med anledning av prop. 1992/93:180 Riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling

Motion 1992/93:Jo56 av Bo Arvidson (m)

I propositionen om en kretsloppsanpassad
samhällsutveckling bedöms att regeringen ska komma med
förslag till närmare utformning av ett system med
producentansvar för återvinning av papper. Propositionen
anger att fysiskt och ekonomiskt producentansvar för
tidnings- och journalpapper bör gälla från och med 1 juli
1994 och att insamlingsmålet sätts till 75 procent år 2000.
Propositionen föreslår också återvinningskrav på
förpackningar av papper eller papp.

Sverige har i dag en väl utbyggd och fungerande
infrastruktur för insamling av tidningspapper och wellpapp.
Vi återvinner närmare hälften av alla pappersprodukter
som säljs på den svenska marknaden och tillhör därmed ett
av världens mest framgångsrika länder på området. Om
även energiutvinning inkluderas nyttiggör vi närmare 70
procent av alla pappersprodukter som konsumeras i landet.

Skogsindustrin är redan kretsloppsanpassad. Den har
tagit en stor del av ansvaret för att öka återvinningen,
energiutvinningen och minimera mängden avfall som går till
deponi. Ett bevis för detta engagemang är skogsindustrins
ansvar och intresse i de företag som sköter insamlingen av
returpapper.

Svenska hushåll betalar i dag ca 20 kronor per år för
returpappershanteringen. Om denna kostnad lyfts av från
renhållningstaxan och läggs på försäljningspriset kommer
kommunerna inte att kunna tillgodoräkna sig en
motsvarande intäkt, eftersom renhållningstaxan baseras på
självkostnadsprincipen. Inkluderar man de påslag och
kostnader för administration för en eventuell
återvinningsavgift, blir detta system sannolikt dyrare för
konsumenten jämfört med nuvarande förhållanden.

En ökad materialåtervinning måste vara miljömässigt
motiverad, ekonomiskt rimlig och tekniskt möjlig. När
dessa förutsättningar inte föreligger måste möjlighet att
välja andra metoder finnas, såsom förbränning med
energiutvinning. Pappersprodukter är i detta sammanhang
att betrakta som biobränsle, en förädlad form av ved. Det
måste tydligt uttryckas att förbränning med energiutvinning
är likställt med materialåtervinning, även i andra fall än i
glesbebyggda trakter, såsom skrivs i propositionen.

Det måste klart framgå att valet mellan
materialåtervinning och energiutvinning måste styras av
resultaten från miljömässiga och ekonomiska
konsekvensanalyser. Förbränning av returpapper är under
vissa omständigheter ett lika bra alternativ som återvinning.
Det visar bla studier som gjorts av forskare på Chalmers
Tekniska Högskola. Bränning av papper med
energiåtervinning är lika bra eller bättre ur miljösynpunkt
förutsatt att energin från papperet ersätter energi som
utvinns vid eldning av fossila bränslen.

Konsekvensanalyserna måste också gälla
återvinningskravet på förpackningar av papper och papp.
Det är tex inte självklart att den insamlingsbara mängden
pappersförpackningar i Sverige är tillräckligt stor för att
motivera en återvinningsanläggning. Och med endast en
återvinningsanläggning blir transportavstånden till denna
anläggning mycket långa.

I propositionen föreslås att överläggningar mellan
regeringen och branschen skall ske innan man beslutar om
ett system med producentansvar för returpapper.
Insamlingsmålen för tidningspapper och andra typer av
papper bör inte fastslås förrän konsekvensanalyser gjorts
och överläggningarna med branschen är genomförda. Det
kan skada trovärdigheten att fastställa dessa mål innan detta
är gjort.

Sverige fungerar med sina stora, växande skogstillgångar
som en nödvändig färskfiberförsörjare till
returpapperssystemen i Europa. Tillförsel av färsk fiber är
nödvändigt för att upprätthålla de europeiska
returfibersystemen.

Det vore fel om Sverige, som Europas största producent
av färskfiberbaserade skogsindustriprodukter, går före
andra länder med lagstiftning som på ett konstlat sätt skulle
ge fördelar för returfiber på bekostnad av färskfiber. Sådan
lagstiftning hotar att slå ut Sverige från denna naturliga
marknadsposition och tvinga Europa att söka sin
nödvändiga färskfiberförsörjning på annat håll.

Vad gäller returpapper är det viktigt att
producentbegreppet omfattar hela kedjan av producenter,
tex tryckerier, konverterare, utgivare mfl, eftersom dessa
aktivt kan underlätta insamling och återvinning. Dessa
mellanled kan också på olika sätt utveckla och förändra
slutprodukten på ett sätt som gör att även de måste ta ett
ansvar.

Ett sådant vidgat producentbegrepp ligger dessutom helt
i linje med den föreslagna ändringen av 6a § i
renhållningslagen. Förslaget lyder: ''Med producent avses i
denna lag den som yrkesmässigt tillverkar, importerar eller
försäljer en vara eller förpackning.'' Mitt förslag innebär
således att producentbegreppet på returpappersområdet
likställs med producentbegreppet på andra områden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att valet mellan
materialåtervinning och energiutvinning måste styras av
resultaten från miljömässiga och ekonomiska
konsekvensanalyser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konsekvensbeskrivningar för att
bedöma återvinningskraven för pappers- och
pappförpackningar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det uttryckligen måste framgå
att återvinningsmålen ska utgå från vad som är miljömässigt
motiverat, ekonomiskt rimligt och tekniskt möjligt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fastställandet av
insamlingsmål för returpapper måste anstå till dess att
överläggningar skett med branschen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att producentbegreppet för
returpapper bör omfatta hela kedjan av producenter, även
tryckerier, konverterare, utgivare m.fl.

Stockholm den 18 mars 1993

Bo Arvidson (m)