med anledning av skr. 2008/09:11 Frihet från förtryck – skrivelse om Sveriges demokratibistånd

Motion 2008/09:U7 av Bodil Ceballos m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillgång till utbildning, hälsovård och försörjning, som är förutsättningar för att man ska kunna delta i den politiska processen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arbeta för att mänskliga rättigheter görs till en naturlig del av Världsbankens arbete.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige både bilateralt och i internationella finansiella institutioner bör verka för att ekonomiska biståndsvillkor som kör över demokratiska processer i mottagarländerna upphör.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att erkänna och stärka parlamentens roll när vi förhandlar fram de villkor som ligger till grund för biståndet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kommunal utrikespolitik och att uppmuntra kommuner att engagera sig i andra länder och kulturer.

Motivering

Vi välkomnar att regeringen lyfter fram demokrati och mänskliga rättigheter som en viktig prioritering inom det svenska biståndet och att regeringen tagit fram en skrivelse där man preciserar hur det svenska demokratibiståndet ska utformas. Skrivelsen innehåller många viktiga delar och lyfter fram många centrala perspektiv som bör genomsyra biståndet.

Regeringen tenderar dock att i väldigt hög grad behandla demokrati och mänskliga rättigheter som en särskild del av biståndet snarare än något som bör genomsyra allt utvecklingssamarbete. Skrivelsen talar om vikten av det lokala och regionala demokratiarbetet men nämner det sedan mest i förbifarten. Skrivelsen handlar dessutom nästan uteslutande om problem inom specifika fattiga länder och bortser så gott som helt från vår egen roll som rikt land.

Skrivelsen beskriver i stort stöd till uppbyggnad av formella demokratiska institutioner där sådana saknas. Det är naturligtvis viktigt, men för att alla medborgare ska kunna delta i de demokratiska processerna krävs att de också har reella möjligheter att göra sina röster hörda. Tillgång till utbildning, hälsovård och försörjning är en förutsättning för att man ska kunna delta i den politiska processen. Detta nämns dessvärre inte i skrivelsen.

De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna måste gå hand i hand med de politiska och medborgerliga rättigheterna. Regeringen gör som vanligt en tydlig åtskillnad mellan de olika rättigheterna och bortser från att rättigheterna är ömsesidigt stödjande.

Ett grundläggande problem när det gäller att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter genom biståndet är att några av de viktigaste aktörerna, internationella institutioner som Världsbanken och IMF, i dag inte erkänner att de har några förpliktelser enligt MR-regelverket. Trots att Världsbanken och IMF formellt är en del av FN-familjen ställer man inga som helst krav på att biståndsländerna lever upp till MR-åtaganden. Världsbanken och IMF har genom åren lånat ut mångmiljardbelopp till en rad diktaturregimer världen över. Pengarna har i många fall försnillats eller använts till att förtrycka befolkningen i mottagarländerna. Regeringen erkänner i skrivelsen att detta är ett problem men talar inte om på vilket sätt Sverige ska verka för att förändra detta. I skrivelsen står bara att därmed är det viktigt att Sverige strategiskt väljer på vilket sätt vi arbetar med denna fråga.

Om Sverige på ett trovärdigt sätt vill sätta demokrati och mänskliga rättigheter i fokus för biståndet måste man också våga stå för detta inom de multilaterala institutionerna. Sverige valde förra året att öka stödet till Världsbankens utvecklingsfond med 30 procent för kommande tre år. Om en sådan höjning ska anses motiverad måste Sverige också arbeta för att mänskliga rättigheter görs till en naturlig del av Världsbankens arbete.

I stället för krav på mänskliga rättigheter och demokrati ställer Världsbanken och IMF en rad ekonomiska policykrav på de länder som tar emot lån eller bistånd. Dessa ekonomiska policykrav ligger på en mycket detaljerad nivå och handlar t.ex. om hur mycket pengar som får gå till löner eller vilka företag som ska privatiseras i mottagarländerna. Både biståndsgivarna och mottagarna enades på biståndstoppmötet i Accra, Ghana, i september 2008 om att biståndskraven skulle handla mer om vilka konkreta resultat biståndet ska leda fram till, som hur många barn som går i skolan, och mindre om de ekonomiska detaljerna. Gunilla Carlsson välkomnade detta, och så gör också vi.

Frågan är nämligen i högsta grad en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Om vi som biståndsgivarland driver att fattiga länder ska införa demokratiska system kan vi inte samtidigt villkora biståndsutbetalningar med att de fattar beslut om en specifik ekonomisk politik i sina parlament. Världsbanken har minskat de ekonomiska policyvillkoren, men en undersökning från förra året visar att IMF fortfarande ställer i genomsnitt 17 villkor per låneavtal och år, och denna siffra har inte minskat sedan 90-talet1. Sverige har i IMF:s styrelse motsatt sig förslaget om ett tak för hur många ekonomiska policyvillkor som ska få ställas per låneavtal2.

Sverige bör både bilateralt och i internationella finansiella institutioner verka för att ekonomiska biståndsvillkor som kör över demokratiska processer i mottagarländerna upphör. Villkoren ska i stället baseras på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati samt synliga resultat i form av fattigdomsminskningar i enlighet med FN:s millenniemål.

Bristen på helhetsperspektiv syns exempelvis på skrivelsens sida 22 där det poängteras att en effektiv form av stöd kan också vara att involvera parlament i processerna kring program- och budgetstöd för genomförandet av strategier för minskning av fattigdom och rättvis fördelning av resurser.

Regeringen bör på ett tydligare sätt fastslå att demokratiskt valda parlament utgör ryggraden i demokratin och att det därför är självklart att dessa involveras i processen för att ta fram de strategier som ligger till grund för biståndet, inte bara något som kan vara effektivt. Det särskilda stödet för att stärka parlament är viktigt, men minst lika viktigt är att vi erkänner parlamentens roll när vi exempelvis förhandlar fram de villkor som ligger till grund för biståndet samt att vi stärker parlamentarikernas verktyg för att faktiskt genomföra den politik parlamenten i demokratisk ordning beslutar. Ett parlament som inte kan prestera det medborgarna förväntar sig förlorar deras förtroende.

Vid sidan av parlamenten spelar civilsamhällets organisationer ofta en avgörande roll som pådrivare i formella demokratiseringsprocesser men också som vakthund som granskar makten och ser till att regeringen uppfyller olika rättigheter.

Regeringen tar upp stödet till civilsamhället som en viktig del av demokratibiståndet. Civilsamhället är till sin natur disparat och ser väldigt olika ut i olika länder. Med ett alltför snävt fokus på de formella demokratiska processerna riskerar vi att missa stora delar av civilsamhället som kan spela en viktig roll för demokratisering och mänskliga rättigheter.

Samarbetet mellan civilsamhället och politiska partier kan uppfattas som känsligt i delar av världen, och många organisationer är skeptiska till ett sådant samarbete då det riskerar att urholka det förtroende och mandat de har från sina medlemmar och olika målgrupper.

Vi delar regeringens uppfattning om att stöd till civilsamhället är en viktig del av demokratibiståndet men ser samtidigt en risk i att viktiga delar av civilsamhället förbises om fokus i alltför hög grad ligger på organisationer som arbetar direkt med de formella demokratiska processerna.

Även kommuner, landsting och regioner har, som regeringen beskriver, ett starkt engagemang i demokratibiståndet. Detta engagemang ifrågasätts ofta med hänvisning till att kommunerna enligt lag inte får bedriva utrikespolitik. Det finns många exempel runtom i landet där lokala offentliga organ genom t.ex. Sida eller Sala Ida driver lyckosamma projekt i andra länder till gagn för båda parter. Den kunskap och förståelse svenska tjänstemän, elever och förtroendevalda får genom att lära känna och förstå andra kulturer är inte att förringa. Miljöpartiet har tidigare motionerat om kommunal utrikespolitik och uppmanar återigen regeringen att underlätta för och uppmuntra kommuner att engagera sig i andra länder och kulturer.

Stockholm den 15 oktober 2008
Bodil Ceballos (mp)
Max Andersson (mp)	Ulf Holm (mp)
Lage Rahm (mp)	Peter Rådberg (mp)

[1]	Independent Evaluation Office of the IMF, An IEO Evaluation of Structural Conditionality in IMF-Supported Programs, 2007, s. 24.
[2]	Elander, Sven, Bistånd och demokrati – Vem styr utvecklingen i fattiga länder?, Forum Syd 2008, s. 30