med anledning av prop. 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Motion 1996/97:So17 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Inledning

Knappast något kan för den enskilde vara viktigare än att få
den vård och omsorg man behöver. Allt annat tillgängligt
kommer i andra hand. För oss kristdemokrater är också vård
och omsorg prioriterat område när det gäller fördelningen av
begränsade resurser.

Under många år har det nästintill varit accepterat att huvuddelen av de
resurser som finns inom vård och omsorg i första hand bör användas till dem
som kan botas från sjukdom och ohälsa. Detta resonemang kan vid ett första
betraktande upplevas som riktigt. Men i grunden är det ett oetiskt resonemang
eftersom det bygger på ett nyttoperspektiv. På samma sätt i diskussionen om
resurser till exempelvis äldreomsorgen sägs det ofta att de äldre har byggt
upp samhället och att de därför ska ha en god vård och omsorg. De ska så att
säga få någon slags ersättning för sin insats. Denna grundsyn kan vi inte
ställa upp på.

De äldre har förvisso slitit hårt för att bygga upp vårt välfärdssamhälle men
det är inte i första hand därför de ska garanteras en god vård. Det är för att
de
är människor. Just detta faktum berättigar till en värdig vård och omsorg. Hur
skulle det annars gå för dem som av olika skäl inte deltagit i arbetslivet? För
oss kristdemokrater är rätten till vård och omsorg en människovärdesfråga. Vi
accepterar under inga omständigheter nyttoperspektivet. Enligt vårt synsätt är
det inte det en människa gör eller kan som ger henne människovärde utan det
faktum att hon är människa.

Prioriteringar är något som alltid har förekommit inom sjukvården. Den
medicin-tekniska utvecklingen och de vetenskapliga framstegen som leder till
att allt fler sjukdomar kan diagnosticeras och behandlas gör självfallet
prioriteringsdiskussionen än mer angelägen. Alla som drabbas av sjukdom
och ohälsa ska vara berättigade till god vård och omsorg på lika och rättvisa
villkor.

Den prioriteringsutredning som ligger till grund för föreliggande
proposition tillsattes av fyrpartiregeringen. Utredningen under ledning av
professor Jerzy Einhorn har gjort ett värdefullt arbete och för första gången
slagit fast gemensamma grundläggande etiska principer för vården. Detta har
också medfört en fördjupad diskussion om prioriteringar både hos
sjukvårdspersonalen och hos allmänheten.

För Sveriges del har det under många år varit en hederskod att kunna
erbjuda alla en adekvat vård. Men allt oftare har vi i den politiska debatten
fått höra att många tycker att det är ett föredöme att Sverige kunnat dra ner
mest på vård och omsorg. Givetvis måste vi se till att vården ges på det
effektivaste och bästa sättet så vi får ut så mycket som möjligt av
skattepengarna, men det finns en gräns.

Olika sätt att prioritera

Vårdprioriteringar kan ses ur två perspektiv. Ett är vårdens
ställning i relation till andra satsningar i samhället. Vi
kristdemokrater anser att vård och omsorg måste ha högsta
prioritet när samhällets resurser fördelas. För den enskilde
finns det inget som kan vara viktigare än att få behandling
och bot när man drabbats av sjukdom. Det handlar om
livskvalitet. Det handlar i realiteten om man ska ha nytta av
livets glädjeämnen eller inte. Det andra perspektivet är att
prioritera mellan olika sjukdoms- eller behandlingsgrupper.
Det ställer höga krav på en genomtänkt etik och kräver att
principerna accepteras av allmänheten. Detta gör att frågorna
måste lyftas fram för diskussion bland allmänhet, politiker
och personal.

Vad är viktigast i livet?

Det som kan upplevas som problematiskt när resurser ska
fördelas är att frågan om vård och omsorg många gånger
verkar vara en fråga för den enskilde. Dess
angelägenhetsgrad verkar vara svår att förklara eller svår för
andra att förstå. Statistik och kostnadsberäkningar hjälper
föga. Det är bland annat det som gör att vården kan vara svår
att prioritera i förhållande till andra satsningar i samhället.
Ändå har olika opinionsundersökningar visat att en stor
majoritet av svenska folket sätter vård och omsorg bland de
högst prioriterade områdena. I vissa undersökningar har upp
till 80 procent av de intervjuade sagt att man hellre
accepterar en skattehöjning än att få en sämre trygghet när
man blir sjuk. Trots det verkar neddragningarna i sjukvården
bli rekordstora de närmaste åren!

Varför är den offentliga
vården så viktig?

I Sverige har vi under lång tid haft en solidariskt finansierad
vård och omsorg, dvs en skattevägen finansierad vård och
omsorg. Med den konstruktionen är vi också helt beroende
av att det offentliga förmår att ge oss denna vård. Ytterst få
vårdtagare i Sverige kan betala hela sin vårdkostnad själv.
Då finns inget alternativ för den enskilde. Detta faktum gör
det ännu viktigare att vi i det politiska livet prioriterar vård
och omsorg. Sverige kan inte anses vara ett välfärdsland om
inte sjuka, handikappade och de som drabbats av
ålderssvaghet kan få en värdig vård och omsorg.

Resursbehovet

I vårt land har vi en besvärlig ekonomisk situation. Det är
nödvändigt att vi sköter samhällsekonomin på ett sätt som
gör att kommande generationer inte får orimliga bördor att
bära. Det är också av allra största vikt att vi prioriterar i
statens budget så att de viktigaste områdena får tillräckliga
resurser. För att göra det krävs en gemensam syn på vad som
är mest angeläget.

Hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande "Behov och resurser inom
vården - en analys" bekräftar att svensk vård och omsorg har stora resurs-
behov. Redan vid sekelskiftet kommer det att saknas åtta miljarder kronor till
den kommunala äldreomsorgen och sju miljarder kronor till landstingets
sjukvård. År 2010-2015 kommer det att krävas ännu mer, främst beroende på
att antalet äldre ökar dramatiskt. Kristdemokraternas budgetalternativ skulle
innebära 6,5 miljarder kronor mer till kommuner och landsting för satsningar
på vård och omsorg. Tyvärr fick vi inte gehör i riksdagen för vårt förslag men
vi har förhoppningar om att regeringen ska tänka om. Resurserna är således
en huvudfråga för om regeringens prioriteringsförslag ska bli verklighet.

Etiska principer i
förhållande till bl a ålder

Regeringen skriver att "Människovärdesprincipen är
oförenlig med en praxis att prioritera på basis av social
status, ekonomisk ställning eller ålder", och vidare att
"regeringen tar avstånd från varje försök till generell
gränsdragning vad gäller rätt till vård och behandling av
exempelvis äldre, för tidigt födda barn eller livsrelaterade
sjukdomar. Den enskildes behov av behandling ska i stället
vara avgörande". Vi kristdemokrater delar det synsättet. Vi
har framfört det upprepade gånger bland annat när det gällt
frågan om rätten till personlig assistans för
funktionshindrade. Vi anser att samma självklara grundetik,
som regeringen nu anfört, ska gälla även för
funktionshindrade som har mycket omfattande behov. Vi
hemställer därför att frågan om åldersgränsen i LSS tas upp
på nytt.

Vård i livets slutskede

Forskningen har gått framåt vad gäller smärtstillande och
ångestdämpande mediciner. Vi har i dag bättre kunskap om
hur man ska behandla svårt sjuka människor. Men att det
finns bra forskningsrapporter och studier om goda
smärtstillande metoder är ingen garanti för att den enskilde
får god vård. Det som är avgörande för den enskilde är att
kunskapen och kompetensen omsätts i praktiken.
Huvudfrågan är om sjukvårdshuvudmännen ser till att de nya
rönen kommer ut på alla nivåer där man har ansvar för vård
så att det kommer den enskilde vårdtagaren till godo.

Det är av naturliga skäl nästintill omöjligt att forska om hur en människa
upplever sitt avsked till livet. Men livsavslutandet är lika viktigt för det.
Det
handlar om värdighet, respekt och integritet. Det handlar om att skapa
trygghet även för de anhöriga och andra berörda. Alla kommer att dö förr
eller senare och för att kunna leva rikt behövs en trygghet inför döden. En
trygghet i att veta att avskedet blir värdigt, att man får smärtstillande och i
övrigt välanpassade mediciner, att man får den mänskliga omvårdnad som
behövs, att man får möjlighet att ha sina närmaste omkring sig och att respekt
visas för närstående och deras önskemål. Ett värdigt sätt att ta avsked av livet
är således en livskvalitetsfråga för alla. Därför måste vi våga prata om och
lyfta fram vikten av ett gott avsked av livet.

Ett värdigt avsked från livet ska enligt vår syn vara en naturlig rättighet
inom vården. Denna grundsyn måste slås fast eftersom den svårt sjuke oftast
inte själv kan hävda sin rätt att få en god omsorg de sista dagarna i livet. När
bot inte är möjlig och en dödlig utgång är att vänta under den närmaste tiden
ska målet vara att ge patienten livskvalitet i form av en lugn och värdig död.
Det kan ske genom aktiv helhetsvård med smärtlindring och lindring av andra
besvärande symtom samt psykologiskt och andligt stöd för patienten och
eventuella närstående.

Det är dock angeläget att påminna om att många människor i dag lever
ensamma och även om man har en anhörig på långt håll så har man ofta inte
haft kontakt med denne och det känns kanske inte naturligt vare sig för
patienten eller den anhörige att vara med under de sista dagarna. I dessa fall
måste någon annan finnas närvarande under livets sista dagar. Mänsklig
närhet är oerhört viktig och kan inte ersättas av något annat. Principen ska
vara: Ingen ska behöva dö ensam. Det finns en tendens i svensk sjukvård att
den materiella standarden tar överhanden. Man har lättare att acceptera en
investering i dyr utrustning än en tjänst som omvårdnadspersonal.
Vårdkvalitet är inte detsamma som stor kvadratmeteryta eller eget rum på
långvården. För att uppnå god vårdkvalitet krävs att det finns kompetenta
människor som ger den.

I den nuvarande situationen när landstingen skär drastiskt i sjukvården är
det omvårdnaden som blir lidande. Det är bland annat de människor som har
kroniska sjukdomar och människor i livets slutskede som drabbas. Det är de
som inte själva kan protestera som får utstå försämringar. Det anser vi
oacceptabelt!

Under senare år har det i vårt land byggts upp viss "hospiceverksamhet".
"Hospice" är en hemlik form för vård i livets slutskede där fokus sätts på
ickemateriell omvårdnad. Verksamheten härstammar från England där den
tillkom som en reaktion mot krav på eutanasi. Hospicerörelsens ideologi är
inte att hjälpa människor dö, utan att hjälpa dem förbli levande i ordets
djupaste mening - tills de dör. En ledande princip är att smärtan inför döden
inte bara är fysisk utan också psykisk, social och andlig. Endast om alla fyra
smärtformerna lindras blir livet människovärdigt. Det hör till människans
integritet att ha möjlighet att låta livets resurser ända till slutet få fritt
spelrum. Det är kanske något mer som du ska uträtta "innan du går". Denna
ideologi är väl förenlig med den kristdemokratiska synen på vård i livets
slutskede. Hospiceverksamhet har under många år funnits i andra länder och
har varit en ovärderlig resurs. Vi kristdemokrater anser att denna verksamhet
är mycket angelägen och måste vidareutvecklas och etableras på fler ställen.
Det är viktigt att ta till vara den kunskap och kompetens man fått där
verksamheten varit i gång en tid. Dessa erfarenheter bör sedan även komma
den övriga vården till del.

Eutanasi

Det finns i dag en uppenbar risk för att legaliserad euatanasi
får acceptans i vårt land. Resursbristen inom vård och
omsorg, särskilt äldrevården, gör att eutanasi kan ses som ett
alternativ. Det kan inte accepteras. Vi anser att detta skulle
urholka människovärdet och skapa djupa svårigheter i synen
på det svaga och ofullkomliga. Vad vi behöver är livshjälp
inte dödshjälp!

Vi anser att resurs- och kunskapsbrister inom vården i livets slutskede
under inga omständigheter får lösas genom en legalisering av aktiv dödshjälp.
Bristerna ska åtgärdas genom större ekonomiska resurser, bättre utbildning av
personalen, förbättrad smärtbehandling, utbyggnad av hospiceverksamhet,
stöd till närstående och genom att arbeta opinionsmässigt med attityden till
döden. Det som är mest angeläget är att lyfta fram omvårdnad och mer och
bättre anpassad utbildning. Vi anser att den "palliativa medicinen" bör bli en
specialitet. Det skulle betyda mycket för prioriteringen och det skulle ge
vården en värdefull uppvärdering.

Vårdgaranti

Sedan 1992 har Sverige haft en vårdgaranti som innebär en
prioritering av tio preciserade diagnoser. Denna garanti
medverkade inledningsvis till att väntetiderna kraftigt
minskade. De senaste åren har dock väntetiderna generellt,
även inom denna grupp, ökat drastiskt. I den föreliggande
propositionen har regeringen föreslagit att hälso- och
sjukvården ska ges skyldighet att snarast bedöma
vårdbehovet för den som söker vård. Detta är vällovligt i sig,
men det som är huvudfrågan för den enskilde är tiden som
går mellan sjukdomsdebuten och den tidpunkt man får
lämplig behandling. Därför borde denna tid vara omfattad av
vårdgaranti.

Patienten måste alltid stå i centrum när man planerar vård och omsorg. Det
måste vara människans behov som styr organisationen och inte tvärtom. Det
finns mycket inom svensk sjukvård som inte fungerar tillfredsställande trots
att vi har stor kunskap och kompetens. Den har dock inget värde i sig. För att
få något värde krävs att kunskapen kommer de sjuka till godo. Många
människor står i dag i långa köer i väntan på en operation. Denna väntan är
ett stort lidande för den enskilde. Det är svårt rent fysiskt med värk och behov
av starka mediciner. Samtidigt är det påfrestande rent psykiskt att vänta.

Ekonomiskt är det också negativt eftersom rehabiliteringstiderna ofta ökar.
Allt detta gör att det inte finns några egentliga vinnare när det gäller långa
väntetider! Ändå dras mer och mer resurser in trots att behoven ökar. När ett
företag får ökad orderingång så arbetar man två- eller treskift och nyanställer.
Det borde vara likadant inom sjukvården, i stället för att som nu låta
verksamhet och personal minska i omfattning.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillräckliga resurser så att alla kan garanteras en god vård och
omsorg,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att inte behöva dö ensam,

3. att riksdagen uttalar att omvårdnad och omsorg måste bli prioriterade
områden särskilt i vården för de svårast sjuka,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en vårdgaranti på tre månader så att alla med svåra sjukdomar
eller tillstånd som inkräktar tydligt på det dagliga livet garanteras lämplig
vård och behandling.

Stockholm den 22 januari 1997

Chatrine Pålsson (kd)

Åke Carnerö (kd)

Inger Davidson (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Ingrid Näslund (kd)

Fanny Rizell (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Rolf Åbjörnsson (kd)