Mänskliga rättigheter

Motion 2003/04:U282 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

1 Sammanfattning

• Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Trots detta självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. För oss liberaler är arbetet med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna en grundläggande uppgift.

• Mänskliga rättigheter, i meningen civila och politiska, är absoluta. De flesta civila och politiska rättigheter kan och bör, även i fattiga länder, genomföras omgående, medan sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter kan genomföras efterhand som möjligheter skapas.

• Demokrati är den enda styrelseform som kan garantera respekten för de mänskliga rättigheterna.

• Terrorism och de som skyddar och understödjer terrorverksamhet skall fördömas med all kraft. För oss är det både naturligt och önskvärt att Sverige tillsammans med världens demokratier samverkar för att bekämpa den internationella terrorismen. Samtidigt som vi måste visa handlingskraft mot terrorism måste rättsstatens grundläggande principer respekteras. Vi kan inte acceptera att mänskliga rättigheter åsidosätts av effektivitetsskäl. Kampen mot terrorismen måste föras inom demokratins och rättsstatens ramar.

• Den utveckling av folkrätten som vuxit fram efter det kalla krigets slut – till att handla även om människors och inte bara staters rättigheter – bör välkomnas och främjas. Den permanenta internationella brottmålsdomstolen bör ges vida möjligheter att agera.

• Yttrande- och pressfrihet är grundläggande för en fungerande demokrati och skall främjas genom bl.a. svenskt biståndssamarbete. Dödsstraff och tortyr måste kraftfullt motarbetas.

• All slags diskriminering utgör i grunden ett slag mot demokratin och principen om alla människors lika värde. Mänskliga rättigheter är desamma oberoende av hudfärg, etnicitet, kön eller sexuell läggning.

• Att värna barnets rättigheter, i Sverige och i världen, skall vara en prioriterad uppgift.

• EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen är av största vikt och bör ske inom ramen för en tydligare och mer sammanhållen strategi.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Stärk kampen för mänskliga rättigheter 4

5 Nya hot och utmaningar 5

6 Politiska kontra socioekonomiska och kulturella rättigheter 6

7 Irakkonflikten 7

8 Utveckla folkrätten till ett bättre skydd för mänskliga rättigheter inom länder 7

9 Den permanenta internationella brottmålsdomstolen 9

10 Yttrandefrihet och pressfrihet 10

11 Avskaffa dödsstraff och tortyr 11

12 Ingen diskriminering skall accepteras 11

13 Etnisk diskriminering 11

14 Kvinnors rättigheter 13

15 Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter 14

16 Barns rättigheter 15

17 EU och mänskliga rättigheter 16

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kränkningar av mänskliga rättigheter alltid måste påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sambandet mellan demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör intensifiera sitt arbete med att både försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna dels genom de internationella organisationer där Sverige bereds möjlighet att påverka, såsom exempelvis FN, EU, Europarådet och Världsbanken, dels genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att bekämpa terrorismen, vilken utgör ett hot mot demokratin, rättsstaten och enskilda människors liv och hälsa.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kampen mot terrorismen måste föras inom demokratins och rättsstatens ramar.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sveriges regering i kampen mot terrorismen kraftfullt driver frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls för alla våra medborgare.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att skilja mellan civila och politiska rättigheter, vilka är absoluta, och sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla folkrätten till ett bättre skydd för mänskliga rättigheter inom länder.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör gå i spetsen för en fortsatt förnyelse av folkrätten så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers grundläggande rättigheter.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bilateralt biståndssamarbete bör villkoras med krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva på så att fler stater, inklusive USA, ratificerar Romstadgan om den permanenta internationella brottmålsdomstolen.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtal av amerikanska medborgare i den permanenta internationella brottmålsdomstolen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av oberoende och fria massmedier och att stöd till dessa skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige aktivt skall verka för att dödsstraffet och användningen av tortyr avskaffas.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka alla former av etnisk diskriminering.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omarbetning av FN:s konvention mot rasdiskriminering.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka våld mot och diskriminering av kvinnor.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka handel med kvinnor och barn.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att motverka diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner samt betydelsen av att Sverige snarast tar ett internationellt initiativ för att upprätta en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka och förbättra barns rättigheter.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s biståndspolitik bör vara ett viktigt instrument för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.

4 Stärk kampen för mänskliga rättigheter

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Varje människas frihet och lika värde omfattar alla människor och således varje individ i världen utan åtskillnad av något slag, såsom hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Erkännandet av alla människors lika värde hänger oupplösligt samman med att ingen människa får diskrimineras på grund av ovanstående eller annan anledning.

Trots detta för oss självklara sker dagligen kränkningar av de mänskliga fri- och rättigheterna. Kränkningar ser olika ut i olika länder. I vissa länder diskrimineras människor på grund av sitt kön, sin sexuella läggning eller på grund av sitt ursprung. De ges sämre möjligheter på arbetsmarknaden eller stängs ute helt. I andra länder riskerar människor förföljelse, tortyr och att ”försvinna” på grund av religion eller att de har engagerat sig i sitt lands samhällsutveckling.

Att se på och tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett i vilken omfattning eller var någonstans i världen de sker, är att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och åtgärdas oavsett var de äger rum. Trakasserier, tortyr och förföljelse är just, trakasserier, tortyr och förföljelse oavsett om det är invånaren i Angola, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien som utsätts för dessa kränkningar.

Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet, med reella möjligheter att påverka sin egen livssituation. Mänskliga rättigheter respekteras i ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati utgör på flera sätt grunden för etablerandet av mänskliga rättigheter. Därför måste demokratins idéer spridas över världen.

För Sveriges del bör kampen för mänskliga rättigheter utgöra en mycket viktig del av vårt lands utrikespolitik.

Sverige bör intensifiera sitt arbete med att försvara och förbättra skyddet för de mänskliga rättigheterna. Detta bör dels göras genom internationella organisationer, såsom exempelvis FN, EU, Europarådet, OSSE och Världsbanken, dels genom Sveriges bilaterala samarbete med andra länder.

5 Nya hot och utmaningar

Demokratin och respekten för mänskliga rättigheter kan aldrig tas för givna utan måste ständigt påtalas och försvaras. De fasansfulla terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 är ett tydligt exempel på detta. Attackerna har ställt demokratin och rättsstaten inför nya dilemman och svåra utmaningar. Terrorismen, som i och för sig inte är någon ny företeelse, utgör ett hot både mot enskilda individer och mot det öppna samhället och rättsstaten. Världen har efter den 11 september skakats av flera allvarliga terrordåd, bl.a. Bali i Indonesien hösten 2002, Ryssland, Pakistan och inte minst i Mellersta Östern.

För oss liberaler förblir det en självklarhet att ta ställning för och försvara enskilda individers mänskliga fri- och rättigheter och de värden som bär upp demokratin och rättsstaten. Vi fördömer terrorismen och de som skyddar och understödjer terrorverksamhet. För oss är det naturligt och önskvärt att Sverige tillsammans med världens demokratier söker finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem, som internationell terrorism.

Samtidigt som vi måste visa handlingskraft mot terrorism måste rättsstatens grundläggande principer respekteras. Vi kan inte acceptera att mänskliga rättigheter åsidosätts av kortsiktiga opinions- eller effektivitetsskäl. Kampen mot terrorismen måste föras inom demokratins och rättsstatens traditionella ramar. De åtgärder som vidtas i jakten på terrorister måste ske under former som är internationellt vedertagna när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Ambitionen att komma åt det onda får inte leda till åtgärder som går ut över oskyldiga individer. I kampen mot terrorismen måste regeringen kraftfullt driva frågan om rättssäkerhet så att våra grundlagar upprätthålls för alla våra medborgare. Det är sålunda oacceptabelt att USA inte följer internationella konventioner när det gäller fångarna på Guantánamobasen i Kuba även om de fängslade själva har utfört terrordåd.

6 Politiska kontra socioekonomiska och kulturella rättigheter

Rättighetsperspektivet är den grund som garanterar individens grundläggande rättigheter. Dessa genomförs i en demokratisk process. I proposition 2002/03:122, Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling, slås fast att rättighetsperspektivet skall genomsyra politiken på området. Det är ett verkligt genombrott för liberala värderingar. Vi vill dock förstärka det liberala inslaget i utvecklingssamarbetet genom att göra demokrati till dess övergripande mål.

Politiska riktningar har många gånger haft svårt att enas om en gemensam syn på mänskliga rättigheter. Dessa åsiktsskillnader är inte överspelade. Om man ser till verkligheten är en principiell uppdelning mellan politiska och ekonomiska rättigheter ofta på sin plats.

Politiska rättigheter syftar till att skydda den enskilde från olika övergrepp. De flesta civila och medborgerliga rättigheter är absoluta och bör, även i fattiga länder, genomföras omgående.

De kommunistiska regimer som bara för ett årtionde sedan kontrollerade halva Europa hävdade att civila och medborgerliga rättigheter, alltså individuella rättigheter inriktade på att garantera den enskildes personliga frihet och möjlighet att på lika villkor delta i det politiska livet, saknade relevans ”under socialismen”. I stället gjorde dessa regimer anspråk på att ha förverkligat rättigheter av annat slag: rätt till arbete, rätt till sjukvård, etc. I verkligheten var anspråken falska. Dessa ”sociala rättigheter” uppfylldes i allmänhet sämre under socialismen än i demokratiska marknadsekonomier.

”Sociala rättigheter” av det slag som dessa regimer gjorde oriktigt anspråk på att förverkliga är av annan karaktär än de politiska rättigheterna. Sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter är i högre grad processuella – dvs. de genomförs efterhand som möjligheter skapas. De fordrar ofta prioriteringar och är mer beroende av tillgång till förändrade ekonomiska förutsättningar.

Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning är det under alla omständigheter oacceptabelt att söka försvara frånvaro av t.ex. tryckfrihet, rätt till en opartisk rättegång eller liknande med hänvisning till att en s.k. social rättighet upprätthålls. Denna i grunden liberala distinktion bör alltid göras, vilket riksdagen bör ge regeringen tillkänna.

Det är viktigt att påpeka att alla rättigheter finns noggrant preciserade och tolkade till sin innebörd. Ändå sker det ofta en vantolkning av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. De påstås ofta ha en vidare omfattning än vad det finns grund för i konventioner och rättspraxis. Därför är det viktigt att det är en väldefinierad syn med sin grund i den internationella rätten, och inte allmänt hållna politiska önskningar, som präglar tolkningen av rättighetsperspektivet.

7 Irakkonflikten

Våren 2003 inleddes och avslutades det USA-ledda kriget mot Irak. Det befriade det irakiska folket från Saddam Husseins skräckvälde. Det är mycket positivt att Saddam Husseins brutala regim störtades. Även om det fortfarande är en lång väg att gå är förutsättningarna för att etablera frihet och mänskliga rättigheter i Irak bättre än på mycket länge. Även om säkerhetsläget med terrordåd just nu, hösten 2003, är problematiskt finns det gott hopp för Iraks framtid och det irakiska folkets rättigheter.

Folkpartiet anser att även Sverige nu bör delta aktivt i återuppbyggnaden av Irak. Att återuppbyggnaden och demokratiseringen av Irak blir framgångsrik är viktigt. Det måste skapas stabilitet, så att demokratiseringsprocessen kan fortgå och framväxten av en demokratiskt vald irakisk ledning kan möjliggöras. FN måste ges en roll i den återuppbyggnaden. Bara det demokratiska systemet kan tillförsäkra det irakiska folket grundläggande mänskliga rättigheter.

Vad gäller Irakoperationen kan den ingalunda entydigt påstås strida mot folkrätten. Att Saddamregimens hårda förtryck av Iraks folk fick ett slut står i vid mening i överensstämmelse med FN:s principer om att främja mänskliga rättigheter.

När grova kränkningar av mänskliga rättigheter, etnisk rensning, förföljelse, massmord etc äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenhet är det inte längre möjligt för omvärlden att förhålla sig passiv. Det är en utmaning att hitta former och kriterier i internationell rätt som ger säkerhetsrådet möjligheter att agera även vid grova kränkningar av mänskliga rättigheter i massomfattning vid inomstatliga konflikter. Mot bakgrund av de händelser som ledde fram till det militära angreppet på Irak är det av betydelse att FN:s roll i hanterandet av kriser av detta slag belyses, detta för att initiera en diskussion om reformering av FN-systemet.

8 Utveckla folkrätten till ett bättre skydd för mänskliga rättigheter inom länder

Främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av FN:s mest angelägna uppgifter. Folkrätten har varit och är ett viktigt instrument i byggandet av en fredligare värld. Fredliga konfliktlösningsmekanismer måste förbättras. Sanktionsinstrumentet förfinas för att kunna användas effektivare inriktat på regimer snarare än befolkningen. FN är fortfarande den enda organisation som med någon auktoritet kan tala på hela mänsklighetens vägnar. Därför behöver världen FN, men FN-systemets brister måste erkännas och hanteras.

Det är ett bekymmer när folkrätten åberopas av odemokratiska makthavare som de facto-argument för att de skall kunna fortsätta att ostört förfölja och mörda sina egna medborgare. I grunden beror FN:s handlingsförlamning bl a på att en av de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, Kina, är en kommunistisk diktatur. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige bör verka för att förnyelsen av folkrätten går vidare så att den entydigt blir ett stöd, inte ett hinder, för enskilda individers grundläggande rättigheter. Tillsammans med andra kan vi åstadkomma förändring.

Varje land måste ha en vidsträckt rätt att hantera sina egna problem utan yttre inblandning. Denna princip måste dock vara öppen för modifiering när ”hantering av egna problem” övergår till folkmord, eller ett akut hot om folkmord, t.ex. genom användande av massförstörelsevapen. Omsorgen om den enskilda människans, minoriteters och folkslags grundläggande rättigheter bör sättas före staters suveränitet. Ingen regering någonstans kan ges rätten att under alla omständigheter gömma sig bakom begreppet nationell suveränitet, i syfte att kränka de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.

Folkrätten är inte något statiskt utan ett regelverk av konventioner och sedvänjor som hela tiden utvecklas. Arresteringen av Chiles före detta diktator Pinochet, tribunalerna i Haag och Arusha, som dömer de ansvariga för etnisk förföljelse i det forna Jugoslavien respektive i Rwanda, samt inte minst den permanenta internationella brottmålsdomstolen i Haag, har inneburit viktiga framsteg i utvecklingen av en ny praxis i folkrätten. En väsentlig utveckling som också fokuserar människors rättigheter och inte bara staters intressen har ägt rum under 1990-talet.

Inom den del av folkrätten som syftar till att skydda offer för väpnade konflikter – sjuka, sårade, civilbefolkning och krigsfångar – har man sedan Haagkonferensen 1907 arbetat med en generalklausul (Martensklausulen), som ersätter många konkreta regler – omöjliga att förutse – med en allmän hänvisning till principer om medmänsklighet och det allmänna rättsmedvetandet.

Den danske utrikesministern Niels Helveg Petersen anser att Nato tillämpade just denna Martensklausul när Natos medlemsländer ingrep till värn för de förföljda kosovoalbanerna i Kosovo. Det är inte otänkbart att detta kan bilda mönster vid framtida humanitära katastrofer av liknande slag. Om så skulle ske bör Sverige stå berett att ge sitt bidrag.

Ett internationellt ingripande med maktmedel skall självfallet alltid underställas principerna om nödvändighet – andra metoder skall användas om dessa kan nå framgång – och proportionalitet – de åtgärder som vidtas får inte vara starkare än nödvändigt.

Ett intressant exempel på hur vissa länder kan påverka interna förhållanden i andra länder med fredliga metoder är de krav som EU och Europaparlamentet – på initiativ av Folkpartiets dåvarande Europaparlamentariker Hadar Cars – har ställt på ansökarländer om respekt för minoriteters rättigheter och förbud mot dödsstraff.

Även biståndspolitiken bör brukas för att främja mänskliga rättigheter. Enligt Folkpartiet liberalernas uppfattning bör det bilaterala biståndet om möjligt villkoras med krav på insatser för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Även om vi ovan har lyft fram vissa framgångar som vunnits i den internationella rätten under 1990-talet så känner vi stor besvikelse över världssamfundets passivitet i samband med några av vår samtids värsta förbrytelser. FN förmådde inte leva upp till den egna stadgan vid de massiva folkmorden i Rwanda på 1990-talet utan världssamfundet stod overksamt när en miljon människor mördades. Den etniska rensningen i Kosovo är ytterligare ett fall där FN inte ingrep trots att handlingsförlamningen minskat en del sedan murens fall.

I säkerhetsrådet väger numera i praktiken en nedlagd röst ofta till ”ja-sidans” fördel i diskussioner om FN-ingripanden till skydd för mänskliga rättigheter. Det har underlättat nya beslut om FN-aktioner. Ett sådant exempel var när Kina valde att avstå istället för att rösta nej i frågan om att etablera en internationell civil och militär styrka i Kosovo.

En huvudfråga i diskussionen om en ny folkrätt gäller vad som skall ske i fall då FN-systemet är blockerat och inte kan komma fram till beslut trots akuta och grava hot mot mänskliga rättigheter inom landet eller mot andra länder.

Låt oss till att börja med välkomna att det har växt fram andra aktörer med mer eller mindre stor internationell prestige, som ibland kan komplettera FN. Det gäller till exempel OSSE, som kan ses som ett regionalt FN-organ. OSSE är aktivt på människorättsområdet, vilket också gäller Europarådet. Även icke regeringsanknutna organ, som Helsingforskommittéer och liknande sammanslutningar, kan spela en betydelsefull roll.

Arbetet med att förnya folkrätten och stärka de mänskliga rättigheterna måste intensifieras. Sverige bör driva på denna förnyelseprocess. Ett angeläget exempel vad gäller utvecklingen av folkrätten och arbetet med att stärka de mänskliga rättigheterna är den permanenta internationella brottmålsdomstolen.

9 Den permanenta internationella brottmålsdomstolen

Vid en FN-konferens i Rom i juli 1998 undertecknade 120 länder, däribland Sverige och USA, ett avtal om att inrätta en oberoende permanent internationell brottmålsdomstol (ICC). Beslutet att inrätta ICC är ett av de senaste årens viktigaste framsteg på området för mänskliga rättigheter.

ICC kommer att vara permanent och den kommer att genomföra utredningar och ställa personer inför rätta som begår allvarliga brott mot internationell humanitär rätt, till exempel folkmord och brott mot mänskligheten. Domstolen kommer alltså att ha befogenhet att åtala enskilda personer.

Efter det att fler än 60 länder nu har ratificerat Romstadgan kan domare väljas och verksamheten snart komma att inledas. Detta är mycket glädjande. Det är oerhört angeläget att den permanenta internationella brottmålsdomstolen verkligen ges vida möjligheter att agera. Men så länge som president George W Bush och hans administration fortsätter att sätta käppar i hjulet genom att dels inte ratificera stadgan, dels sätta press på enskilda länder att avskriva möjligheten att åtala amerikaner inför ICC så undermineras domstolens handlingsmöjligheter avsevärt. Det kan inte accepteras. Inget lands medborgare, som begår allvarliga brott mot mänskligheten, skall kunna gå säker från att ställas inför rätta av domstolen. Det gäller svenska medborgare och det bör även gälla amerikanska.

Sverige bör enskilt och i EU-sammanhang vara pådrivande i arbetet med att verka för att fler stater, inklusive USA, ratificerar Romstadgan. Vidare bör Sverige verka för att EU-länder inte ingår bilaterala överenskommelser med USA om att avskriva möjligheten att inför ICC åtala amerikanska militärer och diplomater. EU borde ha visat upp en mer enad linje i denna viktiga fråga. Vad som ovan anförts om ratificering av Romstadgan liksom åtal av amerikanska medborgare bör riksdagen ge regeringen till känna.

10 Yttrandefrihet och pressfrihet

En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och ett måste för en fungerande demokrati, är yttrandefrihet för alla. I många länder över hela världen döms personer till fängelse för att de kämpar för fria och rättvisa val, arbetar i politiska organisationer och uttrycker sina åsikter i böcker, på Internet eller i andra medier. Fortfarande finns europeiska länder, som t.ex. Vitryssland, där tidningar, radio och TV är monopoliserade och statskontrollerade och där oppositionspartier är förbjudna.

Fria medier är avgörande för att ett samhälle skall fungera demokratiskt. Att det finns oberoende journalister, med rätt att få tillgång till information, är en garanti för att regeringar och myndigheter ställs till svars för sina handlingar. Flera regeringar fortsätter att döma journalister till fängelse för att försöka skrämma kritikerna och tysta oppositionen. Det är också högst allvarligt att journalister trakasseras och ibland dödas i syfte att hindra undersökningar. Detta händer ofta också i demokratiska länder. Regeringarna måste ta ansvar för att skydda journalisterna, eftersom en kritisk press är nödvändig för att försvara demokratin.

Flera regeringar vidtar åtgärder för att begränsa medborgarnas tillgång till modern informationsteknik. Begränsningar av tillgången till Internet, e-post och webbpublicering används av diktaturstater som ett sätt att undertrycka kritiken mot regeringen. Eftersom Internet är det ultimata sättet att fritt kommunicera och utbyta information, är det mycket oroande med regeringarnas allt hårdare kontroll av detta medium.

Det är mot denna bakgrund oerhört viktigt att Sverige i alla internationella sammanhang är tydligt i sitt stöd för och krav på demokrati. Bistånd till stöd för oberoende medier skall vara en viktig del av svenskt demokratibistånd, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

11 Avskaffa dödsstraff och tortyr

Dödsstraffet är en av de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter och bör avskaffas i hela världen. Ett rättssystem som sanktionerar dödsstraff fördömer inte avsiktligt dödande utan bryter snarare mot den egna rättsmoralen genom att utdöma dödsstraff i lagens namn.

Det finns alltid en risk att oskyldiga människor döms. Vid utdömande av dödsstraff är beslutet, i jämförelse med fängelsestraff, oåterkalleligt. De länder som fortfarande tillämpar och utför dödsstraff måste fördömas kraftfullt. Sverige skall i olika internationella sammanhang aktivt verka för dödsstraffets avskaffande. Genom aktiva påtryckningar och krav kan positiva resultat åstadkommas. EU:s ovillkorliga krav på denna punkt har exempelvis lett till att samtliga EU:s kandidatländer avskaffat dödsstraffet.

Tortyr förekommer i många länder. Det är oacceptabelt och länder som utför tortyr måste fördömas. Denna grymma, omänskliga och förnedrande behandling används ofta för att tvinga fram bekännelser och förödmjuka fängslade personer. Tortyroffer är i ett särskilt utsatt läge eftersom tortyren utförs av statstjänstemän och eftersom de inte har någon realistisk möjlighet att vidta rättsliga åtgärder. Rehabilitering för offer och förebyggande av tortyr måste ingå i arbetet för att skapa fred och upprätta demokrati. Här har Sverige en mycket viktig uppgift att axla. Sverige skall verka aktivt för att tortyr avskaffas var än i världen det sker.

12 Ingen diskriminering skall accepteras

Grunden för de mänskliga rättigheterna är principen om alla människors lika värde. Diskriminering i olika former utgör ett av de vanligaste brotten mot den principen. Samtidigt råder på många håll en stor okunnighet om vad diskriminering egentligen är, vilka uttryck den tar sig och mekanismerna bakom den. Diskriminering anses inte sällan vara en marginell företeelse. Detta i kombination med bristen på djupare förståelse för innebörden av diskriminerande handlingar – inte minst för den kränkning som diskriminering utgör för individen – kan leda till att det utvecklas en acceptans för beteenden som är såväl olagliga som rent mänskligt djupt förkastliga. Arbetet med att motverka och förebygga rasism, främlingsfientlighet, homofobi och könsrelaterad dis-kriminering måste ske genom en rad olika insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället.

13 Etnisk diskriminering

Att motverka all slags etnisk diskriminering är idag en av de viktigaste sam-hällsfrågorna. Världen över har under senare år en mer uttalad och aggressiv rasism och främlingsfientlighet uppträtt i olika former. Den har bl.a. tagit sig uttryck i våldshandlingar och trakasserier med rasistiska eller antisemitiska förtecken. Invandrare och nationella minoriteter liksom aktiva antirasister samt journalister, debattörer, poliser och politiker i deras egenskap av företrädare för det demokratiska samhället har drabbats. Brott av detta slag har sin udd riktad mot det demokratiska styrelseskicket och den grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde.

Religionsfriheten anges uttryckligen i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Många länder begränsar emellertid religionsfriheten på grund av att vissa religiösa uttrycksformer betraktas som ett hot mot statens överhöghet. Statliga bestämmelser mot religion på grundval av politiska ideologier är mindre vanliga nu sedan det kalla krigets slut, men de förekommer fortfarande i vissa länder. Begränsningarna kan vara allt från förbud mot att utöva en religion till trakasserier och förföljelse av de troende. Det finns flera rapporter om att religiösa ledare har gripits, torterats och fängslats. Olika kristna samfund diskrimineras ofta i kommunistiska eller post-kommunistiska länder, och även i vissa muslimska länder.

Antisemitiska uttalanden och handlingar är alltför vanligt förekommande i olika delar av världen, även inom EU. FN:s särskilda sändebud har påpekat att muslimska minoriteter i Europa ofta diskrimineras och att folk har fördomar och stereotypa uppfattningar om dem. Händelserna den 11 september 2001 och ny militans hos vissa islamiska rörelser har tyvärr även stärkt en del europeiska krafter som propagerar för bilden av islam som en expansiv, aggressiv och primitiv religion. Dessa krafter har lyckats skapa viss oro hos en ansenlig del av en europeisk opinion. Vi vet dock att detta inte är sant. Fanatiker och terrorister finns överallt. Det som en enskild muslim eller en grupp muslimer gör eller hävdar sammanfaller inte självklart med vad islams texter föreskriver. De representerar inte heller den muslimska världen som består av miljoner människor.

Etnisk diskriminering måste motverkas kraftfullt. FN, EU och varje enskild medlemsstat måste vidta alla åtgärder som krävs för att bekämpa intolerans, rasism, diskriminering och våldshandlingar i samband med religionsutövande.

FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering antogs i NewYork 1965. Konventionen innefattar förbud av rasistiska och fascistiska organisationer. Den behöver revideras och vidgas. Det är tydligt att det inte bara är högerextrema hot som underminerar demokratin i världen. Aggressivitet inspirerad av traditionell vänsterretorik – beväpnad klasskamp, våldsamt uppror mot kapitalismen, angrepp på olika arter av privat egendom, USA-hat – är lika destruktiv som rasism och utlänningshat och respekterar inte alla människors lika värde. Mot bakgrund av detta bör FN:s konvention mot rasdiskriminering revideras och vidgas så att den inbegriper alla typer av hatpolitik, alla politiska aktiviteter som bygger på våldsamma angrepp mot vissa grupper eller vissa politiska arbetsmodeller. Alla former av politik byggd på rashat, klasshat, religiös eller ateistisk intolerans bör bekämpas i FN:s och EU:s medlemsländer.

14 Kvinnors rättigheter

FN-stadgan slår fast att män och kvinnor har lika rättigheter. En hel del framsteg har gjorts för att förbättra kvinnors rättigheter under de senaste decennierna, men tyvärr utsätts fortfarande kvinnor för svår diskriminering och systematiska övergrepp varje dag. Detta är helt oacceptabelt och vi anser att Sverige måste vara tydligare med att kritisera de länder som dagligen kränker kvinnors rättigheter. Många av brotten mot de mänskliga rättigheterna drabbar enbart kvinnor och flickor. Otaliga kvinnor och flickor dör varje år till följd av våld som riktats specifikt mot dem just därför att de är födda till kvinnor.

Att den utbredda diskrimineringen av världens kvinnor upphör och att män och kvinnor ges lika möjligheter och rättigheter är grundförutsättningar om en bättre värld ska vara möjlig. Inte bara av principiella skäl, såsom att alla människor ska behandlas lika, utan även av andra orsaker – kvinnor är oftast familjeförsörjare och även värderingsbärare. Kvinnors ställning i samhället utgör i mångt och mycket grunden för hur framtida generationer kommer att kunna utvecklas. Det bör poängteras att mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter.

I många länder har inte kvinnor rätt att rösta eller att äga egendom. Kvinnorna är i dessa länder beroende av en man – en make eller en manlig släkting – för att kunna fatta beslut som rör arbete utanför hem, egendom eller barnomsorg. Tvångsäktenskap förekommer fortfarande i en rad olika länder. I länder som Iran och Pakistan finns det lagar som uttryckligen förbjuder kvinnor att vara aktiva i samhällslivet, utbilda sig eller arbeta. Traditionella sedvänjor och religion används i många av dessa länder som en ursäkt för att legitimera att kvinnor underordnas.

Så kallade hedersmord är ett exempel på hur kvinnors rättigheter kränks. En rad frivilligorganisationer rapporterar om att hedersmord och andra traditionella bestraffningar för kvinnor blir allt vanligare i länder i Mellanöstern och Asien. Då den dömande makten i till exempel Pakistan frångått de internationella konventioner som landet har förbundit sig att följa, har såväl enskilda länder som det internationella samfundet möjlighet att i större utsträckning fördöma och utöva påtryckningar för att stoppa dessa hedersmord. Sverige kan inte stå tyst och passivt när kvinnor och flickor dödas till följd av våld som riktats specifikt mot dem just därför att de är födda till kvinnor. Just därför är det viktigt att våga gå i frontlinjen för att på allvar komma till tals med ett av de allvarligaste ”fattigdomsproblemen” som just kvinnovåldet utgör.

Könsstympning av unga flickor kan leda till förödande fysiska och i många fall även livshotande följder för individens psykiska hälsa. Könsstympning bygger huvudsakligen på kulturella, politiska, sociala och ekonomiska strukturer. Det kan även betraktas som en avspegling av det ojämlika förhållande som råder mellan kvinnor och män i flera samhällen och kulturer. Könsstympning av flickor utförs genom tradition framförallt i en rad afrikanska länder men också i flera länder i Mellanöstern och bland minoriteter på andra håll i världen. Sverige bör i så väl bilaterala som multilaterala sammanhang verka för att motverka kvinnlig könsstympning.

Slavhandel med kvinnor och barn, s k trafficking, är ett snabbt växande problem i Europa och måste motarbetas mera kraftfullt än idag. Trafficking utgör ett flagrant brott mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Sedan några år tillbaka finns det konventioner som förbjuder handel med kvinnor och barn. På grund av brottets internationella karaktär är det emellertid ofta mycket problematiskt att upprätthålla bestämmelserna då nationella myndigheter och domstolar ofta saknar engagemang och effektiva befogenheter att vidta åtgärder. Mer omfattande europeiskt och annat internationellt polissamarbete är nödvändigt för att bekämpa handel med kvinnor och barn. Till sist handlar det dock om en bättre ekonomisk och politisk utveckling i de fattiga länder från vilka kvinnor och barn kommer. Fattigdom, hopplöshet och vämjeliga levnadsvillkor måste elimineras om trafficking skall bringas till ett slut. Därför är även bistånd, ett Europa öppet för arbetskraftsinvandring, öppen handelspolitik, ekonomisk tillväxt och demokratiinsatser de viktigaste långsiktiga insatserna på detta område.

Kvinnorörelser världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin egen kropp, sin sexualitet och rätten till abort: det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har ett extra ansvar för att i internationella sammanhang betona värderingar och principer som hävdar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Bistånd bör inte gå till stater som allvarligt kränker kvinnors rättigheter. Däremot ska mer biståndspengar gå till de enskilda organisationer som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter i olika länder. Sverige måste också vara pådrivande för att fler länder skriver under och implementerar konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (CEDAW). Detta gäller också den deklaration och handlingsplan som undertecknades vid den fjärde kvinnokonferensen i Peking år 1995 samt vid uppföljningen av densamma i New York år 2000. Tyvärr visade det sig vid den sistnämnda konferensen att de flesta utmaningar fortfarande kvarstår i flertalet av världens u-länder.

15 Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter

Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners grundläggande rättigheter är mänskliga rättigheter. I en lång rad länder utsätts människor för förföljelse, polistrakasserier, fängslanden, tortyr eller i värsta fall dödsstraff för sin sexuella läggning eller sin könsidentitet.

Totalförbud mot homosexuella handlingar finns i ett stort antal länder, främst i tredje världen, däribland många tidigare brittiska kolonier samt de flesta muslimska länder. I andra länder finns organisationsförbud för homosexuellas organisationer. Det händer också att regimer organiserar formliga kampanjer mot homosexualitet, ofta med delsyftet att misskreditera den politiska oppositionen genom att förknippa den med levnadssätt som betecknas som omoraliska. Aktuella exempel på detta är bland annat Zimbabwe, Malaysia och Namibia.

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homosexuella, bisexuella och transpersoner har få eller inga rättigheter. Som ett led i stärkandet av det så kallade demokratimålet anser Folkpartiet liberalerna att Sverige måste ställa krav på att grundläggande rättigheter ges till homosexuella, bisexuella och transpersoner i biståndspolitiken. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Sverige bör även i internationella sammanhang, t.ex. i FN eller EU, arbeta mot diskriminering och förtryck. De länder som söker medlemskap i EU ska ge homosexuella, bisexuella och transpersoner grundläggande rättigheter enligt vad som sägs i de så kallade Köpenhamnskriterierna.

En diskussion om det globala arbetet mot förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner måste ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och de konventioner som ska skydda och garantera dessa rättigheter. I dag är arbetet splittrat och fokuseras ofta på incidenter i enskilda länder snarare än på de övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck. Det finns inte heller något internationellt människorättsorgan som har som särskild uppgift att bevaka förtryck på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.

Det är därför dags att ta ett nytt steg. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja all diskriminering av kvinnor bör det finnas en internationell konvention för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Argumenten kring fördelarna med en sådan konvention och dess närmare utformning behandlas utförligare i Folkpartiets motion om sexuellt likaberättigande.

Konventionen bör ta sin utgångspunkt i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och FN:s konventioner om medborgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Det är därför naturligt att den ingår i FN:s konventionssystem. Sverige bör snarast ta ett internationellt initiativ på lämpligt sätt i denna fråga.

16 Barns rättigheter

I november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barns rättigheter. Den har idag ratificerats av i stort sett alla regeringar. I samhällsutvecklingen mot demokrati och för mänskliga rättigheter är barn och ungdomar viktiga bärare av värderingar och visioner. Varje generation måste vinnas för demokratiska värden.

Barn har en extremt utsatt position när det gäller våld och andra sätt att kränka deras mänskliga rättigheter. Handeln med barn för sexuellt utnyttjande ökar i många delar av världen. Inom EU bör Sverige verka för att alla åtgärder som krävs vidtas för att sätta stopp för handeln med barn till EU och mellan medlemsstaterna. Allt tänkbart stöd måste ges till barn som sålts och utnyttjats.

Arbetet med att värna barnens situation kan aldrig bli tillräckligt när man ser till hur barn i många länder i världen behandlas. Många flickor och pojkar tvingas att arbeta under mycket svåra förhållanden, ibland till och med fysiskt fastbundna vid golvet eller vid en maskin. De flesta barn arbetar i privata hem, medan andra finns i fabriker, inom jordbruket eller på bordeller. Barnen arbetar inte sällan i industrier där det råder förödmjukande och farliga förhållanden för dem.

Det finns barn som tvångsrekryteras för deltagande i väpnade konflikter. Vi får aldrig acceptera att barn och ungdomar utnyttjas som soldater i krig.

Enligt ILO är uppskattningsvis 50–60 miljoner barn i världen utsatta för dessa värsta former av barnarbete. Det är angeläget att fler länder ratificerar ILO:s konvention (nr 182) om förbud mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de värsta formerna av barnarbete och framför allt att länder efterlever denna konvention när det gäller de värsta formerna av barnarbete. Sverige bör verka i denna riktning. Folkpartiet liberalerna anser att allt direkt skadligt barnarbete bör motverkas och att det vore önskvärt att barn istället för att arbeta för att bidra till sin egen eller sin familjs försörjning kunde gå i en meningsfull skolutbildning. I enlighet med barnkonventionen bör också alla barn ges rätt till kostnadsfri grundutbildning. Samtidigt vet vi att många familjer runt om i världen är socialt och ekonomiskt beroende av att även barnen hjälper till för familjens försörjning. Det är därför angeläget att skapa möjligheter för även dessa barn att kombinera arbete och skolgång.

Folkpartiet liberalerna motsätter sig dem som genom olika former av handelsrestriktioner försöker stoppa allt barnarbete i olika länder. De erfarenheter som här finns visar att barn, som på grund av sådana åtgärder måste lämna sina arbeten, riskerar att hamna i ännu svårare situationer och utnyttjas än mer än tidigare. Det finns andra, effektivare och mer humanitära metoder mot barnarbete. Sammanfattningsvis: Folkpartiet liberalerna menar att Sverige bör stödja arbetet med att förbättra barns och föräldrars levnadsförhållanden och framtidsmöjligheter på ett mer kraftfullt sätt.

17 EU och mänskliga rättigheter

Det finns ett akut behov av att utveckla och befästa en strategisk medvetenhet i EU:s politik för de mänskliga rättigheterna. En uppenbar väg mot detta mål är den nu utarbetade gemensamma stadgan om grundläggande medborgerliga rättigheter. Folkpartiet välkomnar att stadgan i sin helhet inkorporerats i Europeiska konventets förslag till konstitutionellt fördrag samt konventets förslag om att unionen skall anslutas till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

Kampen för demokrati, rättsstatens principer och försvaret av mänskliga rättigheter är grundläggande värden för det europeiska samarbetet. Detta måste tydligt prägla även unionens utvecklingssamarbete. I framtiden måste EU-institutionerna arbeta med dessa frågor i en mer sammanhållen, konsekvent och tydlig strategi. Det gäller det interna såväl som det externa arbetet.

I Amsterdamfördraget föreskrivs att rådet, inom ramen för den gemensamma utrikespolitiken, kan anta gemensamma strategier och hittills har flera sådana beslutats avseende specifika länder och områden. Syftet med en gemensam strategi om mänskliga rättigheter skulle vara att bygga en bro mellan olika områden och att ta större hänsyn till mänskliga rättigheter i all verksamhet. En gemensam strategi skulle också kunna vara en bättre grundval för åtgärder till förmån för utsatta grupper som kvinnor, flyktingar och barn.

En gemensam strategi om mänskliga rättigheter skulle också syfta till att öka samarbetet och informationsutbytet mellan EU:s institutioner och mellan EU och de enskilda medlemsstaterna. För trovärdighetens skull måste EU tala samfällt i frågor om de mänskliga rättigheterna – och orden måste följas av konkreta och effektiva åtgärder.

Inom ramen för en övergripande strategi finns det gott om utrymme för nya initiativ för specifika frågor. EU-institutionerna bör till exempel upprepa att individen är det centrala i all verksamhet för de mänskliga rättigheterna, och de bör fortsätta att uppmärksamma fall där enskilda personer förföljs.

Sverige bör verka för en tydligare och mer sammanhållen strategi för EU:s arbete med mänskliga rättigheter i världen. EU:s biståndspolitik, liksom EU:s regler för asyl- och flyktingpolitik, bör vara viktiga instrument för att främja respekten för mänskliga rättigheter i världen.

Stockholm den 7 oktober 2003
Carl B Hamilton (fp)
Cecilia Wigström (fp)	Birgitta Ohlsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)	Gunnar Nordmark (fp)
Gabriel Romanus (fp)