Mat, miljö och livsmedelstrygghet

Motion 2008/09:MJ228 av Helena Leander (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppmärksamma vikten av minskad global köttkonsumtion i internationella forum, exempelvis genom en FN-konferens.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om minskad köttkonsumtion som delmål under de svenska miljökvalitetsmålen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att använda den offentliga upphandlingen för att styra mot en minskad köttkonsumtion.2

1 Yrkande 1 hänvisat till UU.

2 Yrkande 3 hänvisat till FiU.

Motivering

År 2007 ökade enligt FAO antalet hungriga i världen med 50 miljoner som ett resultat av högre matpriser. Bakom de högre matpriserna ligger dels ökad efterfrågan på livsmedel som ett resultat av ökad befolkning och förändrade konsumtionsmönster, dels ökad konkurrens om jordbruksmarken för biodrivmedel och dels minskad produktion på grund av klimatförändringarna – allt detta samtidigt som spannmålslagren är nere på sin lägsta nivå på 30 år. Högre livsmedelspriser har visserligen även positiva effekter då fattiga småbönder i Syd får större möjligheter att kunna försörja sig på sin odling, men för hungrande människor i städernas slumområden är det en klen tröst. Med nollsvält som vision – ingen människa ska behöva svälta – är det uppenbart att det krävs global handling.

FAO:s strategier för att bemöta de höga livsmedelspriserna handlar i första hand om att öka livsmedelsproduktionen. Det är definitivt en nödvändig strategi, under förutsättning att ökningen sker på ett hållbart sätt som inte utarmar jordarna eller på andra sätt äventyrar framtida generationers möjlighet att bedriva jordbruk, men det räcker inte. Ska vi kunna föda hela jordens befolkning krävs också åtgärder på efterfrågesidan.

Åtgärder för att hejda den globala befolkningsökningen faller utanför ramen för den här motionen, men däremot är de rimligt att beakta effekten av förändrade kostmönster. Enligt FAO ökar efterfrågan på kött och andra animaliska produkter i takt med att samhällen blir rikare. För den enskilde som tidigare balanserat på gränsen till undernäring kan animaliska produkter förvisso bidra med värdefullt protein, men samtidigt innebär den ökade globala animaliekonsumtionen att grödor som skulle kunna mättat många människor går till djurfoder, och därmed i slutändan mättar färre människor.

Globalt sett innebär ökad animaliekonsumtion inte heller nödvändigtvis någon hälsofördel. Tvärtom förknippas ett högt intag av animaliska produkter, särskilt rött kött och mättade fetter, med hjärt-kärlsjukdomar och vissa cancerformer. I många rika länder är animaliekonsumtionen redan ohälsosamt hög och dessutom ökande; i Sverige t.ex. har köttkonsumtionen enligt Jordbruksverket ökat med 38 procent sedan 1990. Bland de länder som FN:s livsmedels- och jordbruksorgan (FAO) klassificerar som i-länder låg den årliga köttkonsumtionen 2007 på 82,4 kg/person medan u-landsinvånaren i snitt åt 30,5 kg. Till 2030 spås köttkonsumtionen öka till 89 respektive 37 kg/person i i- och u-länder.

Att fattigare länder tar efter konsumtionsmönstren i rikare länder när ekonomin så tillåter är inget konstigt, och matkonsumtionen är heller inget undantag. Så länge människor i den rika delen av världen sätter i sig mer än dubbelt så mycket kött som människor i fattigare länder kan vi heller inte gärna lägga skulden på människor i snabbväxande ekonomier för att de driver upp livsmedelspriserna genom att äta mer kött.

Att ständigt öka köttproduktionen för att hålla jämna steg med efterfrågan är av flera skäl problematiskt. Den fördubbling av köttproduktionen som ägt rum sedan 1980 har huvudsakligen ägt rum genom att produktionen blivit mer industrialiserad. Fjäderfän är ett tydligt exempel: i industrialiserade länder föds den absoluta majoriteten av alla kycklingar och kalkoner upp i byggnader med 15 000 till 50 000 fåglar. Även i resten av världen går utvecklingen mot att traditionella uppfödningssystem alltmer ersätts av intensivuppfödning.

Även om man helt skulle blunda för det enorma lidande som drabbar djur runtom i världen i dessa industrialiserade produktionssystem, där djuren ses som produktionsenheter och inte som kännande varelser, så är den här utvecklingen oroande. Med så många djur på samma ställe följer risker för såväl smittspridning som lokala vattenföroreningar och övergödning. Djuruppfödningens bidrag till klimatförändringarna – 18 procent av den mänskliga påverkan enligt FAO – är ännu ett skäl att inte ytterligare öka animalieproduktionen. Inte minst viktigt ur ett hungerperspektiv är att den mark som används för att föda djuren i många fall skulle kunna ha använts för att föda många fler människor direkt om man inte gick omvägen genom djuren.

Givetvis finns det marker som inte lämpar sig för odling av människoföda utan där den enda möjligheten till livsmedelsproduktion är genom uppfödning av betesdjur. Och givetvis kan animalieproduktionens miljöpåverkan se väldigt olika ut beroende på art, plats, produktionssystem etc. Till exempel kan en svensk ko som betar på artrika naturbetesmarker ha en positiv inverkan på den biologiska mångfalden, medan en brasiliansk ko som betar på före detta regnskogsmark som skövlats för ändamålet knappast gör en positiv insats för den biologiska mångfalden. Därmed inte sagt att det inte är en relevant målsättning att minska den globala animalieproduktionen, även om man måste vara uppmärksam på var och hur.

Tyvärr tycks frågan om animaliekonsumtion ha kommit i skymundan i diskussionerna om hur livsmedelskrisen ska hanteras. I stället har biodrivmedlen stått i fokus, trots att de än så länge inte kräver i närheten av lika mycket mark som animalieproduktionen. Enligt FAO går 80 procent av all jordbruksmark globalt – åker och bete – till kött- och mjölkproduktion. Grödor för etanoltillverkning odlas däremot på drygt en procent av världens åkermark.

Precis som i klimatfrågan är det vi i de rika länderna som har det största ansvaret att minska vår konsumtion, helt enkelt för att den är så mycket högre. Det kräver både nationella och internationella åtgärder. Till att börja med måste den ökande animaliekonsumtionens konsekvenser för miljö och livsmedelstrygghet upp på den internationella agendan för att åtgärder ska kunna sättas in. Detta bör Sverige verka för i lämpliga internationella forum, exempelvis genom en FN-konferens.

Redan nu kan vi också agera i Sverige. Eftersom animaliekonsumtionen negativt påverkar flera av de svenska miljökvalitetsmålen (även om naturbeteskött kan ha en positiv påverkan på miljömålet Ett rikt odlingslandskap) är det rimligt att minskad animaliekonsumtion tas upp som delmål under relevanta miljömål. Detta bör beaktas i översynen av det svenska miljömålssystemet.

Sverige bör också använda sig av den makt som den offentliga upphandlingen i kraft av sina stora volymer ger. På samma sätt som det finns krav på en andel ekologiskt producerad mat, och på samma sätt som vissa kommuner har krav på en ökad andel rättvisemärkta produkter, borde den offentliga upphandlingen kunna användas för att styra mot minskad animaliekonsumtion. Exempelvis skulle de vegetariska inslagen i fängelser, försvaret osv. kunna öka. Det skulle vara ett sätt att visa vår solidaritet med inte bara de djur som drabbas av den industrialiserade djuruppfödningen utan också med de människor som drabbas av svält och miljöproblem i den ökande animaliekonsumtionens spår.

Stockholm den 26 september 2008

Helena Leander (mp)