Invandrarpolitiken

Motion 1994/95:A285 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Inledning

Invandrarpolitiken skall underlätta invandrares integration
i det svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken,
jämlikhet, valfrihet och samverkan, antogs av riksdagen
1975. Invandrarpolitiken utgörs av den allmänna
välfärdspolitiken, kompletterad av särskilda insatser, som
riktas enbart till invandrare, för att ge dem likvärdiga villkor
med den infödda befolkningen.

Invandringens karaktär har förändrats kraftigt på senare år.
Tidigare dominerade arbetskraftsinvandring, styrd av
näringslivets behov, nu är det i första hand fråga om asyl-
och anhöriginvandring. Andelen invandrare av
utomeuropeiskt ursprung har ökat starkt, men åter minskat
de senaste åren på grund av utvecklingen i f.d. Jugoslavien.

Det finns anledning till oro över de uppenbara svårigheter
som många invandrare f.n. har att komma in i det svenska
samhället. Situationen på arbetsmarknaden är direkt
alarmerande för stora invandrargrupper.
Sysselsättningsgraden för utomnordiska medborgare har
rasat från ca 60 procent 1990 till omkring 40 procent 1993.
Andra allvarliga signaler är de mycket höga siffrorna för
sjukskrivning, förtidspension och socialbidragsberoende.

Vänsterpartiet välkomnar mot denna bakgrund att
regeringen tillsatt en kommitté som skall överväga den
framtida invandrarpolitiken. Det är bra att den skall ägna
särskild uppmärksamhet åt invandrares situation på
arbetsmarknaden och betydelsen av svenskkunskaper som
förutsättning för en framgångsrik integrationsprocess. Det är
nödvändigt att kraftfulla åtgärder vidtas på dessa områden
för att vända den negativa och på sikt farliga utvecklingen.

Svenska för invandrare

De utvärderingar av svenskundervisningen för invandrare
som gjordes för ett par år sedan dels av riksdagens revisorer,
dels av riksrevisionsverket visade på anmärkningsvärt dåliga
resultat. SFI-undervisningen gav otillräckliga kunskaper för
arbete eller fortsatta studier. Den statliga styrningen och
uppföljningen fungerade inte.

Från den 1 juli 1994 har vissa förändringar av reglerna för
SFI genomförts. Läroplanen har upphört att gälla, betyg och
centralt fastställda prov har införts. Regeringen har fastställt
en kursplan och ett riktvärde för undervisningens omfattning
i tid.

Vänsterpartiet anser att de mål som eleven enligt
kursplanen skall ha uppnått efter genomgången kurs är för
lågt satta. Den nivå som anges i kursplanen kan ha varit
tillräcklig för att möjliggöra ett inträde på arbetsmarknaden
för tjugo år sedan. Då fanns det en betydande efterfrågan på
arbetskraft hos tillverkningsindustrin, inom servicesektorn
etc. där man i dag under en lågkonjunktur i första hand väljer
svenskspråkiga. Arbetsmarknadens förändrade struktur har
gjort att kraven på svenskkunskaper ökat. Det är nödvändigt
att kursplanen omarbetas så att den återspeglar dessa nya
krav. I vissa kommuner är målet med svenskundervisningen
att eleven efter avslutad kurs skall klara sitt dagliga liv och
kunna söka enklare arbeten. Ett sådant mål innebär en
utbildning till underordning och förtryck.

Det räcker naturligtvis inte att införa nya mer ambitiösa
mål i kursplanen. Riktvärdet för undervisningens omfattning
är 525 timmar. Vänsterpartiet föreslog i motionen
1993/94:Ub48 att riktvärdet borde bestämmas till 580
timmar, men att en ytterligare förlängning av riktvärdestiden
troligen skulle visa sig nödvändig. Vår bedömning är nu att
riktvärdet för undervisningens omfattning bör sättas till 625
timmar. Av stor betydelse för undervisningsresultaten är
också kompetensen i fråga om metodik och pedagogiska
metoder hos lärarna och tillgången på adekvata läromedel.
Invandrare är ingen homogen grupp. Det borde därför finnas
skilda kurser för akademiker och analfabeter, riktade kurser
till kvinnor t.ex. muslimska, mor- och barnkurser etc.
Riksdagen biföll i våras ett socialdemokratiskt
motionsyrkande om inrättande av ett särskilt
metodutvecklingscentrum för undervisning i svenska för
invandrare. Det är viktigt att detta riksdagsbeslut snarast blir
genomfört.

Modersmål/hemspråksundervisning

När hemspråksundervisning infördes i skolan gjordes det
mot bakgrund av en omfattande forskning både här i Sverige
och i andra länder. Bland de forskningsrapporter som då
beaktades var Hansegårds ''Tvåspråkighet eller
halvspråkighet'' om Tornedalen och den finska forskaren
Skutnab-Kangas forskningsrapporter från bl.a. det
tvåspråkiga Kanada.

Dessa forskningsrapporter står sig även i dag och har följts
av andra, exempelvis SPRINS-projektet vid Göteborgs
universitet som visar att ett säkert grundlagt betydelsesystem
på förstaspråket är en av förutsättningarna för tvåspråkighet.
För barn inom barnomsorgen och låg- och mellanstadiet
handlar modersmålsträning/hemspråksundervisning och
studiehandledning om att lägga grunden till språket och
tänkandet. Begreppsutveckling är en väsentlig sida av hela
den intellektuella utvecklingen. Väl förankrade begrepp är
av oerhörd betydelse för det abstrakta tänkandet och därmed
för alla mer kognitivt krävande verksamheter. Hemspråket
ger också förutsättning för att erövra en dubbel
kulturidentitet. Många av flyktingbarnen har traumatiska
upplevelser bakom sig när de kommer till Sverige vilka leder
till bristande koncentration, ångest och försenade reaktioner.

Förutom det stöd dessa elever kan få genom sin
hemspråkslärare krävs kompetent elevvårdspersonal som
fått särskild utbildning i hur man möter dessa barn. För barn
och ungdomar på högstadiet och gymnasiet handlar det mer
om att skaffa sig en språkkompetens för arbete och vuxenliv.
Barn till invandrarföräldrar har inte tillgång till föräldratid i
större utsträckning än vad svensktalande barn har. Dessutom
behövs undervisning av utbildad personal för att barnen skall
tillägna sig ett grammatiskt riktigt läs- och skrivspråk. Att
tillvarata invandrarbarnens möjligheter att bli tvåspråkiga
kan förutom barnets rätt till sin kultur och sitt språk även
motiveras med att det vid en återvandring är viktigt att barnet
har goda kunskaper i sitt modersmål. Därtill kommer att vi
aktivt och medvetet bör tillvarata den resurs som det är för
vårt land med tvåspråkighet.

I alla andra situationer betonas vikten av tvåspråkighet.
Svenska ungdomar läser svenska i 9 år och engelska i 6 till
9 år. Det svenska samhället borde i stället se all tvåspråkighet
som en investering, framför allt med tanke på vårt
medlemskap i europeiska unionen. Likaså inom sjukvård,
äldreomsorg och barnomsorg finns det ett stort behov av
tvåspråkighet. Det finns inga som helst pedagogiska eller
andra godtagbara skäl för begränsning av rätten till
hemspråksundervisning till sju år som gjorts i
grundskoleförordningen och gymnasieförordningen.
Ingenting talar för att invandrarelever uppnår aktiv
tvåspråkighet på just sju år. Riksdagen bör därför uttala sig
emot denna begränsningsregel.

Arbetsmarknaden

Utländska medborgare arbetade under 50- och 60-talen i
genomsnitt mer än totalbefolkningen. Från början av 70-talet
har förvärvsintensiteten för utländska medborgare börjat
sjunka. Sysselsättningsgraden för utomnordiska medborgare
har sjunkit dramatiskt sedan 1990. Det föreligger starka
variationer bland invandrare från olika länder.
Arabisktalande, afrikanska och iranska invandrare har
extremt låga sysselsättningsandelar. En förklaring till denna
negativa utveckling kan vara att utländska medborgare av
båda könen i stor utsträckning arbetade inom
tillverkningsindustrin där sysselsättningen gått ned. Den
tidigare mycket höga förvärvsintensiteten hos kvinnor från
vissa länder, t.ex. Grekland och Jugoslavien, har nu övergått
till mycket höga tal för förtidspensionering. En anledning
kan vara utslagningen på grund av arbetsskador. Dessa
kvinnor hade ofta två tre jobb att sköta och det tog inte lång
tid förrän deras kroppar var utslitna. Den svenska
arbetsmarknaden måste kunna erbjuda något som ger
kvalitativt mer än sjukpenning.

De flesta invandrarkvinnor har hamnat i de mest
monotona, tyngsta och intellektuellt mest utarmade arbetena
och blivit kvar där. Städning har varit vanligast, därefter
kommer biträdesyrkena inom vård och omsorg, kök och
restaurang. Många gånger har dåliga kunskaper i svenska
gjort att dessa kvinnor inte haft möjligheter att söka sig till
andra arbeten. Underläget bestäms av tre faktorer,
könstillhörighet, invandrarbakgrund och klasstillhörighet.
Ofta förbises från myndighetshåll de klara sambanden
mellan arbetsmiljö, arbetsvillkor och utslagning. I stället för
att fokusera på invandrarnas strukturella underläge på
arbetsmarknaden individualiseras ofta problemen och ges
kollektiva förtecken.

I direktiven till kommittén för översyn av
invandrarpolitiken framhålls att särskilt intresse skall ägnas
åt frågor om invandrares situation på arbetsmarknaden och
de hinder som kan finnas för invandrare att komma in på
arbetsmarknaden. Det är självfallet ett oerhört angeläget
uppdrag som lagts på kommittén. Samtidigt är det
nödvändigt att redan nu vidta åtgärder för att bryta
utvecklingen. Regeringens kommande förslag om ett nytt
anställningsstöd måste ges en sådan utformning att en
betydande del av stödet kommer att avse arbetslösa
invandrare.

Utvecklingen som lett till skyhöga arbetslöshetssiffror för
vissa invandrargrupper måste brytas nu. Det är beklagligt att
AMS ej lyckades nå verksamhetsmålet budgetåret 93/94 att
andelen utomnordiska medborgare i åtgärder skulle vara
betydligt större än deras andel av de arbetssökande. Av de
särskilda medel som avsatts för insatser för flyktingar och
invandrare användes bara 14 % under budgetåret 93/94.
Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med AMS om
vilka åtgärder som AMS bör vidta för att åstadkomma en
nödvändig omprioritering av åtgärderna så att en väsentligt
större andel kommer att riktas till invandrare. T.ex. är lusten
till eget företagande bland invandrarkvinnor och -män värd
att ta tillvara. Kurser i ekonomi, skatter,
hälsoskyddslagstiftning är exempel på utbildning som AMS
skulle kunna erbjuda. Likaväl borde det underlättas för
invandrade akademiker att komplettera sina utbildningar.
Troligen är det också så att Sverige kan godkänna fler
utländska examina än vi gör i dag.

Etnisk diskriminering på arbetsmarknaden

Det är helt klart att invandrares, särskilt utomeuropeiska,
svårigheter på arbetsmarknaden till viss -- ovisst hur stor --
del kan förklaras av förekomsten av etnisk diskriminering.
Vänsterpartiet anförde i samband med antagandet av lagen
mot etnisk diskriminering att den var behäftad med flera
fundamentala svagheter. Trots att det endast var drygt ett
halvår sedan lagen trädde i kraft förefaller det redan som de
farhågor vi då framförde om lagens bristande effektivitet
håller på att besannas. En fundamental brist i lagen är
avsaknaden av ett förbud mot indirekt diskriminering. Ett
exempel på en säkerligen mycket vanlig form av indirekt
diskriminering är sakligt omotiverade krav på perfekta
kunskaper i svenska som villkor för anställning.

En förutsättning som uppställs i lagen för att det skall
kunna vara fråga om otillåten diskriminering i
anställningssituationen är att det fattats ett
anställningsbeslut. Med denna konstruktion av
diskrimineringsförbudet blir bestämmelsen närmast en
papperskonstruktion. Diskriminering under
rekryteringsförfarandet, t.ex. genom att alla sökande med
namn som tyder på invandrarbakgrund omedelbart sorteras
bort av detta skäl, blir i de allra flesta fall omöjligt att komma
åt med lagen. Likaså går den arbetsgivare fri som avstår att
anställa någon på grund av att det visat sig att samtliga
sökande har invandrarbakgrund.

Diskrimineringsförbudet måste konstrueras så att det
träffar alla situationer då en arbetssökande blivit påtagligt
orättvist behandlad på grund av sitt etniska ursprung.

Det saknas också ett generellt diskrimineringsförbud i
lagen. Det enda rimliga vore att all etnisk diskriminering på
arbetsmarknaden förbjuds med skadeståndspåföljd som
sanktion.

Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter

Under de senaste åren har uttrycken för rasism och
främlingsfientlighet ökat i många länder i Europa. Kampen
mot denna farsot måste föras med olika medel och på många
plan. En åtgärd som bör vidtas är att komplettera den
europeiska konventionen om mänskliga rättigheter med ett
förbud mot diskriminering, inte bara beträffande de
rättigheter som garanteras i konventionen utan all etnisk
diskriminering. Härigenom skulle det legala skyddet på detta
område väsentligt stärkas i många länder.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mer ambitiösa mål i kursplanen
för sfi,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om 625 timmar som nytt riktmärke
för undervisningens omfattning i tid,1

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begränsningen av rätten till
hemspråksundervisning i sju år bör upphävas,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av det nya
anställningsstödet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett regeringsinitiativ till
överläggningar med AMS om omprioriteringar så att en
väsentligt större andel av AMS åtgärder riktas mot
invandrare,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagen om etnisk diskriminering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om komplettering av den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.2

Stockholm den 23 januari 1995

Gudrun Schyman (v)

Björn Samuelson (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Eva Zetterberg (v)

Ulla Hoffmann (v)