringar i bilden för användningen av statliga medel m.m. Både den offentliga sektorn, liksom den privata, bör kompenseras för de merkostnader som uppstår i samband med försöket. Ockelbo kommun i Gästrikland eller Ovanåkers kommun i Hälsingland är båda möjliga som försökskommuner. Förutsättningarna för ett sådant försök bör utredas. Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de generella statsbidragen till kommuner och landsting,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda kompetensråd i varje län,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om organisationen runt utarbetandet av regionalt tillväxtavtal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de regionala utvecklingsbidragen och de regionala utvecklingslånen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkoren för distansutbildningen i Gävleborgs län,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kravet på SJ att med snabbtåg trafikera sträckan Stockholm–Östersund, via Bollnäs–Ljusdal, när utbyggnaden av sträckan är färdigställd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tidigarelägga utbyggnaden av dubbelspåret på sträckan Gamla Uppsala–Gävle, bandelen mellan Älvkarleby–Bomansberget,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda försök med sextimmarsdag i Ockelbo eller Ovanåkers kommuner.

Stockholm den 24 mars 1998

Owe Hellberg (v)