i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:166 med förslag till ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m. m.

Motion 1974:2005 av herr Bohman m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1974:2005

3

Nr 2005

av herr Bohman m. fl.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:166 med förslag till
ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen
(1948:237), m. m.

Propositionen 166 bygger på det förslag som framlagts av naturvårdskommittén.
Naturvårdslagen har varit i kraft sedan 1965, och helt naturligt kan
det finnas anledning att nu bedöma de verkningar lagstiftningen haft på
naturvårdens område samt behovet av lagändringar.

Att naturen måste hanteras med största varsamhet är en allmänt omfattad
åsikt. Hänsynslös exploatering av naturtillgångar måste förhindras. I den
mån ingrepp måste göras bör de begränsas i största möjliga utsträckning.

Aktiv naturvård är dock inte något som tagit sin början i och med tillkomsten
av 1964 års naturvårdslag. Svenska bönder har bedrivit naturvård
i eget och i samhällets intresse sedan århundranden tillbaka. Vår natur och
vårt kulturlandskap är till stor del formade av enskilda markägare under
generationer. Det finns ingen anledning att generellt sett dra i tvivelsmål
markägarnas vilja att även i fortsättningen beakta naturvårdens krav.

Den skärpning av naturvårdslagen i olika avseenden som propositionen
innefattar tycks emellertid bygga på misstro mot enskilda markägares strävan
efter att anpassa sig till ekologiska och sociala aspekter på naturen. Förslaget
innebär ett väsentligt ökat samhällsinflytande, som bottnar i övertro på offentlig
administration. Offentliga organ skall få möjligheter att gripa in i
vad som tidigare varit enskilda angelägenheter.

Det allmänna som naturbevarare

I fråga om ingrepp i naturen och förstörelse av miljövärden är offentliga
myndigheter ingalunda oskyldiga. Det finns många exempel på hur kommunal
exploatering av markområden har skett på ett högst otillfredsställande
sätt. Verk har i egenskap av markexploatörer för kommunikationsbehov
i åtskilliga fall i det förgångna syndat grovt mot dagens intentioner i den
allmänna naturvården. Det kan inte med några skäl hävdas att det allmänna
visat sig besitta en bättre etik i dessa avseenden än privata intressen.

En lagstiftning är dock nödvändig på naturvårdens område. Lagen måste
dock vara förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Åtskilliga av de ingrepp
från samhällets sida som föreslås bli lagfästa enligt proposition 166
torde icke vara förenliga med de rättsuppfattningar som råder bland grupper
som blir direkt berörda av lagens tillämpning.

Mot. 1974:2005

4

Strandskydd

Propositionen föreslår ett generellt strandlagsskydd som skall omfatta
land- och vattenområden vid alla stränder intill 100 m från strandlinjen
och, när det behövs, högst 300 m från strandlinjen. Det råder icke något
tvivel om att strandskydd är angeläget. Stränderna utgör i många fall vår
värdefullaste rekreationsmiljö, och samhället har ett ansvar för att de kustområden
som lämpar sig för friluftsliv blir tillgängliga för den stora allmänheten.
Dock existerar det - framför allt vid våra insjöar, men även
i kustområdet - stora arealer som är svårtillgängliga och vilkas beskaffenhet
gör dem olämpliga eller otillgängliga för friluftsliv. Med dessa fakta inför
ögonen kan det inte anses rationellt att göra strandskyddet generellt för
att sedan överlåta till länsstyrelser att medge dispens för områden som är
utan intresse för det rörliga friluftslivet. Det innebär att det allmänna ensidigt
tar ställning ./or rörlig och mot fast fritidsverksamhet, trots att en betydande
del av vårt folk, kanske rent av majoriteten, skulle föredra en egen stuga
framför rörligt friluftsliv om bara verklig valfrihet förelåg. Lämpligare vore
därför att länsstyrelserna efter gjord strandinventering finge möjlighet att
i enlighet med tidigare praxis förordna om strandskydd just för de strandsträckor
som är attraktiva eller i framtiden anses nödvändiga för att tillfredsställa
människornas rekreationsbehov. Det finns desto mindre skäl för
ett generellt strandskydd som den s. k. glesbebyggelserätten, mot vårt bestridande,
numera upphävts och myndigheterna därmed fått nära nog obegränsade
möjligheteratt styra och reglera bebyggelsen även utanför planlagda
områden.

Propositionen går emellertid ännu längre. Däri föreslås t. o. m. att strandskyddet
skall omfatta planlagda områden. Som ett flertal remissinstanser
påtalat finns det starka skäl att avvisa en sådan utvidgning. I de fall byggnadsplan
finns fastställd för strandområde är bestämmelserna klara i detalj
hur området skall disponeras. Att i sådant fall tillämpa strandskyddets generella
bestämmelser ter sig ologiskt, och det uppstår en klar risk för kollision
mellan de två instituten. Skulle dessutom de planerade ändringarna i byggnadslagen
komma till stånd - de innebär ju att byggnadsrätten kan anses
förverkad i och med att byggnad är uppförd - har ytterligare ett incitament
skapats för att beröva en fastighetsägare hans rätt till byggande inom planlagt
område. Vi motsätter oss således bestämt att strandskyddet även skall omfatta
planlagt område.

Ersättning skall enligt nuvarande strandlag utbetalas till strandägare, som
får vidkännas intrång. Vi anser, att denna rätt skall föreligga även i fortsättningen.
Den urholkning av äganderätten till mark som skett kan inte
accepteras från vår sida.

Täkt av matjord och torv

Propositionens förslag om att tillståndstvång skall införas för täkt av matjord
och torv är motiverat och innebär att regeringen effektuerat en be

Mot. 1974:2005

5

ställning från en enhällig riksdag 1973. I fråga om täkt av matjord existerar
i dag missförhållanden främst i storstädernas närområden, där efterfrågan
på matjord helt naturligt är störst. Den förfulning av landskapet i känsliga
områden som ofta uppstår vid matjordstäkt kan inte accepteras. En sådan
täkt bör därför få förekomma endast på platser där ingreppet i naturen är
av begränsad omfattning. Torvtäkterna kan få betydelse för vattenförhållanden,
och därför är det rimligt att samhället får en möjlighet att reglera,
så att inte olyckliga konsekvenser uppstår i fråga om våra färskvattensreserver
på längre sikt.

Naturvårdsområden

1 propositionen föreslås ett nytt institut, naturvårdsområden. Det skall
användas i stället för naturreservat i de fall man anser landskapet vara av
sådan art att det skall bibehållas, men dock inte är av den karaktär som
motiverar bildande av naturreservat. De skötselföreskrifter, som samhället
föreslås få möjlighet att ålägga markägaren inom naturvårdsområde och
som kan påverka ägarens möjligheter att utnyttja marken, avses inte bli
ersättningsberättigade. Detta lämnar ett stort utrymme för administrativt
godtycke. Naturreservatsinstitutet ger i dag samhället möjligheter att ingripa
på sådana områden som är av speciellt intresse. Institutet är förenat med
rätt till ersättning för intrång, låt vara i många gånger alltför begränsad
utsträckning. I regel torde emellertid träffas överenskommelse med ägarna
om ersättningens storlek.

Erfarenheterna från de år naturreservaten har existerat visar att de inte
behöver medföra några orimliga mera betydande ekonomiska konsekvenser
för samhället. I den mån naturmiljön på en plats är av sådan beskaffenhet
att den bör bevaras finns även fortsättningsvis skäl att utnyttja naturreservatsinstitutet.
I många fall, där naturmiljön kanske inte är lika värdefull
men dock av sådan karaktär att den i huvudsak bör bibehållas, finns det
säkerligen goda möjligheter att genom frivilliga överenskommelser med
markägaren åstadkomma en rimlig avvägning. Kommunerna, som blir de närmast
berörda, har härgoda möjligheter att ta initiativ. Kostnaderna för samhället
kan knappast bli av alltför betungande omfattning.

Från enskild markägarsynpunkt innebär myndigheternas föreslagna möjlighet
att förklara ett visst område för naturvårdsområde en betydande osäkerhet,
sett från såväl planerings- som allmän rättssynpunkt. Bland annat
får begreppet tåla intrång olika mening för skilda markägargrupper beroende
på hur stor del av hans mark som kan komma att beröras. Vissa
fastighetsägare kan riskera att få hela markområdet belagt med naturvårdsordnande,
medan en grannfastighet inte drabbas alls. Detta kan inte accepteras
på basis av vedertagna rättvise- och rättssäkerhetskriterier.

Definitionen av pågående markanvändning är oklar. Begreppet är enligt
vår mening vagt, och det finns anledning förmoda att meningsmotsättningar

Mot. 1974:2005

6

uppstår mellan myndigheternas och markägarnas tolkning av begreppet.

Vi kan inte finna några bärande skäl för att införa ett nytt institut på
naturvårdsområdet. Det kommer att leda till ökad byråkrati, risk för administrativt
godtycke och kommer att innebära en klar begränsning av den
enskildes rätt att själv förfoga över sin egendom.

För att skapa skydd för begränsade områden med speciellt naturintresse
på grund av förekomst av unik fauna eller flora bör man i stället åstadkomma
en frivillig överenskommelse, som sedan registreras hos länsstyrelsen och
således får bindande karaktär för fastigheten. Sådana områden kan lämpligen
fä beteckningen naturvårdsområden.

I propositionen föreslås att besvär enligt 19 § NVL skall prövas av regeringen.
Oberorende av om vårt yrkande om ändring av förslaget om inrättande
av det nya institutets naturvårdsområde vinner riksdagens bifall,
bör besvär över förordnande härom, i likhet med vad gäller beslut enligt
13 § med flera lagrum, anföras hos kammarrätt.

Förbud mot skyltar

1 förslaget till 17 § i NVL föreslås att skylt om avvisande av allmänheten
från visst område ej får uppsättas utan byggnadsnämnds tillstånd. Tillstånd
skall dock ej fordras om det är uppenbart att allmänheten ej äger rätt att
färdas fritt eller att skylten eljest är behörig.

Allemansrätten innebär inte någon ovillkorlig rätt att färdas på all mark
utanför vad som kan betecknas som tomtområde. Speciella grödor eller
skogskulturer i visst åldersstadium och även andra risker för skadegörelse
kan utgöra rättsligt grundade motiv för markägare att avlysa visst markområde.
Vi förutsätter självfallet att även i sådana fall tillstånd av byggnadsnämnd
icke först skall behöva inhämtas. En sådan omgång skulle te
sig onödigt krånglig och tidsödande och vålla både byggnadsnämnder och
enskilda onödigt merarbete.

Allmänheten är numera väl medveten om allemansrättens innebörd, och
i många fall kan markägare hävda behov av ökat skydd för markområdet
i anslutning till bostad på landet. De avvisningsskyltar som kan finnas uppsatta
på platser, dit allmänheten uppenbart har tillträde, torde kunna borttagas
utan en så genomgripande åtgärd som en generell lagstiftning om
förhandsprövning.

Nuvarande lydelse i 17 § torde reglera förhållandet mellan markägare och
allmänhet på ett lämpligt avvägt sätt. Markägares skyldighet att tillhandahålla
mark för rörligt friluftsliv framgår klart liksom allmänhetens möjlighet
att hävda sitt tillträde till naturen i de fall då markägarens legitima
intressen av skydd för skadegörelse och integritet inte träds för när. Emellertid
krävs för närvarande att ett område skall ha väsentlig betydelse för
friluftslivet för att markägaren skall åläggas att anordna grind, ta bort
stängsel etc. Detta är enligt vår mening riktigt. Nuvarande lagregler bör
därför bibehållas.

Mot. 1974:2005

7

Allemansrättens innebörd

I kommentaren på s. 119 i propositionen till 17 § säges att byggnadsnämnd
kan ha anledning överväga att ge tillstånd till uppsättande av avvisningsskylt
då skotertrafik kan befaras medföra allvarlig markskada

Enligt vår mening innefattas inte färd med motorfordon - i detta fall
skoter - i allemansrätten. Skotern har medfört negativa konsekvenser från
miljösynpunkt, och riksdagen har godkänt en tidsbegränsad lagstiftning om
skotertrafik. Nuvarande jordbruksministerns kommentar till 17 § NVL harmonierar
inte med intentionerna i snöskoterlagen, varför riksdagen bör uttala
att framförande av motorfordon utanför vägområde inte innefattas i allemansrätten.

Delegering till kommunerna

I förslaget till 43 § föreslås att regeringen, ellermyndighet som regeringen
bestämmer, skall få förordna att befogenhet som enligt vissa paragrafer i
lagen ankommer på länsstyrelsen skall ankomma på kommunal myndighet.
Motivet härför är att kommunerna i ökad utsträckning får anledning att
göra samlade bedömningar rörande markanvändningsplaner, bebyggelseutveckling
och naturvård.

Vi kan i princip helt ansluta oss till tanken på att decentralisera avgöranden
i miljö och naturskyddsfrågor. De avvägningar det här kan bli fråga om
förutsätter ofta god lokalkännedom och nära kontakt med berörda intressen.
Å andra sidan finns risk för att de kommunala avgörandena kan beröra
frågor där kommunens intressen som part kan komma i motsättning till
dess myndighetsutövning. Det är också viktigt att avgörandena i berörda,
för enskilda markägare ofta betydelsefulla rättsfrågor handläggs på ensartat
sätt över hela landet.

En förutsättning för delegering av dessa frågor bör därför vara att vederbörande
kommunala beslut förses med besvärshänvisning och att åtgärder
vidtas för en snabb prövning av anförda besvärsärenden. Erfarenheterna
från liknande rättsfrågor inom byggnadsområdet vittnar om att enskilda
rättsägare orsakats betydande olägenheter och förluster genom den ofta
utomordentligt långdragna behandlingen av besvärsmål.

Redan i dag förekommer betydande resurs- och kompetensproblem på
länsstyrelsenivå i hithörande frågor, oaktat att det på länsstyrelserna finns
särskilda naturvårdsenheter.

Vad här anförts bör genom ett riksdagens uttalande bringas till regeringens
kännedom.

Mot. 1974:2005

8

Anmälningsskyldighet vid skogsavverkning

I propositionen föreslås en ändring i skogsvårdslagen, innebärande att
skogsägare skall vara skyldig att till myndighet anmäla förestående avverkningar.
Bakgrunden härtill är bl. a. att skogsstyrelsen skall ges möjlighet
att reglera kalhyggen och i övrigt sådana avverkningar som kan vara till
skada från miljövårdssynpunkt. Vidare skulle ett anmälningsförfarande innebära
möjligheter till bättre sysselsättningsplanering. Enligt vår uppfattning
för det föreslagna lagrummet, § 8 a skogsvårdslagen, alltför långt i samhällets
strävan till byråkratisk planering på bekostnad av skogsägares möjligheter
att inom ramen för nu gällande skogsvårdslag handha sina skogar.

Samtidigt som Sveriges skogar - oavsett vilken ägarkategori som har dessa
i sin hand - bör skötas med sikte på största möjliga avkastning skall hänsyn
tagas till naturvårdens och friluftslivets krav. Härom råder enighet. Avvägningar
för att förena dessa mål har också presenterats bl. a. från domänverket,
skogsstyrelsen, Skogsindustrins samarbetsutskott och Sveriges
Skogsägarföreningars riksförbunds sida. Emellertid nöjer sig inte lagstiftarna
med de samråd, hänsynstagande etc. som kommer till uttryck i skogsbrukets
policyförklaring - Skogsbruket och miljön.

En planmässig kontroll eftersträvas. Vår bestämda mening är dock att
skogsvårdslagens nuvarande utformning ger utrymme för den samhällskontroll
över skogsbruket som kan anses befogad.

En allmän anmälningsplikt, även om vissa möjligheter till befrielse från
anmälningsskyldighet kan medges, innebär betydande olägenheter för de
enskilda skogsägarna, samtidigt som arbetsbelastningen otvivelaktigt torde
öka i mycket stor omfattning på de olika skogsvårdsstyrelserna. Då arbetet
avses bedrivas inom ramen för befintliga resurser torde detta få ske på bekostnad
av andra, för skogsbruket angelägna uppgifter. Sådana uppgifter
är enligt vår mening återväxtåtgärder och skoglig rådgivning.

Vi kan inte acceptera att skogsvårdsstyrelsernas resurser avsedda för skogsvårdande
uppgifter ytterligare begränsas, i synnerhet som en motsvarande
vinning från naturvårdssynpunkt inte kan erhållas.

Från sysselsättningssynpunkt torde en eventuell anmälningsskyldighet
sakna all praktisk betydelse, då avverkningarna styrs dels med utgångspunkt
i varje enskild skogsmarks produktionsförmåga, dels i de olika
avverkningsnivåer som kan motiveras av efterfrågan på skogsråvara.
Dessutom drivs en stor del av skogsbruket i kombination med jordbruk,
där de olika skogsarbetena utförs av skogsägaren/jordbrukaren själv eller
av honom anställd arbetskraft, som även sysselsätts inom jordbruket.

1973 års skogsutredning har till uppgift att lämna förslag till olika
skogsvårdsåtgärder för att säkerställa ett kontinuerligt skogsbruk.
Utredningen har även att beakta skogsbrukets miljömässiga betydelse. Där
är det enligt vår uppfattning olämpligt att nu ändra lagstiftningen på detta
område. Detta bör ske först då de sakkunniga i utredningen avgivit förslag
till målsättning och lag för hela skogsvårdsområdet.

Mot. 1974:2005

9

Det finns vidare skäl att erinra om att förslaget till lagtext enligt § 8 a
innebär att en mycket stor frihet ges åt Kungl. Majit att uppdra åt vissa
myndigheter att utarbeta tillämpningsföreskrifter. Detta finner vi principiellt
allvarligt.

I de fall det finns anledning att från allmän naturvårdssynpunkt reglera
exempelvis vissa kalhyggen av betydande storlek utgör såväl nuvarande
lagstiftning som skogsbrukets allmänt positiva hållning i naturvårdsfrågor
en fullt tillräcklig grund för samrådsförfarande och samförståndslösningar.

Åberopande det anförda hemställs

att riksdagen

1. avslår förslaget till ny lydelse av 15 § NVL;

2. beslutar att 19 § NVL skall ha följande lydelse:

Ifråga om område, inom vilket särskilda åtgärder behövas för att skydda eller
bevara naturmiljön, men som med hänsyn till den begränsade omfattningen av
åtgärder lämpligen ej bör avsättas till naturreservat kan länsstyrelsen efter godkännande
av markägaren förklara markområdet som naturvårdsområde.
naturvårdsområde.

Finnes anledning antaga att nybyggnad, upplag eller annat arbetsföretag
av visst slag, som ej omfattas av tillståndstvång enligt 18 §, skulle inom
visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, äger
länsstyrelsen förordna att företag av det slaget icke må utföras inom området
utan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter,
att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas
eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf skola ej avse bebyggelse inom område,
som ingår i fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, och ej heller
företag, vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller
miljöskyddslagen.

3. avslår förslaget till ny lydelse av 17 § första stycket NVL;

4. beslutar ändra 40 § andra stycket av lagförslaget så, att även
besvär i ärenden enligt 19 § skall anföras hos kammarrätten;

5. beslutar ge Kungl. Majit till känna vad i motionen anföres
om besvär över kommunal myndighets beslut enligt 43 § andra
stycket;

6. uttalar att färd med motordrivet fordon utanför vägområde
ej innefattas i allemansrätten;

7. avslår förslaget till 8a § i skogsvårdslagen.

Mot. 1974:2005

10

Stockholm den 28 november 1974

GÖSTA BOHMAN (m)

ASTRID KRISTENSSON (m)

ERIC KRONMARK (m)

BRITT MOGÅRD (m)

TAGE MAGNUSSON (m)
i Borås

G. IVAR VIRGIN (m)

NILS CARLSHAMRE (m)

ALLAN HERNELIUS (m)

CARL-WILH. LOTHIGIUS (m)

PER PETERSSON (m)
i Gäddvik