Investeringsbidrag till kollektivtrafikens infrastruktur

Motion 2001/02:T440 av Lisbeth Staaf-Igelström (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett särskilt statligt bidrag till investeringar i kollektivtrafikens infrastruktur i form av busskörfält, bussgator, signalprioriteringssystem och andra former av mobil informationsteknik.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att använda kollektivtrafiken som ett verktyg för att uppnå de transportpolitiska målen.

Motivering

Det kollektiva resandet i Sverige har stagnerat. Enligt regeringens skrivelse (2000/01:102) om utvecklingen inom den kommunala sektorn ökar det kollektiva resandet i storstadsregionerna medan det är oförändrat eller minskar i resten av landet. Med undantag för Stockholms län har busstrafiken i landet minskat med drygt 4 procent i tätort och med ca 3 procent på landsbygd mellan 1997 och 1998. Sedan 1997 har personbilen också tagit ytterligare marknadsandelar från kollektivtrafiken. Enligt SIKA:s uppföljning av de transportpolitiska målen från maj 2001 har resandet inom Sverige ökat med ca 10 procent räknat i personkilometer. Under samma tid har resandet med personbil ökat med 13 procent medan resandet med lokala och regionala kollektivtrafiken bara har ökat med 5 procent. Enligt SIKA:s prognoser fram till år 2010 kommer denna utveckling att fortsätta.

Miljön och trafiksäkerheten

Regeringen har vid ett flertal tillfällen understrukit kollektivtrafikens bidrag till arbetet för att förverkliga de transportpolitiska delmålen, inte minst till arbetet för att uppnå målen om en god miljö och en säker trafik.

Vägverket skriver i sin rapport om kollektivtrafikutvecklingen 1995–2000: ”Svensk kollektivtrafik har kommit långt i sin miljöanpassning. Den trafik som upphandlas av trafikhuvudmännen utförs till största delen av dieselbussar. Denna dieselvagnpark torde vara den renaste i världen. Bland annat på grund av användningen av dieselolja miljöklass 1.” Vägverket fortsätter: ”Vid en jämförelse av miljöpåverkan per resenär finner man att kollektivtrafiken innebär stora miljöfördelar jämfört med biltrafiken. Framförallt ger kollektivtrafiken lägre utsläpp av koldioxid från fossila källor samt betydande fördelar i fråga om markutnyttjande och trängsel i städer.” Koldioxidutsläppet per resenär från dieselbussar är hälften av bilarnas utsläpp per resenär enligt samma källa.

Miljöutvecklingen har gått mycket snabbt inom bussbranschen. De genomsnittliga utsläppen från en normal dieselbuss för stadstrafik har under de senaste 15 åren minskat mycket kraftigt. Sedan 1985 har utsläppen av koloxid minskat med 99 procent, kväveoxid med 60 procent, flyktiga kolväten med 95 procent och partiklar med 90 procent. Dessutom har bussmotorerna blivit effektivare, vilket innebär att utsläppen av koldioxid har minskat med ca 10 procent. (Källa: Vägverket, Strategi med prioriterade åtgärder för en bättre kollektivtrafik)

Att resa kollektivt på väg är också ett säkert sätt att resa. Vägverket skrev t.ex. i sin trafiksäkerhetsrapport 98: ”Att åka buss är det säkraste sättet att färdas i vägtrafik.” Under senare delen av 1990-talet var buss inblandad i 2–3 procent av dödsfallen samtidigt som bussen står för 9 procent av persontransportarbetet. Under flera år under 90-talet dödades ingen förare eller passagerare i buss. Om man räknar ut antal olyckor per miljard personkilometer ser man att buss och tåg är lika säkra med en kvot på 0,1. Detta ska ställas i relation till att det är 36 gånger högre risk att råka ut för en olycka under en resa som passagerare i personbil (kvot 3,6) och 58 gånger högre risk som förare i bil (kvot 5,8).

Med tanke på kollektivtrafikens miljö- och trafiksäkerhetsfördelar är det mycket allvarligt att resandeutvecklingen har stagnerat och i stora delar av landet går åt fel håll samt att bilen tar ytterligare marknadsandelar.

Använd kollektivtrafiken som ett effektivt verktyg för att förverkliga de transportpolitiska målen

Tiden är därför nu inne för att gå vidare från konstaterandet att kollektivtrafiken på olika sätt bidrar till de transportpolitiska målen till att agera offensivt och ta till vara kollektivtrafikens mycket positiva effekter på miljön, trafiksäkerheten, tillgängligheten till samhället och den regionala utvecklingen och på allvar arbeta för att de transportpolitiska delmålen ska bli verklighet.

Kollektivtrafiken är ett mycket effektivt verktyg i arbetet för att uppnå de transportpolitiska delmålen, nollvisionen och flera av riksdagens miljömål. Regering och riksdag måste därför på allvar börja använda kollektivtrafiken som ett verktyg för att uppnå dessa mål. Till denna strategiska användning av kollektivtrafiken måste det knytas åtgärdsprogram för hur kollektivtrafiken ska användas för att uppnå målen.

Bidrag till investeringar i kollektivtrafikens infrastruktur

För att kollektivtrafiken ska kunna utvecklas, bli mer attraktiv och mer konkurrenskraftig måste investeringar göras i kollektivtrafikens infrastruktur. Det handlar inte bara om investeringar i den grundläggande infrastrukturen, vägar och spår, utan det handlar om investeringar som tar till vara den till stora delar outnyttjade potential i form av ökad effektivitet, attraktivitet och konkurrenskraft som finns i busskörfält, bussgator, intelligenta signalprioriteringssystem och andra former av mobil informationsteknik.

Potentialen med investeringar i bussgator och bussfiler ligger i att framkomligheten för kollektivtrafiken ökas väsentligt när bussarna inte längre tvingas stå i samma köer som biltrafiken. Tidtabellerna blir lättare att hålla, och därmed ökar också tillförlitligheten. Enligt de studier som gjorts på området ökas också trafiksäkerheten ytterligare. Genom intelligenta signalprioriteringssystem kortas restiden, framkomligheten blir bättre och onödiga stopp undviks. Potentialen i mobil informationsteknik ligger bland annat i bättre information till resenärerna, ökad turtäthet, kortare restider och ökad säkerhet.

För att ta till vara denna potential behövs det ett särskilt statligt bidrag till investeringar kollektivtrafikens infrastruktur i form av busskörfält, bussgator, signalprioriteringssystem och andra former av mobil informationsteknik.

Sedan några år tillbaka finns redan ett liknande investeringsbidrag i Norge i form av ett särskilt ”Storby tilltag” på 150 miljoner norska kronor per år som används till investeringar i bussinfrastruktur i de fyra största städerna.

I relation till andra investeringar på infrastruktur- och transportområdet är dessa investeringar både låga och kostnadseffektiva. Investeringar i en påkostad bussgata kostar maximalt 10 miljoner kronor per kilometer. Ett busskörfält är betydligt billigare. Detta kan jämföras med att investeringar i en spårvagnsanläggning på plan mark i en stad brukar kosta ca 100 miljoner kronor per kilometer. Med tanke på att spårvagnsanläggningen inte har större kapacitet att ta fler resenärer än bussgatan eller busskörfältet är dessa investeringar mycket kostnadseffektiva.

I en stad med 100 000 invånare och ca 100 bussar i kollektivtrafik skulle investeringarna uppgå till 5 till 10 miljoner kronor för att förse alla bussar med trafiklednings- och trafikantinformationssystem inklusive kommunikationssystem och skyltar på de stora hållplatserna. I Stockholm där det finns över 1 500 bussar i kollektivtrafik skulle investeringarna kosta mellan 75 och 150 miljoner kronor.

Stockholm den 4 oktober 2001

Lisbeth Staaf-Igelström (s)