med anledning av prop. 1987/88:175 om godkännande av överenskommelse mellan

Motion 1987/88:U15 av Jens Eriksson och

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:U15

av Jens Eriksson och

med anledning av prop. 1987/88:175 om
godkännande av överenskommelse mellan

Mot.

1987/88

U15

Sverige och Sovjetunionen om avgränsningen av
kontinentalsockeln samt av den svenska
fiskezonen och den sovjetiska ekonomiska zonen
i Östersjön m. m.

Den 13 januari 1988 träffades en principöverenskommelse mellan Sovjetunionen
och Sverige angående gränsdragningen i den s. k. vita zonen öster
om Gotland. Denna principöverenskommelse följdes den 18 april av en
avgränsningsöverenskommelse, och samma dag träffades också en fiskeöverenskommelse.
Den 2 — 5 maj slutligen ägde konsultationer rum mellan
Sovjetunionen och Sverige rörande utnyttjande av de fiskerättigheter som
överenskommits vid ovan nämnda överenskommelser.

I överenskommelsen beträffande fiskeutbytet finns inskrivet:

Inom denna överenskommelses ram och under en tidsperiod om 20 år efter
det att avgränsningslinjen fastställts skall Svertige årligen medge Sovjetunionen
en fångstkvot om 18 000 ton, varav 240 ton lax, i sin del av det
tidigare omstridda området. Sovjetunionen skall under samma tid årligen
medge Sverige en fångstkvot om 6 000 ton, varav 80 ton lax, i sin del av det
tidigare omstridda området.

Avtalet innebär alltså rättighet att bedriva fiske på varandras områden i den
förutvarande vita zonen i icke obetydlig omfattning. Det anges vidare i
avtalet att parterna utgår från att fisket i det tidigare omstridda området inte
skall vara till men för bestånden av levande tillångar.

I det gemensamma protokollet från konsultationer med Sovjetunionen
den 2—5 maj finns angivet följande:

”4. Parterna är överens om att god beståndsvård skall vara vägledande
för utnyttjandet av de levande resurserna i det tidigare omstridda området.”
Överenskommelsen innebär därför för det första att Sovjetunionen får
tilllgång till 18 000 ton fisk, med rätt att bestämma storleken på kvoterna av
skilda arter. För det andra innebär avtalet att fisket inte får bedrivas till men
för bestånden av levande tillgångar. Dessa förbindelser innebär tvingande
bestämmelser för Sverige.

Beståndssituationen för torsk (se bil.)

Öster om Bornholm (delområde 25—32) finns de viktigaste lekområdena
för torsk i Bornholmsbäckenet, Södra Gotlandsbäckenet, Gdanskdjupet

1 Riksdagen 1987/88. 3 sam!. Nr U!5

och Slupskrännan. I Gotlandsbäckenet äger leken rum på ca 70 m djup och Mot. 1987/88

djupare om tillgången på syrgas är tillräcklig. Den tätaste äggförekomsten U15

öster om Bornholm påträffas i Bornholmsbäckenet. Torskäggen i Gotlandsbäckenet
är emellertid fördelade över ett mycket större område. En
grov uppskattning, grundad på medeltätheter av ägg 1954—1970 och på
områdets storlek, visar på att totalantalet ägg i Gotlands- och Gdanskbäckenen
är ungefär dubbelt så stort som i Bornholmsbäckenet. Å andra
sidan är äggens överlevnadsgrad högre i Bornholmsområdet. Leksäsongen
öster om Bornholm är mycket förlängd i och med att den vanligtvis börjar i
mars i Bornholms- och Gdanskdjupen, i april i Gotlandsdjupet och slutar i
augusti. Den mest intensiva lekperioden är maj—juni, men variationer förekommer
beroende på temperatur, salthalts- och syreförhållanden.

Torsk som föds i Gotlandsbäckenet sprids från detta område för att senare
växa upp vid bl. a. svenska ost- och sydkusten samt utanför Gotlands
ostkust. En del av den torsk som härstammar från lekområdet i Gotlandsbäckenet
vandrar upp i Bottenhavet. Merparten av denna torsk tycks stanna
kvar i området. Mängden torsk här är beroende av invandring från
söder.

Enligt den senaste rapporten från ICES inger läget för det östra torskbeståndet
i Östersjön allvarliga farhågor. Lekbeståndet har här halverats under
perioden 1982—1987 och ligger nu på nivån ca 500 000 ton. Rekryteringen
1982, 1984 och 1985 har varit ungefär hälften av genomsnittet, och
den nuvarande fiskeridödligheten ligger över den biologiska referensnivån
F max. ACFM rekommenderade för 1988 en sänkning av fiskeridödligheten
ner till nivån 0,7, vilket för detta år innebar en TAC på 150 000 ton.

Situationen för årsklassen 1985 är dock något osäker. Under förutsättning
av ett uttag 1988 på 150 000 ton bedöms lekbeståndet 1989 ligga på 1987 års
nivå.

Sammanfattningsvis är således situationen för det östliga torskbeståndet
i hög grad allvarlig och innebär att nuvarande uttag egentligen bör minskas.

Utan tvekan har överuttaget av torsk inom vita zonen mycket verksamt
bidragit till den försämrade situationen. I detta fiske har EG-fiskefartyg
spelat en avgörande roll.

Av det ovan sagda framgår att situationen för torskbeståndet i Östersjön
är mycket allvarlig. ACFM, dvs. den rådgivande gruppen inom biologerna,
hävdar att en total tillåten fångst (TAC) bör minskas från ett uttag på
250 000 ton till 150 000 ton, alltså en nedskärning på 40 %. Om man tog bort
hela fisket i den förutvarande vita zonen skulle det ändå fattas 57 000 ton
för att åstadkomma en rimlig biologisk beskattning. Om hela det svenska
torskfisket upphörde och fisket stoppades i den förutvarande vita zonen
skulle ändå fisketrycket vara för hårt.

Detta ger en bild av den allvarliga situationen för torskbeståndet som
råder i Östersjön. Därutöver vill vi peka på följande fakta:

1. Sverige måste få möjlighet att tillgodogöra sig en del av det vi uppnått
genom avtalet med Sovjetunionen. Svenskt fiske har på grund av stor
trängsel haft liten möjlighet att fiska i området. Det är endast ett fåtal av
de största och djärvaste trålarna som har tagit risken att fiska där. Under

de fyra senäte åren har Sverige enligt loggboksuppgifterna haft en ge- Mot. 1987/88

nomsnittlig torskfångst på 2 020 ton. Motsvarande siffra för EG är U15

24 680 ton.

2. Sverige har förbundit sig att Sovjetunionen får fiska 18 000 ton i området,
varav 240 ton utgörs av lax. Det står Sovjet fritt att 1989 ta ut hela sin
kvot eller del därav som torsk.

3. Sverige har enligt avtal att ta hänsyn till beståndsvården och har ansvaret
att förvalta en stor del av det viktigaste reproduktionsområdet i Östersjön.

Beståndssituationen för lax

Situationen för den naturreproducerade laxen har under senare år förvärrats.
Återvandringen till de naturreproducerande älvarna har minskat för
varje år. Utredningar gjorda av bl. a. laxforskningsinsitutet visar detta. Redan
1982 fastslogs vid överläggningar med Finland och Sovjetunionen
principen att de naturligt lekande laxstammarnas status skall vara normerande
för laxfiskevården. Detta har haft till följd att fiskeristyrelsen under
de senaste fem åren inte beviljat en enda yrkesfiskarlicens som betyder en
utökning av den svenska fångstkapaciteten.

Fångsterna av lax har under de senaste åren legat mellan 3 200 och 3 900
ton. De svenska fångsterna av lax ligger på ungefär 25 % av de totala uttagen.
Det är att notera att Sverige under många år ensamt svarade för två
tredjedelar av reproduktionen dels i form av naturreproducerad smolt
(smålax), dels av articifiellt producerad sådan. Det bör även påpekas att
Sverige äger ca en tredjedel av Östersjöns hela vattenareal.

Under 1986 fångade Sverige 903 ton lax, Finland 1 174 ton, Polen 137 ton,

EG 903 ton och Sovjetunionen 603 ton, vilket innebär ett totalt uttag på
3 720 ton.

De fångster av lax som tagits i vita zonen kan endast uppskattas. Av den
svenska loggboksstatistiken framgår att svenska fiskare under perioden
1982 — 1986 i genomsnitt fångade drygt 100 ton i zonen. Under åren 1984—

1987 tog EG-fiskare i genomsnitt ca 520 ton lax i området. Vidare kan
uppskattas att fiskare från Finland och Sovjetunionen fångat ca 100 resp.

200 ton lax de senaste åren. Sammantaget innebär detta en genomsnittlig
laxfångst på drygt 900 ton i området. Sannolikt har dock fångsten varit
större och torde uppskattningsvis ha uppgått till minst 1 000 ton. Av från
EG lämnad statistik framgår att åren 1985, 1986 och 1987 uppgick EGfiskarnas
laxfångster i vita zonen till 57, 51 resp. 89 % av totalfångsterna i
hela Östersjön, vilket visar på områdets stora betydelse för främst det danska
laxfisket. Åren 1984—1986 pendlade laxfångsten i egentliga Östersjön,

Bottenhavet och Bottenviken mellan 3 200 och 3 900 ton. Jämfört med
totalfångsten av lax i vita zonen innebär det att detta begränsade område
svarat för ca 30 % av totalfångsten inom det område av Östersjön med
förekomst av vild lax.

I enlighet med de åtaganden Sverige gjort om att en god beståndsvård
skall vara vägledande för utnyttjande av de levande resurserna, är det nödvändigt
att kraftigt skära ner fångsterna i området samtidigt som det måste

ges möjlighet för svenska fiskare att ta i anspråk en större del av uttagen än Mot. 1987/88

som skett hittills. Vid en nedskärning till hälften skulle en kraftig förbättring U15

av återvandringen till de naturreproducerande älvarna ske. Detta skulle

gagna kust- och älvfisket lika väl som havsfisket och därigenom bli till nytta

inte bara för svenskt fiske utan för samtliga nationer som bedriver laxfiske i

Östersjön.

Svenska fångster i framtiden

När Sverige och Sovjetunionen enades om gränsdragningen i den vita zonen
blev Sverige ägare till ytterligare 2,6 % av Östersjön. Det rör sig således
inte om en större vattenareal. Områdets betydelse som reproduktionsområde
för torsk och uppväxtområde för lax ger det dock större betydelse än vad
arealen utvisar.

Det är dock inga omätliga tillgångar Sverige fått. Man kan lätt få den
uppfattningen, när man hör uttalanden om stora bytesobjekt och när tredjelands
ministrar ställer krav på fiske. Sverige har genom uppgörelsen ett
område som rätt utnyttjat kan ge svenskt fiske värdefulla tillgångar och ha
stor betydelse för fiskevården och framtida fiske i Östersjön.

Det ohejdade rovfiske som pågått i vita zonen måste nu stoppas om inte
bestånden av lax och torsk skall mer eller mindre utrotas. Det finns därför
ur beståndssynpunkt knappast något utrymme för tredjelandsfiske på dessa
arter.

Ett enigt utrikesutskott skriver i sitt betäkande UU 1987/88:24:

JoU anser därför att det är viktigt att man från svensk sida i avvaktan på en
multilateral reglering av EG- och EFTA-ländernas fiskepolitik iakttar återhållsamhet
i bilaterala åtaganden när det gäller att bevilja fiskerättigheter i
svenska vatten.

Utskottet instämmer i JoU :s yttrande, vilket ligger i linje med propositionens
synpunkter.

Det är därför angeläget att fastslå:

— att fisket i Sveriges andel av vita zonen skall ske under ansvar för god
beståndsvård,

— att svenskt fiske skall tillförsäkras ökade fiskemöjligheter inom ramen
för god beståndsvård,

— att tredjelandsfiske på hotade arter (torsk och lax) inte får förekomma
annat än i starkt begränsad omfattning för att på sikt avtrappas och
inom några år upphöra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts beträffande fiskets bedrivande i Sveriges del av den
före detta vita zonen.

C

Stockholm den 19 maj 1988

Jens Eriksson fm)

Hans Dan fm)

Mot. 1987/88

U15

Bilaga

Östersjön* indelning i delområden

60

5