med anledning av prop. 1995/96:207 En ekonomisk politik för att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000

Motion 1995/96:Fi111 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Inledning

Arbetslösheten är ett stort misslyckande. Sverige
demonstrerade under några decennier möjligheten att förena
välfärd och en effektiv ekonomi, full sysselsättning och hög
ekonomisk tillväxt. Den växande offentliga sektorn var
hörnstenen i en ekonomisk och social omvandling som
underlättade kvinnornas ekonomiska frigörelse och
begränsade makten i samhället för kapitalintressena till
förmån för folkets breda lager.

Den svenska modellen undermineras successivt. Dess hörnstenar vittrar
sönder under trycket av en svag ekonomisk tillväxt sedan 1970-talets mitt och
en depression under 1990-talets första år. Kapitalets rörlighet och
expansionen av de finansiella marknaderna har minskat utrymmet för en
socialt progressiv politik. Massarbetslösheten bidrar till att stora grupper
marginaliseras och de fackliga organisationerna försvagas parallellt med att
kapitalmakten stärks. Dessutom tilltar könsorättvisorna. Inriktningen på
diskussionerna om arbetsrätten och lönebildningen är ett uttryck för de
förändrade maktförhållandena och avspeglar mycket tydligt arbetarrörelsens
försvagade position.

Vi är alltså inne i ett brytningsskede. Runt omkring oss har vi sett hur flera
länder offrat den generella välfärden och accepterat ökade klasskillnader för
att sanera dåliga offentliga finanser och stimulera ekonomisk tillväxt.
Utvecklingen inom EU med dess krav på harmonisering av arbetsrätt, på
avregleringar inom arbetsmarknaden och på bantade socialförsäkringar
förstärker denna process.

Men denna utveckling måste brytas. Det går att bevara en välutbyggd
offentlig sektor, ett högt skattetryck och ändå stimulera företagandet. Det
finns ingen motsättning mellan jämlikhet och ekonomisk effektivitet. Vi
menar också att det går att förena låg inflation och full sysselsättning, bl.a.
med hjälp av en aktiv arbetsmarknadspolitik och en jämnare
inkomstfördelning.

Innehållet i den framtida tillväxten bestäms i stor utsträckning av hur vi
fördelar kunskaper, inkomster och arbetstider. En jämnare inkomst- och
utbildningsfördelning är en förutsättning för en balanserad och uthållig
ekonomisk tillväxt. Med andra ord finns det starka samhällsekonomiska
motiv för en "röd" skattepolitik som omfördelar inkomster från kapital till
arbete och från höga inkomstskikt till låglöneskikt. Samtidigt är en
konsumtions- och produktionsomställning i grön riktning nödvändig om
svenskt näringsliv ska kunna hävda sin konkurrenskraft i framtiden.
Vänsterpartiet förespråkar i likhet med flera andra partier en grön
skatteväxling. Vi menar följaktligen att skattebelastningen bör omfördelas.
Arbete måste beskattas mindre och resursförbrukande och miljöförstörande
verksamhet mer.

Vänsterpartiet har ställt sig bakom en stor del av arbetet med att sanera
statsfinanserna. Samtidigt har vi betonat att den ekonomiska politiken har fått
en alltför ensidig inriktning på kortsiktig budgetbalans enligt
konvergensvillkoren. Vi har i flera sammanhang - senast i vår ekonomiska
vårmotion - hävdat behovet av en mer tillväxtbefrämjande politik. Det räcker
inte med besparingar och skattehöjningar om vi varaktigt ska förstärka statens
ekonomi. Politiken måste också skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen.
Tyvärr kan vi konstatera att utvecklingen på arbetsmarknaden nu snarast går i
negativ riktning, d.v.s. långt från regeringens positiva förväntningar.

Regeringen har under tidspress tvingats lägga fram konkreta förslag för att
motverka arbetslösheten. Vänsterpartiet stödjer flera av förslagen, men ställer
sig mycket kritiskt till de av förslagen som har en borgerlig inriktning, inte
minst på delar av arbetsmarknadsområdet. Sammantaget ger förslagen i
propositionen sannolikt små sysselsättningseffekter. I själva verket talar
mycket för att arbetslösheten tvärtom kommer att öka under det kommande
året.

Skall Sverige ha utsikter att åter komma in i en positiv utveckling krävs
stabilitet och långsiktighet. Då krävs det att fackföreningsrörelsen ingår som
en aktiv part i förnyelsearbetet. Dessutom kräver det en bredare politisk bas.
Vänsterpartiet är villigt att bidra till ett konstruktivt samarbete för att ta
Sverige ur den krissituation vi befinner oss i. På avgörande punkter skiljer sig
emellertid Vänsterpartiets bedömningar från regeringens uppfattningar om
den ekonomiska politikens inriktning.

Sammanfattande kritik av
regeringens ekonomiska
politik

För det första anser vi att den ekonomiska politiken måste få
en mer sysselsättningsstimulerande inriktning. Vi avvisade
de ytterligare budgetförstärkningar som den ekonomiska
vårpropositionen innehöll och menar att Riksbanken måste
prioritera den fulla sysselsättningen. Vänsterpartiet föreslår
en något mer expansiv finans- och penningpolitik. Dessutom
anser vi att inriktningen på att kvalificera Sverige för ett
deltagande i EMU:s tredje steg försvårar möjligheterna att
bekämpa arbetslösheten. EMU-anpassningen tvingar EU:s
medlemsländer att föra en mycket restriktiv ekonomisk
politik i en situation där konjunkturen redan är i nedåtgående
riktning.

För det andra anser vi att den offentliga sektorn måste få ett större
ekonomiskt utrymme. Den offentliga konsumtionen har minskat kraftigt
under senare år och beräknas fortsätta minska under åren fram till
sekelskiftet. Därmed fortsätter sysselsättningsminskningen. Men det bidrar
inte bara till ökad arbetslöshet utan också till att behoven av vård och omsorg
blir allt sämre tillfredsställda. Neddragningarna inom offentlig verksamhet
drabbar dessutom kvinnor i större utsträckning än män. Vänsterpartiet menar
att det finns starka samhällsekonomiska motiv för att ge kommunsektorn ett
större ekonomiskt utrymme. Det är helt irrationellt att avskeda personal från
offentlig verksamhet för att därigenom bara ytterligare öka belastningen på
arbetslöshetsförsäkringen.

För det tredje anser vi att det behövs mer av strukturella åtgärder mot
arbetslösheten. Även om en betydande del av arbetslösheten kan förklaras av
efterfrågeraset i svensk ekonomi under 1990-talets första år kvarstår en
strukturell arbetslöshet som måste motverkas med strukturella åtgärder.
Tyvärr tar regeringen inga sådana initiativ i sysselsättningspropositionen.
Regeringen hänvisar frågan om stöd till tjänstesektorn till en utredning.
Tyvärr har dessutom utredningsuppdraget snävats in till en fråga om
subventionerad hemservice, s.k. pigtjänster. Även arbetstidsfrågan göms
undan i en utredning. Vänsterpartiet menar att vi redan nu borde ta initiativ
för att påbörja en arbetstidsförkortning och att det finns behov av riktade
insatser till offentlig och privat tjänstesektor. Såväl en arbetstidsförkortning
som stödet till tjänstesektorn skulle stärka kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden.

För det fjärde anser vi att fördelningspolitiken måste få en mer
framträdande plats. I Sverige ökar de ekonomiska klyftorna. Enligt en nyligen
publicerad rapport från SCB växer andelen fattiga snabbt. Den ekonomiska
nedgången och den växande arbetslösheten har naturligtvis förstärkt 1980-
talets trend mot ökade inkomstskillnader, dels mellan olika sociala
inkomstgrupper och dels mellan kvinnor och män. Dessutom har regeringens
ekonomiska politik haft negativa fördelningspolitiska effekter. Vi visade i vår
ekonomiska vårmotion att förslagen i den ekonomiska vårpropositionen
ytterligare bidrog till att öka de ekonomiska klyftorna. Låginkomstgrupperna
har relativt till sina inkomster fått bära en större del av
budgetsaneringsprogrammet än höginkomsttagarna, vilket också framgår av
regeringens proposition. Den här utvecklingen måste brytas. Det finns ingen
motsättning mellan budgetsanering och rättvis fördelningspolitik, tvärtom.
Vänsterpartiet försvarar den produktiva rättvisan. En rättvis
fördelningspolitik omfördelar inkomster till mer konsumtionsbenägna
grupper, d.v.s. stimulerar hemmamarknaden utan att den offentliga ekonomin
försvagas.

För det femte anser vi att jämställdhetsfrågor måste lyftas fram på ett helt
annat sätt än hittills, även när det gäller frågor om arbetslöshet och
sysselsättning. Regeringen har gjort ett antal utfästelser om att det politiska
utvecklingsarbetet framöver ska granskas ur ett kvinnoperspektiv. Tyvärr kan
vi konstatera att sysselsättningspropositionen inte lever upp till
förväntningarna. Trots att den ekonomiska krisen har drabbat kvinnor mycket
hårdare än män och att arbetslösheten nu ökar mer för kvinnorna lägger
regeringen - med ett litet undantag för "starta-eget-bidrag" till kvinnor - inte
fram några konkreta förslag för att motverka den negativa utvecklingen. Vi
saknar åtgärder för att stödja kommunsektorn och vi saknar förslag i riktning
mot en arbetstidsförkortning.

För det sjätte anser vi att det behövs mer kraftfulla åtgärder för att stärka
näringslivets omvandling i högförädlande och grön riktning. Vänsterpartiet
menar att kompetensutvecklingsprogrammet är av avgörande betydelse för
omvandlingen av näringslivet och utvecklingen av arbetslivet, men företagens
ansvar för finansieringen måste stärkas. Vänsterpartiet har föreslagit
vinstavsättningar till framtidsfonder för att finansiera program för
arbetslivsutveckling. De fonder för småföretagssatsningar och
miljöinvesteringar som regeringen föreslår i propositionen är steg i rätt
riktning, men alldeles otillräckliga. Vänsterpartiet menar att en successiv
skatteväxling borde inledas, helst redan i samband med höstens
budgetproposition. Dessutom menar vi att regeringen i alltför stor
utsträckning sätter sin tillit till förändringar i arbetsrätt och lönebildning.
Regeringens ambitioner på dessa områden går helt på kollisionskurs med
fackföreningsrörelsen. Vi menar att trygga anställningsvillkor och en vettig
lönestruktur är viktiga medel för att pressa fram effektivitetshöjande
investeringar och förändringar i näringslivet. Sverige blir inte effektivare av
otryggare arbetslivsförhållanden eller ökad lönespridning.

För det sjunde är vi skeptiska till flera av de förändringar som föreslås
inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken har historiskt haft en
mycket stor betydelse för att möjliggöra full sysselsättning utan negativa
effekter i form av flaskhalsar och hög inflation. Samhället bar kollektivt de
kostnader som enskilda individer ställdes inför i samband med omflyttning,
omskolning och arbetsplatsbyte. Arbetsmarknadspolitiken var en viktig del av
en politik för uthållig tillväxt och högre levnadsstandard.

Den moderna arbetsmarknadspolitiken är ett bra exempel på hur aktiva
statliga ingrepp förstärker den samhällsekonomiska effektiviteten och förenar
sociala och företagsekonomiska önskemål. Denna inriktning på
arbetsmarknadspolitiken måste finnas kvar, även om kommunerna kan spela
än större roll än hittills genom att stat och kommuner samverkar. Det
samhällsekonomiska perspektivet på arbetsmarknadspolitiken måste hävdas.
Det är också viktigt att kommunerna ges tillräckligt med resurser för att leva
upp till kraven på arbetsmarknadsområdet.

Under trycket av massarbetslösheten har arbetsmarknadspolitiken fått en
mer passiv roll. AMS åtgärdssystem har blivit överbelastat allt eftersom den
ekonomiska politiken ensidigt inriktats på inflationsbekämpning.
Vänsterpartiet är starkt kritiskt till att arbetsmarknadspolitiken förvandlas
till
en del av socialpolitiken, även om vi ser behovet av extraordinära åtgärder i
utpräglade kristider. Vi motsätter oss att 40 000 arbeten i offentlig regi skall
utföras till löner på a-kassenivå.

Regeringens förslag till finansiering av nivåhöjningen i a-kasseersättningen
via avindexering innebär i praktiken en successiv sänkning av nivåerna. En
bortre parentes i systemet och höjda arbetsvillkor innebär att många kommer
att stå utanför försäkringsskydd, utan att några realistiska alternativ
föreslås.
Vänsterpartiet menar att detta är exempel på ett systemskifte som låter de
arbetslösa bära de tyngsta bördorna av arbetslöshetskrisen.

Mot bakgrund av dessa uppfattningar kan inte Vänsterpartiet bifalla
regeringens inriktning på den ekonomiska politiken.

Inriktningen på
Vänsterpartiets ekonomiska
politik

Det krävs en ny och mer expansiv inriktning på politiken om
vi ska ha utsikter att komma tillbaka till full sysselsättning.
De senaste åren har den ekonomiska politiken varit mycket
restriktiv. Finanspolitiken har präglats av skattehöjningar och
besparingar. Penningpolitiken har präglats av räntehöjningar,
förutom under det sista halvåret.
Budgetförstärkningspolitiken har varit nödvändig. Den har
också varit lyckosam. Men ska vi komma vidare med
budgetsaneringen och dessutom få upp sysselsättningen
måste den ekonomiska politiken innehålla ingredienser som
stimulerar den offentliga och privata konsumtionen, som
sänker räntenivåerna ytterligare och som håller tillbaka
sparbenägenheten. Vi anser att stödet till vård, omsorg och
skola måste öka, dels för att motsvara kommande behov och
dels för att upprätthålla sysselsättningen.

Arbetslösheten i Sverige ökade mycket snabbt vid 1990-talets början, men
långtidsarbetslösheten är fortfarande relativt begränsad i ett europeiskt
perspektiv. Det talar för att det fortfarande borde finnas möjligheter att
komma ur massarbetslösheten någorlunda snabbt. Men det förutsätter å andra
sidan en mycket starkare efterfrågeutveckling, d.v.s. en politik som tillåter en
tillväxt av hemmamarknaden utan att statsfinanserna urholkas. Vänsterpartiet
har bl.a. föreslagit ett höjt grundavdrag för låg- och medelinkomstgrupper i
utbyte mot en något skärpt marginalskatt för högre inkomstskikt. En
inkomstomfördelning via en rättvisare fördelningspolitik stimulerar
hemmamarknaden utan att den offentliga ekonomin försvagas. Riksbanken
måste också ta ytterligare steg för att sänka ränteläget. De låga
inflationsnivåerna i Sverige under senare år talar entydigt för att
räntemarginalen mot Tyskland på knappt 2 procent borde kunna elimineras.
Fortsatta räntesänkningar är nödvändiga för att få ned den historiskt höga
realräntan. Den höga realräntan är sannolikt den mest hämmande faktorn för
att få fart på hemmamarknaden och hävda sysselsättningen.

Vi påtalade redan efter den ekonomiska vårpropositionen att det finns drag
i regeringens politik som är motsägelsefulla och kontraproduktiva ur syssel-
sättningspolitisk synpunkt. Vi tror alltså inte att den öppna arbetslösheten
kommer att halveras med den inriktning på den ekonomiska politiken som
redovisas.

Regeringen menar visserligen att det krävs ytterligare åtgärder för att
realisera målet om en halvering av arbetslösheten och antyder följaktligen att
sådana åtgärder kommer att presenteras inom kort. Men samtidigt vilar
regeringens konjunkturbedömningar på bräcklig grund. Enligt regeringens
bedömning i den ekonomiska vårpropositionen förutsätts det en ekonomisk
tillväxt på 2-2,5 procent per år om arbetslösheten skall halveras. Det krävs
också en relativt betydande minskning av det privata sparandet.

Det finns inte mycket som i dag talar för att dessa förutsättningar kommer
att uppfyllas. Flera oberoende prognoser ger en mer dyster bild. Tillväxten för
innevarande år blir sannolikt lägre än vad regeringen förutspått och den
privata konsumtionen utvecklas fortsatt svagt, framför allt mot bakgrund av
människors osäkerhet och dystra framtidsförväntningar. Vi befinner oss i en
ond cirkel där en fortsatt hög arbetslöshet stimulerar ett fortsatt högt privat
sparande och en fortsatt låg privat konsumtion.

Regeringen berömmer sig i inledningen av propositionen av att Sverige nu
har en mycket låg inflationsnivå och höga bytesbalansöverskott.
Vänsterpartiet delar uppfattningen att inflationen bör hållas låg. Men den
nuvarande extremt låga inflationsnivån är snarare ett uttryck för det kritiska
tillståndet på hemmamarknaden och den höga arbetslösheten. Nettoprisindex,
d.v.s. konsumentprisindex justerat för skattehöjningar och skattesänkningar,
har inte ökat alls under det senaste året. Det finns alltså risk för deflation.
Dessutom avspeglar de höga bytesbalansöverskotten ett stort privat
sparandeöverskott, vilket i sig utgör ett stort problem i vår ekonomi.
Problemet är att sparandet är för stort och att fördelningen mellan privat och
offentligt sparande är mycket skev. Staten underlättade skuldsaneringen i
privat sektor under 1990-talets första år genom att ta på sig en stor
skuldbörda. Nu måste balansen återställas.

Ett program för
sysselsättning

Vi är beredda att diskutera alla konstruktiva förslag för att
underlätta nyföretagandet och få ner arbetslösheten. Inom
närings- och skattepolitiken finns förslag som borde kunna
förankras i flera partier. Vi har själva föreslagit
egenavgiftslättnader och räntesubventioner för mindre
företag. Vänsterpartiet låg också bakom den konstruktion
som förslaget till förändrade momsredovisningsperioder
slutligen fick i riksdagens skatteutskott. Därigenom bidrog vi
till att rädda småföretagen från den kraftiga
likviditetsindragning som det ursprungliga förslaget skulle
ha medfört. Vi kan också biträda förslag om en lindrad eller
slopad så kallad dubbelbeskattning under förutsättning att det
sker på ett fördelningspolitiskt acceptabelt sätt. En sådan
skattelättnad bör då läggas i företaget och inte i ägarledet.

Vi ser också positivt på förslaget om att avskaffa dubbelbeskattningen för
mindre företag. Skattelättnaden bör dock tillfalla företagen och inte
aktieägarna.

Svenskt näringsliv behöver förnyas. Vi behöver fler företag och nya
produkter. Trots att de totala investeringarna i forskning och utveckling är
mycket stora i Sverige - drygt 3 procent av BNP - är andelen kunskaps-
intensiva företag liten. Ska vi få fler jobb och kunna hävda välfärden i
framtiden måste förnyelsen av näringslivet ta fart. Stat och kommuner kan
bidra till förnyelsen genom att satsa på att bygga ut nätverk i näringslivet,
flera forskningsbyar, regionala högskolor och genom att hävda den breda
utbildningen, inte minst vuxenutbildningen. Människor måste ges generösa
möjligheter att ställa om sig till nya omständigheter i livet, nya
arbetstillfällen
och kvalifikationskrav. Arbetsmarknadspolitiken ska vara offensiv och en
huvudlinje i en samlad politik för förnyelse och tillväxt i näringslivet.

Vänsterpartiet avvisar alla förslag på subventionerade pigjobb. Däremot
vill vi gärna diskutera hur den arbetskraftsintensiva tjänstesektorns villkor
skall förbättras, och då syftar vi på såväl kommunernas verksamhet som den
privata tjänstesektorn. I vår ekonomiska vårproposition föreslog vi en
sänkning av arbetsgivaravgifterna med totalt 10 miljarder kronor för offentlig
och privat tjänstesektor. Det är i tjänstesektorn det finns en potential för
fler
jobb. Det är också i tjänstesektorn som flertalet kvinnor arbetar. Vi beklagar
att regeringen inte visar något intresse för dessa frågor.

Det är de kvalificerade arbetstillfällena inom tjänstesektorn som visar
snabbast tillväxt, t.ex. inom utbildnings- och informationssfären. Det är
viktigt att tillbakavisa missvisande uppfattningar om att tjänstesektorn enbart
kan erbjuda lågkvalificerade låglönejobb. De samhällsekonomiska motiven
för att subventionera tjänsteproduktionen är starka. I grunden handlar det om
att ge tjänsteproducerande och varuproducerande verksamhet likvärdiga
ekonomiska förutsättningar.

På tre övergripande områden menar följaktligen Vänsterpartiet att
regeringens politik är otillräcklig för att komma till rätta med Sveriges
avgörande problem, den svaga ekonomiska utvecklingen och den höga
arbetslösheten.

Hemmamarknaden måste stärkas genom en mer konjunkturstimulerande
politik.

Den ekonomiska politiken är för restriktiv. Den privata
konsumtionen är för svag och det privata sparandet för högt.
Vänsterpartiet föreslår en något lättare finanspolitik och en
högre nivå på de statliga utgifterna. Vi föreslår ett höjt
grundavdrag för låginkomsttagare. Vi avvisar de ytterligare
budgetförstärkningar som regeringen och Centern kom
överens om i den ekonomiska vårpropositionen i april. Vi
menar också att regeringen är för ensidigt inriktad på EMU-
anpassning, något som försvårar arbetslöshetsbekämpningen.

Regeringen presenterar inga åtgärder för att komma till rätta med den
strukturella arbetslösheten.

En stor del av arbetslösheten beror på att det svenska nä-
ringslivet har för få kunskapsintensiva och för många
råvarubaserade företag, på att tjänstesektorns expansion
förhindras av oförmånliga kostnadsvillkor och på att arbets-
tiderna fördelas på ett orimligt sätt. Vänsterpartiet menar att
det behövs en aktiv statlig näringspolitik inriktad på
förnyelse och omvandling i näringslivet, ett stöd till offentlig
och privat tjänstesektor och en omfördelning av
arbetstiderna. En arbetstidsreform är enligt vår mening helt
nödvändig om vi ska komma tillbaka till full sysselsättning.

Regeringens politik får orimliga fördelningspolitiska effekter.

Vänsterpartiet har tidigare visat att budgetsaneringspolitiken
har förstärkt inkomstklyftorna och ökat könsorättvisorna. Vi
menar att saneringen av statens ekonomi måste ske på ett
mer rättvist sätt. Nu får låginkomsttagarna bära de tyngsta
bördorna. De fortsatta neddragningarna inom offentlig sektor
tränger ut kvinnor i arbetslöshet och bidragsberoende. En
mer rättvis fördelningspolitik omfördelar
konsumtionsutrymme och stimulerar hemmamarknaden. Ett
större utrymme för kommunerna stärker kvinnornas
arbetsmarknad och gynnar den ekonomiska tillväxten.
Jämställdhet och rättvis fördelning skapar förutsättningar för
en balanserad ekonomisk utveckling.

Vänsterpartiet föreslår

- en aktiv och efterfrågestimulerande ekonomisk politik,
- en strukturpåverkande politik via aktiv näringspolitik och
arbetstidsreformer,
- en mer rättvis fördelningspolitik via skattesänkningar för
låginkomsttagare, skattehöjningar för höginkomsttagare
och ett större ekonomiskt utrymme för kommunsektorn.

Vänsterpartiet föreslår att samlat 20-
miljarderspaket för nya jobb

- Stöd till kommunsektorn i form av sänkta arbetsgivaravgifter 5,0 mdr

- Stöd till privat tjänstesektor via sänkta arbetsgivaravgifter 5,0 mdr

- Sänkta egenavgifter på näringsinkomster för egenföretagare 0,6 mdr

- Sänkta arbetsgivaravgifter för försök med 6-timmars arbetsdag 1,5 mdr

- Kreditstöd i form av en skatterabatt för småföretag 1,0 mdr

- Ett grönt investeringsprogram 1,5 mdr

- Aktiv arbetsmarknadspolitik, kommuner, utb. kvinnor, invandrare
och arbetshandikappade 3,0 mdr

- Näringspolitik, FOU-stöd, nätverk 1,2 mdr

- Akuta jobbinsatser för arbetslösa ungdomar 1,2 mdr

Totalt: 20,0 mdr

En successiv arbetstidsförkortning är en nödvändig del av
sysselsättningsprogrammet. Dessutom föreslår Vänsterpartiet
ett kompetensutvecklingsprogram i arbetslivet genom
framtidsfonder finansierade via vinstavsättningar i
näringslivet under inflytande av parterna på
arbetsmarknaden. Programmet omfattar ca 2 miljarder
kronor. Vi föreslår också ett system med obligatoriska
praktikplatser grundade på praktikantavtal mellan parterna.
Dessa praktikantplatser skall omfatta ungdomar under 25 år
samt invandrare. Systemet kommer att omfatta ca 50 000
platser.

Programmet finansieras genom att vänsterpartiet föreslår ett något högre
skatteuttag än regeringen på ca 4 miljarder kronor och genom att de
ytterligare budgetförstärkningarna från i april avvisas.

Förslagen i
sysselsättningspropositionen

Sysselsättningspropositionens förslag räcker inte för att
arbetslösheten skall minska. I Vänsterpartiets motion till
proposition 1995/96:222 utvecklas utförligare
ställningstaganden till de konkreta förslag som regeringen
presenterat. Dessutom presenteras en del alternativa förslag,
bl.a. vad gäller arbetstidsfrågan.

Det finns enskilda förslag i sysselsättningspropositionen som även
Vänsterpartiet framfört i tidigare sammanhang, senast efter den ekonomiska
vårpropositionen. Det gäller t.ex. förslaget om sänkta arbetsgivaravgifter och
att arbetande kapital i mindre företag även fortsättningsvis blir befriat från
förmögenhetsskatt.

Det är bra att regeringen går vidare med ett utbildningsprogram, även om vi
kan se att kommunerna kan få svårigheter att klara av de ökade
utbildningsvolymerna. Det är viktigt att kvalitetskraven tillgodoses.

De största förändringarna föreslås inom arbetsmarknadspolitiken. AMS
verksamhet rustas ner och i stället läggs tyngdpunkten i kommunerna, det
gäller såväl utbildningsverksamheten som sysselsättningsskapande
verksamhet. Det lokala ansvaret för organisation och utformning av
verksamhet stärks. Regeringens förslag om kommunala arbeten, t.ex. för
långtidsarbetslösa över 55 år, har en rent socialpolitisk karaktär. Vi anser att
det är helt oacceptabelt att offentliga arbeten utförs till löner på
a-kassenivå.

Det är viktigt att kommunerna tillförs tillräckligt med resurser för att kunna
klara alla nya åtaganden inom arbetsmarknads- och utbildningspolitiken.
Tyvärr saknar vi förslag i sysselsättningspropositionen för att vidga
kommunsektorns ekonomiska utrymme. Vänsterpartiet vill tillföra
kommunerna mer resurser, bl.a. för att motsvara de ökade vård- och
omsorgskrav som följer av den demografiska utvecklingen.

Vi anser att förslagen om en bortre parentes och regelförändringar i a-
kassan som finansiering av 80-procentsnivån är oacceptabla. Återigen läggs
det förslag utan att regeringen tagit hänsyn till den samlade
fackföreningsrörelsens kritik och utan att frågorna utretts tillräckligt.

Däremot är det bra att individuella handlingsplaner utformas. Vi delar
också uppfattningen att a-kassan inte bör vara en permanent
försörjningsinstitution utan en trygghetsförsäkring under omställnings-
perioden till nytt arbete. A-kassan skall vara en försäkring som täcker
inkomstbortfall vid arbetslöshet och ska inte utnyttjas för att finansiera extra
kommunala arbeten.

Vi är alltså också kritiska till att regeringen inte visar ett större intresse
för
en arbetstidsförkortning. På arbetsmarknaden sker en utveckling mot allt
större flexibilitet i arbetstiderna och lokala försök som har gjorts med kortare
arbetstid har i allmänhet varit mycket lyckosamma. Detsamma gäller
experiment i flera andra europeiska länder. Vänsterpartiet har föreslagit att
medel ska avsättas för att underlätta försök med arbetstidsförkortningar.

Det är huvudsakligen kvinnojobb som i dag går förlorade. Det är kvinnor
som blir arbetslösa medan de nya jobben i allmänhet går till män. Kvinnojobb
har gått förlorade såväl inom kontorsadministrativa yrken som inom
kommunsektorn. De fortsatta nedskärningarna inom den offentliga sektorn
försvagar kvinnornas arbetsmarknad ytterligare. Dessutom finns det en
mycket stor deltidsarbetslöshet bland kvinnor. Regeringen presenterar
knappast några förslag för att komma till rätta med problemen, förutom ett
riktat bidrag till kvinnor som vill "starta eget".

Företagens finansiella ansvar måste hävdas. Kostnaderna för arbetsskador,
arbetslöshet och social utslagning faller i dag uteslutande på den offentliga
sektorn. Arbetsgivarsidan kräver samtidigt större flexibilitet, uppluckrad
arbetsrätt och därmed större möjligheter att utnyttja arbetskraft efter eget
godtycke. Det är helt orimligt att stora företag som under senare år gjort
övervinster p.g.a. den svaga kronan inte bidrar mer till att finansiera
samhällskostnaderna för arbetslöshet och arbetsskador. Vänsterpartiet har
bl.a. mot denna bakgrund föreslagit att bolagsskatten höjs från 28 till 30
procent och att en extra värnskatt på 5 procent tas ut på företagsvinster över
50 miljoner kronor. Vi har också föreslagit att framtidsfonder inrättas -
finansierade via vinstavsättning under lokalt fackligt inflytande - för att
finansiera arbetslivsutveckling och kompetensuppbyggnad inom företagen.
Höjd kompetens och arbetslivsutveckling är det främsta värnet mot
utslagning och arbetslöshet, inte otrygga arbetsförhållanden och låga löner.

En halvering av den öppna
arbetslösheten

Det är utomordentligt bra att regeringen nu är beredd att
ställa upp konkreta mål för arbetslösheten och göra
uppföljningar halvårsvis. Det ger en extra politisk tyngd åt
arbetslöshetsbekämpningen. Regeringen vill jämställa arbetet
med att få ner arbetslösheten med processen som gäller för
konvergenskriterierna. Detta innebär att
arbetslöshetsbekämpningen måste styra den ekonomiska
politiken på ett helt annat sätt än tidigare. Vänsterpartiet
välkomnar en sådan inriktning av politiken.

Samtidigt menar vi att regeringens politik är otillräcklig för att stimulera
framväxten av ordinarie arbetstillfällen. Det vore olyckligt om målet att
halvera den öppna arbetslösheten uppnås på konstlad väg - t.ex. genom att
volymerna i åtgärder ytterligare ökar eller via statistiska manipulationer. Det
är också viktigt att förvärvsfrekvensen återgår till tidigare höga nivåer.

Politiska vägval

Skall Sverige komma ur massarbetslösheten krävs en ny
inriktning på den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet
menar att en fortsatt minskning av offentlig konsumtion och
fortsatt stelbent EMU-anpassning leder fel. I stället behöver
vi en politik som skapar förutsättningar för
produktionsomställning i högförädlande och grön riktning,
som stimulerar nyföretagande och begränsar utrymmet för
miljöförstörande konsumtion och produktion.

Hög arbetslöshet avspeglar och förstärker maktlöshet och ökade
klasskillnader. Fackföreningsrörelsens inflytande minskar samtidigt som
arbetsgivarintressena stärks. En utveckling av svensk ekonomi i socialt och
miljömässigt balanserad riktning förutsätter enligt vår uppfattning en
maktförskjutning, en ökad ekonomisk demokrati. En socialistisk politik mot
arbetslösheten innefattar element som stärker arbetarmakten och minskar
kapitalmakten, som begränsar det snäva vinstintresset till fördel för ett
långsiktigt utvecklingsperspektiv och som stärker kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden. En långsiktig och effektiv politik mot arbetslösheten blir
därför också med nödvändighet en politik för en socialistisk samhälls-
omdaning.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå regeringens allmänna riktlinjer för
den ekonomiska politiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett program för sysselsättning,
3. att riksdagen godkänner målet om att halvera den öppna
arbetslösheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om målet om en halvering av den öppna
arbetslösheten.

Stockholm den 17 juni 1996

Gudrun Schyman (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)