med anledning av prop. 1995/96:222 Vissa åtgärder för att halvera arbetslösheten till år 2000, ändrade anslag för budgetåret 1995/96, finansiering m.m.

Motion 1995/96:Fi125 av Sten Tolgfors och Per Bill (m)

Sverige och Europa befinner sig i en period av
genomgripande och mycket hastig förändring. Inte minst
beror detta på ekonomins internationalisering. Svenska
företag konkurrerar med kollegor inte bara i Europa, utan i
hela världen. Penningmarknaden visar sekundsnabbt
förtroendet för ett lands ekonomi och för dess ekonomiska
politik.

Politiken är lika konkurrensutsatt som näringslivet. Dåliga beslut i Sverige
och Europa visar sig obönhörligen i sämre kort- och långsiktiga möjligheter
för våra företag att klara konkurrensen och därmed för möjligheterna att
behålla och skapa nya arbeten.

Det sägs ofta att den svenska ekonomin genomgått en strukturomvandling.
Det stämmer inte riktigt. Kanske kan man säga att vi har sett en halv
strukturomvandling - gamla arbetsplatser har slagits ut, men alltför få nya har
kommit istället. För att lägga grunden för nya arbeten och företag krävs en
helt annan inställning till näringslivets förutsättningar än den som råder idag.

Vi deltar i en nationell och internationell konkurrens om att skapa bästa
tänkbara förutsättningar för företagande och nya arbeten. Är förutsättningarna
bättre i andra länder eller delar av världen, är det dit många arbeten flyttar.
Väljarna har rätt att kräva att politiker sätter sig in i och är villiga att
agera
utifrån omvärldens förändring.

* Ekonomin har internationaliserats via handel, och nya
tillverkare och tillverkarländer har tillkommit.
* Kunskapen har internationaliserats. Korea har idag ett
högre antal högskoleutbildade än Sverige.
* Konkurrensen tilltar från nya låglöneländer med
industritillverkning och tidigare låglöneländer med
stigande teknikhöjd i produktionen.
* Teknikutvecklingen går mycket snabbt och många
produkter har korta livstider.
* En strukturomvandling äger rum. Nya branscher växer
fram. Det finns ett par nya branscher där Sverige ligger i
framkant, men i alltför många framtidsbranscher är
Sverige på efterkälken.
* Den enskilde medarbetarens kompetens blir allt viktigare
för företagens utveckling och möjligheten att tillverka
svenska produkter med högt förädlingsvärde.

Sveriges ekonomiska problem är också Europas problem, om
än i annan skala. Grunden för den europeiska arbetslösheten
ligger i att vi tappat i internationell konkurrenskraft. Stora
offentliga utgifter, till stor del lånefinansierade, högt
skattetryck i kombination med stela och snedvridande
välfärdssystem, otillräcklig rörlighet på arbetsmarknaden,
samt otillräcklig kvalitet och kvantitet i den högre
forskningen och utbildningen är gemensamma
västeuropeiska problem.

Europeisk strategi för fler arbeten

Vi tror dock inte alls på teorin om Europas snara förestående
död - att det skulle vara mer eller mindre förutbestämt att vi
kommer att konkurreras ut av Asien och Östeuropa. Hur vi
klarar den internationella konkurrensen beror på oss själva.
Den andra aspekten av ekonomins internationalisering är att
de snabbväxande ekonomierna erbjuder nya marknader och
exportmöjligheter för europeiska företag och därmed
möjlighet till ökat välstånd för alla. 40 procent av mindre
svenska företag är beroende av export. För att klara
exportkonkurrensen krävs dock att de europeiska
ekonomierna i allmänhet och den svenska i synnerhet
förnyas.

Det finns en hel del att göra på EU-nivå för att komma till rätta med
arbetslösheten, som är ett svårt problem i Sverige och i en rad andra EU-
länder. Redan i EU:s grundlag (Romfördragets 2 §) slås fast att Europeiska
unionen skall främja "... en hög nivå i fråga om sysselsättning...". Utveckling
och säkerställande av den inre marknadens funktion, en liberal och öppen
handelspolitik gentemot tredje land, gemensamma ansträngningar på
forskningens område och utbyte inom utbildningen är exempel på sådana
områden. Säkerställande av en gemensam och stabil valuta är ett exempel på
kommande uppgifter för EU.

Det rör sig också - som Essen-punkterna - om gemensamma och konkreta
rekommendationer om åtgärder som faktiskt påverkar ekonomins och
arbetsmarknadens sätt att fungera.

Det som krävs för att komma till rätta med den europeiska arbetslösheten
är en politik för långsiktigt goda villkor för företagande och produktion som
lägger grunden för arbetstillfällen och välfärd. Det handlar om att stärka
Europas konkurrenskraft gentemot internationella konkurrenter.

EU-kommissionens rapport "Tillväxt, konkurrenskraft och arbete", som
kom för flera år sedan, hade ambitionen att arbetslösheten skulle kunna
halveras. Kommissionens slutsatser har sedan följts upp av flera europeiska
råd, särskilt det i Essen.

Essendeklarationen angav en väg ur arbetslösheten som på två väsentliga
punkter är raka motsatsen till den politik regeringen driver i Sverige. När
Essendeklarationen talar om vikten av sänkta arbetsgivaravgifter, så har
regeringen i Sverige generellt höjt dem. När Essendeklarationen talar om
vikten av avreglering av arbetsmarknaden, så har regeringen återreglerat den i
Sverige. Det är av central betydelse att arbetet med att förverkliga
Essendeklarationens intentioner drivs vidare i Europa och inte minst i
Sverige.

Sysselsättningsunionen en bluff

I detta sammanhang är det värt att notera att
Socialdemokraternas tyngsta vallöfte inför valet till EU-
parlamentet, skapandet av en s.k. europeisk
sysselsättningsunion, har visat sig vara substanslöst.

Den parlamentariska EU 96-kommittén hade bl.a. till uppgift att låta utreda
för Sverige viktiga sakfrågor inför EU:s regeringskonferens. Det
socialdemokratiska förslaget om skapande av en s.k. europeisk
sysselsättningsunion lämnades dock utan utredning.

Orsaken var att det varken gick att precisera ett utredningsuppdrag eller att
finna en svensk forskare villig att åta sig uppdraget. Detta berodde i sin tur
på
att det saknades dokumentation av förslaget. Frågan om en europeisk
sysselsättningsunion lämnades efter förslag av en enig utredning vidare till
den s.k. EMU-utredningen.

I samband med detta sades att EMU-utredningen skulle ha ett dokument
om sysselsättningsunionen klart i slutet av maj månad. Nu har den sista maj
passerats och ingen ståndpunkt rörande sysselsättningsunionen föreligger.
Frågan har endast översiktligt berörts av Lundborg, från Stockholms
universitet, och Pissarides, från London School of Economics som för övrigt
är tveksam till idén.

Bristen på dokumentation från regeringskansliet och det omöjliga i att
utreda förslaget om en sysselsättningsunion har allvarligt försvårat debatten
inför och under EU:s regeringskonferens. Någon tid för debatt och offentlig
genomlysning av den svenska regeringens idé om en sysselsättningsunion
finns inte längre, vilket är djupt otillfredsställande.

Regeringens sysselsättningspolitik saknar sålunda substans både i nationellt
och internationellt perspektiv.

Av det som kan uttolkas från regeringens uttalanden tvingas vi dra
slutsatsen att förslaget om sysselsättningsunionen varit feltänkt från första
början. Ett antal nya målsättningar i fördragen och övervakning av ländernas
sysselsättningspolitik kommer i sig aldrig att ge ett enda nytt jobb i Europa.

Det är inte fler deklarationer eller målsättningar i fördragen som krävs för
att få ner arbetslösheten. Redan i EU:s grundlag (Romfördragets 2 §) slås
som nämndes tidigare vikten av god sysselsättning fast.

De förhoppningar om enkla överstatliga lösningar på arbetslösheten som
byggs upp av regeringens löften kommer dock att grusas. Besvikelsen över
att arbetslösheten i Sverige inte sjunker bör då inte vändas mot EU. Den bör
riktas mot regeringen.

Arbetsmarknaden en nationell uppgift

Det är viktigt att klargöra ansvarsfördelningen mellan EU
och medlemsstaterna vad gäller arbetet med att främja
förutsättningarna för företagande och nya arbeten.
Regeringen, som brukar sjunga subsidiaritetens lov i princip,
går helt emot den i praktisk politik.

Huvudansvaret för sysselsättningen ligger och måste ligga på den
nationella nivån. Det är nämligen medlemsländerna som huvudsakligen
bestämmer i frågor som arbetsrätt, lönebildning, arbetsmarknadspolitik och
utbildningsinsatser. Det finns ingenting att vinna på att dessa frågor görs till
överstatliga politikområden. Tvärtom måste utrymme ges för en hög grad av
nationell handlingsfrihet och utrymme för anpassning till inhemska
förhållanden.

Däremot kan det i en del frågor vara motiverat och önskvärt med samarbete
mellan de enskilda medlemsländerna. Givetvis måste också reglerna på
arbetsmarknaden utformas så att den fria rörligheten för arbetskraften inom
EES-området inte förhindras.

Att skapa ett bättre näringsklimat och lägga grund för växande
internationell konkurrenskraft är i huvudsak en utmaning för Sveriges
riksdag, liksom för övriga europeiska parlament. Vissa av de beslut som
måste tas den kommande tiden måste dock föregås av avreglering på
europeisk nivå. Den sociala stadgan och det sociala protokollet manifesterar
en i vårt tycke alltför långtgående allmän ambition till europeisk reglering.

En allmänt omfattad uppfattning är att den europeiska arbetsmarknaden
generellt sett är för stel och att detta är en av EU-områdets allvarligaste
konkurrenshämmande faktorer. Det är därför olyckligt att vissa EU-direktiv
är så detaljerade och - eller - så långtgående att de bidrar till att öka denna
stelhet. Exempel på detta ger det s.k. arbetstidsdirektivet och
överlåtelsedirektivet.

Som vi ser saken bör arbetsrätt primärt vara en nationell angelägenhet.
Medlemsländerna bör i huvudsak få välja sina egna arbetsrättsliga lösningar
och politisk konkurrens vad gäller bästa lösningar råda. Det finns, som vi ser
det, inga skäl som talar för att långtgående gemensamma arbetsrättsliga regler
krävs för att upprätthålla den inre marknaden. Tvärtom kan alltför
långtgående överstatliga arbetsrättsliga regler försvåra för de mindre
konkurrenskraftiga länderna.

Sverige bör därför redan av den orsaken i ministerrådsarbetet verka för en
generell renodling och liberalisering av EU:s arbetsrättsliga direktiv. En
ståndpunkt som korresponderar med detta bör Sverige driva under den
pågående regeringskonferensen om EU:s fördrag.

När det gäller ministerrådsdirektivet om arbetstider är det omfattande,
svårtolkat och svårt att i detalj foga till det svenska regelverket. Resultatet
är
en minskad flexibilitet som motverkar det nyskapande av arbeten som Europa
och Sverige så väl behöver. Sverige bör verka för att direktivet ersätts med ett
betydligt liberalare, eller helt avskaffas.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av frihandel mellan EU och tredje land
samt den inre marknadens fulla förverkligande och upprätthållande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att Essendeklarationens intentioner
förverkligas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det socialdemokratiska förslaget om en europeisk
sysselsättningsunion,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en liberalisering av den sociala
stadgan, det sociala protokollet och den nuvarande
regleringsambitionen på arbetsrättens område,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att regeringen vid EU:s pågående
regeringskonferens driver kraven på fördragsmässigt stöd för en
systematisk avreglering av EG:s regelverk,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetstidsdirektivet.

Stockholm den 18 juni 1996

Sten Tolgfors (m)

Per Bill (m)