Handelsbojkott av apartheidregimen i Sydafrika

Motion 1986/87:u541 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:U541

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Handelsbojkott av apartheidregimen i Sydafrika

Målet för svensk Sydafrikapolitik

Målet är en demokratisk och fredlig utveckling i ett från apartheid befriat
Sydafrika. Den svenska Sydafrikapolitiken skall vara ett stöd för de krafter
som inom och utom Sydafrika verkar för detta mål.

Internationella sanktioner

Den svenska Sydafrikapolitiken syftar till att genom internationell isolering
av apartheidstaten söka framtvinga ett systemskifte i Sydafrika. Ett
motiv för denna linje är att den sedan länge förespråkas av ANC och de
länder som gränsar till Sydafrika. Den har också vunnit stöd i FN :s generalförsamling.
År 1962 antog generalförsamlingen en resolution där medlemsstaterna
i en rad hänseenden uppmanas att individuellt eller kollektivt,
avveckla sina förbindelser med Sydafrika. Efter hand har kravet på en total
isolering av den sydafrikanska regimen också samlat en allt större majoritet
i generalförsamlingen. I FN:s säkerhetsråd har dock beslut om bindande
sanktioner mot rasistregimen stupat på veto från Förenta staterna och Storbritannien.

Vi kan inte i förväg veta vilken effekt internationella ekonomiska sanktioner
kan ha på utvecklingen i Sydafrika. Att den sydafrikanska regimen
hävdar att sådana sanktioner skulle bli verkningslösa eller t. o. m. skada
regimens påstådda egna ansträngningar att avveckla apartheid är inte förvånande.

Mer överraskande är att regeringarna i förenta staterna och Storbritannien
hävdat att ekonomiska sanktioner mot Sydafrika skulle vara kontraproduktiva.
I andra sammanhang har båda dessa stormakter själva tillgripit
och eftersträvat internationell uppslutning om sanktioner. Det gäller för
Förenta staternas del bl. a. sanktionerna mot Cuba 1962, mot Polen 1981
och, senast, mot Libyen och Nicaragua. Storbritannien tillgrep ekonomiska
sanktioner mot Argentina 1982 och fick då stöd av bl. a. Australien, Canada
och EG.

Något principiellt avståndstagande från ekonomiska sanktioner eller ett
allmänt utdömande av effekten av sådana sanktioner borde således knappast
kunna åberopas av regeringen i Förenta staterna och Storbritannien
som skäl mot sanktioner mot Sydafrika.

Hur skall Sverige agera?

För att bli som mest verkningsfulla bör ekonomiska sanktioner vara internationellt
samordnade och genomföras gemensamt av alla ledande industriländer.

För att uppnå en sådan inriktning av sanktionspolitiken kan Sverige agera
efter två vägar.

Den ena är att genom uttalanden, förslag i FN och via diplomatiska
kanaler söka påverka de länder som hittills avvisat kraven på omfattande
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.

Den andra vägen är att söka påverka den internationella opinionen genom
att gå före, dvs. att Sverige på egen hand eller i samarbete med, i första
hand, andra nordiska länder vidtar åtgärder mot rasistregimen.

Dessa två vägar går mycket väl att kombinera. Det har också hittills varit
svensk Sydafrikapolitik att söka göra detta och ansträngningarna har heller
inte varit helt utan framgång. Så t. ex. har Sveriges agerande säkert bidragit
till den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd den 26 juli 1985 vari
medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder mot Sydafrika. Resolutionen
ger också exempel på sådana åtgärder.

Riksdagsbeslutet från 1979 om förbud mot svenska investering i Sydafrika
och Namibia visade på Sveriges vilja att — när säkerhetsrådet är blockerat
av stormaktsveto — vidta åtgärder på egen hand.

1 propositionen 1978/79:196 angående investeringsförbud understryks
att situationen i Sydafrika är unik genom att rasdiskrimineringen där klätts
i laglig form.

I motsvarande proposition (1984/85:56) från 1984 anförs:

Sveriges principiella hållning har sedan länge varit att inte ansluta sig till
ekonomiska sanktioner som inte beslutats av eller rekommenderats av FN :s
säkerhetsråd. När det gäller investeringsförbudet ansågs det möj

ligt att göra ett undantag från dessa principer. Motiven härför är i korthet
att den i lag fastställda rasdiskrimineringen i Sydafrika utgör ett unikt fall
av kränkning av de mänskliga rättigheterna och att apartheid enhälligt och
under lång tid fördömts av FN:s olika organ.

De förväntades aldrig att det svenska investeringsförbudet i sig skulle ha
någon påtaglig inverkan på apartheidsystemet eller på något beaktansvärt
sätt skada sydafrikansk ekonomi. Som framhölls i båda de nämnda propositionerna
var den svenska lagen att se som en del av den totala svenska
Sydafrikapolitiken och som ett led i de gemensamma internationella ansträngningarna
att genom påtryckningar mot Sydafrika bidra till en förändring
av samhällssystemet. I den utvärdering som redovisas i proposition
1984/85:56 av Sydafrikalagen framhålls också att den ”skänkt uppmuntran
åt de kretsar och grupper i olika länder som ägnar sig åt opinionsbildning
kring Sydafrika och arbetar för verksamma sanktioner. I detta hänseende
har lagen otvivelaktigt haft betydelse”.

Under de senaste åren har den svenska lagen också fått internationell
efterföljd. Lag om investeringsförbud har antagits av bl. a. Australien, Finland
och Frankrike.

Den svenska lagen om förbud mot införsel av jordbruksvaror som beslöts
av riksdagen hösten 1985 är också ett uttryck för Sveriges beslutsamhet att,

Mot. 1986/87
U541

när så erfordras, vidta egna åtgärder mot apartheidregimen. Som stöd för Mot. 1986/87

den företagna inskränkningen i det fria handelsutbytet — som är syftet med U541

GATT — åberopas artikel XX :e i avtalet avseende varor framställda av
fångar.

Odiskutabelt är syftet också med denna lag att den skall vara en del i en
sanktionspolitik mot Sydafrika. För att skapa förutsättningar för lagen har
regeringen på egen hand och utan föregående FN-beslut gjort en tolkning
av GATT-avtalet.

Legal grund för handelsbojkott mot Sydafrika

Lag om förbud mot handel med Sydafrika antogs av det danska folketinget
i månadsskiftet maj/juni 1986. Lagen trädde i kraft den 15 december 1986.

För Sveriges del kan det vara av särskilt intresse att notera den legala
grunden för den danska lagen.

1 överväganden som föregått lagförslaget har ingått en prövning av förslagets
överensstämmelse med GATT. En utgångspunkt har därvid varit
artikel XXI :b iii och c i allmänna tull- och handelsavtalet (GATT). Där
stadgas:

Ingen bestämmelse i detta avtal skall tolkas såsom innebärande

— hinder för avtalsslutande part att vidta åtgärder som den anser nödvändiga
för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen där sådana åtgärder
vidtages i krigstid eller vid andra kritiska lägen i de internationella
förbindelserna; (b iii) eller

— hinder för part att vidtaga åtgärder i överensstämmelse med dess förpliktelser
enligt Förenta Nationernas stadga i syfte att upprätthålla internationell
fred och säkerhet (c).

Det har flera gånger hänt att länder, med åberopande av artikel XXI i
GATT, infört handelssanktioner mot annat land.

Som exempel kan nämnas:

USA:s handelsbojkotter mot Tjeckoslovakien 1949 och 1951 Ghanas mot

Portugal 1961

USA:s mot Cuba 1962

Australiens, Canadas och EG:s mot Argentina 1982
USA:s mot Nicaragua 1985.

Ett land som vidtar åtgärder enligt artikel XXI har inte skyldighet att notifiera
GATT-organisationen om detta. Skulle Sydafrika protestera mot det
danska beslutet i GATT-organisationen lär Danmark också åberopa FN:s
säkerhetsrådes resolution 569 av den 26 juli 1985 avseende rekommendationer
om ospecificerade men exemplifierade åtgärder mot Sydafrika.

Beträffande tolkningen av artikel XXI :c föreligger olika meningar. En
åsikt är att åtgärder enligt denna artikel förutsätter bindande beslut i FN :s
säkerhetsråd. Den danska regeringen lär dock finna en annan tolkning
möjlig och stöder sig här bl. a. på synpunkter från John H Jackson. Denne
som skrivit det juridiska huvudverket om GATT — World Trade and the
Law of GATT — utesluter inte att ett beslut av generalförsamlingen kan
vara tillräcklig grund för åtgärder enligt XXI:c. En rekommendation från

säkerhetsrådet bör då, enligt dansk uppfattning, utgöra ett ännu starkare Mot. 1986/87
kriterium. U541

Danmarks utrikesminister, Uffe Elleman-Jensen, har uttalat:

I tillfasldet Sydafrika har Danmark i mange år fundet, at situationen i det
land udgjorde en trussel mod international fred og sikkerhed, og FN:s
sikkerhedsråd, som er ansvarlig for international fred og sikkerhed, har
gentagna gange, senest i res. 569 (1985), som noget ganske enestående, opfordret
alle FN:s medlemslande til at traeffe ikke naermere specifierade
foranstaltninger mod deres förbindelser med Sydafrika, herunder også på
det handelspolitiske område. Danmark er politisk og moralsk forpligtet
heraf.

I den svenska debatten har från socialdemokratiskt håll antytts, att Sverige
med hänsyn till neutralitetspolitiken inte skulle kunna tolka GATT-bestämmelserna
på det sätt Danmark har gjort. För beslut om handelssanktioner
skulle för Sveriges del krävas ett bindande beslut i FN:s säkerhetsråd.

Detta är emellertid tveksamt redan mot bakgrund av att Sverige, när det
gäller förbudet mot import av jordbruksprodukter från Sydafrika, ansett sig
på egen hand kunna tolka GATT-avtalet.

Till detta kommer regeringens rekommendation till företagen. Om de
modesta formuleringarna från hösten 1985 och i fempartiuttalandet är kanske
inte mycket att säga. Men när Ingvar Carlsson i broderskapstalet 1985
ställde krav på ”omgående och dramatiska” nedskärningar i handeln under
hot om att annars ytterligare åtgärder kommer att vidtas strider detta i varje
fall mot andan i GATT och har heller inte stöd i något uttalad rekommendation
i FN:s säkerhetsråd.

Kampen mot apartheid

Efter hand som motståndet mot apartheid hårdnar blir den sydafrikanska
regimens åtgärder alltmer drastiska. Barn kastas i fängelse, polis och militär
tillåts använda alltmer brutalt våld och åsiktsförtrycket och censuren
skärps. Det är tecken på desperation hos regimen — på att den inre kampen
förs med framgång. Utvandringen, kapitalflykten och att allt flera företag
söker sig bort från Sydafrika skärper bilden av ett system i utförsbacken.

Också det yttre trycket mot apartheid har hårdnat. Allt fler länder har
genom att bl. a. sätta stopp för idrotts- och kulturutbyte med Sydafrika
markerat sitt avståndstagande från apartheid. Ekonomiska sanktioner, om
ännu i liten skala, har börjat införas. Genom kongressens beslut deltar
också Förenta staterna i sanktionerna. Hoppet växer om att demokratierna
i världen skall förenas i kampen mot apartheid och därigenom bidra till att
detta system kan avvecklas snabbare och med mindre blodsutgjutelse än
vad som annars kan bli fallet.

I många stater finns en önskan om ekonomiska sanktioner mot
apartheidregimen men i FN :s säkerhetsråd har, på grund av den amerikanska
och den brittiska regeringens veto, något beslut om omfattande och
bindande sanktioner inte kunnat fattas.

Folkpartiet anser att det, i detta läge, är en uppgift för Sverige att tillsammans
med de övriga nordiska länderna vara pådrivande. Vi bör enligt tidi

gare svensk tradition gå före och nu införa en handelsbojkott mot Sydafri- Mot. 1986/87
ka. U541

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär intensifierade ansträngningar
att inom FN få till stånd för alla medlemsstater bindande beslut
om handelsbojkott av Sydafrika,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om svensk handelsbojkott
av Sydafrika efter samråd med övriga nordiska länder,

3. att riksdagen hos regeringen begär att de svenska åtgärderna
med avseende på handelsbojkotten mot Sydafrika nära samordnas
med de åtgärder som andra nordiska länder redan vidtagit eller kan
komma att vidta.

Stockholm den 27 januari 1987

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

18