Hästägares skadeståndsansvar

Motion 2004/05:L308 av Göte Wahlström (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hästägares skadeståndsansvar.

Motivering

Ridsporten utövas enligt Svenska Ridsportförbundet aktivt av över 500 000 svenskar. Hästsektorn sysselsätter dessutom, enligt regeringens skrivelse 2003/04:54, ett stort antal människor, många av dem i landsbygden där sysselsättningsmöjligheterna är begränsade. Den indirekta sysselsättning som sektorn skapar genom köp av varor och tjänster har också betydelse. Ekonomiskt har hästsektorn en betydelse genom den uppskattade omsättningen på minst 18 miljarder kronor; därutöver tillkommer indirekta effekter. Det vore rimligt att hästägarens ansvar för sitt djur likställs med hundägarens ansvar, särskilt då hästnäringens ekonomiska betydelse ökar och alltfler hästar rids längs våra vägar. Risken att hästar orsakar skador på exempelvis förbipasserande fordon har ökat. Idag krävs att ryttaren varit vårdslös för att denne ska bli skadeståndsskyldig för de skador hästen orsakat, dvs. ett culpaansvar. Samtidigt har hundägare ett strikt ansvar för de eventuella skador en hund orsakar.

Ansvaret för djur i allmänhet

Som allmän princip gäller att en djurägare endast har ansvar för culpa (oaktsamhet). Detta innebär t.ex. att om en ko eller en häst orsakar en skada i trafiken är ägaren ansvarig enligt de allmänna reglerna i skadeståndslagen (1972:207). Det finns dock några bestämmelser som ålägger djurets ägare eller den som har tillsyn över djuret strikt ansvar (ansvar oavsett uppsåt eller oaktsamhet). Därvid märks främst några gamla stadganden i byggningabalken, bl.a. 22:7 som innehåller en regel om när fä dräper fä samt lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter.

Ansvaret för häst

Om en häst orsakar en skada, är ägaren ansvarig för skadan för det fall ägaren varit culpös. I Skadeståndslagen - En kommentar (2002) av Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck hävdas (s. 53) att bedömningen inte förefaller särskilt sträng när skada vållas av djur och ägaren inte är strikt ansvarig, men att modern rättspraxis från HD är mager. I sammanhanget hänvisas till NJA 1948 s. 259 (skenande hästar), NJA 1948 s. 419 (föl), NJA 1949 s. 161 (ko) och NJA 1983 s. 232 (ridhäst); skadeståndstalan ogillades i samtliga fall.

Ansvaret för hund

Ersättning för skada orsakad av hund regleras i lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter. En hundägare bär ett strikt ansvar för skador som hunden orsakar (med undantag av skador vållade av tjänstehund i vissa fall). Hundägarens ansvar kan visserligen någon gång begränsas eller helt falla bort till följd av att den skadelidande själv får anses ha medverkat till att skadan uppstod, men det är i gällande rätt oklart vilken betydelse detta har i praktiken. Regler om sådan s.k. jämkning av skadeståndet finns i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Enligt dessa regler kan vid personskada jämkning ske bara om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

Som skäl för att ålägga en hundägare ett strikt ansvar för skador som hunden orsakar har bl.a. anförts dels att det för den allmänna rättsuppfattningen framstår som naturligt att hundägaren får ersätta de skador som hans hund orsakar, dels att ett strikt ansvar framtvingar nödvändig omsorg och aktsamhet från hundägarens sida (prop. 1943:191 s. 20, LU 1943:48). Alltså förhåller det sig idag så att skadeståndsansvar så gott som undantagslöst inträder vid skada orsakad av hund medan det synes vara relativt ovanligt att skadeståndsansvar inträder när en häst varit inblandad i skadeförlopp

Stockholm den 28 september 2004

Göte Wahlström (s)