i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 132 med förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen m. m.

Motion 1972:1916 av herr Larsson i Luttra m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 1916—1917 år 1972

Mot. 1972

1916-1917

Nr 1916

av herr Larsson i Luttra m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 132 med förslag till lag om
ändring i rättshjälpslagen m. m.

Rättshjälp genom offentligt biträde

I Kungl. Maj:ts proposition 1972:132 framläggs förslag till komplettering
av den rättshjälpsreform som riksdagen tidigare beslutat om.

Den nu föreslagna kompletteringen innebär att rättshjälp genom
offentligt biträde skall kunna utgå i vissa situationer som berör den
personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten.

Centerpartiet har under en följd av år tagit upp frågorna om den
enskildes rättsskydd inom förvaltningen. Flera reformer har beslutats
under senare år, som betytt förbättringar i detta avseende, men mycket
återstår att göra.

Det är värdefullt att genom det föreliggande förslaget om offentligt
biträde en möjlighet öppnas att komplettera utredningarna i samband
med tvångsomhändertaganden och de situationer som i övrigt omfattas av
förslaget. Vi anser dock att ett väsentligt motiv för genomförandet av
denna reform har underskattats, och reformen har därför, om vi tolkar
lagtexten och departementschefens uttalanden rätt, kommit att bli alltför
snäv. Man har enligt vår mening i alltför hög grad bortsett från hur den
individ som befinner sig i en situation, där ett tvångsomhändertagande
eller annan form av ingripande i den personliga integriteten är aktuellt,
upplever sin situation och sitt behov av någon form av biträdeshjälp.

Departementschefen säger att frågan om förordnande av offentligt
biträde inom det angivna tillämpningsområdet måste grundas på en
objektiv bedömning av behovet i varje särskilt fall. Den enskildes egen
bedömning av behovet måste, säger departementschefen, givetvis beaktas
men bör i allmänhet inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Om man tar hänsyn till att de personer som är aktuella för denna form
av ingripande ofta befinner sig i en mycket svår situation, att det ofta är
personer som upplever sig illa behandlade av samhället, av myndigheter
och kanske också av människor i sin omgivning, framstår det som
psykologiskt mycket betydelsefullt att man fäster stor vikt vid deras
önskemål att få ett biträde vid sin sida.

Enligt den behandlingsfilosofi som kan sägas vara förhärskande på
olika områden här i landet försöker man så långt möjligt undvika tvång,
eftersom man anser att detta motverkar syftet med ingripandet. I de
situationer som här är aktuella har man kommit dithän att ett
tvångsingripande bedömts som nödvändigt. Man bör inte ytterligare
förvärra situationen och minska chanserna till ett samarbete vid

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1916-1917

Mot. 1972:1916

2

behandlingen genom att neka biträdeshjälp för den som upplever sig ha
ett behov av något stöd för att kunna ta sin rätt till vara inför
myndigheter.

Även om myndigheten skall arbeta på ett sådant sätt att den enskildes
intressen tillgodoses kan man inte bortse från att många människor
upplever myndigheterna som en motpart i situationer på vilka den
föreslagna lagen är tillämpliga. Departementschefens uttalande att behovet
av offentligt biträde på grund av myndighetens ansvar skulle vara
mindre i förvaltningsförfarandet än i brottmålsprocessen kan mot denna
bakgrund ifrågasättas.

Från rättssäkerhetssynpunkt vore det enligt vår mening bäst om var
och en som begär offentligt biträde i de fall som är tillgängliga inom
ramen för föreliggande lagförslag hade en absolut rätt att få biträdeshjälp.

Eftersom det i nuläget är svårt att överblicka såväl tillgången på
lämpliga biträden som efterfrågan av denna typ av biträdeshjälp begränsar
vi vårt yrkande till att gälla en uppmjukning av reglerna för erhållande av
biträde.

Vi anser att offentligt biträde i allmänhet skall kunna förordnas när så
begärs av den berörda personen. Undantag från denna huvudregel bör
endast kunna göras i fall där ytterligare utredning är uppenbart onödig,
exempelvis om frågan nyligen prövats i annat sammanhang eller inför den
aktuella myndigheten och den berörde dä haft tillgång till biträde.

De ekonomiska konsekvenserna av en sådan utvidgning synes inte bli
särskilt stora med tanke på den förhållandevis ringa kostnad varje enskilt
fall beräknas kräva. Inte heller i ett längre perspektiv torde utgiftsökningen
bli särskilt stor eftersom man på allt fler håll inom vårdsektorn
försöker undvika tvångsingripanden. Därmed kommer antalet ärenden, på
vilka denna lag är tillämplig, snarare att minska än att öka i framtiden.

Det torde få ankomma på utskottet att företa de förändringar i
föreliggande författningstext som kan vara erforderliga för att åstadkomma
den av oss åsyftade uppmjukningen av villkoren för erhållande av
offentligt biträde.

Rättshjälp åt näringsidkare

I samband med behandlingen av propositionen 1972:4 hävdade
centerpartiet att det var en brist i reformen att inte näringsidkare mer än
i undantagsfall kan komma i åtnjutande av den allmänna rättshjälpen. Vi
föreslog därför att före lagens ikraftträdande den 1 juli 1973 de
föreslagna reglerna för erhållande av rättshjälp skulle kompletteras så att
även näringsidkare kan använda rättshjälpens tjänster. Vår uppfattning
att en sådan utvidgning av tillämpningsområdet var önskvärd delades av
en lång rad remissinstanser.

Eftersom den nu föreliggande propositionen 1972:132 behandlar
kompletteringar till den av riksdagen tidigare behandlade rättshjälpslagen,
anser vi det angeläget att föreslå att den av oss tidigare förordade
kompletteringen behandlas i detta sammanhang.

Mot. 1972:1916

3

Det är inte mindre angeläget att en näringsidkare i små ekonomiska
omständigheter bereds möjlighet att ta till vara sin rätt i fråga om sin
näring än att man erhåller bistånd i fråga om sina rent privata
angelägenheter. I båda fallen drabbas han och hans familj hårt av
följderna av att han på grund av ekonomiskt trångmål förlorar sin rätt.
För de flesta småföretagare är rättegångskostnader en i budgeten
oförutsedd utgiftspost. Det är ofta inte möjligt för småföretagare, t. ex.
hantverkare och lantbrukare, att hålla en sådan ekonomisk beredskap att
de klarar rättegångskostnader som kan uppkomma i samband med
näringsutövningen. De flesta näringsidkare som kommer i fråga för
rättshjälp kan i många avseenden jämställas med löntagare, och dessa kan
ju använda rättshjälpens tjänster även i ärenden som sammanhänger med
deras ”näring”, exempelvis vid prövning av mål inför arbetsdomstolen.

Några risker att näringsidkare otillbörligt utnyttjar rättshjälpen för att
vinna fördelar på det allmännas bekostnad kan inte anses föreligga i och
med att rättshjälpsnämnden prövar om den sökande anses ha befogat
intresse av att få sin sak behandlad.

Vi yrkar därför att rättshjälpslagens regler även skall omfatta
näringsidkare som ej är juridisk person.

Det torde få ankomma på utskottet att utarbeta de ändringar i
författningstexten som kan föranledas av detta förslag.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen vid sin behandling av Kungl. Maj:ts proposition
1972:132 beslutar

1. att möjligheten att erhålla rättshjälp genom offentligt biträde
i de fall som anges i 41 § rättshjälpslagen vidgas i enlighet
med vad vi i det föregående anfört,

2. att rättshjälpslagens regler skall omfatta även näringsidkare
som ej är juridisk person.

Stockholm den 4 december 1972

GUNNAR LARSSON (c)
i Luttra

GUNNEL JONÄNG (c) IVAN SVANSTRÖM (c)