Fria och oberoende medier

Motion 2004/05:K227 av Göran Lennmarker m.fl. (m)

1 Innehållsförteckning

1Innehållsförteckning1

2Förslag till riksdagsbeslut2

3Medierna skall stå fria från staten3

4Nya medier bidrar till ökad frihet4

5Pressfrihetens ideal skall prägla mediernas utveckling5

6Statens roll för oberoende och fria etermedier6

7Public service-uppdraget7

8Fristående TV-kanalers förutsättningar8

9Fristående radio9

10Utvecklingen av digital TV9

10.1Dyrare sändningar, begränsat frekvensutrymme och sämre täckningsgrad10

10.2Tidpunkt för nedsläckning11

10.3Konsumenterna måste avgöra digitaliseringens framtid12

11Den digitala radion13

12Statens roll för pressfriheten14

2Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att delar av Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion privatiseras i enlighet med vad som anförs i motionen.1

2. Riksdagen beslutar att mottagaravgiften avskaffas i enlighet med vad som anförs i motionen.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryck-, yttrande- respektive etableringsfrihet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om public services framtida roll.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om formerna för fördelning av sändningstillstånd.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll i mediepolitiken.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av EU:s TV-direktiv.

8. Riksdagen beslutar att det skall finnas två självständiga nyhetsredaktioner inom SVT så länge SVT förfogar över dagens kanaler.1

9. Riksdagen beslutar att koncessionsavgiften för TV 4 avvecklas i enlighet med vad som anförs i motionen.

10. Riksdagen beslutar att förändra must carry-skyldigheten i enlighet med vad som anförs i motionen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionala koncessioner.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om koncessioner för fria nationella radiokanaler samt möjligheten till lokala radiostationers nationella samverkan.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om övergången från analog till digital TV.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tidpunkten för släckning av det analoga marknätet.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens roll vid teknikskiften inom medierna.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av misslyckandet med DAB (Digital Audio Broadcasting).

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av koncessioner för digitalradion.

18. Riksdagen beslutar att avskaffa presstödet i enlighet med vad som anförs i motionen.

1 Yrkandena 1, 2, 4, 6 och 8 hänvisade till KrU.

3 Medierna skall stå fria från staten

Yttrandefriheten och tryckfriheten är centrala värden i fria och demokratiska samhällen. Tankefrihet och informationsfrihet är fundamentala för bevarandet av ett fritt och öppet samhälle. En fri åsiktsbildning och fritt utbyte avkunskap, värderingar, idéer och erfarenheter av allt från forskning till granskning av makten bidrar till den dynamiksom är grunden för mänsklig utveckling och samhällelig civilisation.

Av grundläggande vikt i detta sammanhang är att medier är fria från statlig styrning. Fria medier är en förutsättning för att t.ex. informations- och pressfriheten skall kunna fungera som uttrycksmedel för människors tankar och samhällsengagemang och som kontroll av den offentliga maktutövningen.

I ett fritt och demokratiskt samhälle skall det råda frihet att ge ut och distribuera medieprodukter samt att fritt pröva deras ekonomiska bärkraft. Inom ramen för de tekniska begränsningarna för medier skall det vara läsarna, lyssnarna, tittarna och användarna som genom sina fria val avgör vilka medier som får egen bärkraft. Politiskt grundat godtycke och den offentliga maktens uppfattningar får inte avgöra förutsättningarna för mediernas utveckling och växtkraft.

Utvecklingen innebär att gränserna mellan olika medier luckras upp. Det skärper kraven på en lagstiftning som garanterar att frihet skall gälla också för de nya medierna. Därför behövs en politik som syftar till att garantera mediernas oberoende ställning.

Sverige skall vara ett land där denna utveckling är naturlig och internationellt ledande. Den svenska mediepolitiken skall syfta till mångfald, kulturell vitalitet och en öppenhet gentemot framväxten av nya medier i Sverige.

En huvuduppgift för statens åtaganden på medieområdet måste därför vara att säkerställa en etableringsfrihet för nya kanaler utan att samtidigt reglera deras programverksamhet. Den redaktionella självständigheten är grundläggande. Vägledande skall vara ansvaret gentemot publiken. Där utrymmet är begränsat skall koncessioner fördelas på motsvarande sätt som gjordes enligt den privata lokalradions ursprungliga regelverk, d.v.s. genom ett auktionsförfarande. I övrigt skall etableringsfrihet gälla.

Vi eftersträvar ett modernt public service-tänkande, där public service - i stället för att ses som något konkurrerande - skall betraktas som en del av det samlade programutbudet.

Utgångspunkterna för vilken programverksamhet som skall finansieras med offentliga medel bör formuleras på följande sätt:

• Public service-uppdragets kärna är att underlätta demokratins arbete genom att bidra till goda förutsättningar för en allsidig samhällsdebatt.

• Offentlig finansiering skall användas för program och verksamheter som kompletterar och bidrar till att utveckla programutbudet i dess helhet, både innehållsmässigt och kvalitetsmässigt.

• Public service-programmen skall komma alla till del. Offentligt finansierade program måste präglas av god kvalitet. Nyhets- och samhällsprogrammen skall dessutom präglas av saklighet och opartiskhet.

• Den redaktionella självständigheten och mångfalden är grundläggande.

Kärnuppdraget bör även omfatta en spegling av hela landet och dess kulturliv. Om delar av Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR) får ett privat ägande ges dessa enheter bättre förutsättningar att agera på den förändrade mediemarknaden. Därigenom öppnas möjligheterna att konkurrera på likvärdiga villkor med andra medieföretag utan den tvångströja med definierad finansiering och fastställt uppdrag som dagens statliga ägande innebär. Samtidigt skapas bättre förutsättningar i den renodlade public service-verksamheten för en koncentration på kvalitet och program som ger publiken ett bredare utbud av program.

Vid en privatisering skall ett spritt folkligt ägande eftersträvas. Nya finansieringsformer, nya distributionsformer, möjlighet till betaltjänster och allianser med andra mediebolag klaras bäst genom ett breddat ägande.

Med en modern definition av public service upphör motiven för en särskild mottagar-avgift. Avgiftsfinansieringen bör därför avskaffas och public service-verksamheten finansieras gemensamt av skattemedel på samma sätt som annan verksamhet vilken befinns omistlig för allmänheten.

4 Nya medier bidrar till ökad frihet

Den tekniska utvecklingen har inneburit - och kommer att innebära - stora förändringar i mediesamhället. Övergången från analog till digital teknik leder till stora omställningar i fråga om produktion, distribution och lagring. I takt med att bredbandsnät byggs ut kommer alltfler att kunna se TV via bredband. Med Internettekniken blir hundratals, kanske tusentals, kanaler tillgängliga för dem som har bra uppkopplingsmöjligheter.

Övergången till digital teknik innebär att TV- och datatjänster kan växa ihop. Det blir möjligt att med behållning se TV på datorn respektive utnyttja TV-apparaten som pc. Med Internettekniken främjas uppbyggnaden av tillgängliga programarkiv hos kanalerna. Det innebär att människor själva kan välja vilka program och tjänster de vill hämta hem från de olika kanalerna, när de vill titta på dem och om de vill se dem på datorskärmen eller i TV-rutan.

I stället för att välja mellan kanaler och tablåer kommer publiken i ännu högre grad än i dag att välja mellan program. Kanaler och deras profil och kvalitet kommer att betyda mindre medan programmens profil och kvalitet kommer att betyda alltmer.

Ny teknik och nya distributionsformer förändrar också affärslogiken. Tidigare handlade det mest om vad som var tekniskt möjligt. Nu handlar det mer om vad publiken eller delar av publiken vill ha och är beredd att betala för. Politikens roll skall därför vara att i största möjliga utsträckning värna den möjlighet till mångfald och valfrihet som följer med den nya tekniken.

Utbyggnaden av det digitala marknätet är ett tydligt exempel på hur politiken i stället för att värna den möjlighet till mångfald som följer av den tekniska utvecklingen försöker motverka och kontrollera publikens valmöjligheter.

Den tekniska utvecklingen ändrar också mediernas kommersiella villkor. I och med att den totala mediekonsumtionen ökar, ökar också möjligheterna till interaktiv kommunikation och information. En ökad mediekonsumtion i kombination med nya distributionsformer och ny teknik ökar också intresset för olika finansieringsformer med tyngdpunkten på publikens och användarnas varierande behov och önskemål.

5 Pressfrihetens ideal skall prägla mediernas utveckling

Tryck- och yttrandefriheten är hörnstenar i det demokratiska samhället. I Sverige garanteras dessa principer i grundlagen genom bestämmelser i regeringsformen (RF), i tryckfrihetsförordningen (TF) samt i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). I 1 kap. 1 § andra stycket TF stadgas t.ex. att det skall, för en allmän tryckfrihet och till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, stå varje medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som i TF är meddelade till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift meddela sina tankar och åsikter i vart ämne som helst.

I 1 kap. 2 § första stycket TF respektive 1 kap. 3 § första stycket YGL finns dessutom vissa regler om frihet från censur och i 3 kap. 4 § YGL finns vissa bestämmelser om redaktionell självständighet.

Informationsfriheten är central för det demokratiska samhället. Regeringsformen och tryckfrihetsförordningen garanterar varje medborgare informationsfrihet i form av frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden.

I ett demokratiskt samhälle måste staten också slå vakt om etableringsfriheten för medier. Detta är grunden för den fria pressen och skall också i största möjliga mån gälla medierna överhuvudtaget. Detta kan åstadkommas genom en lagstiftning som förhindrar restriktioner mot fri etableringsrätt som inte är betingade av tekniska begränsningar. Därigenom kan en mångfald på publikens och avsändarnas villkor uppnås.

Vår utgångspunkt är att medierna skall stå fria och oberoende gentemot staten. Det är viktigt att klargöra att statens roll som aktör i mediesamhället måste präglas av återhållsamhet och begränsning för att inte stå i konflikt med mediernas frihet. Vi anser däremot att det finns motiv för att se på public service i en bredare bemärkelse så som vi ser på nationalscener inom kulturen.

Public service-kanalerna skall därför inte bara ses som delar av mediesamhället utan också som viktiga institutioner i kultursamhället. Det motiverar utifrån våra utgångspunkter varför staten skall ha ett engagemang i dessa företag.

Ett exempel på vikten av etableringsfrihet för nya medier är frågan om övergången till digital TV. Att regeringen låst sig vid en övergång till marksänd digital TV begränsar yttrandefrihetens förutsättningar i och med att marksänd digital TV har ett mer begränsat frekvensutrymme än övriga digitala alternativ. Regeringens låsning vid marknätet riskerar också att leda till dubbla sändningskostnader till följd av att public service-företagen måste parallellsända i det analoga och det digitala nätet under mycket lång tid. Detta utan att andelen tittare i det digitala marknätet ökar nämnvärt.

Det faktum att det markbundna nätet är sämre, mer begränsat och dyrare än andra digitala alternativ innebär också att regeringens satsning på det leder till att man motverkar de krav som måste ställas på mediepolitiken: d.v.s. att verka för största möjliga utrymme för yttrandefrihet och informationsfrihet. Det begränsade frekvensutrymmet i det markbundna nätet leder till att fördelningen av frekvenser blir en politisk maktutövning med den begränsning av kanalernas och mediernas oberoende från stat och politik som detta innebär.

Under vissa förutsättningar kan det dock även i ett fritt och demokratiskt samhälle vara nödvändigt att ha en lagstiftning som inskränker etableringsfriheten. Lagstiftning som innebär begränsning av yttrandefriheten i form av tillstånd och villkor för att sända program är endast tillåten enligt YGL om det finns ett behov av att på något sätt ordna användningen av frekvenserna för TV och radio för att utrymmet är begränsat.

I de fall då sändningstillstånd är tillåtet bör dessa fördelas på ett sätt som minimerar statens möjlighet att styra och reglera programinnehållet. Ett auktionsförfarande utestänger ingen från möjlighet att delta och gynnar de som har ett utbud som kan förväntas nå en bred publik. Sändningstillstånden bör vara långa med goda möjligheter till förlängning för att säkra självständighet och oberoende samt för att medge långsiktiga investeringar i såväl teknik som programinnehåll.

6 Statens roll för oberoende och fria etermedier

Moderata Samlingspartiet anser att statens överordnade uppgift i mediepolitiken är att se till att det finns en lagstiftning som slår vakt om respekten för tryck- och yttrandefriheten. Detta förutsätter att staten verkar för att garantera största möjliga utrymme för det fria ordet inom alla typer av medier. Pressfrihetens ideal i form av etableringsfrihet och oberoende skall prägla framväxten av nya medier i lika hög utsträckning som de präglar tidningar och tidskrifter. Den svenska tryckfriheten har lett till mångfald, kulturell och vetenskaplig frihet. Den har också bidragit till de mest grundläggande förutsättningarna för det öppna samhället och för en levande demokrati, d.v.s. det fria ordet, den öppna debatten och den enskildes frihet till information.

För att garantera största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och etableringsfrihet i medierna skall staten se till att det finns ett regelverk med tydliga spelregler som är likvärdiga för alla. Härigenom säkerställs mediernas självständighet gentemot både staten och andra, men också en kontroll av den politiska makten på medborgarnas villkor.

Det bör stå TV-bolagen fritt att förfoga över programinnehållet. Det är därför oacceptabelt att EU genom det s.k. TV-direktivet ställer krav på en viss sammansättning av programmen, som t.ex. viss andel europeiska program. Det finns ingen anledning för EU att detaljreglera vilket ursprungsland programmen i TV skall ha. EU:s uppgift är att möjliggöra en fri rörlighet för tjänster, inte att reglera vilka länder som TV-programmen får komma ifrån. Regeringen bör därför verka för att TV-direktivet avskaffas.

7 Public service-uppdraget

Inom ramen för den överordnade uppgiften att se till att det finns ett regelverk som möjliggör för medier att verka fritt anser vi, som tidigare redovisats, att staten bör ha ett ansvar för att garantera publiken förekomsten av och tillgången till vissa kvalitetsprogram som annars inte skulle ges. Detta ansvar ställer andra krav i den moderna mediemiljön med en mångfald av kanaler jämfört med när radio och television var statliga monopol skyddade mot konkurrens och mångfald.

En radio och TV i allmänhetens tjänst bör mot denna bakgrund koncentrera sig på att erbjuda ett programutbud inriktat på hög kvalitet som avgränsas mot vad andra aktörer erbjuder för att på det viset uppnå största möjliga sammantagna mångfald och utbud för publiken. Public service-programmen skall komma alla till del, vilket inte betyder så många tittare som möjligt vid varje givet tillfälle, utan snarare "rätt", d.v.s. motiverade och intresserade, tittare till "rätt" program.

Public service-utbudet skall bidra till att vitalisera svenskt kulturliv och ge fler aktörer en möjlighet att nå en publik. Staten har att ange vilka uppgifter som skall anses nödvändiga, även om de inte är kommersiellt bärkraftiga och därför omfattas av public service. Till sådana uppgifter kan höra dramatiseringar ur det svenska kulturarvet eller det moderna kulturlivet, program för minoriteter, nyhetsrapportering som annars inte kommer till stånd samt andra högkvalitativa program gentemot olika målgrupper. Det ligger i sakens natur att det skattefinansierade public service-uppdraget kontinuerligt måste prövas i ljuset av vad andra aktörer på mediemarknaden erbjuder. Värnandet av svenska språket skall vara en huvuduppgift.

Medielandskapet förändras i snabb takt. Olika medier konvergerar samtidigt som både möjligheterna att kommunicera och att ta emot information ökar. Det aktualiserar åter frågan om hur pressfrihetens ideal och informationsfriheten fullt ut skall kunna prägla de nya medier och kommunikationsvägar som nu växer fram.

Den enorma ökning av programutbudet som skett sedan monopolets dagar innebär en förändring av de krav som public service måste leva upp till. Public service är inte längre bara ett alternativ till tryckta skrifter, utan även till det utbud av program som kommer från fristående TV-kanaler och radioföretag.

Förekomsten av andra program är inte någon nackdel om public service-sändningarna syftar till att erbjuda publiken största möjliga valfrihet och ett brett, kompletterande programutbud. Tvärtom innebär det att man nu kan koncentrera sig på program av hög kvalitet som ökar bredden i det samlade programutbudet, men som tidigare med en gammaldags inställning har ansetts vara för dyra.

Eftersom public service skall finansieras med allmänna medel måste dess verksamhet präglas av kvalitet.Genom att för TV koncentrera uppdraget till en kanal och för radio till två, förbättras möjligheterna att göra kvalitetsprogram. Vi anser därför att en av SVT:s och två av SR:s kanaler bör privatiseras. På motsvarande sätt bör Utbildningsradion privatiseras.

Eftersom public service skall präglas av redaktionell mångfald bör det finnas två självständiga nyhetsredaktioner så länge SVT förfogar över dagens två kanaler. Dessa nyhetsredaktioner skall vara självständiga inom företaget.

8 Fristående TV-kanalers förutsättningar

Öppenhet för ny teknik och enskilda aktörers etableringsfrihet bör minska värdet av det privilegium som TV 4 tilldelats vad gäller reklamfinansierade marksändningar. På motsvarande sätt bör de särskilda krav som ställs på TV 4 i form av koncessionsavgift och krav på programinnehåll avvecklas. Staten bör inte ställa krav på fria och oberoende mediers programutbud eller innehåll.

Enligt den s.k. must carry-regeln är kabel-TV-företagen skyldiga att utan avgift, i kabelnäten distribuera ett antal program som sänds med tillstånd av regeringen. Det finns enligt vår mening inte någon anledning att ålägga kabelägare att kostnadsfritt distribuera kommersiella program.

Det kan vidare ifrågasättas om dagens omfattande must carry-skyldighet är förenlig med bestämmelserna i 3 kap. 1 § 2 stycket YGL som stadgar att det i lag får meddelas föreskrifter för en nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till en allsidig information. Kravet på allmänhetens tillgång till allsidig information måste dock rimligen anses vara tillgodosett genom att must carry-skyldigheten begränsas till public service-kanalerna SVT 1 och SVT 2. Som public service-kanaler är det deras uttryckliga uppdrag att tillhandahålla en allsidig information.

Mot bakgrund av detta kan det inte anses befogat att utsträcka must carry-skyldigheten till andra kanaler för att tillgodose informationsbehovet. Must carry-regeln bör i stället begränsas till att omfatta enbart de licensfinansierade public service-kanalerna SVT 1 och SVT 2.

Staten bör genom regionala koncessioner ge olika TV-stationer möjlighet att, redan i det analoga nätet, börja sända med olika delar av landet som sändningsområden. TV-bolag som växer fram ur en sådan process skall kunna genomföra nationella sändningar genom samarbete. Varken ett nytt avtal för TV 4 eller för något annat fristående programbolag skall innehålla särskilda av staten reglerade program- och reklamvillkor.

TV- kanaler som väljer att med digitala sändningar distribuera från Sverige bör heller inte av ovanstående skäl behöva leva upp till några krav på programinnehåll och reklamtid än vad som framgår av annan lagstiftning.

9 Fristående radio

Förbudet mot nationella kommersiella radiokanaler inverkar negativt på utbudet för lyssnarna. Underlaget för att satsa på kvalitet och kvalificerade programkoncept urholkas genom att varje radiostation begränsas till ett litet sändningsområde. Privata lokalradiostationer har därigenom ett för litet publikunderlag för att kunna utveckla programutbudet.

Detta motverkar möjligheten till mångfald och undandrar därigenom lyssnarna chanserna till en högkvalitativ rikstäckande kanal, samtidigt som de befintliga, statliga, rikstäckande radiokanalerna inte utsätts för någon heltäckande konkurrens alls.

Vi anser mot denna bakgrund att koncessioner för fria nationella radiokanaler skall erbjudas. De privata lokala radiostationerna skall ges möjlighet att inom nätverk samverka nationellt om olika delar av programutbudet. Härigenom skapas möjlighet till kvalitetskanaler som riktar sig mot olika delar av publiken men som kan nå tillräckligt underlag för att finansiera ett fördjupat programutbud.

Det bör vara upp till de enskilda radiostationerna och de fristående kanalerna att själva bestämma över reklamsändningarnas omfattning och frekvens. Det finns ingen annan än de själva som har större anledning att ta hänsyn till publiken för att kunna behålla den och därmed finansieringen av utbudet.

Tillstånd till fria radiostationer skall präglas av den vikt som lokal radio spelar för ett samhälle och för en region. Det ansvar som Sveriges Radio i dag med nuvarande kanalutformning har att täcka landets olika delar är stort.

10 Utvecklingen av digital TV

Den tekniska utvecklingen har nått långt när det gäller distribution av TV. En övergång från analog till digital teknik har inletts. De flesta bedömare är överens om att den framtida distributionen av TV kommer att ske digitalt. Den nya tekniken innebär nya möjligheter till mångfald och interaktivitet, framförallt till följd av ett ökat frekvensutrymme. Digital TV kan antingen sändas i marknät, via satellit, kabel eller bredband. Frekvensutrymmet varierar dock väsentligt till följd av distributionssätt. I det förestående teknikskiftet har regeringen av olika orsaker förordat en övergång till marksänd digital TV, bl.a. för att det är lättare att kontrollera utbudet i ett markbaserat nät men också med motiveringen att det är nödvändigt med marksänd digital TV för att nå samtliga hushåll.

Regeringen har valt den digitala distributionsform som har störst begränsningar, som saknar förutsättningar för ömsesidig kommunikation och som är dyrast. Publiken får betala ett högt pris för att den politiska makten skall kunna kontrollera utbudet.

Regeringens ensidiga satsning på marknätet för digital TV är också behäftad med andra brister. Höga kostnader, relativt få tittare, kraftiga förseningar och orealistiska planer har gjort att de miljarder kronor projektet hittills kostat framstår som bortkastade pengar. Resultatet visar också att det plan- och kommandotänkande som präglat projektet och Kulturdepartementets planering passar sällsynt illa för nya medier. Regeringens låsning vid marknätet tvingar många konsumenter till den distributionsform som har lägst kapacitet och sämst utrymme för interaktivitet.

För att kunna fortsätta se TV när de analoga sändningarna upphör måste tittarna skaffa ny teknisk utrustning, antingen en ny TV-apparat med inbyggd mottagare för digital TV eller en särskild digital-TV-box. De billigaste boxarna kostar i dag cirka 1 000 kronor.

Det räcker emellertid oftast inte med endast en box per hushåll. Många hem i dag har mer än en TV-apparat och det behövs en box för varje TV-apparat och ytterligare en om man har en video- eller dvd-spelare. Det blir med andra ord en betydande investering för de svenska hushållen. För många hushåll är den minsta nödvändiga investeringen om 1 000 kronor en stor utgift för att kunna fortsätta använda TV-apparaten.

Regeringens val att satsa på det digitala marknätet blir en mycket dyr affär för de svenska TV-tittarna, inte minst då kostnaderna för digitaliseringen redan är höga för skattebetalarna. Teracom har hittills investerat omkring två miljarder kronor i det digitala marknätet. Fram till 2013 beräknas Teracoms utgifter för distribution av TV uppgå till cirka 4,5 miljarder kronor. Detta för att kunna klara utbyggnaden av det digitala marknätet. Till denna kostnad skall läggas de 700 miljoner kronor som satsats i det statligt majoritetsägda Boxer som säljer digital-TV-boxar.

Det stora misslyckandet med Teracoms digital TV-satsning är en följd av att staten genom lagstiftning försökt forcera fram ett teknikskifte och är dessvärre ett skolexempel på att staten inte skall ägna sig åt att reglera sådant. Teknikskiften skall inte regleras av staten. Det bör överlåtas till konsumenterna att i egen takt fritt få välja den teknik som är mest fördelaktig för dem.

10.1 Dyrare sändningar, begränsat frekvensutrymme och sämre täckningsgrad

En orsak till att staten inte bör låsa sig vid marksänd digital TV är att det är betydligt billigare att sända en digital-TV-kanal via satellit eller kabel än via det statliga marknätet. I en tid då Sveriges Television (SVT) har ett intresse av att sänka kostnaderna för distributionen har detta stor betydelse. Mycket talar för att SVT i en kostnadsbedömning bör prioritera de betydligt billigare sändningarna via satellit och kabel framför det dyrare marknätet.

Frågan om det digitala marknätet handlar emellertid inte bara om bortslösade miljarder och försök till politisk kontroll över TV. Det handlar också om möjligheterna att bygga ut andra mobila tjänster. Satellitsänd digital TV ger betydligt större frekvensutrymme än marksänd. Eftersom frekvensutrymmet i etern är begränsat och det skall räcka till TV, radio, personradiotrafik och mobilteletjänster är det angeläget och nödvändigt att använda frekvenserna effektivt och till rätt saker. Marksänd digital TV riskerar att låsa upp breda frekvensområden som annars kan användas för t.ex. mobila internettjänster. Post- och telestyrelsen (PTS) har som ansvarig myndighet också avrått från utbyggnad av det digitala marknätet eftersom det riskerar att hämma IT-utvecklingen i Sverige.

Argumentet att ett markbundet digitalt sändningssystem är nödvändigt av tekniska skäl för att kunna distribuera TV-program som skall kunna komma alla till del håller inte enligt en rapport som togs fram av Ernst&Yong på uppdrag av Digital-TV-kommittén.

Till detta kommer att det finns ett mycket stort antal hushåll som är beroende av centralantenn och kabelnät, och som är så belägna att de marksända signalernas styrka inte medger mottagning med inomhusantenn. Detta innebär att dessa hushåll kommer att vara beroende av kabelnät eller bredband för att kunna se TV oavsett vad som händer med utbyggnaden av det digitala marknätet. I och med att det finns befintliga och väl fungerande alternativ - som dessutom har högre teknisk kapacitet, är billigare, har bättre utrymme för interaktivitet, och når hela befolkningen - saknas anledning att subventionera ett markbundet digitalt sändarnät som hittills inte svarat upp mot grundläggande kommersiella krav.

10.2 Tidpunkt för nedsläckning

Utvecklingen av den digitala tekniken i dess olika former går snabbt. Det är naturligt att det analoga nätet förr eller senare släcks som en konsekvens av den digitala teknikens utveckling. Släckningen bör emellertid ske som en konsekvens av teknikens utveckling och spridning på sina egna meriter och genom konsumenternas aktiva val.

Riksdagen har beslutat att helt släcka ner det analoga nätet den 1 februari 2008. Nedsläckningen kommer att inledas redan 2006, d.v.s. om drygt ett år. Genom att snabbt släcka ner det analoga marknätet försöker regeringen forcera fram en övergång till det markbundna digitala nätet. Det är uppenbart att syftet inte är omsorg om publiken, utan ett försök att vinna tillbaka det gamla monopolets begränsningar inom ramen för den digitala tekniken. Vi motsätter oss en förtida släckning av de analoga sändningarna. När en släckning i tiden skall ske måste vara ett resultat av konsumenternas fria val.

Omkring 30 procent av de svenska hushållen har i dag tillgång till digital TV i någon form, av dessa är det emellertid fortfarande en minoritet som med vanlig markantenn har tillgång till det digitala marknätet. Att i detta läge forcera fram nedsläckningen av den analoga teknik som majoriteten av hushållen använder och är nöjda med anser vi inte vara rimligt. Det drabbar de hushåll som inte har råd eller av andra skäl inte vill byta teknik. Public service-programmen får sämre räckvidd och stora grupper som betalar för programverksamheten kan inte ta del av den.

En släckning kan därför inte bli aktuell förrän det övervägande flertalet konsumenter gått över till annan distribution än de marksända analoga sändningarna. En släckning skall inte ske för att regeringen vill det utan för att andra tekniker än dagens analoga visat sig bättre och effektivare och lockat tillräckligt många konsumenter. Målet bör därför formuleras i form av den nya teknikens hushållstäckning snarare än i form av ett fixerat datum. Det skattebetalarna betalar för skall de också kunna se.

Regeringen bör därför sätta upp nya villkor som måste vara uppfyllda för att en släckning av de analoga sändningarna skall vara möjlig. Villkoren bör präglas av en hänsyn till publiken och ta sikte på att den digitala tekniken skall ha utvecklats så långt att övergången från analog teknik skall kunna ske utan att stora grupper ställs utanför den programverksamhet de betalar för.

10.3 Konsumenterna måste avgöra digitaliseringens framtid

Frågan om verksamheten i det digitala marknätet bör grundas på marknadsmässiga överväganden bland aktörerna på marknaden. Det gäller bland annat de radio- och TV-företag som har ett naturligt intresse av att utveckla formerna för digitala sändningar, men också företag som utvecklar olika former för digital kommunikation.

Staten skall förhålla sig teknikneutral, och inte försöka styra vare sig teknikutveckling eller konkurrens inom medieområdet. Det finns ingen anledning att subventionera boxar med miljontals kronor via statliga bolag. Det finns heller ingen anledning för staten att via bolag betala vissa tittares tillgång till kanaler ägda av privata intressen.

Regeringen försöker genom sin politik tvinga fram ett teknikskifte genom lagstiftning och låser sig nu vid en distributionsteknik som är både sämre och dyrare än alternativen och som begränsar utbudet för publiken. Det vore bättre att låta utvecklingen baseras på de olika distributionsformernas egna meriter i stället för på politisk styrning.

Även om det är rimligt att förvänta sig att konsumenterna efterhand skaffar sig digitala mottagare så finns det ingen anledning att låsa konsumenterna vid en särskild teknisk distributionsform av digitala sändningar. De kvalitativa och omistliga program i allmänhetens tjänst som skattebetalarna i framtiden finansierar bör, enligt vår mening, sändas via olika digitala distributionssätt.

11 Den digitala radion

I nuläget finns inget kommersiellt intresse i digital radio eftersom den statliga styrningen är alltför stark. Digitalradioutredningen (SOU 2004:16) har nyligen föreslagit att sändningsverksamheten bör fortsätta och att bättre förutsättningar bör skapas för att radiobranschen själv skall kunna ta steget i riktning mot en utbyggd sändningsverksamhet.Om den digitala radion frigörs, kommer utvecklingen att gå framåt. DAB (Digital Audio Broadcasting) har sagts vara den nödvändiga tekniska utvecklingen inom radio och är den digitala sändningsstandard som valts för marknätet för att kunna ersätta dagens analoga sändningar. Enbart sändningskostnaderna för DAB, som SR betalar till sändarbolaget Teracom, uppgår till 70 miljoner kronor per år. Sändningarna når cirka 85 procent av landet men kan bara tas emot av ett par tusen mottagare som finns hos lyssnarna, vilket leder till skyhöga kostnader per mottagare. Från början sades att DAB skulle leda till lägre sändningskostnader, men verkligheten har blivit den rakt motsatta.

Orsakerna till misslyckandet med DAB är flera. Mottagarna är dyra, den billigaste kostar i dag fortfarande cirka 2 000 kronor. DAB har hittills inte heller skapat något mervärde för lyssnarna och eftersom de privata lokalradiostationerna inte finns med är utbudet begränsat. Priset på mottagare kan regeringen inte göra mycket åt, men utbudet styrs av politiska regler. De viktigaste gäller vilka villkor som ställs upp för den privata radions deltagande. Långa tillståndsperioder och möjligheter att förändra programutbud och ägande över tiden är av avgörande betydelse. Långsiktighet och förutsägbarhet måste vara grundläggande i utarbetandet av en ny ordning för digital radio.

Det måste göras en utvärdering av den hittills misslyckade satsningen på DAB. Det fortsatta arbetet får inte låsas fast vid enbart en av många möjliga standarder och tekniker. Den i dag valda tekniken måste förutsättningslöst prövas mot såväl nätradio som sändningar via 3 G eller andra mobiltelefonnät. Analog teknik kommer sannolikt också att behövas under mycket lång tid framöver. Grunden måste dock vara radions innehåll och tillgänglighet, inte fixering vid sändningstekniken.

Koncessioner skall fördelas på motsvarande sätt som den privata lokalradions ursprungliga regelverk, nämligen genom ett auktionsförfarande. Utöver de hänsyn som av tekniska skäl talar för att närliggande frekvensområden bör utnyttjas för samma typ av användningsområde (TV-signaler, mobiltelefoni etc.) skall staten inte lägga sig i hur frekvensbanden utnyttjas. Statlig reglering på grund av trängsel i etern för radiostationer blir allt mindre aktuell i takt med att den tekniska utvecklingen gör utnyttjandet av frekvensbanden effektivare.

12 Statens roll för pressfriheten

Det skrivna ordet har en stark ställning trots radions och televisionens utveckling. Konsumtionen av kommersiella tidningar ökar, och det stora utbudet av såväl facktidningar som gratistidningar utan statliga subventioner tas väl emot av läsarna.

Medierna går emellertid inte längre att snävt dela in i olika fack. Tidningar som Aftonbladet finns visserligen på papper, men är också starka på Internet. Detta skapar en konkurrens över mediegränserna som inte funnits tidigare. Ny teknik ger bättre ekonomiska möjligheter också för den som vill producera tidningar.

Det är intressant att se att många av de tidningar som inte kommer i fråga för statliga stöd eller subventioner, nämligen fack- och specialtidningar, klarar sig väl och till och med ökar. Presstödets syfte har historiskt sett angivits vara att bidra till mångfalden på dagstidningsmarknaden för att främja en allsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Erfarenheterna har snarast varit att presstödet har använts som ett förtäckt partistöd i en stor omfattning, vilket i praktiken kommit att konservera otidsenliga tidningsstrukturer och olönsamma tidningsprojekt snarare än att öppna för ett nytt utbud och en utveckling av det tryckta ordet. Detta är delvis ett skäl till att särskilt dagstidningsmarknaden drabbats av stagnation och brist på förnyelse.

Tidningsmarknaden lever inte upp till de krav och behov som nya generationer mediekonsumenter har. Ett skäl är att presstödet gynnar just en form av medier och försvårar för nytänkande där det tryckta ordet och den fria pressen utvecklas i takt med de förutsättningar som nya medier och nya medievanor ger.

Vänstermajoritetens inställning till presstödet grundas enligt vår mening på en felaktig tilltro till stödets positiva effekter för mångfalden, det fria ordet och den fria opinionsbildningen. Den mångfald som bör gälla inom pressens område kan inte fastställas av den politiska makten utan av publikens anspråk och efterfrågan. Det är självfallet något som måste vara föränderligt och som inte kan ta sin utgångspunkt i tidningsstrukturer som hör gårdagen till.

Presstödet har inte kunnat leva upp till detta krav. Det stora antalet tidningsnedläggningar vittnar snarare om att det har motverkat en förändring och förnyelse som hade varit bra för mångfalden. Hittills gjorda erfarenheter visar att presstödet till stor del använts för att täcka tidningarnas löpande utgifter i stället för till att främja nödvändiga rationaliseringsåtgärder.

Den önskvärda effekten av presstödet hade varit att det använts till att göra tidningarna mindre beroende av statligt stöd, men i stället har tidningarna anpassat sig efter stödet och blivit permanent presstödsberoende. Följden har blivit att ekonomiska problem inte har åtgärdats. Bidragen har ofta medverkat till att brister som gjort att läsarna lämnat tidningen permanentats.

Härutöver innebär presstödet att konkurrensvillkoren gentemot icke presstödstidningar snedvrids, vilket kan innebära att också tidningar som uppskattas av läsarna får ekonomiska svårigheter. Det är ett orimligt förhållande. Mot denna bakgrund föreslår vi att presstödet successivt avvecklas. För att ur tidningarnas synvinkel underlätta avvecklingen föreslår vi att reklamskatten avskaffas och att en neutral tidningsmoms införs.

Stockholm den 21 september 2004
Göran Lennmarker (m)
Henrik S Järrel (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Carl-Erik Skårman (m)	Cecilia Magnusson (m)
Henrik von Sydow (m)