med anledning av prop. 1992/93:214 Ändringar i upphovsrättslagen

Motion 1992/93:L18 av Bo Bernhardsson och Kurt Ove Johansson (s)

Inför avtalslicens!

I Upphovsrättsutredningens betänkande (SOU 1988:31)
förordades en reglering med avtalslicens vad gäller
kopiering ur tidningar och tidskrifter inom myndigheter,
företag och organisationer.

Utredningen konstaterade bl.a. att det hos myndigheter,
företag och organisationer finns ett ''legitimt intresse av en
tämligen omfattande kopieringsrätt för att tillgodose det
interna behovet av information''. Och vidare: ''Att detta
inte kan åstadkommas genom individuella avtal med
huvudmannen är uppenbart. Det räcker inte heller med
enbart kollektiva avtal med rättighetshavarnas
organisationer. Det erfordras således en särskild reglering.''

Att det inte räcker med enbart kollektiva avtal förklaras
av att detta ställer utländska rättighetshavare utanför,
liksom de svenska rättighetshavare som står vid sidan av de
avtalsslutande parterna.

Innebörden av en avtalslicens är att företag, institutioner
eller organisationer som för att tillgodose interna
informationsbehov har ett avtal om kopieringsrätt med
organisation (i det här fallet Presskopia) som företräder ett
flertal svenska upphovsmän också har rätt att kopiera verk
av upphovsmän som inte företräds av organisationen.

Det är till att börja med uppenbart att en sådan ordning
förenklar för användarna och att den dessutom innebär att
de rättighetshavare som idag står vid sidan av Presskopia
genom avtalslicensregleringen ändå kan få sina intressen
bevakade.

Upphovsrättsutredningen avvisar i sitt betänkande
tanken på en tvångslicens bl.a. med hänsyn till
Bernkonventionens artikel 9.2. En avtalslicens
kompletterad med en möjlighet för utanförstående
rättighetshavare att meddela kopieringsförbud samt en rätt
till individuell ersättning kan dock enligt utredningen
accepteras. Och detta är alltså den modell som utredningen
fastnat för.

I regeringens proposition (1992/1993:214) Ändringar i
upphovsrättslagen avvisas emellertid utredningens förslag
om avtalslicens. Ett huvudskäl till detta är omtanke om
tidningarna, i första hand de utländska. Abonnenter på
kopieringsavtal skulle, enligt propositionen, i stor
utsträckning kopiera artiklar istället för att köpa
erforderligt antal tidningar/tidskrifter.

Att svenska tidningsutgivare i drygt tio års tid upplåtit
material ur sina tidningar och tidskrifter för det aktuella
ändamålet antyder dock att branschen gör en bedömning
som avviker från departementets.

Vad gäller utländska tidningar finns det idag ingen som
bevakar huruvida dessa tidningar kopieras. Det finns heller
ingen som har en uppfattning om i vilken utsträckning
illegal kopiering av utländska tidningar förekommer. Det
kan finnas anledning tro att utländsk press idag kopieras av
svenska företag, myndigheter eller organisationer. Det är
dock inte särskilt troligt att denna kopiering ersätts direkt
till rättighetshavarna.

Ett annat av propositionens argument mot en
avtalslicens handlar om att det, som det uttrycks, ''finns en
beaktansvärd risk för att en stor del av ersättningen för den
utvidgade kopieringsrätten. . . inte skulle komma att tillfalla
de rättighetshavare vars rättigheter rent faktiskt berörs av
kopieringen''.

Men vad gäller frågan om individuell eller kollektiv
fördelning gör det ingen skillnad om det finns avtalslicens
eller inte.

Att insamlade kopieringsavgifter inte fördelas
individuellt har två förklaringar. Den första är att det är näst
intill administrativt omöjligt att klara av att hitta ''rätt''
tidning och författare. Den andra förklaringen är att även
om man skulle lyckas identifiera varje ersättningsberättigad
tidning och artikelförfattare så skulle kostnaden för att
betala ut pengarna i många fall överstiga
ersättningsbeloppen. Ett exempel. Kopieringsersättningen
är idag 17 öre per sida. En dagstidningsartikel kopierad i 10
ex ger rättighetshavarna 1 kr och 70 öre att dela på.

I propositionen behandlas också den nordiska
rättslikheten:

1960 års lagstiftning tillkom efter nordiskt samarbete.
Sådant samarbete har föregått också senare ändringar i
upphovsrättslagen och fotografilagen och vår nuvarande
lagstiftning motsvaras av nästan likalydande lagar i de
övriga nordiska länderna. Både i utredningen och bland
remissinstanserna har det framhållits att denna rättslikhet
är betydelsefull både för den omfattande handeln med
rättigheter mellan de nordiska länderna och för ländernas
möjligheter att i internationella sammanhang hävda sin syn
på upphovsrätten. Och regeringens föredragande slår
därefter fast:

''Jag ansluter mig helt till vad som sålunda anförts.''

I propositionen konstateras också, efter genomgång av
läget i de nordiska länderna, att avtalslicensbestämmelser
för kopiering ur tidningar och tidskrifter finns eller kommer
att införas i samtliga övriga nordiska länder.

Trots detta väljer regeringen att avvisa en reglering med
avtalslicens i Sverige.

I detta sammanhang kan också påpekas att man i
propositionen avvisar ett förslag till skydd för producenter
när det gäller föreställningar av sceniska och musikaliska
verk med hänvisning till att ett sådant skydd inte kommer
att införas i något annat nordiskt land.

Sammanfattningsvis talar starka argument, tvärtemot
propositionens slutsatser, för att riksdagen skall följa
Upphovsrättsutredningens förslag och införa
avtalslicensbestämmelser också i Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av
avtalslicensbestämmelser för att reglera kopiering ur
tidningar och tidskrifter inom företag, myndigheter och
organisationer.

Stockholm den 19 april 1993

Bo Bernhardsson (s)

Kurt Ove Johansson (s)