Insatser för att förebygga katastrofer

Motion 2002/03:U201 av Sten Tolgfors (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den avgörande roll marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och demokrati spelar för att bryta fattigdomen i utvecklingsländer.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje lands regering bär det fulla ansvaret för landets institutionella utveckling och för att goda förutsättningar för välstånd skapas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att naturkatastrofer – dvs. effekterna av naturfenomen – beror på mänskligt beteende.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fattigdomsbekämpningen är det bästa generella medlet för att undvika naturkatastrofer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi för att undvika katastrofer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att katastrofhjälp bör förberedas i förväg i områden som ofta och återkommande utsätts för naturkatastrofer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en bistånds- och utrikespolitik inriktad på att sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för att öka välståndet i världen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en bistånds- och utrikespolitik inriktad på att sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter för att stoppa krigen i världens fattiga regioner.

En rikare och friare värld

Världen som helhet är rikare och friare i dag än någonsin förr.

Den bild som ges i media är dock dyster. Naturkatastrofer, krig, svält, fattigdom, sjukdom och miljöhot lyfts dagligen fram. Det som skildras är en lika skrämmande som sann bild av verkligheten – men det är inte hela bilden.

Samtidigt kan nämligen konstateras att fler människor i dag har det bra ekonomiskt än någonsin tidigare i historien. Långsiktig utveckling är måhända mindre intressant att skildra än akuta katastrofer, men statistiken visar att världen faktiskt blir allt bättre.

En rikare värld

Andelen personer som lever på en inkomst av under en dollar om dagen har minskat från 28,3 procent år 1987 till 24,0 procent år 1998.

En rad länder i Asien har de senaste årtiondena tagit sig ur fattigdomen och utvecklats till rikedom och välfärd. Sydkorea och Taiwan är två tydliga exempel. Sydkorea var för några decennier sedan lika fattigt som Sudan.

I Central- och Östeuropa har Polen, Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovenien m.fl. kommit en god bit på vägen mot välstånd efter frigörelsen från förtryck och planekonomi.

De länder som lyckats bryta fattigdomen har några saker gemensamt och det är inte, som man kanske tror, stor tillgång till naturrikedomar. Det är i stället en stegvis utveckling mot marknadsekonomi, äganderätt, rättsstat och demokrati som gett resultat. Utvecklingen har just kommit stegvis, där den ena faktorn drivit på den andra. Framsteg inom ekonomin har drivit på demokratiseringen. Samtidigt har demokratiseringen drivit på utvecklingen av ekonomin.

Däremot har inget land som valt den motsatta vägen lyckats. Socialism, kommunism, planekonomi, diktatur, förtryck och politiserade rättsväsenden har ofelbart visat sig leda till fördjupad fattigdom.

Varje lands regering bär det fulla ansvaret för landets institutionella utveckling och för att så goda förutsättningar som möjligt för välstånd skapas.

En friare värld

Världen som helhet är inte bara rikare än tidigare – människor är friare också.

Fler människor bor i dag i demokratier än någonsin tidigare. 1990 hade världen dubbelt så många demokratiska stater som 1973. Sydafrika, Polen, Tjeckien, Ryssland, Taiwan, Sydkorea och Chile är några exempel på nya eller nygamla demokratier.

De värden varpå våra västerländska samhällen grundas sprids över världen. Människors lika värde och respekt för mänskliga rättigheter är grundpelare för demokratin.

En mer välmående värld

I takt med att marknadsekonomin och demokratin sprids blir världen mer välmående. Det ökade välståndet och friheten kommer fler till del.

Andelen av världens befolkning som har tillgång till rent vatten fördubblades mellan 1960 och 1993 till 70 procent. Livslängden i världen ökade med en tredjedel mellan samma år. Under perioden 1970 till 2000 ökade medellivslängden i världen från 46 till 64 år. Barnadödligheten för barn under fem år halverades samtidigt. Andelen vuxna i utvecklingsländerna som kan läsa ökade då också från 46 till 65 procent.

Men klyftorna växer ...

Samtidigt som världen sett en positiv utveckling av sådana faktorer som välstånd, demokrati och livslängd har klyftorna i världen ökat. Skillnaden mellan de länder som styrs demokratiskt, enligt rättsstatsprincipen, som är marknadsekonomier med äganderätt och respekt för mänskliga fri- och rättigheter å ena sidan, och de länder som står kvar i socialism, diktatur och förtryck av mänskliga fri- och rättigheter å den andra sidan, blir bara större. Det är inte så konstigt – kvaliteten på samhällens institutioner spelar en avgörande roll för deras utveckling.

I Afrika har andelen fattiga legat still, eller t.o.m. ökat något. Söder om Sahara ligger andelen fattiga kvar på en mycket hög nivå. Den var 46,6 procent 1997 och 46,3 procent 1998.

I absoluta tal lever cirka 1,3 miljarder människor i absolut fattigdom. Det blir 25 miljoner fler varje år. Detta är ett utomordentligt allvarligt problem.

Bilden av situationen i världen av i dag är således splittrad. Ansvaret för utvecklingen i varje enskilt land bär, som nämndes ovan, dess regering. Det kan dock lätt konstateras att behovet av humanitära hjälpinsatser och ideellt engagemang består.

Katastrofer kan undvikas

Det är jordens fattigaste som drabbas värst av naturkatastrofer. En jordbävning, epidemi, översvämning eller vulkanutbrott slår hårdare mot befolkningen ju fattigare landet är.

Det intryck som många människor har är att naturkatastroferna bara blir fler och får allt värre konsekvenser. Detta borde leda till frågan – kan katastroferna undvikas?

För ca 15 år sedan gav Röda korset ut boken Naturkatastrofer människans verk. Däri finns ett oerhört viktigt anslag i hur katastrofer skall betraktas och mötas.

Man konstaterar att problemet för människan inte är torkan eller öknen i sig. Öknen pulserar fram och åter över tid och nederbörden kommer alltid att variera mellan olika år och tidsperioder. Problemet är i stället att människor tvingas hugga ner de sista träden så att öknen sprider sig och tvingas bo i gränslandet mot öknen, i en miljö som inte förmår att bära dem.

Det konstateras att problemet för människan inte är översvämningarna i sig. Översvämningar kommer och går naturligt i floders deltaområden. Problemet är att människor tvingas bo i områden som återkommande drabbas av översvämningar.

Vidare menas att problemet för människan inte är vulkaners utbrott i sig. Vulkaner får regelbundet utbrott. Problemet är att människor tvingas leva långt upp på vulkaners bergssidor.

Så frågorna vi bör ställa oss är följande: Varför bor människor på fel ställen? På platser som alla vet är olämpliga, eller rent av farliga för människor. Varför gör människor fel saker? Hugger ner de sista träden så att ökenspridningen förvärras. Varför utsätter människor sig för risker? Bor i floddeltan som översvämmas varje år.

Naturligtvis finns okunskap, kulturella mönster och överbefolkning med i bilden, men den allt överskuggande förklaringsfaktorn är fattigdomen. Det är fattigdomen som tvingar människor till allt detta – många människor saknar valmöjlighet.

Bildligt uttryckt: För att kunna äta i dag måste man hugga ner trädet, även om man vet att man då inte kan äta i morgon.

Det vi vardagligt kallar naturkatastrofer är alltså ingenting annat än effekterna för människor av naturliga händelser eller förändringar i naturen.

Varför är detta anslag så viktigt? Jo, för att om katastroferna – dvs. effekterna av naturfenomen – beror på mänskligt beteende, så kan vi också göra något åt dem.

Det är inte naturgivet att människor måste fortsätta att dö i stora antal i översvämningar, torka eller vulkanutbrott. Vi kan göra skillnad. Vill vi undvika att människor skadas och dödas är det centralt att biståndet inriktas på fattigdomsbekämpning, så att människor ges möjlighet att undvika naturfenomenens effekter. Då blir de inte heller till katastrofer.

En strategi för att undvika katastrofer

Fattigdomsbekämpning är alltså det bästa generella medlet mot katastrofer. Vilka är då de mer specifika åtgärderna i en strategi för att motverka katastrofer?

1. När en katastrof inträffar är självfallet akut katastrofhjälp nödvändig. Det handlar om att förse människor som förlorat allt med mat, kläder, medicin och tak över huvudet.

2. De insatser som görs de första 24 timmarna är ofta avgörande. Därför är det fullt möjligt att i områden som ofta och återkommande utsätts för naturkatastrofer i förväg förbereda katastrofhjälp. Det går att lagra förnödenheter i katastrofförråd, vars dörrar bara kan öppnas när hjälpen behövs.

3. Behovet av akuthjälpen minskar efterhand och måste då – för att undvika framtida katastrofer – växlas över i mer långsiktiga åtgärder för hjälp till självhjälp, för att krossa fattigdom och utsatthet i det berörda samhället. Det kan handla om allt från att stärka naturresursbasen, till utbildning och annat utvecklingsbistånd.

Stoppa krigen

Ett faktum värt att särskilt uppmärksamma är hur krig fördjupar fattigdom och orsakar naturkatastrofer. Fattigdom, katastrofer och krig hänger ihop. Där man har det ena, följer alltför ofta också det andra.

Krig är i själva verket en grundläggande orsak till fattigdom. Krigen föröder miljön och slår sönder jordbruk, vilket orsakar svält och urholkar naturresursbasen.

Sedan 1945 har ca 140 väpnade konflikter ägt rum i världen och minst 50 miljoner människor dödats i krig. Den faktiska siffran kan vara ännu större. Sjukdomar och fattigdom följer i krigets spår, när samhällen slås sönder. Ekonomisk utveckling är omöjlig att förena med krigens destruktivitet. Samtidigt bildar fattigdomen grogrund för social oro, som i sin tur kan resultera i krig.

Krigen biter sig kvar, inte minst i Afrika, och stoppar möjligheterna till utveckling. Krigen springer ur diktatur, social orättfärdighet och bristande respekt för mänskliga rättigheter. För att skapa förutsättningar för utveckling i världens fattigaste regioner måste krigen stoppas.

Demokratier för inte krig med varandra. Länder som respekterar sina egna medborgares fri- och rättigheter kränker inte andra länders medborgares mänskliga rättigheter.

För att öka välståndet i världen och minska antalet naturkatastrofer är ett bistånd och en utrikespolitik inriktade på att sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter grundläggande. För att stoppa krigen i världens fattiga regioner är ett bistånd och en utrikespolitik inriktade på att sprida respekt för demokrati och mänskliga rättigheter också grundläggande. På dessa perspektiv bör den svenska bistånds- och utrikespolitiken därför baseras.

Stockholm den 8 oktober 2002

Sten Tolgfors (m)