med anledning av prop. 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans

Motion 1995/96:So11 av Chatrine Pålsson m.fl. (kds)

I proposition 1995/96:146 föreslås åtgärder som syftar till att
uppnå en bättre kostnadskontroll och vissa besparingar inom
statlig assistansersättning. Huvuddelen av förslagen avser
vissa förtydliganden i lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade samt i lagen om assistansersättning.

När assistansreformen trädde i kraft så förändrades livet för drygt 6000
människor på ett mycket påtagligt sätt. Det finns mängder av vittnesbörd om
hur handikappade säger sig ha gått från att bara existera till att börja få
leva.
Det har gett många chansen till att kunna studera, gå ut i arbetslivet och börja
skapa sina egna liv.

Kristdemokraterna är i grunden kritiska till regeringens proposition. Det är
tveksamt att redan efter ca två år göra en utvärdering av en så pass
genomgripande reform. Staten borde vänta i ytterligare tre år innan man gör
en sådan utvärdering. Reformen har ännu inte hunnit sätta sig ordentligt. Det
finns domar som väntar på utslag, vi har ännu inte hunnit få en rättspraxis
inom området. Regeringens framstressade förslag bidrar därför till onödig
ryckighet och osäkerhet för redan utsatta människor.

Vi vill därför i huvudsak avslå propositionen och bibehålla den gällande
lagstiftningen tills det finns underlag för att göra en seriös prövning av
reformen.

Förutom denna huvudinvändning finns det några aspekter som var för sig
skulle förtjäna kritik. Vi vill peka på några exempel.

Regeringens förslag till ny lydelse av 3 § i lagen om assistansersättning är
mycket märklig. Där står det att läsa att "..för barn som inte fyllt fyllt 16 år
skall särskilt beaktas vad som faller inom ramen för det ansvar för barnets
personliga förhållanden som åvilar barnets vårdnadshavare". Resonemanget
anses vara grundat på föräldrabalken, men i den finns inget att hämta som på
något sätt kan ge stöd till uppfattningen att föräldrar till handikappade barn
skulle ha ett extra stort ansvar att klara av de åligganden som följer av att
deras barn har handikapp. Handikappombudsmannen har i ett brev till
socialutskottet skrivit: "Att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar tar
mer ansvar för vården av sina barn är ett faktum, men att antyda att detta
merarbete ska vara en avgörande faktor vid bedömningen om assistans-
ersättningen skall utgå, är ett hån mot dessa föräldrar."

När utredningens förslag om besparing på ca 900 miljoner kronor presen-
terades utbröt starka protester. Då lovade socialministern att den kommande
propositionen inte skulle drabba barnen. Vi kan nu konstatera att det liggande
förslaget om besparingar i första hand riktar sig just mot barn och ungdom.

Om förslagen genomförs kommer det att bli avsevärt mycket svårare att få
personlig assistans. Grunden för rätten till personlig assistans följer av LSS.
Regeringen föreslår att ett ny 9 a § införs i LSS. Paragrafen är en kodifiering
av det så kallade nålsögat, vilket innebär att personlig assistans definieras i
lagtexten. Med personlig assistans avses enligt förslaget ett personligt
utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av
funktionshinder behöver praktisk hjälp med sin personliga hygien, måltider,
att klä av sig och på sig eller att kommunicera med andra.

Samtidigt föreslås ändringar i 4 § LASS som innebär att personlig assi-
stans inte ska beviljas då funktionshindrade vistas i eller deltar i barnomsorg,
skola eller daglig verksamhet, med ett undantag: assistansersättningen kan
beviljas om särskilda skäl föreligger. Definitionen av särskilda skäl återfinns
inte i lagtexten utan finns istället i propositionstexten.

Risken är uppenbar att av de föreslagna förändringarna i LSS så följer att
barn med omfattande funktionsnedsättning(ar) utesluts från rätten till
personlig assistans. Det kan till exempel gälla barn med autism, barn med
ryggmärgsbråck eller barn med epilepsi.

Stödet till dessa barn skall om förslaget går igenom ges av kommunen på
andra sätt. Det finns anledning att befara att ett sådant stöd inte blir av
samma
kvalitet som vid personlig assistans.

Ett tredje exempel på uppseendeväckande förslag är att man inte längre ska
kunna spara assistanstimmar i ett år utan endast i tre månader. Detta är ett
kortsiktigt och ogenomtänkt förslag. Livet är inte så förutsägbart och
fyrkantigt. Hjälpbehoven kan variera kraftigt mellan olika perioder, t ex
beroende på om det är skoltermin eller sommarlov. Om förslaget genomförs
skulle det förutom minskad frihet också innebära att försäkringskassan måste
byggas ut eftersom kraftigt ökad administration blir följden.

Överhuvudtaget lyser en tanke med sin uppenbara frånvaro: vad skulle det
kosta samhället i kronor om assistansreformen avskaffades?! Det är
uppenbart att regeringen saknar kunskap på denna punkt. Vi vet i alla fall att
besparingar på detta område skulle innebära ökade kostnader för kommuner-
na, minskat skatteunderlag etc. Storleken på de mänskliga förlusterna vi
skulle göra går inte att värdera.

På en viktig punkt har regeringen flyttat fram positionerna, nämligen rätten
att "om särskilda skäl föreligger, kan assistansersättningen lämnas även för
tid då den funktionshindrade vårdas för kortare tid på sjukhus", (4 § i LASS).
I propositionstexten heter det att detta kan gälla vid akut intagning på
sjukhus. Kristdemokraterna delar regeringens grundsyn att assistansersättning
ska kunna lämnas för tid på sjukhus, men vill inte begränsa det till att det
endast ska gälla kort tid eller att intaget ska vara akut eller oplanerat.

De erfarenheter vi har hunnit få av assistansreformen visar att inte alla
timmar som har blivit beviljade sedan utnyttjats. Det finns därför utrymme
för förändringar inom reformens grundtanke. Men istället för att ta detta som
en intäkt för att man kan spara pengar vill kristdemokraterna gå vidare och
fortsätta bygga ut reformen. Nästa naturliga steg vore att ta bort gränsen vid
65 år. Det är från människovärdessynpunkt en märklig gränsdragning som
säger att den dag man fyller 65 år ska man inte längre vara berättigad till
personlig assistans. Vi har under hela tiden arbetat för att denna gräns inte
ska finnas. Det är oacceptabelt ur etisk synvinkel att dra en gräns som säger
att ett behov som finns innan man nått en viss ålder helt plötsligt inte längre
ska vara giltigt. För kontinuitetens och den goda omvårdnadens skull menar
vi därför att rätten till assistans ska fortsätta att gälla även efter 65 år.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:146 med
hänvisning till vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, i enlighet med vad i
motionen anförts beslutar om rätten att få assistans för tid på sjukhus,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att åldersgränsen på 65 år för rätten till assistans
tas bort.

Stockholm den 22 mars 1996

Chatrine Pålsson (kds)

Rolf Åbjörnsson (kds)

Åke Carnerö (kds)

Inger Davidson (kds)

Holger Gustafsson (kds)

Ingrid Näslund (kds)

Fanny Rizell (kds)

Tuve Skånberg (kds)