med anledning av prop. 1992/93:254 Svenskt deltagande i av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien

Motion 1992/93:U30 av Sten Söderberg (-)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att regeringen får rätt att efter
framställan från Förenta nationerna ställa en väpnad styrka
till förfogande som ett svenskt bidrag till av Förenta
nationernas säkerhetsråd beslutade insatser för att
säkerställa fred i f.d. Jugoslavien samt att riksdagen anvisar
600 miljoner kronor för detta.

Styrkan avses uppgå till högst ca 1 000
med erforderlig utrustning. Den svenska insatsen
avses inledningsvis ställas till förfogande för en
sexmånadersperiod, med möjlighet till förlängning efter
begäran från Förenta nationerna. De löpande kostnaderna
för insatsen beräknas uppgå till ca 500 miljoner kronor för
en tolvmånadersperiod. Till detta kommer
engångskostnader för viss materielanskaffning och vissa
förberedelser i övrigt.

En kortfattad beskrivning av Bosniens historia

Bosniens befolkning, bosnierna, har funnits i Bosnien
sedan flera hundra år f.Kr.

När det romerska riket delades år 395 e.Kr. hamnade
dagens Bosnien-Hercegovina under Västrom.

Detta gjorde att slaverna som bosatte sig där blev
inspirerade av den västromerska kulturen.

Första gången man nämner Bosnien som stat var för 1 000
år sedan och fram till slutet av 1400-talet förblev det
ett självständigt kungadöme. Under denna 500-årsperiod
fungerade Bosnien som en fristat för de religiöst förföljda
på Balkan.

Bosnien var bebott av kristna grupper, katoliker, grekisk
ortodoxa och bogomiler (ursprungsbefolkningen).

I mitten av 1400-talet började det Osmanska riket inta
Bosnien.

År 1463 erövrades kungastaten Jajce och den bosniske
kungen dödades men först 1592 intog turkarna den sista
bosniska staden Bihac.

Från 1500-talet konverterade många bosnier till islam
och 1991 var ca 44% av Bosniens befolkning muslimer.

Huvuddelen av dem som konverterade var bogomiler.
Deras religion hade, trots att den var kristen, fler likheter
med islam än med katolicismen.

Sultanen imponerades av att så många övergick till islam
och gav därför Bosnien ett visst självstyre. Bosnien var fram
till in på 1800-talet som en stat i staten.

Under 1600-talet gav det Osmanska riket en fristat åt de
judar som bosatte sig i de större städerna. I Sarajevo t ex
var 10 %
av befolkningen judar före andra världskriget.

Österrike-Ungern erövrade Bosnien-Hercegovina år
1878. Under denna tid blev nationalismen allt starkare på
Balkan. Fler och fler etniska grupper ville bli självständiga,
och så ville även Bosnien-Hercegovina. I början av 1900-
talet ville kronprinsen Franz Ferdinand försöka lösa
problemet genom att ge visst självstyre. Därför inledde han
ett statsbesök i Sarajevo i juni 1914.

Serbien som då var en självständig stat såg detta som ett
hot. De hade egna intressen i Bosnien-Hercegovina och var
rädda för att deras planer skulle krossas.

Därför utfördes attentatet mot Franz Ferdinand den 28
juni 1914, skottet i Sarajevo.

Från första världskriget fick inte det nationella namnet
Bosnien användas, det var i lag förbjudet att kallas bosnier.
I det nya kungadömet ingick det nya Serbien, Kroatien och
Slovenien. I detta kungadöme ingick således Bosnien som
oidentifierat. Människorna i Bosnien införlivades med
kungariket.

1927 kallades kungadömet för första gången för
Jugoslavien. Kroaterna kände sig instängda och därför
dödades Radic som var bondepartiledare. Han sköts i
talarstolen när han talade i parlamentet i Belgrad.

Kroaterna hämnades och dödade kungen Alexander av
Serbien/ Jugoslavien. Efter andra världskriget återfick alla
småstater sina namn och kallades republiker. Dessa
republiker ingick i federationen av det nya Jugoslavien, lett
av marskalk Tito. Alla fick således sina nationella namn
åter.

I Bosnien fick man nu kalla sig serb, kroat eller
oidentifierade (bosniska muslimer). Detta förhållande
gällde till 1970. Efter 1970 fick de oidentifierade kalla sig
Muslimer med stort M. Med detta lade man grunden till
Bosniens uppdelning.

Grundfelet var således att man inte använde
beteckningen ''Bosnier'' på alla bosatta i Bosnien.

Teorier om bakgrunden till Europas valhänta agerande i
Bosnien

De senare åren har kännetecknats av ett hårdnande
konfrontationsklimat mellan islam och kristendom,
speciellt i delar av arabvärlden och Västeuropa. Bakom den
här utvecklingen kan ett antal faktorer spåras:

I delar av den islamiska världen har en islamisk
fundamentalism växt sig allt starkare, närd av decenniers
frustration över västlig kulturell och politisk dominans och
misslyckade försök att omplantera västliga socialistiska
och/eller kapitalistiska lösningar på samhällsekonomiska
problem.

De fundamendalistiska strömningarna har i väst
uppfattats som ett allt allvarligare hot. Visionen av vildögda
fanatiker kontrollerande huvuddelen av de globala
oljeresurserna och strategiskt viktiga områden har knappast
appellerat till de västliga politiska ledningarna medan
medborgarna i gemen kanske främst skrämts av de
terrordåd och den intolerans som förknippats med
fundamentalismen.

Samtidigt har förändringar i invandringsstrukturen gjort
att muslimernas andel av totalbefolkningen i många
västeuropeiska länder snabbt stigit. Eftersom det här i
många fall rört sig om grupper med väsentligt andra
kulturella mönster och värderingar än de västeuropeiska
har kontrasterna blivit särskilt synliga. Den närmast totala
bristen på kunskap om islam som religion i huvuddelen av
Västeuropas stater har väsentligt bidragit till ett hårdnande
konfrontationsklimat, som fått ytterligare näring av den
djupa ekonomiska krisen och det faktum att invandrarnas
andel av befolkningen börjat nå den nivå där
motsättningarna övergår i direkta våldshandlingar.

En ytterligare dimension fogas till bilden genom
sönderfallandet av den jugoslaviska statsbildningen och den
växande faran för ett stort Balkankrig efter väsentligt
etnisk-religiösa frontlinjer. En sådan konflikt skulle med all
sannolikhet leda till direkta muslimska stater och därmed
också till en väsentlig skärpning av konfrontationsklimatet
islam--kristendom. Men den skulle också föra med sig en
mycket betydande risk för direkta stridshandlingar mellan
invandrargrupper i de västeuropeiska länderna.

Rättvisa i Bosnien inget mål

Beslutsvånda och oförenliga strategier är karaktäristiskt
för den nya fredsplanen för Bosnien -- en fredsplan som de
flesta parter redan förkastat. Målsättningen är inte längre
att uppnå en rättvis och på sikt hållbar lösning för de tre
folkgrupperna i Bosnien! Målen är nu helt andra.

Fredsplanen begravd

Nu vill man i stället upprätta sex skyddszoner för
muslimer. Kan de över huvud taget upprättas? Skall de bli
permanenta? Det är fråga om en kopia av Hitlers getton och
ett stillaliggande åseende av den etniska rensningens
princip.

Fredsängelns roll

Muslimernas förtvivlan och förbittring borde vara
förståelig för alla européer som inte glömt sin historia. De
allierades diplomatiska schackrande uppvisar en hel del
paralleller till trettiotalets appeasementpolitik; det är som
om man huvudsakligen har att göra med politiker som när
som helst är redo att spela också fredsängelns roll för att
uppnå sina krigsmål -- och som har en enastående instinkt
för politikens rätta ögonblick: snabbt har Slobodan
Milosevic dragit tillbaka sin inbjudan om internationella
observatörer vid gränsen mellan Serbien och Bosnien; när
han förstått att Washington inte är redo till någon massiv
militärinsats, är det mer fördelaktigt att se till att gränsen
är obevakad så att Belgrad vid behov kan förse de bosniska
serberna med vad de behöver. I Zagreb tvår Franjo
Tudjman sina händer allt medan de militanta kroaterna i
Hercegovina med hans stöd fördriver ''sina'' muslimer; vid
behov kommer han att med ord distansera sig från dem för
att undvika ekonomiska sanktioner, allt under det att
Radovan Karadzic nu kan göra ett av sina sällsynta gästspel
i rollen som moderat statsman, i själva verket klar över att
de bosniska serberna ännu en gång fått som de har velat.

Mer FN-trupp på marken är alltså tänkt som korsett
åt aktionsprogrammets skyddszoner och hjälpsändningar,
men utan amerikansk medverkan.

Nu är det så att amerikansk militär förmodligen är de
enda som effektivt hade kunnat klara uppgiften, inte
nödvändigtvis i kraft av större kompetens utan därför att de
i Bosnien är både älskade och fruktade. Européer och andra
har redan haft gott om tid på sig att visa sig harmlösa; många
kommer dessutom från europeiska stater som anses ha ''fel''
uppfattning om krigets orsaker och hur det ska lösas. Trots
president Bill Clintons stundtals hårda ord har USA
paradoxalt klarat sig från att hamna i den strykklassen.

Att göra ingenting

Clinton själv verkar inte särskilt övertygad om att de
allierades aktionsprogram kommer att ha den eftersträvade
verkan. Men oviljan att skicka egna soldater till Bosnien
tillsammans med européernas envisa fasthållande vid vad de
tror är effektiva påtryckningar på sikt, har knappast givit
honom något val. Inte minst är det Moskva som åtminstone
för ytterligare en tid har förmått Washington att göra
ingenting: Ryssland är ingen supermakt, men ändå en
betydande maktfaktor med traditionella intressen på
Balkan. Serbien och Montenegro är sedan förra seklet
det ryska fotfästet här, och det behagar knappast Moskva
att se hur Grekland håller på att ta över rollen som Serbiens
bäste vän.

Förarga ryssarna

Den amerikanska administrationen har knappast
intresse av att förarga ryssarna på grund av Serbien. Alltså
avstår man från att demonstrera det ledarskap som också
européerna från och till efterlyser, men tycks bäva för så
snart som det är på väg att ta gestalt. Kanske kan opinionen
i USA och upprörda politiker i båda partierna där få Clinton
att tänka om. Men då har ännu mer tid förspillts och vi lär
vara ännu närmare den ''lösning'' som världen hela tiden
varit emot -- en uppdelning av Bosnien mellan serber och
kroater.

Oenighet kvarstår

När Natoländernas försvarsministrar samlades i Bryssel
tisdagen den 25 maj 1993 för att diskutera hur man militärt
bör gå till väga för att skapa fredade zoner visade det sig att
oenigheten om tillvägagångssättet mellan USA och
européerna kvarstår.

Frankrike vill att USA deltar med marktrupper medan
amerikanarna föredrar att erbjuda flygunderstöd för de
trupper som finns på marken.

Vid Natomötet nämndes att 40 000 soldater kan krävas
för att skapa de fredade zonerna. För närvarande finns
knappt 10 000 FN-soldater på plats.

Svensk trupp

En svensk trupp skall nu ställas till FN:s förfogande.
Riskerna för personalen är alltför stor bland annat på grund
av parternas misstänksamhet mot FN. Parterna har framfört
olika sådana skäl.

Enligt min mening är operationen inte till för att ge
Bosniens muslimer rättvisa och trygghet, land åter eller
friheten. Att befria dem är det inte tal om! I bästa fall är det
fråga om en vaktstyrka som skall hålla muslimerna i getton
(hundgårdar) och därmed ge serberna hjälp och skydd. Allt
detta synes vara planerad ondska. Man får inte utrota ett
folk på det sätt som nu sker. FN hjälper till och på den
grunden kan vi ej delta. Jag motsätter mig detta!

Häv vapenembargot och ge muslimerna i Bosnien vapen
för 600 miljoner i stället så att de kan försvara sig själva.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen avslår proposition 1992/93:254.

Stockholm den 27 maj 1993

Sten Söderberg (-)