i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 138 med förslag till lag om ändring i brottsbalken, m. m.

Motion 1972:1904 av herr Strindberg m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:1904

13

Nr 1904

av herr Strindberg m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 138 med förslag till lag om
ändring i brottsbalken, m. m.

Militärstraffsakkunniga framhåller i betänkandet Militära straff och
disciplinmedel (SOU 1970:31) beträffande arreststraffet bl. a. ”Såsom
tidigare antytts har militärstraffsakkunniga rent principiellt sympatier för
den uppfattning, som går ut på att arreststraffet avskaffas helt och hållet,
och de sakkunniga har också allvarligt övervägt att — med bortseende
från behovssynpunkter och andra skäl för bibehållande — föreslå arreststraffets
avskaffande”. I detta uttalande kan vi oreserverat instämma.
Arreststraffet är som strafform en nödlösning. Om arreststraffet avskaffas
uppstår emellertid risken att, för att på nytt citera utredningen ”det
militära straffsystemet urholkas så att fängelse måste tillgripas i brist på
speciella militära disciplinmedel. En sådan utveckling skulle med fog
kunna betecknas som inhuman, och den skulle uppenbarligen vara utan
stöd i det allmänna rättsmedvetandet.”

I proposition nr 138 föreslås utan beaktande av de synpunkter som
framförts av militärstraffsakkunniga att arreststraffet skall avskaffas.
Departementschefen tar ej heller hänsyn till att ett övervägande antal
remissinstanser anser att arreststraffet måste bibehållas, då man annars på
det militära området kommer att sakna möjligheter att utdöma straff,
som kan anses vara tillräcklig påföljd för brott av större svårighetsgrad.
Arreststraffet anses inom såväl vårt eget land som inom ett flertal andra
länder vara ett verksamt medel för att upprätthålla ordning och disciplin
inom krigsmakten, och utredningen understryker detta genom att framhålla
”att förekomsten av arreststraff har en till graden f. n. obestämd
men inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt”.
Kortare frihetsberövanden är ju ej heller främmande för civil lagstiftning.

Ett bevarande av arreststraffet bör emellertid kombineras med bestämmelser
om att arreststraffet skall tillämpas restriktivt, och detta framhålles
även av utredningen liksom av vissa remissinstanser.

Frågan om arreststraffets minimi- och maximilängd diskuteras utförligt
av såväl utredning som remissinstanser. Detsamma gäller huruvida den till
arreststraff dömde skall erhålla löneavdrag eller ej. Det synes rimligt, att
den nuvarande minimitiden 3 dagar bibehålles, då i annat fall onödigt
långa arreststraff kan komma att utdömas. Maximitiden bör sättas till 15
dagar, då frågan om en strafftid på maximalt 15 eller 30 dagar knappast
kan vara av avgörande betydelse för arreststraffets brottsavhållande
effekt. I den mån strafftiden överstiger 8 dagar skall den som undergår
arrest deltaga i tjänstgöringen och löneavdrag verkställas endast för den
tid, då tjänstgöring ej förekommer, dvs. maximalt 8 dagar.

Mot. 1972:1904

14

Vid utdömandet av arreststraff måste arrestantens hälsotillstånd beaktas,
varför arrest som påföljd för begånget brott endast får utdömas efter
läkarutlåtande. Det är vidare angeläget att arrestlokalema upprustas, så
att de motsvarar de krav, som i dag ställes på motsvarande lokaler för
civilt bruk.

Som ovan framhållits bör arreststraffet i framtiden tillämpas restriktivt,
och vi vill starkt understryka de sakkunnigas förslag ”att arrest skall
få åläggas endast när det är särskilt påkallat på grund av brottets art,
disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänsteförhållanden”.
Arreststraffet skall sålunda endast tillämpas där det
svårligen kan undvaras. Genom att sådana bestämmelser införes, torde
den av utredningen diskuterade frågan, om arreststraff skall tillämpas
även beträffande fast anställd personal, ej bli aktuell. Det är ej troligt att
fast anställd personal kommer att begå brott som måste bestraffas med
arrest. I varje fall kommer det att bli av så ringa omfattning att det i detta
sammanhang ej behöver beaktas.

Beträffande personal tillhörande hemvärnet finns anledning att särskilt
beakta de förhållanden under vilka hemvärnet arbetar. Hemvämsmän
tjänstgör sällan så länge att arreststraff kan utdömas. Disciplinbot kan
övervägas, men därvid måste hänsyn tas till att personal tillhörande
hemvärnet gör en frivillig insats utan någon egentlig ersättning. Å andra
sidan skall givetvis, när så erfordras, hemvärnspersonal ådömas straff, och
därvid finner vi I det lämpligast att i Lag om disciplinstraff för krigsmän
2 § komplettera denna med särskilda bestämmelser om bötesstraff för
hemvämsmän. Straffet utmäts då i relation till hemvämsmannens civila
förhållanden, och det är dessa förhållanden som är hemvämsmannens
normala.

I hemvärnskungörelsen nr 1970:304 § 43 heter det ”1 ärenden om
disciplinär bestraffning eller tillrättavisning av hemvämsmän skall yttrande
inhämtas från hemvämsområdets förtroendenämnd. Yttrande behöver
dock ej inhämtas under krig.” Vi föreslår att denna bestämmelse intages i
militära rättegångslagen 8 §, då det bör finnas samstämmighet mellan
hemvämskungörelsens bestämmelser och den militära rättegångslagen.

I 21 kap. 20 § BrB redogörs för begreppet krigsman, och däri ingår bl. a.
”hemvämsmän och hemvämsrekryter”. Begreppet hemvärnsrekryt är
numera borttaget och ersatt med hemvämsungdom, varför vi föreslår att
nämnda paragraf i BrB rättas och beträffande hemvärnet får lydelsen
”hemvämsmän och hemvämsungdom”.

På vederbörande utskott torde få ankomma att utarbeta erforderlig
författningstext.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

l.att riksdagen beslutar att arrest bibehålies som straff för
krigsman och att arrest utdömes i minst 3 och högst 15 dagar,
varav högst 8 dagar utan tjänstgöring och med löneavdrag, samt

Mot. 1972:1904

15

2. att riksdagen beslutar vidtaga de ändringar som föreslagits i
motionen beträffande
2 § Lag om disciplinstraff för krigsmän,

8 § Militära rättegångslagen samt
21 kap. 20 § Brottsbalken.

Stockholm den 21 november 1972

PER-OLOF STRINDBERG (m)

HÄKAN WINBERG(m)

KURT SÖDERSTRÖM (m)