Internationellt bistånd

Motion 1998/99:U206 av Alf Svensson m.fl. (kd)

Inledning
Människovärdet är universellt och kan därför inte relativiseras av geografiska
gränser. Oberoende av faktorer som ras, kön, ålder och religion har varje
individ ett och samma värde. Det måste vara varje sann demokrats ansvar
och plikt att verka för att respekten för människovärdet ökar i alla delar av
världen.
2 Global trygghet - global utveckling - global
solidaritet
Sedan 1975 har konsumtionen i världen fördubblats, vilket medfört en ökad
välfärd för en stor del av jordens befolkning. En dryg miljard människor har
emellertid inte alls eller i mycket ringa utsträckning fått ta del av
förbättring-
arna. Denna femtedel av världsbefolkningen svarar i dag för 1,3 % av den
årliga konsumtionen av varor och tjänster. Det är att jämföra med den rikaste
femtedelen som tar för sig 86 % av den totala konsumtionen. Även i fattiga
länder med ekonomisk tillväxt växer klyftorna. Den fattigaste delen av be-
folkningen ges i regel inte möjlighet att ta del av tillväxtens frukter.
Klyftor-
na i världen växer således. Fördelningen av jordens resurser är orättfärdig.
För att få bukt med dessa orättvisor och snedfördelningar krävs mer än
internationellt utvecklingsbistånd. Insatser måste ske även inom en rad andra
områden. Utrikespolitiken måste få en breddad och tydlig profil. En freds-
främjande säkerhetspolitik, en generös flyktingpolitik och en handelspolitik
som syftar till öppnare marknader och rättvisare konkurrensvillkor är viktiga
inslag. Biståndet fyller en viktig funktion för att lindra och reducera de
ekonomiska och sociala orättvisorna.
3 Biståndsnivån
Målet för biståndet måste vara att skapa en långsiktigt hållbar utveckling för
alla människor i alla länder och kulturer, att ge dem ett värdigt liv och en
framtidstro. Om detta mål ska kunna nås krävs en internationell kraftsamling.
Det är bara genom gemensamma ansträngningar som vi kan ge fler männi-
skor möjlighet att leva ett värdigt liv utan svält, fruktan och för tidig död.
FN
rekommenderar sina medlemsländer att avsätta 0,7 % av bruttonationalpro-
dukten (BNP) till bistånd. Det är inte orimligt att hävda att ett stort antal
länder kan klara sig med "endast" 99,3 % av sina totala inkomster. Statisti-
ken visar emellertid att samtliga länders bistånd 1997 uppgick till endast
0,25 % av BNI.
Sverige har under många år haft en hög biståndsprofil och framstått som
ett föredöme för andra länder. 1968 fastlades målet att det svenska biståndet
skulle uppgå till en procent av vårt lands bruttonationalinkomster. Det är
beklagligt att det målet bara kunnat uppnås två gånger sedan dess, båda
gånger med icke-socialistiska regeringar och senast 1992 när Alf Svensson
var biståndsminister, då man nådde rekordnivån 1,03 %. Den nuvarande
regeringens förslag, som för övrigt utarbetats i samarbete med två partier
som tidigare kritiserat regeringen för att inte sträva mot enprocentsmålet,
innebär att biståndsnivån för 1999 blir 0,705 % av BNI. Det är att jämföra
med 0,90 % vid regeringsskiftet 1994.
I princip och i handling har nu alltså Socialdemokraterna förpassat
enprocentsnivån till historieböckerna. Det är enligt vårt synsätt mycket
olyckligt. Ytterst handlar det om vilken människosyn man har. Att vilja
hjälpa den svage och fattige, att bistå människor i nöd borde för ett rikt land
som Sverige vara en självklarhet. Genom den lägre biståndsnivån sänder
regeringen ut en tydlig signal att behovet att hjälpa och bistå har minskat,
trots att så naturligtvis inte är fallet.
Kristdemokraterna hävdar att värnandet om mänskliga rättigheter måste
vägledas av principen om människors lika värde oavsett ras, kön, religion,
språk eller födelseort. Det globala bekämpandet av fattigdomen via
utvecklingsbistånd måste därför även i fortsättningen inta en central och
självklar plats i den svenska statsbudgeten. Genom ett generöst bistånd kan
Sverige vara ett föredöme för andra länder och därigenom ge förutsättningar
för att resurser skapas som innebär att antalet fattiga minskar. Krist-
demokraternas strävan och målsättning är därför att Sverige återtar sin plats
som en av världens främsta biståndsgivare. I vårt budgetförslag föreslår vi
därför att biståndsramen under de närmaste tre åren ska höjas med totalt
6,7 miljarder kronor jämfört med regeringens förslag och därmed utgöra ett
gott avstamp mot enprocentsnivån i början av nästa sekel.
4 Biståndspolitiska principer inför 2000-talet
I en tid som kännetecknas av en ansträngd ekonomi riskerar solidariteten att
avta. I vårt land har den "ekonomiska krisen" drabbat alla samhällsgrupper.
Det är därför inte förvånande att viljan att ge bistånd över gränserna minskar.
Det är i tider som dessa som den grundläggande biståndstanken sätts på prov,
nämligen solidariteten med de svaga. Att alla har ett gemensamt ansvar för
varandra. Att alla hör samman och bebor en jord som är odelbar. Det är den
tanken, den visionen, som engagerar och bär hundratusentals människor i
vårt land till att göra stora insatser för våra systrar och bröder i de fattiga
länderna. För kyrkor och folkrörelser, föreningar och även många enskilda är
solidaritetstanken en självklarhet. Vi som politiker måste därför gemensamt
kämpa för att göra den visionen mer levande och sedan också praktisera den!
När hotbilden från det kalla kriget övergått till samarbete och samförstånd
har andra hot mot vår säkerhet börjat göra sig gällande. I många länder är det
inte längre militära hot som utgör den största säkerhetsrisken utan i än större
utsträckning människors omänskliga livsvillkor. Ekonomiska och sociala
orättvisor leder förr eller senare till oro och utgör en latent risk för inre
konflikter. Ju mer vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk
utveckling i världen, desto mindre blir risken för väpnade konflikter.
Internationellt biståndssamarbete kan här utgöra en nyckel till fred och
hindra att konflikter utbryter. Ett gammalt talesätt som äger relevans är att
"demokratier inte startar krig mot varandra". Biståndets demokratistöd och
konfliktförebyggande verksamhet kan därför effektivt bidra till att stabilisera
nyblivna men ännu svaga demokratier och därmed också bidra till fred.
Befolkningsfrågan, som är starkt länkad till de säkerhetspolitiska
aspekterna, ger också motiv för att se biståndet som absolut nödvändigt i
försöken att förhindra en kommande global katastrof. Om femtio år beräknas
vår jord befolkas av dubbelt så många invånare som i dag, det vill säga
12 miljarder människor. De flesta av dessa kommer att födas i fattiga länder.
För att förhindra att väpnade konflikter uppstår måste stora satsningar på
förebyggande åtgärder vidtas. Detta bör ske med en särskild fokusering på
kvinnors hälsovård och utbildning.
En av konsekvenserna av det svenska biståndet är återflödet i form av
kapital till svenskt näringsliv genom order och uppdrag. Detta återflöde är till
stor del beroende av den internationella konkurrenskraft som svenska företag
kan visa upp. Återflödet, i dag cirka 40 %, får självklart inte bli ett
självändamål för att ge bistånd. Å andra sidan måste svenskt näringsliv få
samma möjligheter och villkor som andra länder när det gäller att konkurrera
om bilaterala såväl som multilaterala projekt.
5 Barn och bistånd
Sverige har tillsammans med 185 av FN:s medlemsstater genom den så
kallade barnkonventionen förbundit sig att verka för barnens rätt till en dräg-
lig tillvaro oavsett nationell tillhörighet. I artikel 4 står att "konventions-
staterna ska sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka
förverkliga
barnens rättigheter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt sam-
arbete".
WHO har beräknat att antalet föräldralösa barn enbart i Afrika kommer att
vara 9 miljoner år 2000. Många av dem har blivit föräldralösa på grund av
aids. Även i flera andra delar av världen finns ett stort antal föräldralösa
barn. Dessa utsatta barns situation måste få en ökad uppmärksamhet av det
internationella samhället.
Kristdemokraterna välkomnar den översyn som inletts av Utrikesdeparte-
mentet av barnfrågor i det internationella utvecklingssamarbetet liksom att
barnfrågorna skall få en mer sammanhållen policy och att ett barnperspektiv
skall utvecklas för det multilaterala och det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Viktigt är också den uppföljning av barntoppmötet 1990, det särskilda
möte med FN:s generalförsamling (UNGASS 2001) som sker år 2001.
En annan fråga där barnens situation måste förbättras gäller frågan om
barnarbete. Ett sätt att göra detta vore att uppmana företagen att införa en
"etikcertifiering" med barnkonventionen som grund för att på så sätt
motverka företag som bryter mot barnkonventionen genom att låta minder-
åriga barn arbeta, dessutom ofta under dåliga arbetsförhållanden och mot
ringa betalning. En sådan certifiering skulle, liksom miljöcertifiering,
innebära att produkter från företag som respekterar barnkonventionen gavs
en speciell märkning. En etikcertifiering skulle på så sätt bidra till
förbättrade
levnadsförhållanden för barn och kan därför anses vara en form av bistånd.
Arbetet för att stödja barn med funktionshinder liksom frågan om
barnsoldater är andra exempel på viktiga frågor där barnens behov särskilt
behöver lyftas fram.
6 Miljöfrågor
FN:s miljökonferens i Rio 1992 blev för många länder ett begrepp förknippat
med miljö och utveckling. Aldrig tidigare i historien hade en internationell
konferens samlat ett så stort antal deltagande stats- och regeringschefer som
Riokonferensen. Sällan har så många löften och utfästelser om förbättringar
av den globala miljön givits, så många utfästelser skrivits under, så många
förhoppningar tänts. Och utan tvekan har Riokonferensen haft stor betydelse
och bidragit till att miljömedvetandet i världen påtagligt ökat.
I juni 1997, det vill säga fem år efter Rio, samlades återigen världens
ledare, nu i New York, till den så kallade UNGASS-konferensen. Konfe-
rensens huvudsakliga syfte var att analysera i vilken grad de deltagande
staterna i Rio levt upp till sina utfästelser och löften givna fem år tidigare.
Länderna i den så kallade G-77 gruppen, som består av världens 133
fattigaste länder, redovisade i tal efter tal sin besvikelse över att de rika
länderna svikit sina löften och åtaganden från 1992, till exempel när det
gäller att följa FN:s rekommendation att ge 0,70 % av sin BNP till jordens
fattigaste länder. G-77 länderna konstaterade att konsekvenserna av de rika
ländernas uteblivna resurstillskott blivit en försämrad miljö. Ändå kvarstår
de rika ländernas krav på de fattiga länderna att de själva snabbt ska sätta in
resurser för att komma till rätta med sina miljöproblem.
Överallt i världen kan vi konstatera att miljöproblemen växer. Skogsav-
bränningar i Indonesien, i syfte att nå snabba kortsiktiga vinster, växande
öknar som innebär en årlig kapitalförlust på 42 miljarder dollar och som
drabbar 900 miljoner människor, förtunnat ozonskikt som höjer jordens
temperatur och orsakar snabbare avsmältning vid polerna är några exempel.
Miljöproblemen är globala och gränsöverskridande. Att bekämpa dem
kräver internationellt samarbete där varje land måste bidra utifrån sin egen
ekonomiska bärkraft.
De globala miljökonventionernas ökande betydelse för den nationella och
internationella normbildningen motiverar inte bara fortsatt stöd, som
regeringen skriver, utan enligt kristdemokratisk mening ett utökat stöd från
svensk sida.
Med andra ord, ansvaret för de växande miljöproblemen kan inte lämpas
över på de resurssvaga fattiga länderna, utan måste i större utsträckning
utkrävas av de rika länderna.
7 Demokrati - en förutsättning för hållbar
utveckling
Biståndets effektivitet är direkt avhängigt den demokratiska utvecklingen i
mottagarländerna. Det är därför en absolut nödvändighet att en del av bistån-
det ges som ett riktat demokratistöd i syfte att utveckla och stärka demokra-
tin. Prioriterade biståndsområden bör vara bland annat rättsväsendet, utbild-
ningssektorn och de offentliga institutionerna. Korruption, maktmissbruk,
valfusk och andra former av antidemokrati begränsar biståndets möjligheter
att nå sina mål och måste därför bekämpas.
Ett effektivt sätt att bidra till att skapa ett demokratiskt synsätt och en
demokratisk tradition med hjälp av biståndsmedel är att kanalisera mer
finansiella resurser genom svenska enskilda organisationer men också
organisationer i mottagarländerna. De enskilda organisationerna med sina
ofta väl utbyggda nätverk har goda förutsättningar att se till att biståndsmedel
når målen utan svinn och höga administrativa kostnader.
De svenska riksdagspartierna har under en treårig försöksverksamhet haft
möjlighet att kanalisera biståndsmedel till systerpartier i de fattiga länderna
i
avsikt att främja och stärka demokratin. Detta bistånd har i liten skala med
gott resultat bidragit till demokratiutvecklingen i mottagarländerna och det är
glädjande att vår hemställan om en fortsättning på detta demokratistärkande
arbete vunnit positivt gehör.
En i detta sammanhang viktig internationell institution med säte i
Stockholm är demokrati- och valassistansorganisationen IDEA, förverkligad
genom beslut av fyrpartiregeringen 1994. Sedan dess tillblivelse 1995 har
sjutton länder och fem enskilda organisationer blivit medlemmar. IDEA:s
målsättning är att främja och utveckla demokrati över hela världen. Det sker
genom att medvetandegöra och öka förståelsen för implementeringen av
regler och riktlinjer för flerpartisystem och demokratiprocesser, samt genom
att främja öppna och regelmässiga valprocedurer.
Dessa mål passar mycket väl in i den definition på demokratiutveckling
som vi kristdemokrater anser måste prägla det svenska biståndet. Viktigt är
att Sverige i sina globala kontakter fortsättningsvis informerar om IDEA:s
verksamhet och målsättning och på så sätt bidrar till att institutet får fler
medlemsländer och en bredare internationell förankring.
8 Skuldproblematiken och Jubel 2000
För många u-länder utgör skuldbördan ett enormt problem som kraftigt be-
gränsar och ibland omöjliggör dessa länders möjlighet att utvecklas. I fram-
för allt de fattigaste länderna överskrider i många fall räntekostnaderna för
lånen intäkterna från dessa länders export. För att de värst skuldsatta länder-
na ska ta sig ur skuldkrisen krävs att de för en konsekvent ekonomisk politik
som kan främja utveckling och tillväxt. För att klara detta krävs självklart att
de länder som genomför ekonomiska reformer stöds i sina ansträngningar
genom ökade resursflöden och skuldlättnader. I detta måste Sverige ta ett
större ansvar.
Kristdemokraterna anser att skuldlättnader är nödvändiga för att dessa
länder ska ha en möjlighet till ekonomisk tillväxt. Världsbanken har nu
börjat acceptera vissa skuldavskrivningar. Sverige bör dock förespråka en
ännu generösare avskrivningspolicy. Kampanjen Jubel 2000 som förespråkar
en radikal avskrivning av de fattigare ländernas skulder bör aktivt stödjas av
Sverige. Regeringens skrivning om att den " kommer att aktivt verka för att
det år 2000 finns beslut om eller en plan som erbjuder tillräcklig skuld-
reduktion för en hållbar lösning för varje land" visar sig inte i dess anslag
för
skuldavskrivning. Vi kristdemokrater anser därför att budgetposten för
Ekonomiska reformer, där skuldavskrivningen ingår, bör uppgå till 1000 mil-
joner kronor.
9 Näringslivsstöd
Det svenska näringslivet har en viktig roll i biståndsarbetet. Cirka 40 % av
det svenska biståndet återflödar till Sverige i form av order och uppdrag. Den
höga siffran baseras inte på så kallat bundet bistånd, det vill säga att motta-
garlandet tvingas binda sitt bistånd till svenska varor och tjänster, utan på
företagens konkurrenskraft. Vi kristdemokrater är dock övertygade om att
den svenska resursbasen kan spela en ännu större och mer betydelsefull roll,
som kan få positiva konsekvenser även för svensk sysselsättning.
1994 upprättade fyrpartiregeringen UD:s projektexportsekretariat. Huvud-
skälet var att regeringen fann ett behov av att experter med insikt och
erfarenhet från det multilaterala biståndsområdet kunde bistå svenska företag
genom information, utbildning och kunskapsöverföring. Avsikten var att
möjliggöra för svenska företag att slå sig in på den stora marknad som de
multilaterala FN-organen, inklusive världsbanken, representerar. Dessa
internationella organisationer kommer enligt genomförda beräkningar att
upphandla varor och tjänster till olika projekt för upp mot 300 miljarder
dollar under resten av 1990-talet. En analys av de svenska företagens andel
av dessa uppköp har visat att denna marknad ännu inte i tillräcklig grad har
uppmärksammats av svenska företag. Främsta orsaken till detta är dålig
kunskap om organisationernas struktur och synsätt. Potentialen är hög och
borde med hänsyn tagen till det faktum att Sverige är en stor givare till
aktuella organisationer vara lättåtkomlig. Den utvärdering som Utrikes-
departementet låtit göra av verksamheten med projektsekretariat ledde till
slutsatsen att fortsatt verksamhet förordades. Vi välkomnar detta besked.
Vi kristdemokrater är övertygade om att det svenska näringslivet genom
sin kompetens och erfarenhet också kan spela en större roll än hittills när det
gäller exempelvis småföretagsverksamhet och breddat näringsliv i de fattiga
länderna. Härvidlag borde de i programländerna integrerade ambassaderna
spela en viktig roll. En av de främsta anledningarna till att fyrpartiregeringen
drev igenom förslaget om integrerade ambassader i de viktigaste
mottagarländerna 1993 var dels att öka effektiviteten, dels att stärka möjlig-
heterna till koordinering mellan ambassadens bistånds- och handelsenhet.
Rätt skött kan ett fungerande samarbete tveklöst leda till att svensk export-
industri genom sin konkurrenskraft får engagemang i biståndsprojekt. Dessa
projekt kan finansieras antingen med hjälp av biståndsmedel och/eller med
företagens eget investeringskapital.
I samband med att modellen med landstrategier började tillämpas 1994
som ett viktigt underlag i en långsiktig biståndsrelation utgjorde näringslivet
en viktig del i utformandet av dessa strategier. Genom en rådgivande
diskussion kunde representanter för näringslivet med erfarenhet från aktuellt
mottagarland på ett tidigt stadium bidra till att Sida och UD fick en
breddning och fördjupning av kunskapen om landet i fråga.
Enligt uppgift har denna del av landstrategiarbetet tonats ned vilket vi
finner anmärkningsvärt och beklagligt då en viktig och tillgänglig kompetens
enligt vårt synsätt inte tillvaratas optimalt.
10 Krediter
För att stimulera privata investeringar i de fattigaste länderna bör ett system
införas som bygger på extra förmånliga krediter. Den tidigare fyrpartireger-
ingen föreslog och införde under en försöksperiod så kallade biståndskredi-
ter. Då var den huvudsakliga inriktningen att krediter skulle riktas till lågin-
komstländer med låg respektive medelstor skuldbörda. I första hand skulle
krediterna utgöra finansiering av infrastrukturprojekt. Vi noterar nu med
tillfredsställelse att den socialdemokratiska regeringen ändrat inställning till
denna form av kreditgivning. Vi är övertygade om att biståndskrediter till-
sammans med införandet av en garantigivning inom biståndet blir till nytta
för mottagarländerna och kan komma att spela en viktig roll för uppbyggna-
den av bland annat ett fungerande näringsliv. Vår förhoppning är att Sida,
som nu har ansvaret för delar av denna hantering, på ett mera positivt sätt
kan fullgöra denna uppgift. Sida har ju tidigare varit föga entusiastisk till
denna typ av biståndsinsatser.
11 Det bilaterala utvecklingssamarbetet
Målsättningen för allt biståndsarbete är självklart att det en dag inte ska
behövas. Dit är vägen ännu lång.
Mångfalden och omfattningen av det svenska biståndsarbetet framgår
tydligt när man noterar antalet samarbetsländer, ett drygt hundratal.
Visserligen varierar biståndsinsatserna kraftigt mellan olika länder, men klart
är att kravet på överblick snarare har skärpts än avtagit under senare år. För
att bibehålla biståndets kvalité är det dock nödvändigt med koncentration och
fokusering på i första hand de allra fattigaste länderna.
För att kunna hantera mångfalden i biståndet på ett effektivt sätt krävs att
målsättningen med och resultatstyrningen av biståndet är väl genomtänkta
innan biståndsverksamheten sväller. Alltför många gånger har misslyckade
projekt grundats på ett för klent beredningsarbete, samt att man försökt
"bygga" bort misslyckanden med tillförandet av mer resurser i form av
personal och pengar i stället för att avsluta projektet.
I regeringens proposition framhålls att den nya partnerskapsrelation som
eftersträvas innebär att nya krav ställs på formerna för utvecklings-
samarbetet. Samarbetslandets ansvar betonas och de olika rollerna
tydliggörs. Detta låter självklart rimligt. Det finns dock en risk i detta
resonemang, nämligen att man slutar ställa krav och utforma kriterier för
samarbetet och att man därmed ger avkall på kravet om ett fungerande
system för uppföljning och kontroll.
Kristdemokraterna anser att
? det är av stor vikt att allt biståndssamarbete bygger på etablerande av
övergripande krav och tydliga kriterier,
? åtgärder måste vidtas för att förbättra styrningen och samordningen inom
såväl det bilaterala som det multilaterala biståndet,
? det måste finnas fungerande system för uppföljning och kontroll,
? effektiviteten måste förbättras i administrationen.
De enskilda organisationerna utgör enligt Kristdemokraterna en ytterst
viktig del av det bilaterala biståndsarbetet. Deras arbete på lokalnivå ger dem
en unik position som måste utnyttjas i biståndsarbetet. Deras kunskaper,
erfarenheter och kompetens kan med fördel användas i planeringen och
genomförandet av såväl nationella, som internationella biståndsinsatser. Det
är också känt att biståndsinsatser på lokalnivå ofta kan vara betydligt effekti-
vare än de som görs på riksnivå, framför allt beroende på att förutsättningar-
na för projekt och andra insatser är tydligare på lokalnivå.
Samråd med de enskilda organisationerna bör därför ske kontinuerligt i
biståndsplaneringen, framför allt i samband med landstrategiarbetet, vilket
var fallet på fyrpartiregeringens tid.
Ytterligare ett skäl till att låta mer av biståndet kanaliseras via enskilda
organisationer är deras folkliga förankring och tilliten till organisationernas
effektivitet. Man litar på att pengarna kommer fram.
12 Det multilaterala utvecklingsarbetet
Vi lever i en komplex värld, där å ena sidan människor lever i yttersta för-
nedring och fattigdom medan andra å andra sidan framlever sin tillvaro i
överflöd. Fattigdomen och den orättfärdiga fördelningspolitiken är ett av
många frågekomplex som världen brottas med i dag. Andra problemområden
är miljöfrågorna, befolkningsproblematiken, militära konflikter, aids, skuld-
problematiken med flera.
Dessa globala utmaningar tillsammans med det faktum att vi är ömsesidigt
beroende av varandra kräver någon form av institution där alla nationer kan
inrymmas, där alla kan göra sin röst hörd oavsett storlek eller militär styrka
och där dialogformen tillgrips i första hand för att lösa konflikter och
problem.
Förenta nationerna är bärare av dessa förhoppningar och förväntningar,
dock med växlande framgång. Denna institution är unik. I inget annat forum
finns världens nationer samlade på villkor som FN-stadgan anger. Här finns
möjlighet till yttrande och påverkan utan att hänsyn tas till storlek eller
militär styrka.
Sverige har under hela FN:s existens bistått organisationen med stora
finansiella resurser. Kristdemokraterna anser att vi bör fortsätta med detta.
Ett starkt FN med goda resurser vad gäller fattigdomsbekämpning,
konfliktlösning och fredsbevarande arbete kan utgöra skillnaden mellan å ena
sidan regionala eller i värsta fall globala militära konflikter och å andra
sidan
varaktig fred.
Kraven på ökad effektivitet och möjlighet till styrning måste framföras,
liksom krav på att multilaterala organisationer måste kunna redovisa resultat
såväl kvalitativt som kvantitativt och att relevanta utvärderingar görs för att
lära av dessa.
13 Jämställdhetsinsatser
De grupper i u-länder som främst drabbas av fattigdom, sjukdom och tidig
död är kvinnor och barn. Kvinnornas rättigheter kränks ständigt. De får säl-
lan tillgång till utbildning. Deras liv ses ofta som mindre värda än männens
och de diskrimineras ständigt. FN:s kvinnofond Unifem fyller en viktig
funktion i jämställdhetsarbetet. Fonden bygger upp kvinnoorganisationer och
ökar deras kapacitet. Man arbetar bl a för kvinnornas ekonomiska rättigheter
och för ett ökat deltagande av kvinnor i den politiska processen och besluts-
fattandet. Vidare samarbetar man med länder som rapporterar till CEDAW,
Convention on Elimination of All Forms of Discrimination Against Women,
och man stöder arbetet mot kvinnovåld. På initiativ av den internationella
kvinnokonferensen i Beijing och av FN:s generalförsamling finns nu en
särskild fond för stöd av aktioner mot kvinnovåld.
Svenska Unifem-kommittén arbetar inom det området genom att bland
annat stödja ett projekt i Indien. Det projektet innebär exempelvis att nyvalda
kvinnliga kommunalråd utbildas om politikens villkor.
Under år 1997 stödde Unifem 45 projekt runt om i världen genom fonden.
Jämställdhetsarbetet är alltså en mycket viktig del av biståndet och det är
därför beklagligt att regeringen nu föreslår ett minskat anslag till särskilda
multilaterala jämställdhetsinsatser, där medel till Unifem ingår, från
20 miljoner kronor 1998 till 15 miljoner kronor för 1999.
14 Funktionshindrade personer
Personer med olika former av funktionshinder utgör ytterligare en utsatt och
marginaliserad grupp i u-länder. Ofta nås inte dessa personer av utbild-
ningsinsatser och hälsovård. Särskilt utsatta är funktionshindrade kvinnor
och barn som ofta förvägras grundläggande ekonomiska och sociala rättig-
heter.
Sverige har genom barnkonventionen en skyldighet att verka aktivt för att
stärka funktionshindrade barns rättigheter. Även i FN-samarbetet har Sverige
åtagit sig att skapa förutsättningar för funktionshindrade personers
delaktighet och jämlikhet i samhället. Det är viktigt att Sverige medverkar
till att handikappfrågorna lyfts fram i det internationella samarbetet. Dessa
frågor bör också integreras bättre i det svenska biståndsarbetet. Även inom
detta område gör de enskilda organisationerna en viktig insats och de bör
därför konsulteras och engageras i nya satsningar.
15 NGO-ambassadör
Under många år har Utrikesdepartementet haft ett så kallat NGO-sekretariat
med ansvar för kontakten mellan UD och nationella samt internationella
enskilda biståndsorganisationer. Sekretariatet har varit mycket uppskattat och
utnyttjats flitigt av de enskilda organisationerna för diskussioner, remissvar,
synpunkter och frågor. Det nätverk som byggts upp under många år har nu
delvis förstörts i och med att regeringen fattat beslut om att lägga ner verk-
samheten. I ett frågesvar i riksdagen om orsaken till nedläggningen svarar
Pierre Schori att "regeringens ambition är att stärka kontakterna med enskil-
da organisationer och skapa en ändamålsenlig organisatorisk form därför."
Den socialdemokratiska formen för ett sådant utvecklat samarbete är tydligen
nedläggning.
Vi kristdemokrater finner det önskvärt att samarbetet mellan UD och
enskilda organisationer åter får en fast form så fort som möjligt. Vi anser att
det bäst och snabbast löses genom att återupprätta NGO-sekretariatet
inklusive NGO-ambassadör.
16 Uppföljning och utvärdering
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat det beklagliga i att det
oberoende sekretariatet för analys och utvärdering av det svenska utveck-
lingsbiståndet (SAU) som instiftades under fyrpartiregeringen lagts ner.
Detta har fått till följd att Sida återigen utvärderar denna del av sin egen
verksamhet. Riksrevisionsverket som reviderar Sidas förvaltning riktar även i
år anmärkningar mot Sidas årsredovisning. Bland annat har RRV pekat på
brister avseende kopplingen mellan mål och resultat, redovisningen av pre-
stationer och kostnader, samt kvalitetssäkring av underlaget för redovisning-
en. RRV:s anmärkningar pekar på svårigheten med och det orimliga i att en
myndighet på ett objektivt sätt ska utvärdera innehållet och utförandet av sin
egen verksamhet.
I en verksamhet som biståndet representerar är det av särskilt stor
betydelse att medborgarnas tilltro till ansvariga myndigheter är hundra-
procentig. Om minsta tveksamhet uppstår som gör att trovärdigheten minskar
kan detta resultera i en sviktande biståndsvilja, som på sikt kan leda till
ytterligare minskningar av biståndsanslagen. Därför är kravet på en
oberoende analys och utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet av
mycket stor betydelse.
17 Biståndets resultat
Biståndsviljan hos det svenska folket har legat på en hög nivå under många
år. 1991 ansåg 66 % av de tillfrågade att biståndet borde vara på samma nivå
eller öka. 1994 låg nivån på 63 %. I takt med att biståndsvolymen minskat
har också biståndsviljan avtagit. 1997 tyckte bara 41 % av svenskarna att
biståndet låg på rätt nivå eller borde ökas. Den relativt kraftiga nedgången i
opinionen under de senaste åren kan säkerligen till betydande del förklaras
av den ekonomiska lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten. Kritiken
mot biståndet och ifrågasättandet av dess effektivitet kan också vara en bi-
dragande orsak. Det är därför viktigt att sprida kunskap om att bistånd kan
förändra livsvillkoren till det bättre i fattiga länder. Det finns också goda
exempel på detta. Otvetydigt är det t.ex. så att biståndet bidragit till att
skapa
förutsättningar för ekonomisk tillväxt, sänkt barnadödligheten, ökat tillgäng-
ligheten av friskt vatten, ökat genomsnittslivslängden samt möjliggjort ut-
bildning för miljontals barn bara för att ta några exempel.
18 Budgetkommentarer
I tabellerna 1 och 2 redovisar Kristdemokraterna sitt kostnadsförslag till
anslag samt till utgiftsområde 7 som helhet.
Anslagen för biståndsförvaltning, samarbetet med Central- och Östeuropa
samt kostnaderna för garantier överensstämmer med regeringens förslag.
Beträffande anslaget för biståndsverksamheten är Kristdemokraternas ram
1,7 miljarder kronor högre än regeringens.
18.1 Tabell 1
ANSLAG UO7
ANSLAG (tusental kronor)
regeringen
Kristdemokraterna
Biståndsverksamhet
10 731 461
12 431 461
Biståndsförvaltning
418 183
418 183
Samarbete Central- & Östeuropa
744 000
744 000
Garantier
6 000
6 000
Summa
11 899 644
13 599 644
18.2 Tabell 2
Utgiftsutveckling inom UO7 (Miljoner kronor)

Internationellt utveckl.samarbete
1999
2000
2001
regeringen
11 150
12 139
12 969
Kristdemokraterna
12 850
14 539
15 569
Samarbete Central- & Östeuropa
1999
2000
2001
regeringen
750
750
900
Kristdemokraterna
750
750
900
Totalt för utgiftsområde 7
1999
2000
2001
regeringen
11 900
12 899
13 869
Kristdemokraterna
13 600
15 289
16 469
18.3 Tabell 3
Biståndsverksamhet (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
Multilateralt utveckl.samarbete
3 362 000
3 608 000
Bilateralt utveckl.samarbete
7 345 000
8 789 000
Övrigt
24 461
34 461
Totalt
10 731 461
12 431 461
18.4 Tabell 4
Multilateralt utvecklingssamarbete (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
FN:s ekon. & soc. verksamhet
1 641 000
1 755 000
Internat. finans.institutioner
1 206 000
1 206 000
Övrigt multilat. samarbete
218 000
350 000
Europeiska utveckl.fonden
297 000
297 000
Totalt
3 362 000
3 608 000
Kommentar till tabell 4:
Det är beklagligt att regeringen i årets budgetproposition har valt att inte
redovisa delposterna i Övrigt multilateralt samarbete. I posten ingår Multi-
laterala miljöinsatser, Multilaterala konfliktförebyggande insatser, Särskilda
multilaterala insatser: jämställdhet respektive barn samt Övriga multilate-
rala insatser. Posten minskar från 339 miljoner kronor 1998 till 218 miljoner
kronor 1999, d v s en kraftig nedskärning som vi kristdemokrater anser vara
mycket olycklig. Vi har tidigare i motionen betonat samtliga delposter och vi
anslår därför ytterligare 132 miljoner kronor eller totalt 350 miljoner kronor
till Övrigt multilateralt samarbete.
18.5 Tabell 5
FN:s ekonomiska och sociala verksamhet 1999 årsbidrag (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
UNDP
490 000
513 000
UNCDF
42 000
52 000
Unicef
265 000
290 000
UNFPA
140 000
140 000
WFP
180 000
200 000
UNHCR
270 000
290 000
UNWRA
150 000
155 000
UNCTAD, WTO, ITC
12 000
12 000
UNDCP, WHO/PSA
47 000
55 000
UNAIDS
37 000
40 000
Unido
8 000
8 000
Totalt
1 641 000
1 755 000

Kommentar till tabell 5
Barn i fattiga länder anges av regeringen som en av de mest prioriterade
målgrupperna. Ändå har anslaget till Unicef sänkts kraftigt. Sedan 1994 har
anslaget minskat med en tredjedel. I år höjs anslaget något, men det är fortfa-
rande långt under anslagsnivån före 1998. Det är särskilt anmärkningsvärt då
Unicef brukar anges som ett gott exempel på effektivitet och goda resultat.
Kristdemokraterna föreslår därför en rejäl höjning av 1999 års anslag till
Unicef.
För övrigt prioriterar Kristdemokraterna de mest fattigdomsinriktade FN-
organen i sitt förslag till bidrag till FN:s ekonomiska och sociala verksamhet.
18.6 Tabell 6
Internationella finansieringsinstitutioner 1999 (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
Världsbanksgruppen
960 000
960 000
Regionala utv.banker
23 000
23 000
övr. utv.banker, fonder
223 000
223 000
Totalt
1 206 000
1 206 000
Kommentar till tabell 6
Bidragen till Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna är fast-
ställda genom förhandlingar och därför föreslås inga förändringar.
18.7 Tabell 7
Bilateralt utvecklingssamarbete 1999 (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
Afrika
1 670 000
1 799 000
Asien
900 000
1 090 000
Latinamerika
385 000
400 000
Europa
295 000
350 000
Särskilda utveckl.program
1 070 000
1 245 000
Krediter för utveckling
400 000
550 000
Forskningssamarbete
470 000
470 000
Enskilda organisationer
850 000
1 000 000
Humanitärt bistånd
790 000
840 000
Ekonomiska reformer
470 000
1 000 000
Information
45 000
45 000
Totalt
7 345 000
8 789 000
Kommentar till tabell 7
Vi har högre ambitioner än regeringen för bistånd till alla världsdelar. Gene-
rellt följer anslagsvolymen till programländerna (se tabell 10) att de
fattigaste
länderna, med en effektiv mottagarkapacitet och tydliga, fastställda utveck-
lingsstrategier, prioriteras. Vi anser det fel att binda upp fleråriga
beloppsra-
mar. Konsekvensen kan bli passivitet hos mottagarländerna, vilket minskar
biståndsmottagningens effektivitet och utvecklingstakt. Vi välkomnar att
reservationernas storlek vad gäller såväl det multilaterala som det bilaterala
biståndet nu redovisas.
Två poster som vi kristdemokrater valt att lyfta fram och som vi anser bör
ha betydligt större resurser är anslagen till Ekonomiska reformer samt
Enskilda organisationer. I de ekonomiska reformerna ingår skuld-
avskrivningar som vi har betonat tidigare i motionen. Vi är positiva till de
initiativ som tagits till betydande skuldavskrivningar. De får inte vara
kravlösa, men länder som har ambitionen och viljan till en hållbar utveckling
bör ges en god start i och med det nya millenniet.
De enskilda organisationernas betydelse i biståndsarbetet kan inte nog
betonas. Det finns mycket som talar för att det är dessa organisationer som
drar det tyngsta lasset och spelar en nyckelroll för ett effektivt bistånd.
Det är svårt att peka ut vissa poster som mer viktiga än andra. Alla poster
fyller en viktig funktion. Vi vill dock ändå gärna nämna posten Humanitärt
bistånd som vi anser bör få ett höjt anslag.
18.8 Tabell 8
Fördelning särskilda utvecklingsprogram 1999 (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
Näringslivsutveckling,
Kontraktsfin.tekniskt bistånd,
internationella kurser
400 000
450 000
Demokrati och MR
130 000
180 000
Särskilda miljöprogram
205 000
275 000
Programutveckling
220 000
220 000
Rekryt. Fältpers.,experter
115 000
120 000
Totalt
1 070 000
1 245 000
Kommentar till tabell 8
Som tidigare nämnts är demokrati och mänskliga rättigheter en mycket
viktig del av en hållbar utveckling. Demokrati innebär att folket blir delaktigt
i de politiska besluten. Det skapar en legitimitet för systemet och ger varje
person en känsla av att tillhöra en gemenskap och av att behövas. Både de-
mokrati och mänskliga rättigheter är också viktiga förutsättningar för fred.
Även miljön har en given roll i den hållbara utvecklingen. Målet måste
vara att skapa de bästa förutsättningarna för kommande generationer.
Miljöskador som kan verka obetydliga på kort sikt kan få svåra konsekvenser
på längre sikt. Rikare industriländer kan knappast sägas föregå med gott
exempel när det gäller att bevara miljön. Däremot kan biståndsgivarna bidra
med sina lärdomar och förmå biståndsmottagare att inte göra samma misstag
som de själva gjort.
18.9 Tabell 9
Landramar 1999 (tusental kronor)

regeringen
Kristdemokraterna
Afrika
Angola
100 000
100 000
Botswana
0
5 000
Eritrea
20 000
34 000
Etiopien
130 000
130 000
Guinea-Bissau
5 000
5 000
Kenya
65 000
65 000
Moçambique
260 000
280 000
Namibia
65 000
85 000
Sydafrika
200 000
220 000
Tanzania
240 000
240 000
Uganda
125 000
125 000
Zambia
100 000
120 000
Zimbabwe
110 000
140 000
Regionalt/övrigt
250 000
250 000
Totalt
1 670 000
1 799 000

Asien
regeringen
Kristdemokraterna

Bangladesh
120 000
150 000
Indien
0
100 000
Kambodja
80 000
100 000
Laos
100 000
100 000
Sri Lanka
40 000
60 000
Vietnam
170 000
170 000
Västbanken/Gaza
120 000
140 000
Regionalt/övrigt
270 000
270 000
Totalt
900 000
1 090 000
Kommentar till tabell 9
Biståndet till Indien drogs tillbaka i och med kärnprovsprängningarna i maj i
år. Kristdemokraterna var kritiska till den svenska regeringens beslut, efter-
som det ytterst drabbar Indiens allra fattigaste invånare. Det var få länder
som straffade Indien så kraftigt som Sverige. Samtal mellan Pakistan och
Indien har nu kommit igång och båda länder har utfäst löften om att se till att
inga konflikter drabbar regionen. Vi kristdemokrater anser därför att bistån-
det till Indien bör fasas in igen. Det kan till en början ske via enskilda orga-
nisationer.
Latinamerika
regeringen
Kristdemokraterna

Nicaragua
80 000
80 000
Centralamerika
190 000
190 000
Sydamerika
115 000
130 000
Totalt
385 000
400 000
18.10 Tabell 10
Övrigt (1000-tal kr)

regeringen
Kristdemokraterna
Gäststip., utbytesverksamhet
11 000
11 000
Utredningar m.m.
0
10 000
Övriga insatser
3 461
3 461
Sv. Inst. I Alexandria
10 000
10 000
Totalt
24 461
34 461

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en plan för återgång till enprocentsnivån,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etikcertifiering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljöfrågor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktat demokratistöd,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skuldavskrivningar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om näringslivsstöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om krediter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riktlinjer för uppföljning och kontroll i det bi-
laterala utvecklingssamarbetet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enskilda organisationers arbete,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att handikappfrågor skall lyftas fram i det in-
ternationella samarbetet och i det svenska biståndsarbetet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om NGO-sekretariat och NGO-ambassadör,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skapandet av ett oberoende sekretariat med
uppgift att granska och utvärdera det svenska biståndet,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om slopandet av femåriga samarbetsavtal,
14. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till reger-
ingens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 7 Internatio-
nellt bistånd enligt uppställning:
(miljoner kr)
Internationellt utveckl.samarbete
1999
2000
2001
regeringen
11 150
12 139
12 969
Kristdemokraterna
12 850
14 539
15 569
Samarbete Central- & Östeuropa
1999
2000
2001
regeringen
750
750
900
Kristdemokraterna
750
750
900
Totalt för utgiftsområde 7
1999
2000
2001
regeringen
11 900
12 899
13 869
Kristdemokraterna
13 600
15 289
16 469
Anslagsförändring
+1 700
+2 400
+2 600

Stockholm den 28 oktober 1998

Alf Svensson (kd)

Inger Davidson (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Göran Hägglund (kd)
Ingrid Näslund (kd)
Mats Odell (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Jan Erik Ågren (kd)