med anledning av prop. 1992/93:140 Svensk verksamhet i Antarktis

Motion 1992/93:Jo93 av Sten Söderberg (-)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner
Antarktisfördragets miljöprotokoll. Vidare föreslås en lag
som för svenskt vidkommande reglerar vad som skall gälla
för vistelse eller verksamhet i Antarktis. Enligt lagförslaget
skall det krävas tillstånd för all vistelse eller verksamhet i
området. Tillstånd får förenas med villkor. Fauna och flora
skyddas genom särskilda bestämmelser. Vidare införs ett
förbud mot mineralbrytning i Antarktis. I lagförslaget finns
också föreskrifter som gäller tillsynen. Lagförslaget bygger
på det miljöskyddsprotokoll till Antarktisfördraget som
Sverige har undertecknat.

Allmänna synpunkter

Jag ser med tillfredsställelse att regeringen nu lägger ett
förslag till lag om Antarktis. Antarktisfördraget och det
tillhörande miljöskyddsprotokollet måste betraktas som
synnerligen viktiga för skyddet av den antarktiska miljön.
Av stor betydelse i sammanhanget är förbudet mot
utvinning av mineraler samt kravet på
miljökonsekvensbeskrivningar. Miljöskyddsprotokollets
främsta svaghet synes vara avsaknaden av en ingående
reglering avseende skadeansvar.

Det är min uppfattning att lagen väl överensstämmer
med miljöskyddsprotokollets ändamål och syften, nämligen
skyddet av miljön i Antarktis samt de ekosystem som finns
där.

Jag delar regeringens uppfattning att de nya
bestämmelserna bör samlas i en lag. Att sprida reglerna på
redan befintliga lagar torde innebära att de blir onödigt
svåröverskådliga.

Min kritik hänför sig till två områden vilka
behandlas i de kommande avsnitten. Dessa är frågan om
tillståndsmyndighet samt utformningen av 19 §.

Tillståndsmyndigheten

Polarforskningssekretariatet får huvudansvaret för
tillståndsgivning och tillsyn enligt lagen. I de fall då
sekretariatet är huvudman för en verksamhet skall en annan
myndighet ha gransknings-, yttrande- och tillsynsrätt.
Denna myndighet skall även ha möjlighet att överklaga
tillståndsbeslut. Statens Naturvårdsverk skall alltid granska
miljökonsekvensbeskrivningarna innan tillståndsbeslut
fattas.

Jag avstyrker förslaget att Polarforskningssekretariatet
utses till tillståndsmyndighet och föreslår istället Statens
Naturvårdsverk.

Skäl: Anledningen till att Polarforskningssekretariatet
föreslås som tillståndsmyndighet synes först och främst vara
av ekonomisk natur. Man vill undvika att bygga upp en ny
administration för dessa ärenden, vilka på goda grunder kan
förmodas bli fåtaliga. Ett annat skäl som anförs är att
Polarforskningssekretariatet har en kompetens inom
polarområdet som annars är ovanlig eller obefintlig hos
svenska myndigheter.

Jag har förståelse för dessa skäl som onekligen talar för
Polarsekretariatet som tillståndsmyndighet. Mot dessa skall
emellertid vägas andra skäl av vilka vissa synnerligen starkt
talar emot sekretariatet som tillståndsmyndighet.

Mot Polarforskningssekretariatet talar främst det
faktum att sekretariatet synes ha intressen av skilda slag i så
gott som all svensk verksamhet som bedrives eller har
bedrivits på Antarktis. Att under dessa förhållanden
bemyndiga sekretariatet att handlägga tillståndsfrågor
måste anses som klart olämpligt.
Polarforskningssekretariatets opartiskhet och saklighet
torde på goda grunder kunna ifrågasättas. Risken för ett
åsidosättande av objektivitetsprincipen i RF 1:9 vid
framtida tillståndsprövning kan icke uteslutas. Dessa tvivel
gör sig gällande icke endast i fall då
Polarforskningssekretariatet står som huvudman för en
verksamhet, utan även i andra fall då sekretariatet har
intressen i en viss verksamhet, t ex genom att ansvara för
den operativa verksamheten då annat rättssubjekt står som
huvudman. Denna ordning synes för övrigt vara tämligen
vanligt förekommande.

Den av departementschefen föreslagna ordningen skulle
innebära att i fall då Polarsekretariatet är huvudman för en
planerad verksamhet, skall miljökonsekvensbeskrivningen
underställas en annan myndighet, Statens Naturvårdsverk,
vilken kan göra erinringar före tillståndsgivningen. Om
dessa icke beaktas skall myndigheten få rätt att överklaga
Polarforskningssekretariatets beslut i tillståndsfrågan.
Denna lösning får emellertid ingen betydelse för det stora
flertalet fall då Polarforskningssekretariatet inte är
huvudman för den tänkta verksamheten. Även i dessa fall
är det tänkt att miljökonsekvensbeskrivning skall tillställas
Statens Naturvårdsverk för granskning. Detta innebär att i
flertalet fall två miljökonsekvensbeskrivningar kommer att
inges till Naturvårdsverket för granskning. En från
huvudmannen samt en från Polarforskningssekretariatet
såsom operativt ansvarig.

Det bör uppmärksammas att den föreslagna lagen främst
är att anse som en lagstiftning till skydd för miljön i
Antarktis även om det i Antarktisfördraget, liksom förvisso
även i miljöskyddsprotokollet, talas om kontinentens
betydelse för vetenskap och forskning. I skenet härav torde
även den principiella invändningen mot föreslagen ordning
kunna göras, att det framstår som mindre lämpligt att
tillståndsprövning enligt en miljölag åläggs en myndighet
vars huvudsakliga område är utbildning och forskning.
Detta oaktat det faktum att säkerställandet av Antarktis för
forskningsändamål omnämns i miljöskyddsprotokollet.

Jag anser icke, med hänsyn till det anförda, att
Polarforskningssekretariatet uppfyller de krav på
trovärdighet och objektivitet som måste ställas på en
tillståndsmyndighet. Myndigheter på miljöskyddsområdet
bör dessutom ha särskild kompetens i miljöfrågor, vilket
ifrågasätts huruvida Polarforskningssekretariatet kan anses
ha. Jag inser att en lösning där tillståndsprövningen åläggs
en annan myndighet än sekretariatet med största säkerhet
kommer att medföra ökade kostnader. Kravet på
objektivitet i myndighetsutövningen får dock icke under
några omständigheter åsidosättas. Tillståndsmyndighet
enligt lagen om Antarktis bör därför vara Statens
Naturvårdsverk. Om verket för sin tillståndsgivning
behöver särskild polarkunskap får denna anskaffas. En
möjlig lösning skulle vara att ett tillståndsärende tillställs
Polarforskningssekretariatet för yttrande innan beslut i
tillståndsfrågan slutligt fattas.

Vad gäller frågan om tillsyn finner jag starka
praktiska skäl tala för att denna verksamhet åläggs
Polarforskningssekretariatet. Naturvårdsverket synes
behöva avsevärda resurser för att kunna bedriva tillsyn.
Förutsättningarna för att utöva den erforderliga tillsynen
torde emellertid redan vara för handen beträffande
sekretariatet. De invändningar med hänsyn till
objektivitetsprincipen som gjorts i spörsmålet om lämplig
tillståndsmyndighet gör sig gällande med betydligt mindre
styrka avseende nu aktuell fråga. I den mån särskild
kompetens är nödvändig för fullgörandet av tillsynen bör
sådan inhämtas från Naturvårdsverket.

Utformningen av 19 §

Enligt 19 § 1 st skall den som yrkesmässigt deltar i eller
anordnar vistelse eller verksamhet i Antarktis, med
huvudman från annan fördragsslutande stat, förvissa sig om
att huvudmannen har erforderligt tillstånd för
verksamheten. I 2 st sägs att då tillstånd finns enligt
huvudmannens hemlands lag gäller detta med de villkor och
föreskrifter som meddelats, även för det svenska
rättssubjektet istället för denna lag. Enligt 20 § skall svenskt
rättssubjekt, om arrangören inte tillhör fördragsslutande
stat, själv söka erforderligt tillstånd hos den svenska
tillståndsmyndigheten.

Mitt förslag är att 19 § 1 st kompletteras med följande
mening: ''Saknas sådant tillstånd skall svenskt rättssubjekt
för sitt deltagande söka erforderligt tillstånd hos den
svenska tillståndsmyndigheten.''

Skäl: Enligt specialmotiveringen till 19 § följer att ett
svenskt rättssubjekt som deltar i verksamhet med
huvudman från annan fördragsslutande stat vilket icke
innehar erforderliga tillstånd för verksamheten, skall söka
tillstånd enligt denna lag.

Detta framgår endast indirekt av lagtexten. Brott mot
nämnda bestämmelser är straffsanktionerade enligt 24 § 1 st
1 p. Med hänsyn till att det är det materiella innehållet i 19
respektive 20 §§ som straffbelägges, synes det vara av stor
vikt att det klart och tydligt framgår vilka handlingssätt eller
vilken underlåtenhet att företa vissa handlingar, som är
straffsanktionerade. Detta får sin betydelse inte minst vid
eventuell lagföring av brott mot bestämmelserna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk verksamhet i Antarktis.

Stockholm den 26 mars 1993

Sten Söderberg (-)