Hantering av EU-ärenden i riksdagen

Motion 2003/04:K215 av Maud Olofsson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med en beskrivning av hur man avser fördjupa samarbetet med riksdagen i fråga om EU-ärenden.

2. Riksdagen beslutar att upphäva 10 kap. 4–9 §§ riksdagsordningen.

3. Riksdagen beslutar om sådan ändring av 10 kap. 3 § riksdagsordningen att regeringen skall samråda med respektive utskott i frågor som gäller Europeiska unionen.

EU-arbetet i riksdagen

Riksdagens arbete med EU-frågor bör vidgas. Riksdagens särskilda EU-nämnd bör läggas ned och samrådet med regeringen ske direkt med berörda utskott.

Alltsedan Sveriges inträde i Europeiska unionen har formerna för beslut rörande EU-frågor varit omdebatterade. Särskilt har debatten handlat om regeringens självständiga roll i förhållande till riksdagen inför beslut i EU:s ministerråd. Farhågorna har främst handlat om att regeringen kan komma att agera självsvåldigt och genom beslut i ministerrådet ställa riksdagen inför tvånget att acceptera lagstiftning under hot om sanktioner från EU:s sida.

Bristande parlamentarisk förankring, och därmed bristande öppenhet och insyn i beslutsprocesserna, bidrar med stor sannolikhet till den misstro mot EU och dess institutioner som finns i Sverige. Även regeringens agerande, då man medverkar till beslut i EU och därefter genomdriver dem i Sverige med hänvisning till EU-bestämmelser, verkar i denna riktning.

Ett grundläggande krav alltsedan det svenska inträdet i EU har varit att riksdagen och dess utskott ska engageras tidigare i beslutsprocessen. I stor utsträckning har sådana försök gjorts i riksdagen, men ett framgångsrikt arbete förutsätter att också regeringen tar riksdagens strävan att vara delaktig på allvar.

Det är därför nu hög tid att tydligare formulera kraven på regeringen i fråga om hur förankringen av det svenska EU-arbetet ska ske. Vällovliga ambitioner till trots sker fortfarande mycket av arbetet dolt för svenska parlamentariker, i samarbete på tjänstemannanivå, utformningen av vitböcker etc. Många gånger sker det avgörande samarbetet på denna nivå, långt innan frågan kommit på ministerrådets bord. Regeringen bör därför framgent lägga ökad vikt vid den tidiga förankringsprocessen, inklusive diskussioner med berörda utskott om vitböcker, samråd med riksdagen om regeringstjänstemäns arbete i gemensamma arbetsgrupper etc. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en beskrivning av hur man avser fördjupa samarbetet med riksdagen i fråga om EU-ärenden i enlighet med detta.

Från riksdagens sida framstår det samtidigt som angeläget att självständigt ta en större roll i utformningen av Sveriges EU-politik. Rimligen bör detta ske genom en översyn av förhållandet mellan riksdag och regering i beredningen av EU-ärenden. Normalt sett skulle naturligtvis en sådan översyn ske i regeringens regi, men då frågan rör just regeringens förhållande till riksdagen, förefaller det motiverat att den överordnade institutionen – riksdagen – självständigt utreder sin roll.

I ett sådant arbete finns möjlighet att hämta inspiration från andra länder, där man har en tydligare parlamentarisk kontroll av det nationella EU-arbetet. Såväl Stora utskottet i Finland, som EU-udvalget i Danmark har betydligt större möjligheter att kontrollera regeringsföreträdares agerande i ministerrådet än EU-nämnden. I Belgien deltar EU-parlamentariker i den nationella beredningen av EU-ärenden. I jämförelse med många andra länder förefaller Sverige ha valt en väg som i stor utsträckning ger regeringen fria tyglar och minskar insynen för de nationella parlamentarikerna. En självklar utgångspunkt bör dock vara att riksdagens utskott har ett avgörande och tidigt inflytande i utformningen av de nationella positionerna.

I och med Sveriges EU-medlemskap inrättades i riksdagen en specifik EU-nämnd vars ställning särskiljdes från de övriga utskottens. Finland valde en annan lösning. Där ombildades Stora utskottet till ett EU-samordningsorgan. I Finland är utskottens medverkan i parlamentets samrådsförfarande med regeringen inskriven i grundlagen och därmed en obligatorisk uppgift för utskotten. Enligt finländska grundlagen är utskotten ålagda att ta tag i frågorna på ett tidigt stadium i EU:s beslutsprocess, för att i ett senare skede kunna avge utlåtande i en viss fråga till Stora utskottet.

I december 1994 beslutade riksdagen om formerna för hur riksdagen och regeringen skulle samverka i frågor som rör Europeiska unionen. Vissa tillägg gjordes till riksdagsordningen (RO).

10 kap. 4 § RO lyder:

”För samråd enligt 10 kap. 6 § regeringsformen skall riksdagen inom sig för varje valperiod tillsätta en nämnd för Europeiska unionen (EU-nämnden). EU-nämnden skall bestå av ett udda antal ledamöter, lägst femton.”

Riksdagens EU-nämnd är alltså ett organ för samråd med regeringen. I första hand handlar samrådet om hur förhandlingarna i ministerrådet ska läggas upp från svensk sida. I riksdagens EU-nämnd ska regeringen förankra sin EU-politik innan medlemsländernas regeringar fattar beslut i ministerrådet. EU-nämnden inrättades för att riksdagen skulle få insyn, inflytande och kontroll över den politik som regeringen driver i ministerrådet.

Centerpartiet anser att det inte längre går att göra någon åtskillnad mellan ”EU-frågor” och nationell politik. Dessa kan inte och ska inte hanteras skilda från varandra. Att ha en särskild nämnd i riksdagen som ska samråda med regeringen i dessa frågor ter sig ologiskt. Därför bör riksdagen besluta att upphäva 10 kap. 4–9 §§ RO.

De förslag som EU-nämnden i dag tar ställning till borde diskuteras och samrådas i respektive utskott där den samlade kompetensen på området finns. Riksdagen bör besluta om sådan ändring av 10 kap. 3 § RO att regeringen ska samråda med respektive utskott i frågor som gäller Europeiska unionen.

Stockholm den 19 september 2003
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)