med anledning av prop. 1996/97:108 Ändrad länsindelning och försöksverksamhet i Västsverige

Motion 1996/97:Bo30 av Per Rosengren och Kenneth Kvist (v)

I proposition 1996/97:108 föreslår regeringen att Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län utom Habo och
Mullsjö kommuner läggs samman till Västergötlands län
med Göteborg som residensstad. Habo och Mullsjö
kommuner förs enligt egen önskan till Jönköpings län.
Länssammanslagningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1998. Som en följd av länssammanläggningen föreslås att
nuvarande länsstyrelser i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs
samt Skaraborgs län läggs samman till en länsstyrelse.

Regeringen föreslår också att Västergötlands län skall omfattas av den
lagreglerade försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning som
riksdagen tidigare beslutat om i fråga om Kalmar, Gotlands och Skåne län.
Försöksverksamheten föreslås för Västergötlands län omfatta det regionala
utvecklingsansvaret, beslut om fördelning av regionalpolitiska och andra
utvecklingsmedel samt ansvaret för frågor om länsplaner för regional
transportinfrastruktur. I försöksverksamheten hanteras dessa statliga uppgifter
av ett regionalt självstyrelseorgan, som för Västergötlands läns del blir det
nybildade landstinget. Försöksverksamheten föreslås i detta län inledas den 1
januari 1999 i samband med att det nya landstinget bildas och liksom i övriga
län pågå fram till utgången av år 2002.

Diskussionen om ett västsvenskt storlän har pågått under en längre tid och
orsakat stor oro i delar av det föreslagna storlänet. Främst är det de
nordligaste kommunerna i det föreslagna storlänet som har haft allvarliga
invändningar mot att ett storlän skapas. Man har från dessa kommuner,
liksom från Habo och Mullsjö, hävdat att de kommer att hamna i periferin av
det nya länet och på så sätt få ett mycket litet inflytande över de beslut som
kommer att fattas.

Motståndet manifesterades genom att 10 kommuner slog sig samman mot
ett storlän. Aktiviteter genomfördes och flera planerades. Mitt i detta
planerande svängde flera "tunga" kommuner, eller rättare sagt flera
socialdemokratiska och centerpartistiska företrädare för dessa kommuner, och
rättade in sig i ledet. I olika sammanhang talas det om att kommuner tagit
ställning till det nya storlänet på olika sätt. Oss veterligen har ingen kommun
tagit beslut i kommunfullmäktige om sitt ställningstagande till storlänet. Den
direktvalda församlingen har alltså inte fått yttra sig i frågan. De krav om
kommunala eller länsvisa folkomröstningar som framförts har inte heller
uppskattats av de styrande makthavarna.

Den omsvängning som skedde hos vissa kommunföreträdare skedde också
under galgen. De blev helt enkelt uppmanade att acceptera storlänet om de
över huvud taget skulle få vara med och påverka länets utformning. Om de
inte accepterade skulle de hamna i ett sämre läge när det gällde fördelningen
av de statliga myndigheterna.

Regeringens utredare, Jan-Åke Björklund, lade fram ett förslag till
organisation som byggde på tanken om inomregional balans. Utredaren har
enligt vår uppfattning gjort ett bra jobb. Tillsammans med landshövdingen i
Älvsborgs län, Bengt K Å Johansson, har han kommit fram till en
organisation som åtminstone tar inomregionala hänsyn. När det gäller
länsstyrelsernas sparkrav på 60 miljoner kr så klarar man emellertid bara av
20 miljoner kr. Till yttermera visso har inrikesminister Jörgen Andersson
lovat att ingen person ska sägas upp vid länsstyrelsen i Skaraborgs län. Detta
torde ytterligare minska besparingen i länsstyrelseorganisationen.

Vi kan också redan nu konstatera att förslaget om att göra Mariestad till
säte för länsskattemyndigheten motarbetas av bl.a. Riksskatteverket som vill
ha sätet i Göteborg. Vi uppfattar detta som ytterligare ett spel för gallerierna
och att man inom 3-5 år kommer att överge de kommuner som man nu
"köpt" över. Det pågår i dag en enorm centralisering i Sverige, detta under en
täckmantel av decentralisering. Den försöksverksamhet som föreslås i
propositionen ändrar inte på något sätt vår uppfattning på den punkten.

Det enda rimliga hade varit att i öppen demokratisk ordning först besluta
om storlänet och vilka län som skulle ingå i detta. Det naturliga hade då varit
att låta de olika kommunfullmäktigeförsamlingarna yttra sig i frågan eller att
genomföra länsvisa folkomröstningar. Därefter hade det varit aktuellt att resa
frågan om försöksverksamhet.

Det föreslagna storlänet kommer att minska det demokratiska inflytandet
över frågorna som ska behandlas. Det kommer att vara mycket svårt att sätta
sig in i frågorna som fritidspolitiker och dessas inflytande kommer att
minska. I stället hamnar makten hos ett litet antal heltids- eller
deltidspolitiker.

Det blir också lättare att genomdriva beslut som strider mot väljarnas
intressen, t.ex. nedläggning av diverse sjukhus. Skaraborgspolitiker kan alltid
säga att de slogs för sitt sjukhus men att de andra länsföreträdarna valde att
lägga ned just det. Känsligheten inför väljarnas åsikter kommer att minska.

Vi inser att det är nödvändigt med samarbete mellan olika län för att på så
sätt skapa så effektiva vårdorganisationer som möjligt. Det är också önskvärt
med ett ökat samarbete mellan de olika länstrafikbolagen för att underlätta för
kollektivresenärerna. Ett sådant samarbete går med fördel att genomföra med
bibehållande av nuvarande länsgränser, eller med de nya länsgränser som
skulle skapas genom förändringar underifrån. Ett sådant samarbete skulle
också kunna ske utan att man ökar avstånden mellan väljare och valda.

Då det föreslagna storlänet saknar acceptans hos en majoritet av
befolkningen i Skaraborgs län så kommer den demokratiska processen att lida
skada. Det är enligt vår uppfattning litet udda att genomföra en
folkomröstning i Habo och Mullsjö om vilket län de vill tillhöra redan innan
beslutet om ändrade länsgränser är taget. Hade Habo- och Mullsjöborna även
haft alternativet att stanna kvar i Skaraborgs län så hade det med all säkerhet
fått en överväldigande majoritet.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1996/97:108.

Stockholm den 1 april 1997

Per Rosengren (v)

Kenneth Kvist (v)