med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet

Motion 1997/98:A63 av Bertil Persson (m)

1 Uppgiften

Regeringens uppgift har varit att finna lösningar på problemen i utsatta miljonprogramsförorter i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Uppgiften har inte varit att finna vägar att utveckla den dynamik som egentligen är storstädernas roll i ett samhälle i utveckling. Internationellt ses storstäderna som viktiga centrum för kunskap och kreativitet vars utveckling samhället måste stimulera för att skapa tillväxt. I vårt land anses rättviseskäl tala för att storstadsutveckling bör hämmas, till förmån för glesbygdsutveckling. Denna inställning bidrar kraftigt till att storstädernas utsatta grupper har svårt att finna arbeten.

2 Boendefrågor

Miljonprogramsområdena är ett gigantiskt internationellt problem. Stora stereotypa höghusområden, med mångtusentals bostäder – utformade av välmenande centralbyråkrater, huvudsakligen med hänsyn till byggkranarnas framkomlighet – finns i hela västvärlden, lika väl som i det gamla östblocket. Många skäl gör emellertid problemen särskilt svåra i vårt land.

Tusentals människor, utan någonting gemensamt, har mer eller mindre tvingats att samtidigt flytta in i områden som de inte haft någon som helst möjlighet att påverka. Allt har varit centralplanerat intill minsta konstverk. Servicen har varit tunnsådd och samlad i oflexibla centrumanläggningar som blivit värmestugor för undersysselsatta. Sådana naturliga inslag i tillvaron som exempelvis kyrkogårdar har närmast betraktats som sanitära olägenheter. Hushöjderna har styrts av byggfaktorer – 3 våningar (utan hiss), 8 våningar (1 hiss per trappa), 16 våningar (2 hissar per trappa). Lägenhetsstorleken har genomgående varit tre rum och kök, och lånereglerna har låst detaljerna ända ned till att fastställa längden på hatthyllorna. Försök att tillföra social ingenjörskonst – som exemplet Holma i Malmö, som ritades av socialförvaltningen – ledde i det fallet bara till separata bussgator. De som skulle bo i områdena hamnade på något sätt ”utanför”. Ingen kan förvåna sig över att man byggde in problem.

Miljonprogrammet blev dyrt och hyrorna höga. Den omfattande subventioneringen eliminerade kostnadsmedvetandet i byggandet, samtidigt som normer och regler förhindrade flexibiliteten, och bostadsbristen skapade en säljarens marknad. Inkomsterna inom ”byggsvängen” blev höga. Och höga hyror är därför ett av problemen. En väg att sänka boendekostnaderna kan vara att avskaffa fastighetsskatten, en annan att bita i det sura äpplet och sänka hyrorna till marknadsnivå.

Allt byggdes i s.k. funkis, en arkitekturstil som firade sina triumfer på trettiotalet, och som sedan inte dog ut när den borde, eftersom kriget kom emellan. Det var denna stil som fick tillgripas när byggnationen skulle ta fart. Bristande konkurrens, tidsbrist och storskalighet medverkade inte heller till någon större arkitektonisk genialitet. Utformningen blev oinspirerad och oinspirerande.

Det finns få exempel på framgångsrika insatser i denna typ av områden. De första och relativt unika – framgångsrika – försöken var Tingbjerg i Köpenhamn och Cochran Gardens i St Louis. Det senare har dock efter hand kapsejsat. Det allmänna intrycket är att det huvudsakligen varit enstaka projekt som burits av lokala eldsjälar som lyckats. En amerikansk erfarenhet av denna typ av saneringar är att de är enklare att genomföra i homogena områden där det finns väl fungerande sociala nätverk. Där är det bara pengar som fattas – och som behöver tillföras. När en fungerande social struktur saknas anses projekten i stort sett ogenomförbara.

Även storskaliga försök med utnyttjande av all tillgänglig expertis – t.ex. Eury utanför Paris – har misslyckats. Där spelade ändå teatern på två scener, biblioteket hade öppnat med 400 000 volymer på plats, och kollektivtrafiken gick var femte minut – redan då de första invånarna flyttade in.

Internationella organisationer som INTA och IFHP har ägnat stort intresse åt utvärdering av sådana försök på olika håll i världen. Det är därför exempelvis beklagligt att Storstadskommittén inte ägnat dessa organisationer intresse – inte ens vid den senaste organisationens världskonferens i Göteborg i höstas. Alla goda idéer behöver fångas upp.

De svenska miljonprogramsområdena är oftast olyckligt lokaliserade. Betalningsviljan för bostäder är lägesberoende – i tur och ordning beroende av central belägenhet, belägenhet nära vatten, i områden med egen identitet, med låg respektive gles bebyggelse. Huruvida lägenheterna är nybyggda eller nyrenoverade har endast mycket marginell effekt på betalningsviljan. Den svenska bostadspolitiken har medfört att rika bor i områden med låg hyra medan fattiga bor i områden med hög hyra – om hyran relateras till betalningsviljan.

Ombyggnadsprojekt blir därför genomgående misslyckade – hyran stiger vida mer än betalningsviljan. Och ingenstans har det hjälpt att ombyggare har satt ”ryggsäckar” på husen. Förslaget om att nu – till priset av rejäla hyreshöjningar – tillskapa separata hål för urin och avföring torde inte heller på något avgörande sätt öka attraktiviteten.

Den relativt höga hyran – och därav följande tomma bostäder – har lett till att påtagligt många störande fall placerats i områdena. Möjligheten för de övriga boende att acceptera en störande familj upphör enligt all erfarenhet vid mer än ett störande hushåll per trappuppgång, om inte hyresvärden vidtar speciella insatser. Den som skall stå på jobbet på morgonen har rätt till sin nattsömn. Man röstar med fötterna och flyttar, och nedgången för huset börjar. Den onda cirkeln är igång, och den är sedan svår att bryta.

Segregationen i boendet är stor, och den accentuerades av miljonprogrammet. Förr bodde rika i gatuhusen och fattiga i gårdshusen – nu bor de i helt separerade stadsdelar. Den storskaliga planeringen i vårt land har också separerat generationerna. Nya områden byggdes för barnfamiljer. Vi fick skilda stadsdelar för yngre och för äldre (s.k. käppastäder). Detta omöjliggjorde ett komplett serviceutbud – vilket förstärkte utvecklingen, och dessutom bröt det sönder familjebanden. När nu dessutom den årliga byggtakten ligger på under en procent av lägenhetsbeståndet, är en sådan segregation svår att ”bygga bort”.

Med den ökande invandringen har områdena fått en alltmer mångkulturell prägel. Vankelmodet i fråga om huruvida olikheterna skulle bejakas eller förnekas, och huruvida skilda livsstilar skulle uppmuntras eller enbart tolereras, har varit stort. Ibland har man med olika ingrepp försökt hindra segregation, genom att förbjuda invandrare med likartad bakgrund att bosätta sig tillsammans. I andra fall har man applåderat tillkomsten av etniskt enhetliga kvarter av typen ”little Italy”. Valfrihetsfrågan har blivit en stötesten och handlandet ofta svårförståeligt.

Stora grupper undersysselsatta ungdomar – ibland med olika etnisk bakgrund och inte sällan utan positiva förebilder – skapar förutsättningar för destruktiva gängbildningar. På sikt kan risk uppkomma för ungdomskravaller under ”långa heta somrar”.

Möjligheterna att själv få påverka boendet, miljön och servicen har varit mycket begränsade. Sådana försök har ofta motarbetats i den mån de inte letts centralt från hyresgästföreningen och fastighetsägaren (oftast det kommunala fastighetsbolaget) i skön förening – och dessutom har skötts i de obligatoriska gemenskapslokaler, som ingick i miljonprogrammets regelsystem.

Att riva de mest nedgångna områdena har prövats, liksom ombyggnader till radhus. Vissa försök har varit relativt framgångsrika. I andra fall har det främst handlat om att genom reducerat bostadsutbud förhindra en – annars nödvändig, och ofta angelägen – hyresreduktion i de kommunala fastighetsbolagen.

Miljonprogramsområdena har medvetet byggts som sovstäder. Arbetsplatser har närmast betraktats som sanitära olägenheter. Därför är nästan alla yrkesverksamma beroende av långa transporter till jobb, som ligger vitt spridda i regionen. Dit har de ofta en dåligt fungerande kollektivtrafik. När man dessutom inte på bussen ser människor med en läskback, två ungar och tre matkassar, är behovet av tillgång till bil uppenbart. Det är därför angeläget att öka möjligheterna att inneha miljövänliga bilar.

3 Vad kan vi lära?

Regeringen har, som framgår, dragit fel slutsatser. Att inte satsa på tillväxt och expansion av K-regionerna – vilket hade varit bra för hela landet – men ändå tro sig undanröja följderna av den bristande tillväxten, utvecklingen och dynamiken – det ger inte utrymme för några underverk.

Förortsproblemen, som orsakats av storskalighet, social ingenjörskonst, planekonomi, detaljreglerande byggnormer, hyresreglering och förmyndarmentalitet, är inget som kan botas av mer ingripanden av samma sort.

Samtidigt är inte en snabb och radikal avreglering möjlig, eftersom de olika regelverken påverkar varandra på ett så svåröverskådligt och komplicerat sätt. Men varje steg måste öka valfriheten och bidra till ekonomiskt sunda incitament på den bostadsmarknad som idag på grund av regelsystemet har utvecklat en helt oacceptabel kostnadsnivå.

Nya bostadsområden måste utformas som begränsade projekt. Man bör pröva allt – men i liten skala, och gärna i samråd med forskningen vid de tekniska högskolorna. Skalan bör hållas mänsklig, och de som skall bo i områdena bör få delta i planeringen, exempelvis efter modell från Spijkenisse i Holland. Det tyska angrepssättet ”Dorf im Stadt” bör prövas. Små byar med fullständiga funktioner – kyrka med kyrkogård, skola, huvudgata med spridda butiker, värdshus, idrottsplaner – men utan centrumanläggningar – är av stort intresse. Livet mellan husen är en viktig aspekt, och i Jan Gehls efterföljd kan naturliga mötesplatser tillskapas – där man träffas utan att särskilda åthävor.

Människors prioriteringar är olika. Många unga bor gärna i centrala höghus med närhet till nöjesliv och kommunikationer, medan många barnfamiljer föredrar de trygga trädgårdsstäderna. Bostäder skall produceras efter de boendes önskemål, vilket innebär variation i både utformning, storlekar, miljö och upplåtelseformer. Detta är kanske den mest segregationshämmande insatsen – den medger blandning både av socialgrupper och åldrar.

4 Innehållet/livet mellan husen

Identitet är viktig för människor. Den kan skapas genom tillvaratagande av historiska byggnader, miljöer eller traditioner, men också genom nya identifieringsobjekt – genial arkitektur, bra badstränder, naturlika parker, kultur- och idrottsanläggningar. Endast fantasin sätter gränser. Stadsplanering efter ”fingermodell” ökar möjligheterna att tillföra sådana objekt inom mellanzonerna. Man måste kunna känna sig stolt över sitt bostadsområde – det måste finnas något unikt, som inte alla andra förorter också har.

Enskilda eldsjälar kan försätta berg. Det är viktigt att sådana initiativ kan fångas upp och få utvecklingsmöjligheter – dock utan att omedelbart övergödas med pengar och beskäftigt ”daddas” av byråkrater som vill bli delaktiga i de eventuella framgångarna. Man skall låta tusen blommor blomma, men de skall både få växa upp, blomma och vissna. En social struktur, baserad på enskilt föreningsliv, idrottsklubbar och byalag, är oerhört värdefull, medan s.k stadsdelsnämnder bara visat sig skapa frustration. Möjligheter att påverka sin miljö och att delta i områdets skötsel stärker samhörigheten. Varför skall fattiga alltid ha anställd personal till att klippa gräsmattan, medan rika gör det själva?

I befintliga problemområden är det viktigt att tryggheten på gator och torg återställes. Ett fungerande närpolissystem, och en nollvision för kriminaliteten av Eskilstunamodell, bör prövas mera generellt. Spåren efter vandalism och klotter måste åtgärdas snabbt. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt den utsatta ställning som kvinnor och flickor i vissa invandrargrupper har.

För det uppväxande släktet – ofta med risk att bli den tredje generationen arbetslösa i området – är en bra skolutbildning den mest väsentliga insatsen. Barnen skall gå i skolan och läsa läxorna. Kraven måste ställas tidigt. Flexibilitet i lärarnas lönesättning kan bidra till att locka bra lärare till dessa områden, där insatserna är svårare. Redan i förskolan kan en träning i sociala färdigheter påbörjas, och exempelvis ett teknik- eller kulturintresse väckas.

I de utsatta områdena är det särskilt viktigt att alternativa skolor och förskolor ger möjlighet till ett rikt varierat utbud av olika pedagogik. Ett väl fungerande skolpengssystem är därför en nödvändighet. Kunskapsförmedlingen bör ske inom skolsystemet och basåret skall främst hjälpa dem med ämneskombinationer som inte passar för avsedd högskoleutbildning. En frivillig deltidsförskola för barn mellan tre och fem år är positiv, men den får inte bli ett obligatorium, vare sig för föräldrarna eller kommunen.

Det är viktigt att hela tiden slå vakt om jämställdhetsaspekterna. Inte minst syo-konsulenterna har en viktig uppgift i att motverka könsbundna yrkesval.

Krav på motprestation för samhällsstödet måste få ställas – särskilt för de unga som skall lära sig hur arbetslivet fungerar, för att de inte permanent skall hamna utanför arbetsmöjligheter. Miljöinsatser, renhållning, parkarbete och enklare vårdinsatser är härvid värdefullare än den billigaste arbetsuppgiften – att ”vända papper” på kommunalkontoret.

5 Förslagen

När det gäller de mera konkreta strukturinriktade förslagen är en översyn av socialbidraget ett intressant uppslag. Med fog kan man hävda att staten har ansvaret för arbetslösheten, och därmed för dess följder, och att gråzonen mellan korta inkomstbortfall och pensionering är ett angeläget område att utreda i särskild ordning. Viktigt är härvid att tillse att rehabiliteringsarbetet hela tiden bevakas och att det inte glöms bort om socialnämndens uppföljning upphör. Då kan också socialnämnderna återgå till sin huvuduppgift – den sociala rehabiliteringen.

Förslaget att utveckla en förenklad företagsform är utmärkt. Det är inte nödvändigt att förelägga en korvkiosk nästan samma regler som Volvo. Detta, att våga ta ansvar och risker, skall inte bara vara möjligt – det skall rentav få löna sig. En utveckling av tjänstesektorn och en avdragsrätt för olika hushållstjänster är också en bra satsning.

Fler högskoleplatser till storstäderna (vid högskolorna – inte ute i bostadsområdena, där de bara skulle understryka och befästa utanförskapet) bidrar till ökad kreativ massa, ökad dynamik och sysselsättning och tillstyrkes varmt. Viktigt är att stimulera ungdomar från problemområden att söka sig till högskoleutbildning. Folkhögskolesatsningar bör inriktas på att passa in i det reguljära utbildningssystemet. De får inte bli återvändsgränder som bara tillfälligt hyfsar arbetslöshetsstatistiken.

Utbildningsfrågorna har ytterligare en viktig aspekt. Det går inte att blunda för att förädlingsvärde och kompetensinnehåll i svenska produkter numera generellt är lågt. Svensk industri tvingas därför konkurrera medelst låga priser och därmed låga löner. Bristen på spetskompetens är stor. Om man räknar bort sådana kortutbildningar som vi kallar akademiska – men som inte är det i andra länder – är andelen av en ungdomskull som söker sig till långa utbildningar inte ens hälften av vad den är i exempelvis USA, Japan och Canada. Dessutom är våra ”långa” utbildningar ofta kortare. Av svenskar födda l950 har 15 procent en akademisk examen, medan siffran bland dem födda l968 bara är 7 procent. Detta är förstås katastrofalt. Storstadsregionerna - våra naturliga utvecklingscentrum – måste få ökade forskningsresurser – större kreativ massa.

Folkhälsoarbete borde vara positivt – både på individ- och samhällsnivå – om det inriktas på tillstånd som är påverkbara, och där nyttan av åtgärderna överstiger kostnaderna. Hit hör sannolikt insatser mot missbruk av droger, alkohol och tobak samt stimulans till riktigare kost och motion samt spårande av hypertoni. SBU har emellertid nyligen nödgats konstatera att stora befolkningsprogram visat små resultat. Det finns anledning till ödmjukhet inför problemen. Just nu är det säkert mer forskning och bättre samverkan som behöver prioriteras, liksom en bättre tolkservice åt vårdgivare i invandrartäta områden.

Demokratiförslag i form av stadsdelsnämnder leder till olika behandling av individer i olika kommundelar och tydliggör dessutom att vissa stadsdelar måste bära en stor ekonomisk börda åt andra. De skapar motsättningar utan att man får några egentliga vinster. Om den som ofta träffar sin lokale politiker i närbutiken skulle få fördelar jämfört med andra, som inte gör det, är själva grunden för demokratin i fara. De aktuella förorterna har snarast drabbats av för mycket politiserande. Subsidiaritetsprincipen är viktig, men de presenterade s.k. egenmaktsförslagen är huvudsakligen ägnade att kraftfullt öka administrationen och den lokala byråkratin. De är framlagda utan tanke på balans gentemot andra berättigade intressen – övergripande samhällsintressen, övriga kommunmedborgare, fastighetsägare etc. Överväganden saknas dessutom om vilka frågor som bör avgöras på stadsdelsnivå.

I första hand är det den enskildes egen valfrihet som skall sättas i centrum – genom tillkomsten av fler alternativ i serviceutbudet, försök med skolpeng och servicecheckar, och med ökad självförvaltning i nära samverkan med fastighetsägarna. Det handlar om att få egen makt att förändra sin situation – inte om att få ännu fler ”företrädare”.

Samtidigt som reguljära statliga anslag blivit föremål för hårdhänta besparingar, har anslagen till olika projekt – s.k. funny-money – snarast ökat bland statliga organ och myndigheter. En sanering bland projektanslagen kan vara en väg att finna medel till reguljära insatser i storstädernas problemområden. På sikt bör anslagen till storstadspolitik ersättas av en politik, som ger storstäderna möjlighet att utvecklas till de dynamiska K-regioner, som borde vara deras naturliga roll.

6 Slutsatser

Det finns ingen enahanda och bra lösning på miljonprogramsområdenas problematik. Hade en sådan funnits hade alla tillämpat den – eftersom problematiken är universell. Det viktiga är att ha insikt om vilka de grundläggande problemen egentligen är, att inte förfalla till ”politiskt korrekt” retorik och att inte envist upprepa redan gjorda misstag.

Den törnbeströdda stigen bort från nuvarande problem måste gå via avreglering och individuell valfrihet. Och själva nyckelfrågan är att se till att den unga generationen inte fastnar i arbetslöshet. Den måste få möjlighet till en bra utbildning. Den investeringen kommer att ge störst utdelning av alla – även om det tar sin tid.

Regeringen har lagt en rad förslag på vitt skilda områden. Förslagen är i många stycken beroende av de problemformuleringar som den valt att göra. Det har därför varit nödvändigt, att markera att skillnader i dessa avgörande avseenden föreligger, och de skilda slutsatser detta i sin tur leder till.

Med utgångspunkt i de nu anförda motiveringarna, som alla borde ha legat till grund för propositionstexterna, bör en politik för utveckling av storstäderna bygga på följande utgångspunkter:

• att den strategiskt viktigaste uppgiften är att ge den uppväxande generationen i de aktuella områdena en god utbildning. Det är här kraftinsatserna verkligen behövs, om inte en tredje generation arbetslösa skall växa upp

• att fler högskoleplatser, inte minst på de långa utbildningslinjerna, erfordras för att göra våra storstäder konkurrenskraftiga internationellt, och därmed återge dem den ekonomiska styrka som behövs

• att tryggheten på gator och torg måste upprätthållas. En nollvision för kriminaliteten borde därför införas

• att hyreskostnaderna i miljonprogramsområdena är för höga, och man bör därför eftersträva åtgärder som leder till hyressänkningar, snarare än åtgärder som ytterligare höjer hyran och därmed sänker attraktiviteten

• att valfriheten i boendet – inte minst vad gäller upplåtelseformerna – måste ökas

• att ålderssegregationen är ett av de stora segregationsproblem som måste utredas särskilt

• att bilen är en viktig faktor för att områdena skall fungera väl. Innehav av miljövänliga bilar bör inte motarbetas

• att identitetsskapande insatser är nyckelfrågor för attraktiviteten och kulturmiljön i miljonprogramsområdena

• att enskilda eldsjälar och föreningslivet måste få ökad stimulans. Utformningen kräver särskilda överväganden

• att krav på motprestation för samhällsstödet måste få ställas, särskilt när det gäller ungdomar

• att småskalighet bör eftersträvas i den fortsatta planeringen för trivsel och miljö och variation i hustyper, utformning och upplåtelseformer uppmuntras

• att frågan om ett överförande till staten, av de socialbidrag som förorsakats av arbetslöshet, snarast bör utredas. Härvid bör rehabiliteringsaspekterna särskilt bevakas

• att folkbildnings- och folkhögskolesatsningarna bör passa in i det reguljära utbildningssystemet

• att en ekologisk omställning gärna kan prövas i begränsad skala, men storskalighet bör avvaktas till dess man kan bedöma hyreskonsekvensernas påverkan på betalningsviljan

• att de kommunala demokratiförslagen bör ersättas av förslag som innebär reellt ökad egen makt åt den enskilde. Hit hör t.ex. skolpeng, vård- och servicecheckar

• att antalet pekpinnar beträffande lokala utvecklingsavtal är förlamande. Begränsade projekt och kompetent utvärdering är väsentligare

• att folkhälsoarbetet inriktas mot områden med dokumenterade positiva effekter

• att anslagen till storstadspolitik på sikt bör ersättas av en politik som ger storstäderna möjlighet att utvecklas till de dynamiska K-regioner som borde vara deras naturliga roll. Då ökar man radikalt deras möjligheter att öka sysselsättningen. Därmed ökar skatteintäkterna och möjligheterna att åtgärda problemen.

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en politik för storstaden på 2000-talet skall utformas i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 28 maj 1998

Bertil Persson (m)