med anledning av framst. 2004/05:RR19 Riksrevisionens styrelses framställning angående arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention i Sverige

Motion 2004/05:So20 av Ulla Hoffmann och Kalle Larsson (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag angående hur man avser att leva upp till kraven i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter.

Bakgrund

Riksrevisionen har granskat regeringens och de statliga myndigheternas arbete med att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Riksrevisionens granskning har visat att regeringen, de statliga myndigheterna, kommuner och landsting hittills inte helt följt kraven eller infriat målen i den av riksdagen antagna strategin om att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Den har också visat att det finns brister i regeringens redovisning och information till riksdagen.

FN:s konvention om barnets rättigheter har mycket stor uppslutning över världen och är tänkt att fungera som ett kraftfullt verktyg i arbetet för barns rättigheter. Staten har det yttersta ansvaret för att barns rättigheter enligt barnkonventionen förverkligas. FN:s barnrättskommitté har riktat en skarp kritik mot Sverige i den granskning som nyligen gjordes av Sveriges efterlevnad av barnkonventionen. Barnrättskommittén riktar kritik mot Sverige påöver 40 punkter, ungefär dubbelt så många som vid den senaste granskningen. I flera fall handlar det om kritik som förekom redan då, men som Sverige inte rättat sig efter. Kommittén anser bland annat att flyktingbarnens ställning måste stärkas. Det handlar bl.a. om att så kallade ensamkommande flyktingbarn genast skall få en god man och att gömda flyktingbarn skall ha rätt att gå i skolan. Kommittén pekar också särskilt på att barns egna asylskäl skall ges större utrymme i asylutredningarna.

I anslutning till detta är det nödvändigt att understryka den humanitära katastrof som utgörs av behandlingen av svårt traumatiserade barn som drabbas av livshotande funktionsbortfall eftersom man i asylprocessen ignorerat den förföljelse som barnen och deras familjer utsatts för.

Depressivt devitaliserade barn

Asylsökande svårt traumatiserade flyktingbarn i Sverige har i ett antal fall utvecklat psykiska störningar som lett till livshotande funktionsbortfall, så kallad depressiv devitalisering. Exakt hur många barn det rör sig om i hela landet är inte fastställt och det är inte heller helt fastställt vilka länder dessa barn kommer ifrån. Många kommer emellertid från stater i f.d. Sovjetunionen som Ryssland, Azerbadjan, Uzbekistan, Kazakstan, Armenien och Ukraina samt f.d. Jugoslavien som Bosnien, Serbien och Kosovo. Symptomen är: Barnen är kontaktlösa och rör sig mycket sparsamt eller inte alls och äter och dricker inte. Barnet ligger i ett slappt tonuslöst tillstånd med slutna ögon och reagerar inte på tal eller fysisk stimuli. Barnen är inkontinenta för urin och/eller avföring och kräver initialt ofta intravenös vätsketillförsel. De kräver sondmatning och tillståndet bedöms som livshotande.

Delar av läkarvetenskapen anser det mest sannolikt att depressiv devitalisering utvecklas som en maximal stressreaktion till följd av svåra psykiska trauman i kombination med en bestående livssituation, som omöjliggör psykisk bearbetning av de traumatiska upplevelserna under asyltiden i Sverige. Som exempel kan nämnas att av de 16 asylsökande barn med genomgripande funktionsbortfall som vårdats de senaste tvååren vid Barnavdelningen Eugenia, Karolinska sjukhuset hade alla i sina hemländer exponerats för olika grader av våld, hot, övergrepp och förföljelse - även dödande och förstörelse av egendom. I minst nio fall hade modern utsatts för sexuellt våld och barnet bevittnat detta. I många fall tillhörde familjen en etnisk minoritet och föräldrarna hade olika etnisk tillhörighet. Samtliga familjer har utsatts för fruktansvärda trauman i sin hemländer.

De flesta barn med funktionsbortfall vid Barnavdelningen Eugenia har haft så genomgripande funktionsbortfall att den depressiva devitaliseringen bedömts som livshotande om behandling inte givits. Enligt experter kan inte detta allvarliga sjukdomdomstillstånd avsiktligt framkallas i syfte för att skapa "humanitära skäl" för uppehållstillstånd i Sverige.

Depressiv devitalisering är ett behandlingsbart tillstånd med god prognos. En mycket väsentlig faktor för behandlingsresultatet syns vara att familjen får permanent uppehållstillstånd. Dock krävs därefter lång tid av vård för att barnet helt skall återvända till livet.

Det finns rapporter från England och Australien om ett kliniskt syndrom Pervasive Refusal Syndrome (PRS) som är mycket likartat eller identiskt med de asylsökande barnens massiva funktionsbortfall. Bakgrunden till PRS är svår kommunikationsstörning inom familjen i kombination med psykisk vulnerabilitet hos barnet som gynnar "abnormal illness behaviour"; tillståndet uppstår och underhålls av hopplöshet, hjälplöshet och oförutsägbara tidsperspektiv.

Som framkommit av sammanställningen om de barn som vårdats vid Eugeniahemmet i Stockholm har samtliga barn utsatts för olika grader av våld, hot, övergrepp och förföljelse. Barnens egna asylskäl har inte tagits hänsyn till i asylprocessen. I inget av fallen har det funnits några tecken på att det funnits en medveten eller omedveten avsikt hos föräldrarna att åstadkomma ett sjukdomstillstånd hos barnet i syfte att skapa "humanitära skäl" för uppehållstillstånd i Sverige.

Mot denna bakgrund är det nödvändigt att regeringen, bl.a. för att förhindra tragiska dödsfall hos de depressivt devitaliserade barnen och mot bakgrund av barnens och deras föräldrars svåra traumatisering, utfärdar en förordning att dessa barn skall beviljas permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Det är också viktigt att det inte är migrationsmyndigheterna som avgör vilka barn som lider av depressiv devitalisering. En oberoende expertgrupp på området bestående av barnläkare, barnpsykiater och barnpsykolog, utsedd av Socialstyrelsen i samråd med oberoende organisationer som exempelvis Rädda Barnen och Röda Korset, skall ha det yttersta ansvaret när det gäller att bedöma vilka barn som lider av depressiv devitalisering.

Eftersom tillståndet för flera av barnen är livshotande och varje åtgärd som förlänger processen är ett risktagande, förväntas regeringen agera skyndsamt så att arbetet med att lokalisera barnen kan påbörjas omedelbart. Enligt 2 kap 14 § 1 st 2 pt UtlL har regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om uppehållstillstånd av humanitära skäl. Därför bör regeringen i enlighet med det ovan sagda utfärda en förordning om att bevilja permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl för de barn som lider av s.k. depressiv devitalisering. Denna förordning skall gälla till den 1 januari 2006 då Utlänningsnämnden läggs ned och ersätts med förvaltningsdomstolar och då riksdagen antagit en ny utlänningslag. Detta bör riksdagen begära.

Mot denna bakgrund är det vidare av avgörande vikt att regeringen återkommer med förslag angående hur man avser att leva upp till kraven i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter. Detta bör riksdagen begära.

Stockholm den 29 mars 2005
Ulla Hoffmann (v)	Kalle Larsson (v)