med anledning av förs. 1994/95:RR11 Riksdagens revisorers förslag angående skyddsrumsbyggandet

Motion 1994/95:Fö13 av Åke Carnerö (kds)

Värnandet om civilbefolkningen är en av
huvuduppgifterna för totalförsvarets civila del enligt
Försvarsbeslut 1992. Vid ett väpnat angrepp skall
befolkningen värnas mot konsekvenserna av olika
krigshandlingar genom åtgärder för i första hand skydd,
räddning, vård och livsnödvändig försörjning. I
försvarsbeslutet betonades att totalförsvarets civila del skall
kunna bidra till en betryggande förmåga att motstå ett
överraskande inlett angrepp som kraftsamlas mot vitala
funktioner.

Det fysiska skyddet dvs skyddsrum och skyddade
utrymmen, är grunden för befolkningsskyddet och den
kostnadsmässigt helt dominerande delen av
befolkningsskyddet. Försvarsutskottet beslöt 1992 att
planeringen och produktionen av befolkningsskydd i krig
framför allt skulle koncentreras till de mest riskutsatta
områdena i enlighet med de regionala mål- och
riskanalyserna.

I krig är naturligtvis det fysiska skyddet av befolkningen
av största betydelse. Det civila försvaret måste därför ha
tillräckliga resurser för att kunna garantera befolkningen ett
gott skydd mot effekterna av aktuella militära hotbilder.

Grundprincipen vid anordnande av skydd är att det skall
vara behovsrelaterat. Ju högre riskerna för befolkningen är,
desto bättre skall skyddet vara. Tre skyddsnivåer används,
vilket är ett sätt att ange hur kvalificerat det fysiska skyddet
inom ett område behöver vara.

Genom den nya lagen om civilt försvar som träder i kraft
den 1 juli 1995 blir befolkningsskydd och
krigsräddningstjänst en kommunal uppgift även under höjd
beredskap. Kommunerna skall bestämma inom vilka
områden som det skall finnas skyddsrum och skyddade
utrymmen. Detta skall ske i samråd med länsstyrelserna. En
förutsättningslös analys bör göras av konsekvenserna vid ett
kommunalt övertagande av det fulla ansvaret för den fysiska
delen av befolkningsskyddet.

År 1993 fanns det 7,1 miljoner skyddsrumsplatser i landet.
Antalet skyddsrum var 67 000. Enligt SRV föreligger år 1994
en brist på 1 630 000 skyddsrumsplatser. För att långsiktigt
kunna upprätthålla dagens program för
skyddsrumsbyggande behöver 63 000 skyddsrumsplatser per
år byggas. Det kan i praktiken ta 30--40 år att bygga bort
eller radikalt minska bristen på skyddsrumsplatser. Därför är
det viktigt att en nationell plan utarbetas över hur hela
befolkningen bäst skall skyddas i händelse av krig. Största
möjliga rättvisa mellan de som har skydd och de som saknar
skydd bör härvid vara en utgångspunkt.

Skyddsrumsbyggandet betraktas som en statlig uppgift
och finansieras därför helt med statliga medel. Kommuner
och fastighetsägare ersätts fullt ut för de kostnader som de
haft för sin medverkan i skyddsrumsbyggandet.

Riksdagen styr skyddsrumsbyggandets omfattning genom
att årligen bemyndiga regeringen att medge att ersättning
utgår för anskaffning av skyddsrum inom en viss
kostnadsram. Härutöver anvisar riksdagen årligen ett
förslagsanslag för att täcka de utgifter som uppstår för
ersättning för färdigställda skyddsrum. De sammanlagda
utgifterna för byggande av skyddsrum har de senaste åren
uppgått till drygt 300 miljoner kronor per år.

I revisorernas rapport beskrivs planeringen av
skyddsrumsbyggandet som en komplicerad och omständlig
process, vilket förstärks av remissinstansernas
beskrivningar. För att statsmakterna bättre skall kunna styra,
följa upp och utvärdera skyddsrumsbyggandet behöver
nuvarande planerings- och finansieringssystem ses över.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att konsekvenserna av att
kommunerna ges det fulla ansvaret för befolkningsskyddet
undersöks,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en nationell plan bör utarbetas
över hur hela befolkningen bäst skyddas i händelse av krig,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en översyn av nuvarande
planerings- och finansieringssystem bör ske.

Stockholm den 18 maj 1995

Åke Carnerö (kds)

Ingrid Näslund (kds)

Tuve Skånberg (kds)

Rolf Åbjörnsson (kds)