med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till

Motion 1987/88:Fi30 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fi30

av Lars Werner m. fl. (vpk)
med anledning av prop. 1987/88:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1988/89, m.m. (kompletteringsproposition).

Den tredje vägen - kapitalets väg

Regeringen ägnar sig ofta åt tillbakablickar och jämför sin egen politik med

de borgerligas. De skillnader som finns mellan borgerlig och socialdemokratisk
retorik kan aldrig dölja det faktum att det svenska samhället i dag är

de rikas samhälle:

- De samlade börsvärdena har mer än tredubblats sedan 1982, trots den
anpassning av högt uppdrivna värden som skedde hösten 1987.

- Aktieomsättningen har mer än fyrdubblats under samma tid.

- 1987 blev den reala avkastningen i den svenska industrin (vinst efter
inflation) den högsta under 1970- och 1980-talen. Detta rekordår följer på
en rad av år med mycket höga vinster. De mest lönsamma branscherna
var förra året läkemedel, förlag och byggmaterial, vilka alla ökat sin
avkastning sedan året före.

- Likviditeten i företagen (utom banker, investment- och försäkringsbolag)
var i september 1987 255 miljarder kr. om man räknar in deras aktieinnehav
på börsen, men inte räknar innehav i egna dotterbolag.

- De spekulativa inslagen i ekonomin har fått starkt ökad betydelse. Snabba
klipp, fusioneringar mellan företag, uppköp och uppsplittring av företag,
där man behåller russinen i kakan, har blivit vardag. Mark- och
fastighetsspekulationen tilltar. Den stora obalansen i tillväxten och trycket
mot de redan heta regionerna har naturligtvis medverkat till detta.

- Antalet miljardärer och miljonärer har ökat drastiskt. Enligt en redovisning
i pressen har antalet familjer som äger mer än 100 miljoner ökat från
26 (1982) till 163 (1988).

- Makt och ägande har genom de snabba klippen och uppköpen skiftat.
Mönstret är svårgenomträngligt utan specialstudier. Klart är emellertid
att kapitalmakten stärkts på de anställdas bekostnad och att den förda
politiken medverkat till detta. Det är helt i strid med arbetarrörelsens
verkliga och socialdemokratins programmatiska mål.

- Åtstramningspolitiken gentemot den gemensamma sektorn har efter flera
år givit ett läge där de privata alternativen diskuteras allt oftare på grund
av för små offentliga resurser inom t. ex. vård och omsorg, skola och
kultur.

- Privatisering av samhällets egendomar pågår ständigt och med hjälp av en
bit-för-bit-strategi. Exempel på detta är börsintroduktionen av SSAB
och PK-banken.

- Samhällsmoralen har fått sig en rejäl knäck genom alla affärer som Mot. 1987/88

redovisats. Redan väl avlönade personer tillskansar sig stora fördelar Fi30

genom att tänja på regler och allmän moral.

- Lönetak presenteras för de vanliga offentliganställda samtidigt som chefslönerna
skjuter i höjden på ett dramatiskt sätt.

- Trots ökande klyftor i samhället och trots stora eftersläpningar på områden
som främst gynnar de sämst ställda så predikas den officiella
ekonomiska doktrinen utifrån uppfattningen om att de arbetandes löner
är det främsta hotet mot ekonomin och att vinsterna måste accepteras
utan invändning.

Som stöd för denna brandskattningspolitik gentemot de lägst avlönade och
den gemensamma sektorn har kapitalägare och politiker använt borgerliga
förklaringsmodeller. Det är förklaringar vars uppgift är att dölja de rätta
sambanden. Man talar alltid om kostnadsläget inom industrin och glömmer
att tala om de rekordvinster som görs. Man döljer att lönernas andel av
förädlingsvärdet har minskat under 1980-talet. Man talar om solidaritet
men döljer att löneklyftorna ökar. Man talar om full sysselsättning men
glömmer de förstärkta regionala problemen, överhettning, tvångsflyttning
av förvärvsarbetande samt stora ungdomskullar.

Sysselsättningen har ökat. Reallönerna har vänt uppåt igen efter 1985.

Ekonomin rider på en förlängd konjunktur som för de flesta är oväntad.

Vad gäller reformer så har vissa förbättringar sent om sider föreslagits för
pensionärerna och även sjukförsäkringen för LO-kollektivet har förbättrats.

Ersättning vid arbetslöshet har förbättrats. Huvudintrycket kan dock inte
döljas Den tredje vägens Sverige är De Rikas Sverige i första hand.

Förutsättningar för en alternativ politik
Den internationella utvecklingen

Många bedömare har försökt sig på att förutsäga den internationella utvecklingen.
Mot bakgrund av de stora omflyttningar av förmögenheter som
sker mellan de största industriländerna, och mot bakgrund av USA:s ekonomiska
problem, har förutspåtts en försvagning av den ekonomiska tillväxten.
Stor osäkerhet rådde efter förra höstens anpassning av börsvärdena
över hela världen. Dessa börsvärden är dock främst en mätare på kapitalägarnas
förväntningar av ekonomisk tillväxt och vinster och är ingen produktiv
faktor som påverkar den underliggande ekonomin. Därav följer att
fortsatt högkonjunktur i industriländerna och mycket höga vinster hittills
har hållit uppe aktievärdena på en hög nivå, trots den osäkerhet som följde
strax efter anpassningen 1987.

Några större förändringar i USA:s ekonomi är inte att vänta förrän efter
presidentvalet, som sker i höst. Därför torde några drastiska förändringar
av de stora ländernas politik, som efterlyses i propositionen, knappast hinna
slå igenom under innevarande kalenderår. Den tillväxt som beräknats, kan
säkert upprätthållas ännu en tid, även om det är en historiskt bevisas
sanning att ingen högkonjunktur varar i evigt. Det är viktigt för ett export

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Fi29-30

beroende land som vårt att planera för en lägre tillväxt med försämrad Mot. 1987/88
efterfrågan hos de länder vi nu så hårt binder oss till. Fi30

Fullt riktigt anges i propositionen de västeuropeiska sysselsättningsproblemen
som en framtida restriktion för den internationella ekonomiska utvecklingen.
När en FiU-delegation i höstas besökte OECD i Paris, framgick
det klart av redovisningen att många av de arbetslösa blir kvar i långtidsarbetslöshet
och att denna pool av arbetslösa fylls på efter varje nedgång i
sysselsättningen. Vid sidan av de efterfrågeproblem som detta innebär, sett
ur ett krasst kapitalistiskt perspektiv, innebär naturligtvis dessa problem - i
den mån man försöker lösa dem stora kostnader för respektive länder. På
sikt följer naturligtvis en större social oro i arbetslöshetens spår.

Utvecklingsländernas problem innebär inte bara krav på tillväxt i världsekonomin.
Det fordras också stabila och rättvisa råvarupriser, slut på inblandning
i den ekonomiska politiken i respektive land från Internationella
Valutafonden och Världsbanken. Vad den rika världen behöver enas om är
en politik för rättvisa och en ny ekonomisk världsordning. Det kan bara ske
i strid med det mäktiga transnationella finans- och industrikapital som nu
allt mer får svenskt tillskott i takt med en ökande internationalisering av
ekonomin.

De östeuropeiska ekonomierna har möjlighet att spela en positiv roll i den
internationella handeln och tillväxten av handel och produktion i takt med
att ekonomierna öppnas. De signaler som, i varierande grad, kan skönjas i
respektive land ger förmodligen inga större förändringar i det kortare
perspektivet. Men helt klart är att den svenska staten och det svenska
näringslivet bör planera för en framtid med ökad handel med SEV-länderna
så att man inte missar sista vagnen i tåget när det avgår.

De nordiska länderna är av största betydelse för den svenska ekonomin.

Den ekonomiska tillväxten i dessa länder är förhållandevis svag, och både
Danmark, som är EG-medlem, och Finland, som har problem med balans i
östhandeln, har höga arbetslöshetstal. Danmarks siffror ligger nära länder
som Frankrike, Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Självfallet
kommer de nordiska ekonomierna även i framtiden att ha en mycket
stor andel av den svenska utrikeshandeln, varför nuläget inger viss oro.

Genom en breddning av handeln, genom ett frigörande från det USAdikterade
teknikembargot mot vissa länder, och genom att lyfta blicken
över EG och vidare ut i världen, kan den svenska ekonomin trots sin
extrema exportinriktning bättre hantera kommande lågkonjunkturer.

De globala miljöfrågorna kräver åtgärder. Miljöförstörelsen återverkar
på varje slag av ekonomi genom de oerhörda kostnader som i förlängningen
ligger begravda i ett kortsiktigt vinsttänkande. På detta område skiljer sig
inte väst- eller östekonomierna från varandra. Utvecklingsländerna har
många gånger en tvingande vardag där långsiktiga lösningar synes avlägsna.

Det beror ofta på omständigheter som är framtvingade av koloniala förhållanden
och imperialistisk utsugning.

En avgörande restriktion på några års sikt är förödelsen av naturen och
naturresurserna. De ekologiska problemen hotar ekonomin. Därför måste
ekonomin underordna sig ekologin. Den svenska politiken på detta område
måste ta sikte på att lösa problemen här hemma och verka för att få till

stånd internationella åtgärder av mångskiftande slag. Samtidigt som en Mot. 1987/88
internationell miljökris kan skönjas så finns om åtgärder vidtas i tid här Fi30
en möjlighet att utveckla mycken samhällsekonomisk och ekologiskt riktig
produktion, inte minst vad gäller energiproduktion och återbruk av råvaror.

Utgångspunkter 1988

Det nuvarande ekonomiska läget i landet är en produkt av de senaste årens
delvis egenartade utveckling. Förloppet har på flera punkter avvikit från
den tänkta regeringsstrategin.

Vinstkonjunkturen blev långt starkare än någon räknade med. Man kan i
ljuset härav givetvis fråga sig om devalveringen var nödvändig. Även om
den gjort det lättare för företagen att rida på konjunkturen, har den rimligen
också bidragit till ett osunt övertryck.

Budgetunderskottet raderades ut i snabbare takt än väntat, och överskott
råder nu i den samlade offentliga sektorn. En viktig orsak härtill är uppenbarligen
att de fackliga organisationerna, trots reträtter från flera viktiga
lönepolitiska principer, lyckats tillkämpa sig genomsnittligt större löneökningar
än regeringens strategi påbjöd. Detta har också skyddat löntagarna
från ytterligare reallönesänkningar. Ironiskt nog har ett av regeringens mål
uppnåtts, tack vare att löntagarna med viss framgång korrigerat regeringens
politik.

Bytesbalansproblemen - som aldrig hade de dimensioner man officiellt
påstod ter sig för dagen små. Över huvud har den svenska exporten trots
allt gny från bankekonomer och storföretag inte utgjort något större problem
genom åren, konjunkturella svängningar till trots. Det skulle för övrigt
ha varit mer än märkligt med tanke på hur exportföretagen gynnats av
devalveringar och reallönesänkningar. Den ensidiga exportsatsningen kan
dock visa sig vara en belastning, om världshandeln nu försvagas.

I 1988 års Sverige är det helt andra obalanser som utgör problem än de
man i officiella och storföretagarkretsar ständigt framhåller.

Den avgörande obalansens ena sida är den allmänt skeva fördelningen av
resurser i samhället. Det finns helt enkelt för mycket pengar i samhällets
överskikt. De som besitter dem varken kan eller vill nyttiggöra dem konstruktivt
i den grad som vore möjlig och önskvärd.

Den andra sidan av detta är de offentliga verksamheternas svaga utveckling
som följd av åtstramningen. Detta har både försvagat den inre
marknadens utveckling och skadat viktiga infrastrukturer.

Ansamlingen av rikedomar hos överklass och storföretag har nu väckt
även regeringen till viss aktivitet. Den stimulans för kapitalet man medvetet
drivit fram har skapat sådana problem att regeringen själv måste föreslå
nedkylningsåtgärder.

Vinststimulansens andra konsekvens åtstramningen mot offentlig verksamhet
har nu blivit till ett allvarligt ekonomiskt och socialt hot mot
landet. Delar av infrastrukturen håller på att vittra sönder under åtstramningens
tryck. Socialt tar sig detta uttryck i urholkat innehåll hos viktiga
omsorgs- och utbildningsfunktioner, kommersialism i offentliga verksamheters
organisation och styrning, privatiseringstendenser och försvagning av 5

insynen och demokratin. Ekonomiskt riskerar stora delar av infrastrukturen Mot. 1987/88

i landet den viktigaste framstegsfaktorn i dag - att hamna på efterkälken. Fi30

Transportväsendet, som behöver omstruktureras, tippar över mot en hämningslös
bilism. Man får inte tillräckliga resurser för rehabilitering av människor.
Kulturlivet undergrävs, forskningen kommersialiseras.

En ytterligare sida av denna skeva fördelning är den ideologiska. Det är
en sida man vanligen bortser från i den ekonomiska debatten. Ett ekonomiskt
och kommersiellt synsätt har spritt sig, som skadar förmågan till
helhetssyn och formuleringen av sociala mål för den samhälleliga politiken.

Spekulation och kommersialism har också fått verkningar på demokratin
och förtroendet för det offentliga. Människor känner främlingskap inför
den kommersiella cynism som tränger in även på den offentliga sektorn.

När verkschefer och generaldirektörer får ökat svängrum, förlorar insynen
och demokratin i motsvarande grad utrymme. Detta kan leda till en allmän
förtroendekris för det offentliga.

Hela denna situation måste nu i grund ändras. Utvecklingen måste ges en
ny inriktning. Den grundläggande obalansen i ekonomin måste bort. Botemedlen
heter:

- jämnare fördelning överföring av resurser från samhällets toppskikt till
samhällets bas,

- utveckling av de gemensamma verksamheterna, som bildar samhällets
infrastruktur och avgör de breda folklagrens sociala och kulturella livssituation,

- vidgad och förstärkt demokrati och medborgerlig insyn.

Huvudlinjer i ekonomisk politik de närmaste åren

Det är hög tid att ekonomisk politik blir något mer än ekonomisk politik.

Ekonomi är mer än kvantiteter och teknikaliteter. Tendensen till ansamling
av rikedom i samhällets topp måste brytas. En omfördelning av resurser är
nödvändig av både ekonomiska och sociala skäl.

Omfördelningen skall ske till förmån för offentliga investeringar och
offentlig konsumtion. Privatkonsumtionen bör totalt sett inte tillåtas växa i
nuvarande omfattning, och konsumtionskrediterna bör hållas igen. Däremot
bör konsumtionsutrymmet omfördelas mellan olika samhällsskikt.

Förbättringar av de breda folklagrens levnadsförhållanden bör i första
hand uppnås på två vägar. Dels bör sådana offentliga verksamheter förstärkas
som kvalitativt höjer det stora flertalets allmänna sociala och kulturella
situation. Dels bör insyn, delaktighet och demokratiska rättigheter
vidgas och fördjupas.

Argumenten för en sådan förändring av den ekonomisk-politiska kursen
är mångfaldiga.

Effektiviteten i ekonomin blir alltmer beroende av infrastrukturen. Det
är därför i ett vidare perspektiv viktigt att styra överskottet i den privatfinansiella
sfären över till infrastrukturell utveckling.

Effektiviteten stärks också av att man mobiliserar outnyttjad kapacitet
hos de breda skikten i samhället genom att förbättra kunskap, bildning,

hälsa och social service. Mot. 1987/88

Social utjämning har här positiva verkningar, medan grova klasskillnader Fi30
alltid leder till underutnyttjande och slöseri med mänsklig förmåga.

Förstärkningen av offentliga verksamheter har naturligtvis i lika mån ett
egenvärde genom att berika och underlätta det individuella livet inom de
breda folklagren. Detta gäller alldeles särskilt de socialt mest eftersatta och
underordnade. Det ökar den personliga friheten och individens möjligheter.

Vi förordar alltså något mer än den föreslagna nedfrysningen av överlikviditet
på kapitalsidan. Regeringen borde ta steget fullt ut och kontinuerligt
under ett antal år överföra medel från finansvärlden till vissa prioriterade
offentliga verksamheter.

Dit hör vissa avsnitt av sjukvården, som svåra bristproblem av akut natur
- men också den primärvård som på sikt är ägnad att bekämpa de stora
hälsofarorna och höja den allmänna hälsonivån.

Dit hör omsorgen om barn och ungdom. Dit hör också att på olika sätt
öka den medborgerliga kunskapen och bildningen. Dit hör en välbehövlig
satsning på den underförsörjda kultursektorn, särskilt den nydanande och
folkliga verksamheten.

Dit hör de verksamheter som på olika sätt arbetar emot den sociala
utslagningen.

Hälsa, social värdighet, kunskap, kultur det är faktorer som verkar
vida mer höjande på ekonomins och produktionens effektivitet än fritt
spelrum för finanshajar och värdepappershandlare. Den offentliga sektorn
kan med förstärkta satsningar också bilda en värdefull och växande inre
marknad, som stimulerar tjänster med ett annat socialt innehåll än den
ensidigt kommersiella produktionen. Den offentliga infrastrukturen har
dessutom ett lågt importinnehåll och kan växa utan att det påverkar betalningsbalansen
i nämnvärd grad.

Den omfördelningspolitik vi sålunda förordar är inte bara en omfördelning
av materiella och intellektuella resurser. Dess komplement måste
vara en omfördelning av makt i samhället. Finansvärlden och de multinationella
företagens makt har de senaste åren ökat på folkets och de
demokratiska institutionernas bekostnad. Folkstyret måste återta och nyerövra
makt för att obalansen i samhället skall kunna bekämpas. De offentliga
verksamheterna och den statliga företagsamheten bör, tillsammans med
fondsystemen, utgöra en demokratisk kontrast till den maktkoncentration
som präglar ekonomins privatägda sida. Regeringen bör anmodas att lägga
fram ett program för ökad insyn, demokratiskt ledarskap i dessa under
offentligt ansvar stående verksamheter. Detta kommer att gynna verksamheternas
idéutveckling likaväl som deras förankring och förtroende.

Vpk:s förslag i anslutning till propositionen

Bekämpa kapitalmakten stoppa spekulationen

Vpk anser att kapitalmakt och fåtalsvälde måste bekämpas samtidigt som
den ekonomiska politiken används för att nå arbetarrörelsens historiska mål
om rättvisa och makt över sitt eget liv. Därför måste de spekulativa inslagen

Mot. 1987/88
Fi30

Omfördela efterfrågan. Tillåt rättvisa!

De balansproblem som beskrivs i propositionen förutsätts nu liksom tidigare
mötas med åtgärder mot privat efterfrågan därför att importen ökar.

Mot denna politik kan anföras flera invändningar. För det första måste
man i fördelningspolitiskt syfte omfördela efterfrågan så att de sämst ställda
kan förbättra sina livsvillkor. För denna utveckling är det viktigt med höjda
löner för de sämst avlönade. Den offentliga sektorn måste också tillåtas att
utvecklas bättre därför att en väl utbyggd verksamhet gynnar låginkomsttagarna
mest och därför att den offentliga konsumtionen inte har samma
importefterfrågan. Höjda löner på vinsternas bekostnad medverkar till en
utbyggnad av den gemensamma sektorn. Däremot dräneras samma sektor
på inkomster om löneökningar på den privata sektorn ersätts med skattesänkningar
från staten.

Avtalsrörelsen 1989

Den snart avslutade avtalsrörelsen har som framgått av tidigare text sin
bakgrund i en jättelik uppgång av storföretagens vinster. Trots detta stannar
löneökningarna på LO-SAF-området på 3,9 %. SAF beräknar en löneglidning
om 2 %.

Främst är det inom exportindustrin som låga avtal tecknats. Inom den
offentliga sektorn har avtalet medfört att man gått med på individuell
lönesättning. Generellt har löneökningarna blivit högre än de 4 % som
regeringen och riksdagsmajoriteten satt som lönetak. Orsaken är till viss
del efterfrågan på arbetskraft.

Mot bakgrund av de stora vinsterna är resultatet av avtalsrörelsen magert.
Det gäller särskilt för lågavlönade inom den offentliga sektorn som
genom ökad individuell lönesättning riskerar att i fortsättningen hamna i en
lägre prioriteringsgrad. Tillsammans med införande av lönetak har man nu
också fått en uppsplittring av den solidariska lönepolitiken. Regeringen
förutsätter ett lönetak också inför nästa år.

Vänsterpartiet kommunisterna motsätter sig också i fortsättningen en
sådan inblandning i avtalsrörelsen och överskjutande av ansvar som en
utgiftsram innebär. Vi anser att en politik för omfördelad efterfrågan och
större rättvisa måste innebära att de lågavlönade prioriteras i nästa avtalsrörelse.

i ekonomin bekämpas samtidigt som makten över investeringarna och samhällsutvecklingen
erövras.

Vänsterpartiet kommunisterna har behållit dessa mål för omfördelning av
makt och ansvar till förmån för de vanliga människorna på kapitalägarnas
bekostnad. Omfattande nationaliseringar av basindustrier, affärsbanker,
finans- och kreditinstitut och investmentbolag bör genomföras i detta syfte.

8

Motverka transnationalisering Mot. 1987/88

Fi30

En seriös granskning av balansproblemen inom ekonomin kräver också ett
närmare studium av transnationaliseringens effekter. Åtgärder häremot
torde vara nödvändiga mot bakgrund av de mycket stora utlandsinvesteringarna
som skett under hela 1980-talet. Den internationella sönderdelningen
av produktionen medför att den nationella ekonomiska politikens manöverutrymme
begränsas eftersom inhemsk efterfrågan i motsvarande och
därmed ökande grad genererar import.

Ett åtgärdsprogram för att motverka den ökande transnationaliseringen
och därmed hävda det fackliga och ekonomiska självbestämmandet bör
framläggas snarast. I detta program bör förslag om en återgång till mer
restriktiv valutapolitik återfinnas.

Det innebär i första hand ett återtagande av de lättnader som under
den tredje vägen genomförts genom avregleringar och tillämpningar av
regler.

Utveckla regionalpolitiken

En annan sida av den ökande transnationaliseringen är de allt större regionala
obalanserna. Den ekonomiska tillväxt som skett och som haft sin
tyngdpunkt i redan heta områden i vårt land har naturligtvis också märkts
i mer utsatta regioner. Denna tillväxt kan dock inte lösa de regionala
obalanserna på sikt, lika litet som näringslivets ökande intresse för utlandsinvesteringar
innebär någon som helst lösning vad det gäller den bristande
investeringsviljan inom landet.

Den s. k. paketpolitiken där olika paket med investeringar och stöd
presenteras av regeringen, är otillräcklig för att nå varaktig balans, eftersom
den i kapitalismen inneboende strävan till koncentration av makt och produktion
fortgår. På samma sätt som utlandsinvesteringarna måste prövas
utifrån samhällsekonomiska utgångspunkter måste också en investeringsstyming
komma till stånd inom regionalpolitiken.

I detta sammanhang skall de statliga och samhällsägda företagen samt
nyskapade och dugliga samhällsfonder ingå som verktyg för en ny regionalpolitik.
Det krävs både nya metoder och nya medel inom regionalpolitiken.

Omedelbara insatser som kan göras redan nu och som skulle få stor
regionalpolitisk betydelse är åtgärder som också har en energi- och
resursbevarande inriktning. Exempel på sådana satsningar är program för
utveckling av förnybara energislag. En ökad förädling av landets råvaror,
exempelvis inom sågverksindustrin som är geografiskt spridd över hela
landet, är också av största betydelse.

3 % tillväxt i den kommunala sektorn

I regeringens behandling av den offentliga sektorn saknas varje ansats till
diskussion om rättvisa inkomstförstärkningar för utveckling av denna sektor.
Man nöjer sig med att hävda den 1-procentiga tillväxten, trots de stora
behov som bevisligen finns på området.

Åtstramningarna mot kommuner och landsting har inneburit att stora Mot. 1987/88

och viktiga områden eftersatts. Områden som i vackra kongresstal priori- Fi30

teras av regeringspartiet får inte i den praktiska politiken samma välvilliga
behandling. Vård och omsorg, skola och kultur måste få utvecklas.

Kvaliteten och utbyggnadstakten inom barnomsorgen och skolan måste
garanteras. Utbyggnaden inom hemtjänsten kräver resurser. Arbetsvillkoren
inom hälso- och sjukvården måste uppmärksammas. Både öppenvård
och köproblem/resursbrist inom speciella vårdområden måste få sin andel.

Dessa kan inte ställas mot varandra. Fastighetsunderhåll och upprustning av
kommunala VA-nät är områden som också på sikt har ett hälsoperspektiv
och bör åtgärdas i flerårsprogram.

Kort sagt: Den gemensamma sektorn måste få utvecklas. Ett minimikrav
är att en 3-procentig utveckling tillåts, i det längre perspektivet förmodligen
mera. Men en bantningsdiet kan inte i ett huj omställas till motsatsen.

Det av regeringen i propositionen fastlagda målet att den gemensamma
sektorns andel av BNP inte får öka är felaktigt. Först och främst måste
behoven få bestämma detta. Därutöver är det rimligt att den gemensamma
(folkägda) sektorn tar över på en rad områden där kapitalet sviker, exempelvis
inom närings-, regional- och energipolitik.

Av de medel vi föreslår skall indras till samhället bör 3 miljarder kr.
anvisas för ett program inom vård och omsorg. Därutöver behöver kraftiga
satsningar göras för att rusta upp skola och kultur.

För en rättvis skattepolitik

Oljeskatten

Regeringen föreslår i propositionen en höjning av skatten på olja med 75 kr.
per kubikmeter. Plöjningen är avsedd att finansiera ökade kostnader för
ubåtsskydd och höjning av studiemedlen. Dessutom är höjningen tilltagen
för att allmänt förstärka budgeten.

Vänsterpartiet kommunisterna avvisar denna höjning. Det är inte acceptabelt,
som regeringen tagit som vana, att gång efter annan föreslå förändringar
av vissa energiskatter, ryckta ur sitt sammanhang, för att finansiera
olika förslag. Senast var det bensinskatten. Vpk:s riksdagsgrupp uttalade
vid detta tillfälle att en samlad bedömning måste göras där hänsyn tas
till hur de förslagen sammantagna drabbar de sämst ställda i samhället.

Energiskatterna har för regeringen blivit en källa till finansieringar av
många slag. Bristen i regeringens politik är att den inte har en långsiktig
karaktär utan uttrycker mer en ryckighet och inkonsekvens beträffande
energiskatterna. En framåtsyftande energipolitik, med klart uttalade mål,
måste innehålla en samlad bedömning och sammantagna åtgärder. En sådan
finns i vpk:s motion om energiskatterna från i januari i år.

I denna motion föreslår vi bl. a. införandet av en prisutjämningsfond för
olja. En sådan skulle användas för att motverka drastiska höjningar av
energipriserna när världsmarknadspriset vänder uppåt, eller genom riktat
stöd till de grupper som drabbas hårdast av höjda energipriser, t. ex. inom
boendet. På så sätt skulle energipriserna kunna hållas mer jämna och

konsumenterna skyddas. Riksdagen avvisade detta förslag. Mot. 1987/88

Alla erfarenheter visar att konsumenterna ofta får vara med och betala Fi30

höjningar av världsmarknadspriser och valutakursförändringar i fördyrande
riktning. Mycket sällan får konsumenterna däremot vara med och dela på
prissänkningarna, vilket naturligtvis vore önskvärt, inte minst mot bakgrund
av att energipriserna påverkar pris- och hyresnivån.

Ett införande av en prisutjämningsfond skulle medföra att betydande
medel finns att tillgå när kostnaderna förändras uppåt. Förslaget medger
möjligheter till en konsekvent och långsiktigt förd energipolitik.

Inkomstskatterna

I propositionen nämns skatterna för 1989 endast på några få rader. Däremot
framläggs i samband med propositionen ett pressmeddelande från finansdepartementet
om alternativa skatteskalor och finansiering.

Det genomgående draget under senare år är att sänka skatterna för
höginkomsttagare och samtidigt skärpa beskattningen för låginkomsttagare.

Så är det även denna gång. En skärpning av värdet av underskottsavdragen
föreslås också, dock utan att särskilja bostadsräntor från andra typer av
räntor.

Automatiken i beskattningen ökar statens inkomster av inkomstskatten
med ca 13 miljarder kr. för 1989 med den i finansplanen antagna löneökningen
för 1988. Nettot efter inflation blir ungefär 5 miljarder kr. Genom att
finansiera förslagen med höjda indirekta skatter på sätt som anges i pressmeddelandet
överfinansieras reformen med ca 1 miljard kr.

Vpk avvisar de anförda tankegångarna. En skattesänkning måste komma
låg- och mellaninkomsttagare till godo, och skatterna borde istället skärpas
för dem med höga inkomster. Det skulle bli en skatteprofil som går i rakt
motsatt riktning mot nu aviserade, och tidigare genomförda, förslag.

Vpk lade i januari månad i år ett förslag till inkomstskatter för 1989. Det
bygger på en skatterabatt på 2 000 kr. och som avtrappas intervallet från
150 000 till 180 000 kr. Förslaget kompletterades även med ett nytt skatteintervall
för inkomster över 250 000 kr., med 10 procentenheter till 55 %.

Genom detta förslag minskar skatten vid låga inkomster med närmare 2 000
kr. och övergår vid inkomster omkring 130 000 kr. från sänkt till ökad skatt.

För höginkomsttagare blir det skatteskärpningar på 10 000 kr. och mer. En
sådan förändring av inkomstskatten ligger väl i linje med en riktig fördelningspolitik
värdig arbetarrörelsen.

Nej till höjd moms

En höjning av mervärdeskatten - momsen är helt utesluten. Allmänt sett
har indirekta skatter regressiv verkan, dvs. de slår hårdare mot dem med
lägre inkomster än dem med högre. Framför allt gäller detta momsen på
mat och andra livsnödvändiga varor.

Vpk har alltsedan momsen infördes verkat för att maten skall undantas
från skatten. Vi har också avvisat att en slopad matmoms skall finansieras
inom mervärdeskattesystemet. I stället bör denna tas ur större förmögenheter
och stora inkomster.

En av grundsatserna för en radikal skattepolitik enligt vpk är minskade Mot. 1987/88

indirekta skatter. Skälet härför är som nämnts dessas regressi va verkan. Fi30

Vissa punktskatter är dock motiverade, men ej generellt. Exempel är skatten
på alkohol och tobak. I dessa fall är avsikten, enligt vpk, att de skall
motverka konsumtion och därigenom de skador som denna för med sig.

Slopa matmomsen

Förändringar av skattesystemet bör innebära minskade skatter på låga och
normala arbetsinkomster, minskade indirekta skatter och skärpta skatter på
kapital, bolag och förmögenheter. I en sådan politik finns inget utrymme för
en höjning av momsen, oavsett om kostnaderna för maten kompenseras
som exempelvis var fallet år 1982. Alla förändringar måste gå i sänkande
riktning.

Priserna på de viktigaste livsmedlen har under den senaste femårsperioden
ökat mer än dubbelt så mycket som priserna i övrigt. Regeringen måste
därför, enligt vpk:s mening, redan under innevarande år återkomma till
riksdagen med förslag om slopande av momsen på livsmedel. Som ett första
steg på vägen till helt slopad matmoms föreslås subventioner av viktiga
livsmedel med 5 000 milj. kr. Detta bör ges regeringen till känna.

Tobaksskatten

Vpk föreslog i januari i år en höjning av skatten på tobak med 30 %.

Förslaget avslogs. Vpk anser att det fortfarande finns bärande skäl att
kraftigt höja skatten på tobak. Detta är motiverat av främst hälsoskäl. Vpk
anser att de 10 % som föreslås i propositionen inte tjänar detta syfte.

Avsikten är endast att kompensera för inflationen.

Vpk föreslår att åtgärder vidtas för att kraftigt minska tobaksrökningen.

En åtgärd i detta syfte är att kraftigt höja skatten. Vi föreslår därför att
skatten på tobaksvaror höjes med 30 %. Detta skulle medföra en höjning
med 15 öre per cigarrett. Höjningen skall även gälla cigarrer och cigariller.

Motiveringen i propositionen att prisökningen på dessa är så stor att skattehöjning
inte bör komma i fråga avvisas. Inte sedan 1977 har skatten på dessa
justerats. Härigenom har regeringarna valt att kompensera ökade kostnader
med realt minskad beskattning. Detta är oacceptabelt. Skatten för cigarrer
och cigariller skall följa övriga tobaksvaror.

Studiestödet

Vpk har tidigare i vår med anledning av regeringens proposition om studiemedel
lagt en motion med förbättringar för både vuxenstuderande på
högskolenivå och högskolestuderande. Förslaget kan ses som ett första steg
mot en studielön. Enligt detta förslag skall vuxenstuderande under högskolenivå
överföras från studiemedelssystemet till det särskilda vuxenstudiestödet.
Det är rimligt att arbetsgivarna får ta ett ökat ansvar för
kostnaden för utbildningen av människor som redan finns i arbetslivet och
som inte tidigare haft möjligheter att få gymnasiekompetens. Därför före

slås en ökning av arbetsgivaravgiften med 0,25 %. Mot. 1987/88

Eftersom de vuxenstuderande under högskolenivå motsvarar ca en tred- Fi30
jedel av studiemedelsdagarna frigörs med detta förslag betydande summor.

Vårt förslag till omedelbar förbättring av studiemedlen för högskolestuderande
innebär att totalbeloppet höjs till 185 % av basbeloppet och att
hälften av detta belopp utgörs av bidrag. Kostnaden för vårt förslag till
studiemedel är 1,6 miljarder kr. högre än för regeringens förslag. När de
vuxenstuderande under högskolenivå överförs till det särskilda
vuxenstudiestödet frigörs ca 1 miljard. Våra nettokostnader är således 600
miljoner högre än regeringens.

Likviditetsindragning från näringslivet

De mycket höga vinsterna, den återhållsamma lönepolitiken och den utdragna
högkonjunkturen har medverkat till att stora likvida tillgångar skapats
inom näringslivet. Den ökande spekulationen inom ekonomin och den
ständiga jakten mot snabba klipp och improduktiv hantering av ekonomiska
resurser är ett uttryck härför. En alltför låg investeringsnivå inom landet har
också medverkat till likviditetstillväxten. Dessa resurser som skapats av de
arbetande men disponeras av kapitalägarna måste enligt vår mening utnyttjas
i såväl investerings- som fördelningspolitiskt syfte. Vänsterpartiet
kommunisterna har därför under en rad år föreslagit åtgärder för att på
olika sätt utnyttja de likviditeter som vi sett växa undan för undan.

Nu kommer regeringen med ett förslag om indragning av 10 miljarder kr.
av likviditeterna i näringslivet till konton i riksbanken. Pengarna föreslås
återbetalas i juli 1990. Regeringens motiv är att underlätta avtalsrörelsen
samt en allmän åtstramning av finanspolitiken.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att såväl summorna som motiven
kan ifrågasättas. I enlighet med tidigare vpk-förslag anser vi att 10 miljarder
kr. väl kan dras in till statskassan i form av en engångsskatt. Pengarna skall
inte återbetalas, utan användas för ett flerårigt investeringsprogram på
områden som

- vården, där vpk föreslagit att 3 miljarder borde anslås som en akutåtgärd,

- omsorgen, där barnomsorg och äldreomsorg behöver betydande resurser,

- skola och bildning, vilket kräver stora insatser inom bl. a. vuxenutbildningen,

- kulturen, vilken behöver förstärkas för att motverka den kommersiella
kulturens dominans och inflytande över ideologibildningen så att man
därigenom skapar alternativ till historie- och identitetslöshet och kulturell
utarmning,

- regionalpolitiken, där stora satsningar behövs.

Därutöver bör regeringen återkomma med förslag om en höjd vinstskatt
från kalenderåret 1989 som kan uttas från vinsterna i näringslivet. Därigenom
kan de samhälleliga resurser som skapats av de mångas arbete
medverka till att finansiera kvalitativa förbättringar, drift och service inom
den offentliga sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar som
vård, omsorg, skola och kultur. I nuläget bör denna skatt sättas så att den

inbringar ytterligare ca 10 miljarder kr. till statskassan. På detta sätt bryts Mot. 1987/88

även trenden att brandskatta kommuner och landsting, som sedan 1980 Fi30

fråntagits 42 miljarder kr.

Motverka privatisering

Vpk:s förslag motverkar även kraven om en privatisering inom dessa områden
som med ökad kraft kommer att ställas av dem som vill dränera den
gemensamma sektorn på resurser samt snabbt fylla upp med privat verksamhet
där det brister. Det är nu hög tid att motverka den strategi för
kapitalism som främst moderaterna driver genom att både föreslå minskade
statsbidrag till kommunerna och i de flesta kommunala församlingar
agitera för sänkt skatt. Denna kniptångsmanöver mot den gemensamma
sektorn kan bara motverkas genom att regering och riksdag tar ansvar för
att tillräckliga resurser för en god utveckling skapas. Annars faller allt tal
om att värna denna sektor platt till marken.

Ubåtsskyddet

Vänsterpartiet kommunisterna avvisar förslaget om extra anslag till marinen
för ubåtsskydd. Om en sådan förstärkning bedöms som nödvändig, bör
marinen och militärledningen i övrigt först redovisa vilka möjligheter till
omprioriteringar och framför allt besparingar som kan göras inom nuvarande
redan mycket stora anslagsramar. Helt annorlunda ställer det sig med
kustbevakningen. I bilagan från försvarsdepartementet yrkas medel till
kustbevakningen. Vpk har i en särskild motion kritiserat förslaget till ny
organisation för kustbevakningen. Vi har yrkat avslag på förslaget som
enligt vår mening, innebär en militarisering av den civila myndigheten.

Anslag för fortsatt drift under civila former måste medges. Vi accepterar
därför det i propositionen föreslagna anslaget till Kustbevakningen för
budgetåret 1988/89. I övrigt hänvisas till motion 1987/88:Föll.

Ungdomsbosparande

Vpk finner det inte särskilt meningsfullt att införa en ny sparform begränsad
till ungdomar i åldern 1625 år. Ungdomar i den åldern har mycket begränsade
ekonomiska möjligheter och saknar ofta egna inkomster. För
övrigt finns redan olika former av allemanssparande, även om de inte är lika
förmånliga som det som nu föreslås. I stället bör enligt vår uppfattning
ungdomarnas bostadsbehov lösas på sätt som ungdomarna själva i olika
sammanhang förordat, bl. a. genom byggandet av fler och billigare hyresbostäder
och genom frigörandet av smålägenheter. Vidare bör bosättningslånen
med gynnsamma amorteringstider och låg ränta återinföras och bostadsbidragen
förbättras. Frågan om bostadsbidragen behandlas nu av bostadsutskottet.

14

Samhällsekonomiskt synsätt

I finansplanen förs ett omfattande resonemang angående statligt stöd till
näringslivet och kravet om lönsamhet. I budgetförslaget diskuteras lönsamhet
contra politisk målstyrning vad gäller styrningen av den statliga verksamheten.

Också i dessa sammanhang är det lätt att fastna i ett kameralt synsätt, och
det är viktigt att slå fast att ett övergripande samhällsekonomiskt synsätt
måste vara vägledande för all samhällelig verksamhet. I ett samhällsekonomiskt
begrepp måste ingå den sociala nyttan i vid mening, dvs. livskvalitetsbegrepp
för berörda personer, eventuellt minskade kostnader för människors
omställningar och flyttningar, värdet av ett tryggt liv med minimerade
sociala risker, energi- och resursfrågor i långtidsperspektiv, basinvesteringars
värde för annan verksamhet och sociala och kulturella värden. Regionala
och ekologiska hänsyn måste också ingå i ett samhällsekonomiskt underlag
för beslut. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av det
förändringsarbete som pågår inom såväl arbetet med att utveckla den statliga
styrningen av verksamheter och den offentliga sektorn i vid mening som
vad gäller samhällets näringspolitik. Självfallet måste detta synsätt genomsyra
också budgetpolitiken.

Vpk:s budgetförslag för budgetåret 1988/89

Utgifter och inkomster i förhållande till regeringens förslag.

Inkomster:

Engångsskatt

Tobaksskatt
Arbetsgivaravg för vuxenstudier
Besparing
Besparing försvar

Summa

Utgifter:

Insatser inom off. sektorn och

regionalpolitiken

Vuxenstudiestöd

Studiemedel

Matsubventioner

Summa

10,0

0,8

1,2

1,0

0,2

13,2

10,0

1,2

1,9

5,0

18,1

miljarder

miljarder

Budgetsaldo i förhållande till regeringens förslag 4,9 mdr. (I nivå med
budgetförslaget från regeringen i januari.)

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i prop.
1987/88:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs
om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i prop. Mot. 1987/88

1987/88:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs Fi30

om de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om åtgärder på miljöpolitikens område,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs om den gemensamma sektorns utveckling,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
motionen anförs om ett åtgärdsprogram för att motverka den ökande
transnationaliseringen och hävda det fackliga och ekonomiska självbestämmandet,

6. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en parlamentariskt
sammansatt utredning för att framlägga förslag om överförande
av de privata kreditinstituten, de privata affärsbankerna, de privata
finansbolagen och investmentbolagen, de privata finansstiftelserna
samt de privata försäkringskoncernerna i samhällelig ägo,

7. att riksdagen beslutar om indragning med 10 miljarder kr. av
företagens likvida medel genom beskattning,

8. att riksdagen för budgetåret 1988/89 beslutar anslå 10 miljarder
kr. för insatser inom vård, omsorg, skola och kultur samt för snabba
åtgärder inom regionalpolitiken,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjd skatt på
företagens vinster, i enlighet med vad som anförs i motionen,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om införandet av en prisutjämningsfond för
olja,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
inkomstskatten för 1989 bör sikta till minskade skatter för låga inkomster
och höjda skatter för höga inkomster i enlighet med vad som
anförs i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om indirekta skatter, mervärdeskatt samt
slopande av matmomsen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om en sänkning av matpriserna via ökade
livsmedelssubventioner,

15. att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1961:394) om tobaksskatt
i enlighet med motionen,

16. att riksdagen beslutar höja vuxenutbildningsavgiften med
0,25 %,

17. att riksdagen beslutar att till vuxenstudiestöd m. m. för budgetåret
1988/89 anslå ytterligare ett förslagsanslag av 1 200 (XX) 000
kr.,

18. att riksdagen beslutar att till studiemedel m. m. för budgetåret
1988/89 anslå ytterligare ett förslagsanslag av 1 900 000 000

kr., 16

19. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad Mot. 1987/88

som i motionen anförs om ett samhällsekonomiskt synsätt inom såväl Fi30

offentlig sektor som för stöd till näringslivet,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om den ekonomiska politikens inriktning mot
att skapa förutsättningar för löneökningar som kraftigt förbättrar de
lågavlönades reallöner,

21. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ungdomsbosparande,
lag om skattelättnader för allemanssparande och ungdomsbosparande
samt lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),

22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återinförande
av bosättningslån,

23. att riksdagen avslår regeringens förslag till extra anslag för
ubåtsskydd,

24. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i prop.

1987/88:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs
om beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 1988/89.

Stockholm den 11 maj 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Tommy Franzén (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

Hans Petersson (vpk)
i Hallstahammar

17