Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87

Motion 1986/87:Fi116 Lars Wemer m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Fill6

Lars Wemer m. fl. (vpk)

Mot.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1986/87

1987/88, m. m. (kompletteringsproposition) (1986/87:150) Fillö

Regeringens ekonomisk-politiska strategi och inriktning
av den ekonomiska politiken

Stora brister trots eget beröm

Regeringen berömmer sig i propositionen för den hittills förda politiken och
hävdar att man lyckats göra stora framsteg. Minskade budgetunderskott för
staten, minskade ”obalanser” och minskad inflation är huvudingredienser i
beskrivningen av den egna politiken.

Vid sidan av detta beröm framstår dock en hel del skröpligheter som
framkommer redan vid en läsning av regeringens egen text i kompletteringspropositionen.

- Arbetslösheten består på en relativt hög nivå. Särskilt ungdomens situation
och livsvillkor är ett kvarstående problem.

- Inflationen har nedbringats, men dess verkan uppvisar stora skevheter som
påverkar det fördelningspolitiska resultatet av den tredje vägens politik.
Mat och hyra ökar mest.

- Industriinvesteringarna är låga om man undantar utlandsinvesteringarna
som åter ökat starkt under det senaste året.

- De regionalpolitiska problemen ökar i omfattning och styrka.

- Den gemensamma sektorn tillåts inte växa i takt med dess behov. Sociala
och fördelningspolitiska målsättningar trängs tillbaka. En vårdkris är på
väg att bryta fram med full kraft.

Regeringen säger att huvudtanken i den tredje vägens politik har varit att
förena minskade underskott i ekonomin med en stark efterfrågan, som kan
generera investeringar och sysselsättning. Det är dock uppenbart att man i
första hand har koncentrerat sig på att minska underskotten i statens budget
med hjälp av kraftiga indragningar från övriga delar av den gemensamma
sektorn, dvs. kommuner och landsting. Det är också uppenbart att man
bundit sig hårt till en exportledd tillväxt som i sin tur medfört nedpressning av
reallöner och oerhörda vinstökningar inom näringslivet. Vinster som sedan i
sin tur ackumulerats och fått tjäna som insatsmedel i den allt snabbare
snurrande spekulationskarusellen. En ny börs för mer avancerade former av
spekulation i termins- och optionskontrakt har etablerats.

Vi menar att man kan ifrågasätta regeringens politik också utifrån mer
principiell nationalekonomisk utgångspunkt, dvs. utifrån dess egna premisser.

1 Riksdagen 1986187. 3 sami. Nr Fillö

För det första är exportfilosofin alldeles oavsett sina sociala och fördelningspolitiska
följder tvivelaktig och riskfylld. Att göra exporten till den
avgörande faktorn i ekonomin är inte förenlig med ekonomins och handelns
nuvarande struktur. Sveriges handel sker i övervägande grad med länder,
vars allmänna tillväxt kan förmodas bli svag. Detta accentueras ytterligare av
att dessa länder ofta för en starkt restriktiv ekonomisk politik. Hela mönstret
kommer dessutom att få än större slagsida om Sverige - som regeringen
uppenbart önskar - väljer att ytterligare göra sig beroende av EG. Även den
omständigheten att Sverige framöver fortsätter att ha en industristruktur med
stort inslag av branscher med ganska måttliga tillväxtutsikter gör exportfilosofin
tveksam. För det andra - och detta är än mer avgörande - måste man
starkt betvivla att regeringens tolkning av vad som utgör balansproblemen i
ekonomin är riktig. Det avgörande och grundläggande balansproblemet är
att den inhemska efterfrågans bas utvecklas så svagt, att de ökande kapitalvinsterna
inte kan nyttiggöras inom landet.

Här har man uppenbart att söka skälet till varför investeringarna är så pass
blygsamma och att så stora mängder kapital investeras utomlands eller i
diverse finansiella äventyr. Hela ekonomin har fått en slagsida mot kapitalsidan.
Det ackumulerade kapitalet finner inte tillräckligt rationell användning
på grund av att hemmaefterfrågan är för svag.

Mot detta kan man naturligtvis anföra, att en snabbare stegring av den
privata konsumtionen visserligen skulle öka efterfrågan men samtidigt slå
tillbaka i form av ökad import och svårigheter att hålla den utrikes balansen.
Om däremot den inhemska efterfrågan vidgas på den offentliga sidan, behöver
dessa effekter inte uppstå.

Det finns alltså en alternativ väg, som inte är förknippad med exportfilosofins
risker med ökad ensidighet i handeln, med outnyttjad kapitalackumulation
och med ogynnsamma sociala och fördelningspolitiska följder. Det bör
påpekas att den restriktiva politiken på det nationella planet med det dåligt
utnyttjade ackumulerade kapitalet på sikt fördröjer och försvårar en förnyelse
av industri och andra näringar. Den föder i stället en ökad kortsiktighet
och ett fasthållande vid mer traditionella utvecklingslinjer inom näringslivet.
Kunde man tvinga näringslivet till en mer långsiktig och rationell användning
av sina överskott, skulle det vara gynnsammare både för den inre utvecklingen
och de internationella möjligheterna.

Även inflationsrisken skulle med det här antydda alternativet kunna bemästras-och
det sannolikt effektivare än nu. Under förutsättning att en ökad
tillväxt i offentliga verksamheter går till insatser med positiva externa verkningar
på den ekonomiska effektiviteten, blir inte inflationen högre än som
nu är fallet. Om detta dessutom betyder att man minskar företagens och
kapitalägarnas utrymme för spekulativa verksamheter, kan resultatet snarare
väntas bli dämpad inflation.

Vi kan alltså inte finna att den tredje vägens politik är vare sig det enda
rimliga eller den bästa nationalekonomiskt sett. Att den är illa förenlig med
arbetarrörelsens sociala, kulturella och mänskliga mål lär dess värre redan
vara uppenbart för alla - ett faktum som bara den obotfärdiga borgerligheten
kan tänkas ha anledning att jubla över.

Högerpolitik

Politiken har genom sin starka inriktning mot lönenedpressning med bl. a.
inhopp i avtalsrörelsen och genom åtstramning gentemot den gemensamma
sektorn kommit att betecknas som starkt högerorienterad. Särskilt mot bakgrund
av den nu föreslagna tvångströjan på de offentliganställda och deras
möjligheter till en offensiv facklig kamp i fråga om löneavtalen finns det skäl
att instämma i Landsorganisationens kritik av den ekonomiska politiken.
Man varnar för att en fortsatt politik av samma slag bäddar för en reaktionär
politik.

Perspektivlöst

Vänsterpartiet kommunisterna påpekade i den ekonomiska motionen från
januari att en avgörande brist i dagens socialdemokratiska politik är att
frågan om vilket samhälle som man vill skapa inte alls nämns eller diskuteras.
Någon sådan diskussion eller anvisning finns inte heller i regeringens kompletteringsproposition,
varför denna skarpa kritik kvarstår gentemot regeringspolitiken.

Den tredje vägens politik har visat sig vara kapitalets väg. Berömmet
kommer från höger såväl inom som utom landet, medan mer progressiva
bedömare inom arbetarrörelsen förtvivlar. Även om man - som regeringen
gör - utifrån vissa avgränsade och speciella kriterier hävdar att ekonomin
”förbättras” och att ”det går bra för Sverige” så är det uppenbart att den
tredje vägen inte fyller de mål som under hela arbetarrörelsens historia varit
dess mål, dvs. att utjämna inkomstskillnader och levnadsförhållanden, skapa
arbete och utbildning åt alla och bedriva kamp mot kapitalägarnas fåtalsvälde
och makt över ekonomin, och därmed också mot deras makt över våra liv.

Inflationsbekämpningen

Svenska arbetsgivareföreningen, de borgerliga partierna och regeringen driver
den felaktiga teorin att det är lönerna som är den huvudsakliga drivkraften
bakom inflationen. Det kan synas som ett tecken till omtänkande, att
regeringen nu också talar om hur viktigt det är att företagen håller nere
priserna och att man infört ett prisstopp. Men det är dags att regeringen inser
att frågan om lön-pris-profit och dess inverkan på inflationen inte kan
isoleras till att pressa tillbaka anställdas berättigade lönekrav.

I förra årets avtalsrörelse framtvingade regeringen ett löneökningstak för
att nå ett inflationsmål om 3,2 %. Detta inflationsmål nåddes nästan.

Om man analyserar innehållet i inflationen så visar det sig dock att de
utgiftsområden som för den lågavlönade har den största tyngden, dvs. matkostnaderna
och hyra av bostad, är de utgifter som ökat mest (livsmedel
6,2 %, bostad 6,9 %). I ett längre perspektiv har de lågavlönade drabbats hårt
genom att både livsmedels- och bostadskostnaderna ökat väsentligt mer än
konsumentprisindex. Under den senaste tioårsperioden ökade maten med
137,6%, hyran i hyreslägenhet 164,6% medan KPI hade en ökning av
120,3%.

Mot. 1986/87

Fil 16

3

En femtedel av konsumenternas utgifter läggs på maten. För de sämst Mot. 1986/87

ställda med flera barn är dock andelen utgifter för mat i vissa fall så hög som Fil 16

nära 30 %, dvs. inemot en tredjedel. För bostad i hyreslägenhet gäller ungefär
samma tal.

En sådan klassmässigt orättvis fördelning av inflationstrycket kräver - oavsett
nivån av inflation-särskilda åtgärder för att pressa tillbaka främst mat- och
bostadskostnaderna.

Vad gäller inflationsbekämpningen i övrigt så hävdar regeringen att en del
av orsakerna till en förhållandevis hög inflation finns att finna i högt kapacitetsutnyttjande
inom industrin och låg arbetslöshet. Det rätta förhållandet är
naturligtvis det att varje arbetslöshet är inflationsdrivande och att det bästa
sättet att öka tillväxten är att öka investeringarna, särskilt i utsatta regioner.

Dessutom behövs åtgärder som sätter hela befolkningen i arbete. Samhället
kan då få tillbaka sina insatser i form av minskade kostnader för arbetslösheten
och eventuella följande sociala problem samt ett förhållande där t. ex.
ungdomen kan finna sin försörjning genom fast arbete med rättvis lönesättning.

Åtgärder i övrigt

Vad det gäller de av regeringen föreslagna åtgärderna kan i korthet göras
följande kommentarer. Vänsterpartiet kommunisternas förslag till alternativa
åtgärder och åtgärder utöver de i propositionen föreslagna behandlas i
särskilda avsnitt och yrkanden längre fram i motionen.

De regionala obalanserna bör minskas enligt regeringen. Självfallet är
detta en huvuduppgift i den ekonomiska politiken. En fortsatt utflyttning
från Norrland och Bergslagen eller andra regioner med svag sysselsättning
skapar sociala problem och samhällsekonomiska förluster både i utflyttningsoch
inflyttningsorterna. Vi vill för vår del understryka att ett ökat inslag av
etableringsstyrning och samhälleliga insatser är nödvändiga för att råda bot
på kapitalets flykt från de olika regionerna i landet som inte kännetecknas av
den tillväxt och t.o.m. överhettning i tillväxten som finns främst kring de
stora städerna och universitetsorterna.

Den kommunala skatteutjämningen nämns särskilt som en åtgärd för att
skapa bättre regional balans. Vpk motsätter sig inte ett nytt skatteutjämningssystem
som fyller regionalpolitiska syften samtidigt som rättvisan mellan
olika kommuner blir större. Vi avvisar däremot att ett sådant system
kopplas till nedskärningar gentemot kommunera som enligt vår mening bör få
utvecklas bättre för att motsvara de stora krav som ställs på sysselsättnings-,
regional- och fördelningspolitik.

Fastighetsskatten

Fastighetsskatten för hyreshus skulle höjas automatiskt om de nya taxeringsvärdena
får slå igenom fullt ut. För småhus kommer denna effekt att ske först
efter 1990. De åtgärder som regeringen föreslår för att motverka kraftiga
hyreshöjningar till följd av höjd fastighetsskatt är emellertid helt otillräckliga

och synes vara ämnade att ge en nettoförstärkning till statskassan i stället för Mot. 1986/87

att fullt ut skydda de boende mot nya höjningar utöver dem som kan komma Fil 16

av andra skäl.

Vpk lämnar nedan i sitt alternativ till ekonomisk politik förslag om hur
hyresgäster och villaboende skall skyddas mot ökade bostadskostnader till
följd av nya taxeringsvärden, samtidigt som vi föreslår att också industrifastigheter
skall beskattas.

Lönepolitiken

Lönepolitiken behandlas under begreppet ”Statsfinansiella restriktioner för
löneökningar”. I detta avsnitt hävdar regeringen att den genom diktat bör
fastställa det rimliga löneutrymmet. Överskridanden skall enligt propositionen
klaras genom ”rationaliseringar”, dvs. i förekommande fall också nedskärningar
eller begränsning av verksamhet. Detta tydligen alldeles oavsett
verksamhetens sociala innehåll. På samma sätt avses eventuella överskridanden
av ”löneramen” nollas vad gäller statens utgifter genom att bidrag till
verksamheter skärs ned - en handläggning i stil med vad som nu föreslås för
ökade kostnader inom skolans område, där framförhandlade förbättringar tas
tillbaka inom ramen för ett annat anslag till kommunerna. Detta innebär att
regeringen skjuter över ansvaret för beslut om nedskärningar på de anställda
och deras fackföreningar samtidigt som den fria förhandlingsrätten sätts ur
spel och likalönsprincipen trängs undan.

Regeringen sätter här en ytterligare press på de anställda inom den gemensamma
sektorn utöver den press som redan bristande resurser ger.

Vårdkrisen

Den sociala välfärden byggs ut genom bl. a. förbättring av sjukförsäkringssystemet
och förbättrade pensioner. Det är gott och väl även om en annan
inriktning av pensionsförbättringarna varit bättre. Det är dock ostridigt att
den förda ekonomiska politiken med miljardindragningar från kommunsektorn
till statsbudgeten medför att välfärden hotas. Det finns allvarliga tecken
som varslar om en akut sjukvårdskris. Vårdavdelningar läggs ned, personal
säger upp sig i protest mot arbetsförhållanden med en pressad situation,
underbemanning och tungt ansvar för patienten. Vikarier saknas, patienter
försämras och t. o. m. dör i långa vårdköer. Satsningar på öppna vårdformer
ger ett ökat tryck också på institutionsvården eftersom efterfrågan av vård
ökar. Äldrevården avinstitutionaliseras utan att den kommunala hemtjänsten
kan motsvara de ökade uppgifterna som läggs på den. Den medicinska
utvecklingen går snabbt framåt, vilket skapar nya vårdköer. Punktinsatser
görs för att klara av det mest akuta.

Åtstramningspolitiken mot kommuner och landsting har sitt sociala pris.

Förbättrade budgetsaldon eller rekordvinster i industrin talar inte hela sanningen
om landets ekonomi. Åtstramningspolitiken måste avbrytas och den
gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt viktiga delar måste få
utvecklas.

Ekonomiska utsikter

Mot. 1986/87

Fil 16

Den internationella utvecklingen

I propositionen anförs att den internationella utvecklingen försämrats i jämförelse
med tidigare bedömningar. Tillväxten i OECD-länderna förväntas bli
lägre. U-ländernas bytesförhållanden utvecklas till dessa länders nackdel
med neddragen import som följd. Flera av våra viktigaste handelspartner,
främst de nordiska länderna dras med ekonomiska problem. USA:s stora
budgetunderskott och problem med bytesbalansen kan förväntas minska
möjligheterna till import från exempelvis Sverige. Direkta ingrepp i den s. k.
frihandeln med importkvoter gentemot t. ex. svenskt stål kommer att bli den
starkes lag i en trängd världskapitalism.

Förmögenheter samlas i Japan och Västtyskland och dessa länder kommer
att spela en stor roll i den framtida ekonomiska utvecklingen.

Med anledning av detta finns det skäl att med skärpa upprepa vänsterpartiet
kommunisternas kritik mot en övertro på exportledd tillväxt och en
varning för den smala och ensidiga länderfördelning som kännetecknar
svensk utrikeshandel. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att söka styra
efterfrågan mot den svenska hemmamarknaden, även om värdet av sådan
efterfrågan på sikt också reduceras genom att den alltmer markerade internationella
arbetsdelningen ger till resultat att alltmer av innehållet i ”svensk”
produktion importeras. Den starka ökningen av den svenska industrins utlandsinvesteringar
driver också på en utveckling som motarbetar inhemsk
produktion till förmån för produktion i andra länder.

Sammansättning av tillväxten

Den svenska ekonomins tillväxt bedöms vara konsumtionsledd med en alltför
låg andel kapitalbildning (investeringar). Den privata konsumtionen ökade
med 4 % 1986. En del i tillväxten sker enligt propositionen ”troligen” via
lånefinansiering samtidigt som sparandet är fortsatt lågt. En enkel slutsats av
dessa fakta är att konsumtionen borde stramas åt samtidigt som investeringarna
ökas för att få en annan sammansättning av tillväxten.

I sammanhanget måste dock medräknas att en viss konsumtionstillväxt av
varaktiga konsumtionsvaror sker som ersättning för äldre uttjänta varor.

Under början av 1980-talet var hushållens reallöneutveckling negativ och
utrymme för förnyelse av vissa varor minimalt.

Därtill kommer att konsumtionen är klassmässigt ojämnt fördelad på
samma sätt som inflationstrycket. I konsumentverkets beräkningar av hushållens
ekonomi kan man se att läget för barnfamiljerna försämrats under
1986. KOV hänvisar här också till att mat och bostäder blivit dyrare än andra
varor och att dessa utgifter väger tungt i barnfamiljernas budgetar. En slutsats
som KOV också drar är att klyftan mellan hög- och låginkomsttagare
växer. Detta trots att regeringens analyser ger vid handen att den svenska
ekonomin ”förbättras”. Den offentliga konsumtionen bör enligt vår mening

tillåtas öka eftersom dess efterfrågan i huvudsak vänder sig mot inhemsk 6

produktion av varor och tjänster. Mot. 1986/87

Stora insatser mäste göras för att förbättra för dem som har en ansträngd Fil 16
ekonomi. Generella åtgärder mot konsumtionen hotar att slä blint och hårt mot
de sämst ställda.

Utlandsinvesteringarnas snabba ökning måste hejdas och prövas i varje
enskilt fall utifrån samhällsekonomiska bedömningar.

Budgetpolitiken

Budgetsaldot förutsätts bli 6,5 miljarder kronor lägre än januariberäkningarna,
dvs. ett underskott av 30,5 miljarder kronor., dvs. om bl. a. regeringens
förslag om en höjd fastighetsskatt antas av riksdagen, men framför allt beroende
på en snabbare löneutveckling än januariberäkningarna. Trots detta
strävar regeringen vidare mot ytterligare minskat underskott trots att denna
politik får en återhållande effekt på samhällsekonomin. Tillväxten hålls
tillbaka inom viktiga sektorer av samhället, vilket medför en press uppåt vad
gäller arbetslöshetssiffrorna i jämförelse med en neutral eller expansiv politik
som samtidigt tillgodoser viktiga sociala och fördelningspolitiska mål.

Effekterna för den gemensamma sektorn där BNP beräknas minska med
0,8 % är en åtstramning motsvarande ca 30 000 årsarbeten. Med den kvarstående
arbetslöshet som i dag finns är en sådan politik felaktig. Åtstramningspolitiken
ger till resultat att den offentliga sektorns sammanlagda överskott
ligger på 15,8 miljarder kronor.

Statsbudgetens underskott uppges till 32 miljarder, men den egentliga
summan är mindre. Man måste beakta att i siffran 32 miljarder ingår medel
för statens utlåning och andra finansiella transaktioner (20 miljarder). Därutöver
finns en korrigeringspost (7 miljarder) och en post för kursförluster (0,9
miljarder). Statens verkliga budgetunderskott kan därför beräknas till ca 4
miljarder kronor, vilket är mindre än 0,5% av BNP.

Med hänsyn till dessa förhållanden får den nu föreslagna politiken en
återhållande effekt som hämmar en minskning av arbetslösheten och hämmar
den ekonomiska tillväxten.

I de budgetpolitiska kommentarerna anser regeringen att det har uppstått
budgetförsvagningar på grund av den överenskommelse som under våren
gjordes i utbildningsutskottet mellan (s) och (vpk) om att i förhållande till
regeringens ursprungliga förslag öka anslagen till skolan med 380 milj. kr. Ett
beslut som hälsades med stor tillfredsställelse ute i kommunerna och som
inledde en vid samhällsdebatt om de usla förhållanden som råder på skolans
område. Beslutet sågs som ett stopp för fortsatta nedskärningar inom skolan.

Nu tar regeringen tillbaka dessa pengar från kommunerna genom att minska
kompensationen till kommunera för den avskaffade företagsbeskattningen.

Regeringen ger till kommunsektorn med ena handen och tar med den andra.

Detta visar att budgetunderskottet och åtstramningspolitiken är det viktigaste
målet för regeringens politik. De ekonomiska insatsernas samhällsekonomiska
och sociala betydelse tillmäts inget värde i jämförelse med att regeringen vill
visa fram goda budgetsaldon för staten som i huvudsak nås genom motsvarande
indragningar från den övriga gemensamma sektorn. Det är en skandalös

politik. Det naturliga hade varit att antingen späda på underskottet i statens Mot. 1986/87

budget med denna summa därför att insatser på skolans område är så välmoti- Fil 16

verade, eller att tillsammans med (vpk) söka en fördelningspolitiskt rättvis
inkomstkälla. Mer om detta i vårt budgetavsnitt.

Budgetunderskottet har som ovan sagts minskat snabbare än vad som
förutsetts. Detta var dock väntat till följd av att högre löner skulle ge större
inkomster i form av inkomstskatt och moms. Ökade löner på vinsternas
bekostnad skulle ge ett sådant resultat utan att de av regeringen förväntade
nackdelarna vad gäller prisnivån infinner sig. Det är i hög grad avgörande för
den framtida prisutvecklingen (och statsinkomsterna) hur regeringen hanterar
de stora vinster som uppstår i produktionen och som - enligt vad som
nämnts ovan - släppt fram en våg av spekulation och cementerat en ”klippekonomi”
av sällan skådat slag - företeelser som i hög grad medverkar till att
driva upp inflationstrycket.

Räntepolitiken har också en avgörande betydelse för inflationsutvecklingen
och för statsbudgetens saldo. En övergång till lågräntepolitik är nödvändig.
Denna kan främjas genom en sänkning av diskontot.

Som inslag i en rättvis skattepolitik anser vi att en med 4 procentenheter
höjd omsättningsskatt på aktier skall genomföras.

Den ekonomiska politikens inriktning

Sorn vpk tidigare fört fram med anledning av proposition 1988/87:100 skall
politiken ha såväl ett långsiktigt som mera kortsiktigt perspektiv. I det kortare
perspektivet krävs reformer och olika åtgärder för att förbättra människors
levnadsförhållanden i nuet. I det längre perspektivet måste politiken
formas så att den lägger en grund för avgörande förändringar.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att kapitalmakt och fåtalsvälde måste
bekämpas samtidigt som den ekonomiska politiken används för att uppnå
bestämda mål.

Politiken skall främja arbete åt alla, social rättvisa och en jämnare inkomstfördelning.
Det nationella oberoendet måste försvaras och den internationella
solidariteten förbättras. Insikten om de ekologiska begränsningarna för
det moderna industrisamhället måste också genomsyra den ekonomiska politiken.
Den regionala utarmningen skall bekämpas. Jämställdheten mellan
könen är en viktig uppgift för den ekonomiska politiken. Ungdomsgenerationerna
skall återges en framtidstro och en reell möjlighet att försörja sig på
arbetsmarknaden. Den gemensamma sektorns socialt och samhällsekonomiskt
viktiga delar måste få utvecklas och förbättras, bl. a. genom demokratisering
av arbetsförhållandena. Demokratin skall klättra över fabriksgrindarna
och hela samhällsutvecklingen bli en angelägenhet för envar.

En sådan politik kräver en radikal omfördelning av makt i samhället från
kapitalägare till de arbetandes förmån.

Vad gäller riktlinjerna i övrigt hänvisas till januarimotionen om den ekonomiska
politiken.

8

Vpk:s förslag

Program för regionalpolitiken

Näringslivets och ekonomins utveckling har ställt även regionalpolitiken i en
ny situation. Den pågående internationaliseringen av kapital och produktion
ställer regionalpolitiken i en ny, förvärrad situation med geografisk koncentration
som följd. Kraftigt ökande utlandsinvesteringar hotar inte bara landet
som helhet, utan får effekter också specifikt för regioner i Norrland, Mellanoch
Sydsverige. Koncentration av kapital och befolkning får negativa samhällsekonomiska
följder. Hela regioner lämnas åt sidan genom den snabbt
accelererande tillväxten i storstadsområdena.

Regionalpolitiken måste därför föras upp till en kvalitativt ny och högre
nivå. De styrande inslagen måste förstärkas. Större samhällsinvesteringar blir
nödvändiga. Fondsystem och statliga företag måste ges en offensiv och ledande
roll i den regionala utvecklingen. Mer av helhetssyn och ”systemtänkande”
måste prägla regionalpolitiken. Det handlar här inte bara-eller ens i
huvudsak - om att locka företag eller stimulera näringsliv. Det handlar om att
göra regionerna till sinsemellan likvärdiga och allsidigt fungerande enheter.
Det handlar om den samlade livsmiljön för ett mycket stort antal människor.

Kraftiga satsningar på en utbyggnad av infrastrukturen i de eftersatta
regionerna är nödvändiga. Den snabba ”strukturomvandlingen” och de tätt
återkommande sysselsättningskriserna inom basnäringarna kräver snabba
insatser i mångmiljardklassen. Riksdagen bör därför hos regeringen begära
ett program för en likvärdig infrastruktur i hela landet. De huvudsakliga
insatserna bör ske i skogslänen, Bergslagen och sydöstra Sverige.

Regeringen bör upprätta ett flerårigt program för att främja ovan angiven
inriktning av regionalpolitiken. För detta ändamål är det rimligt att utnyttja
10 miljarder kronor av de stora likviditeter som finns inom näringslivet och
som hittills i hög grad hamnat i alltmer spekulativt inriktade verksamheter.
Om näringslivet motsätter sig en samhällsekonomiskt styrd regionalpolitik
kan likvida medel tvångsplaceras i investeringsobligationer som är befriade
från ränteavkastning och inlösensplikt.

Detta program bör framläggas för riksdagen under hösten 1987.

Arbetsmarknadsåtgärder

Av propositionen framgår att de deltidsarbetslösa som gör s. k. fyllnadsstämpling
skall få sina ersättningar minskade till 150 dagar. Enligt regeringen
är de ökade kostnaderna och en ökning av denna typ av arbetslöshet orsak till
den nu föreslagna åtgärden.

Huvudorsaken till utvecklingen står att finna hos arbetsgivarna som återfinns
främst inom den offentliga sektorn och inom handeln. Därmed blir
förmodligen regeringens åtgärd riktad främst emot kvinnor, eftersom deras
arbetsmarknad finns till stor del inom dessa områden. Det vore naturligt att i
första hand rikta åtgärderna mot arbetsgivarna i stället för att försämra för
dem som inte kan få heltidsarbete.

Mot. 1986/87

Fil 16

9

De särskilda medel som föreslås för att ge de deltidsarbetslösa en möjlighet Mot. 1986/87

att bryta sin arbetslöshet är bra, men det måste konstateras att regeringens Fil 16

hänvisning till främjandelagen och MBL inte är någon effektiv väg.

Däremot skulle ökade befogenheter för facken, t. ex. genom vetorätt,
kunna förbättra de deltidsarbetslösas ställning på arbetsmarknaden. Även ett
införande av obligatorisk arbetsförmedling skulle kunna bidra till att minska
deltidsarbetslösheten.

Vpk föreslår därför att ersättningsdagarna för deltidsarbetare som i övrigt
är arbetslösa skall utgå med 300 dagar och att de fackliga organisationerna
tillerkänns vetorätt i frågor om deltidsarbete och att obligatorisk arbetsförmedling
införs.

I övrigt är det överlägset bästa sättet att lösa problematiken med deltidsarbete
att införa sex timmars arbetsdag. Vpk föreslår därför ett uttalande av
riksdagen om en snabb övergång till sex timmars arbetsdag.

Lönepolitiken

Den tredje vägens politik innebär att lönekostnaderna också på den privata
sidan skall begränsas medan vinsterna tillåts öka. Någon omfördelning mellan
arbete och kapital vill regeringen inte kännas vid. Det är en felaktig
politik. I stället är det hög tid att öka utrymmet för löneökningar för de sämst
avlönade på arbetsmarknaden och göra något åt de generellt lägre kvinnolönerna.
Produktivitets-, effektivitets- och vinstutvecklingen är sådan att det är
nödvändigt med en omfördelning. Därför bör den ekonomiska politiken
inriktas på att skapa förutsättningar för att de lågavlönade arbetarna - i första
hand - skall kunna i väsentlig grad börja återta reallöneförlusten på en och en
halv månadslön sedan 1970-talet.

En omfördelning från kapital till arbete, som ökade löner innebär, ger även
ett ökat skatteunderlag. Därför är ökade löner i privat sektor en av förutsättningarna
för att de offentliganställda skall få rättvisa löner. De offentliganställda
skall naturligtvis följa de privatanställdas löneutveckling, och den
gemensamma lönestatistik som är grunden för en sådan bedömning bör
snarast förverkligas. Regeringen måste vidta nödvändiga åtgärder om inte det
går på frivillighetens väg.

Den fria förhandlingsrätten måste värnas och vpk avvisar därför regeringsförslaget
om att strypa det offentliga löneutrymmet inför 1988 års avtalsrörelse.

Kommunsektorn

Regeringen behandlar kommunsektorn under avsnittet Budgetpolitik. Självfallet
hör statens transfereringar som starkt påverkar statsbudgeten hit. Men
varje ansats om att i detta avsnitt diskutera inkomstförstärkningar genom en
rättvis beskattning av vinster, börsomsättning och andra fördelningspolitiskt
riktiga åtgärder saknas. Regeringens budgetpolitik inriktas mot att bekämpa
löneökningar inom den gemensamma sektorn samt att hämma tillväxten av
den kommunala sektorn, där en 1-procentig tillväxt av regeringen bedöms 10

vara den maximalt tillåtna.

En tillväxt om 1 % innebär i stort sett på stället marsch, vilket inte svarar
mot de stora krav som i dag ställs på den gemensamma sektorn, framför allt
inom skola och sjukvård. Denna utveckling bäddar för en privatisering av den
gemensamma sektorn.

Den kommunala sektorns betydelse för sysselsättning och regional utjämning
är välbekant, och när regeringen sätter ett så lågt tak för den kommunala
tillväxten måste den vara medveten om att det är en politik för fortsatt
arbetslöshet som verkställs, samtidigt som stora problem kvarstår eller förvärras.

Vänsterpartiet kommunisterna för sin del anser att en kommunal tillväxt om
ca 3% är välmotiverad och lämnar därför förslag som kan medverka till detta.

Nytt produktivitetsmått i offentlig sektor

Regeringens iver att strama åt löneutvecklingen och offentlig verksamhet
resulterar i orimliga och felaktiga produktivitetskrav. Regeringens lönepolitik
syftar till ökade löneskillnader och ett effektivitetsmått mätt enbart i strikt
ekonomiska termer. Man överför därmed det privata näringslivets organisationsformer
till den gemensamma sektorn. Produktivitetskraven blir därmed
helt felaktiga inom bl. a. vård, omsorg och service. Det är nödvändigt med ett
helt nytt ”produktivitetsmått” inom dessa områden. Ett nytt effektivitetsmått
skall kombinera ett rationellt utnyttjande av de ekonomiska medlen och
vården, omsorgen och servicens nytta för de människor som brukar dess
”tjänster”, Effektiviteten skall gynna samhällsnyttan, vilket inte det traditionella
produktivitetsmåttet gör.

Regeringens lönepolitik kan helt äventyra en vård, omsorg och service som
svarar mot människornas och samhällets behov.

Vpk kräver därför ett nytt produktivitetsmått inom framför allt vård,
omsorg och service som tar hänsyn till verksamheternas samhällsnyttiga
effektivitet.

Försäljningsskatt på motorfordon

Regeringen föreslår i propositionen att försäljningsskatten på motorfordon
skall höjas med motiveringen att öka inkomsterna för staten. De beräknade
inkomsterna av en höjning av försäljningsskatten på motorfordon är knappt
500 milj. kr. per år.

Vpk har tidigare varit motståndare till en höjning av bilaccisen. Den
senaste höjningen motiveras med att medlen skulle användas för avgasrening.

Nu är den problematiken undanröjd genom lagstiftning. Det finns därför i
dag både anledning och möjlighet till att gå vidare med frågan. Vpk anser sig
kunna godta accishöjningen om motsvarande summa som staten tar in på en
förhöjning av försäljningsskatten på motorfordon används till ett utökat stöd
för den lokala och regionala kollektivtrafiken. Om den trafiken förbättras
finns en förutsättning för minskad bilism, och därmed minskade miljöproblem.
11

Mot. 1986/87

Fil 16

Bostadspolitiken Mot. 1986/87

Fil 16

Regeringens uttalade mål att begränsa inflationen och att föra en rättvis
fördelningspolitik låter sig inte förenas med ett genomförande av förslagen
beträffande fastighetsskatt. Den skattehöjning som blir följden om de nya
taxeringsvärdena för hyreshuslägenheter får slå igenom på boendekostnaderna
kan inte accepteras. Inte heller regeringens förslag om en reducering av
skatteunderlaget för hyreshusenheter och höjning av underlaget för småhusenheter
kan godtas. Det skulle innebära en ökning av boendekostnaderna för
både hyresgäster, bostadsrättsinnehavare och småhusägare. Att av statsfinansiella
skäl och för att minska budgetunderskottet genomföra åtgärder
som bl. a. innebär kraftiga hyreshöjningar och en ökad inflation kan vpk inte
ställa upp på. I stället bör åtgärder genomföras i syfte att begränsa boendekostnaderna,
som utgör en tung post i hushållens ekonomi och har stor
betydelse för inflationens utveckling.

Det är inte rimligt att hyresgästerna skall betala mera i hyra för att taxeringsvärdena
kraftigt höjs bl. a. därför att fastigheter blivit ett av de mest
lönsamma spekulationsobjekten. Det är inte heller rimligt att bostadsrättsinnehavare
eller småhusägare skall betala högre boendekostnader för att det
spekuleras i bostadsrätter och villor. Ökade fastighetsvärden borde enligt vår
mening i stället beskattas genom en effektiv och höjd reavinstbeskattning vid
försäljningar.

Vpk har sedan fastighetsskatten infördes hävdat att huvuddelen av intäkterna
skall användas på bostadssektorn, för att stoppa hyreshöjningar, pressa
ned boendekostnaderna - framför allt i nya och ombyggda hus - och till att
förbättra bostadsbidragen. Vpk har också föreslagit att fastighetsskatten skall
omfatta även industrifastigheter. Några bärande skäl varför dessa skall undantas
har egentligen aldrig framförts. En sådan utvidgning av skatten skulle
innebära större rättvisa mellan olika fastighetskategorier och möjliggöra en
välmotiverad omfördelning från industrikapital till hyresgäster och andra
bostadskonsumenter. De ökade intäkterna från industrifastighetsbeskattningen
kan i det aktuella sammanhanget medföra att någon ytterligare beskattning
nu inte behöver läggas på andra fastigheter men ändå ge intäkter av
samma storleksordning som regeringsförslaget.

Industrifastigheterna hade år 1986 ett taxeringsvärde som uppgick till 190
miljarder kronor och kan beräknas till ca 200 miljarder 1987. En fastighetsskatt
med samma procentsats som för konventionellt beskattade hus (2,5 %)
skulle med samma villkor beträffande avdragsrätt i samband med beskattning
ge en intäkt av ca 3,75 miljarder kronor. En lägre skatt under första året
(1,5 %) skulle ge staten intäkter om ca 2,25 miljarder kronor. Mot bakgrund
av företagens goda vinster och stora likviditet kommer en sådan fastighetsskatt
endast att ha marginell betydelse för företagens resultat. Frågan om
eventuellt kommande skatteomläggningar kan inte heller anses hindra att
man nu genomför en beskattning av industrifastigheter. Det är för oss en
viktig principfråga att alla fastigheter omfattas av den fastighetsskatt som
införts, särskilt som det ger ökade möjligheter att pressa tillbaka hyreskostnaderna.

Vpk motsätter sig att höjda taxeringsvärden skall medföra ökad fastighets

skatt som får slå igenom i höjda boendekostnader. Regeringen föreslår för att
mildra effekterna av höjda taxeringsvärden på bl. a. hyreshus en sänkning av
beräkningsgrunderna för fastighetsskatten. Den har föreslagits till 80 % av de
nya taxeringsvärden som skall fastställas för 1988. Förslaget medför ökade
hyreskostnader. I storstadsområdena kan dessa öka till mellan 100 och 150 kr.
i månaden, trots regeringsförslaget om reducering av beräkningsunderlaget.

Det har i debatten från de borgerliga partierna förts fram förslag om att
sänka uttaget till 55 % för att därigenom neutralisera effekterna av de nya
taxeringsvärdena. Detta förslag har dock stora brister. Det utgår från att
taxeringsvärdena beräknas öka med ca 80 % i genomsnitt för landet. Spridningen
ligger dock mellan 30 till 140 % beroende på var fastigheten ligger.
Detta medför att i framför allt storstadsområdena, där hyresnivåerna redan
är högre än genomsnittet, kan de nya taxeringsvärdena ändå slå igenom med
hyreshöjningar med ca 100 kr. i månaden för en normal lägenhet.

Vpk anser inte detta acceptabelt. Vi föreslår därför att de nu gällande
taxeringsvärdena skall tjäna som beräkningsunderlag för fastighetsskatten
även fram till 1990 då ställning skall tas till nya taxeringsvärden för småhus.
Detta bör ingå som en del i den beräknade genomgången av inkomstbeskattningen
m. m. efter 1989. På så sätt kan frågan om fastighetsskatten och dess
beräkningsgrunder behandlas tillsammans med inkomstbeskattningen och
samtidigt med de samlade effekterna av de nya taxeringsvärdena för småhus.

Vid en eventuell höjning av skatteunderlaget för hyreshusenheter måste
allmännyttiga bostadsföretag och bostadskooperationen undantas. En därav
följande eventuell ökning av intäkterna på fastighetsskatt bör emellertid inte
få överskrida det belopp som satsas på höjda bostadsbidrag och sänkta
garanterade räntor.

Frågan om höjda taxeringsvärden i fortsättningen skall få slå igenom i höjd
fastighetsskatt och därmed höjda boendekostnader måste bli föremål för en
utredning och förslag i god tid före småhustaxeringen år 1990.

Regeringsförslagen i propositionen om höjda hyresgränser för bostadsbidrag,
sänkning av den garanterade räntan för nyproduktion av flerbostadshus
och småhus samt utnyttjande av förnyelsebidrag tillstyrks. I detta sammanhang
upprepar vi vpk-förslaget om att möjligheten till bostadsbidrag för alla
hushåll utan barn återinförs.

Sammanfattningsvis innebär vpk:s ställningstagande beträffande fastighetsskatt
m. m. att vi bara delvis kan acceptera regeringsförslaget. Vi föreslår:

att även industrifastigheter skall omfattas av fastighetsskatt med samma
procentsats som för konventionellt beskattade hyreshus, dvs. 2,5%, men
med en lägre procentsats första året, 1,5 %,
att nu gällande beräkningsgrunder och taxeringsvärden skall gälla som
underlag för fastighetsskatten åren 1988 och 1989 för både hyreshus och
småhus,

att regeringen lägger fram ett förslag om att reavinstbeskattningen i samband
med försäljning av fastigheter och bostadsrätter höjs och uppskovsmöjligheterna
i samband med försäljning omprövas,

att godkänna regeringsförslagen om räntebidrag, bostadsbidrag och för

Mot. 1986/87

Fil 16

13

nyelsebidrag, Mot. 1986/87

att regeringen snarast lägger fram förslag om att återinföra rätten till Fi 116
bostadsbidrag även för familjer utan barn.

Matpriserna

Av samma skäl som vi inte kan acceptera att bostadskostnaderna skjuter i
höjden vill vi motverka matprishöjningar. Som ovan redovisats har mat och
bostadskostnader kraftigare prishöjningar än vad konsumtionen i genomsnitt
har. Därför finns det starka skäl att med kraft motverka dessa prisökningar
och pressa tillbaka dem så långt möjligt.

Vpk har under mycket lång tid fört en kamp för sänkta matpriser. Vi menar
att den orättvisa matskatten måste bort. Antingen genom en teknisk förändring
av skattesystemet eller genom att subventionera bort momseffekten.

Vi har fört fram att ett slopande av matmomsen måste bli en av uppgifterna
att lösa för den skatteutredning som finansministern efter överläggningar med
partiledarna har beslutat tillsätta i höst. Trots kritik mot minskade livsmedelssubventioner
under de borgerliga regeringarnas tid har socialdemokraterna
fortsatt att undan för undan - av statsfinansiella skäl - fortsatt att urholka
subventionerna med höjda matpriser som följd. Vpk föreslår att riksdagen
beslutar att stegvis avskaffa matmomsen och föreslår nu som ett första steg på
vägen - och för att nedbringa matpriserna - en höjning av livsmedelssubventionerna
med 2 miljarder kronor.

Särskilda insatser för arbete, vård och omsorg

Vpk anser att den förda åtstramningspolitiken har inneburit att viktiga områden
inom den gemensamma sektorn eftersatts, samtidigt som arbetslösheten
består. En kraftigare tillväxt av den kommunala sektorn är mot denna bakgrund
nödvändig av sociala och samhällsekonomiska skäl.

Vpk föreslår att ett specialdestinerat bidrag om 2 miljarder kronor uppförs
som ett förstaårsanslag för att möta det ökande trycket mot den gemensamma
sektorn, främst inom vård- och omsorgsområdena.

En sådan åtgärd är nödvändig och förenlig med en rättvis fördelningspolitik.

Åtgärder mot spekulationsekonomin

Inledningsvis kritiserades regeringspolitiken för att släppa fram en rad nya
spekulativa element i ekonomin. Investeringsnivån är alltför låg medan spekulationen
ökar. Det mest uppmärksammade inslaget är de s. k. options- och
terminsaffärerna. Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förbud mot denna spekulation som enligt vår mening inte tillför samhällsekonomin
något av värde, och därför inte har något berättigande. Verksamheten
har växt fram i hägn av den tredje vägens låglöne- och högvinstpolitik och det
är därför befogat att regeringen snarast framlägger förslag av ovan angivet
slag. I propositionen föreslås en vidgning av underlaget för beräkning av

omsättningsskatten på värdepapper. Vidare föreslås med anledning av ett Mot. 1986/87

utslag i regeringsrätten att en avdragsrätt för vissa utgifter i samband med Fil 16

optionsaffärer införs att gälla redan i 1987 års taxering. Vpk har ovan utvecklat
sin syn på denna handel, varför vi inte kan finna skäl att, därest optionshandeln
inte stoppas, lindra eventuella effekter av nuvarande skatteregler.

Vpk:s budgetalternativ

Sammanställning av Vpk:s budgetförslag med anledning av kompletteringspropositionen
(per budgetår).

Utgifter

Ökat bidrag till kommunerna som ersättning

för utebliven företagsbeskattning Ökat anslag till kommunerna för skatteutjämning Anslag för utveckling av kollektiv trafik Ökade livsmedelssubventioner Specialbidrag för arbete, vård och omsorg inom den kommunala sektorn	360 milj. kr. 964 milj. kr. 500 milj. kr. 3000 milj. kr. 2000 milj. kr.
Summa utgifter	6824 milj. kr.
Inkomster
Höjd omsättningsskatt på aktier med 4 % till totalt 6 %	6000 milj. kr.
Saldo	-824 milj. kr.

Tillkommer därutöver statsfinansielit neutrala åtgärder på bostadsområdet
för att hindra hyreshöjningar samt utnyttjande av företagens likviditeter, 10
miljarder kronor i ett flerårsprogram för regional utveckling.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1986/87:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs
om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1986/87:150 i motsvarande del godkänner vad som i motionen anförs
om de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i

motionen anförs om den gemensamma sektorns utveckling,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om utnyttjande av företagens likvida medel för finansiering
av infrastruktursatsningar i Bergslagen, skogslänen och sydöstra
Sverige,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot options-
och terminsaffärer,

6. att riksdagen avslår förslaget om avdragsrätt för vissa utgifter
vid optionsaffärer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en sänkning av matpriserna via ökade livsmedelssubventioner,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om etappvis slopande
av momseffekten på livsmedel,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändrade Bidrag till
kommunerna med anledning av avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
och anvisar ett i förhållande till regeringens förslag
med 380 milj. kr. förhöjt belopp,

10. att riksdagen till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.
för budgetåret 1987/88 under VII huvudtiteln utöver i proposition
1986/87:100 bil. 9 föreslaget förslagsanslag anvisar ytterligare
964milj. kr.,

11. att riksdagen beslutar anslå för vård, omsorg och arbete 2 miljarder
kronor inom den kommunala sektorn,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs i motionen om den ekonomiska politikens inriktning på att
skapa förutsättningar för löneökningar som kraftigt förbättrar de lågavlönades
reallöner,

13. att riksdagen avslår regeringens förslag om de offentliga lönekostnaderna
och riktlinjerna för 1988 års avtalsrörelse,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ett nytt produktivitetsmått inom offentlig sektor
m. m.,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
ekonomiska politiken utgår från att inflationsbekämpningen i första
hand inriktas på börs-, spekulations- och vinstintressena,

16. att riksdagen beslutar att de deltidsarbetslösa skall uppbära
arbetslöshetsförsäkring i 300 dagar,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om vetorätt för fackliga
organisationer i fråga om deltidsarbete,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om obligatorisk arbetsförmedling,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförs i motionen om behovet av en snabb arbetstidsförkortning till sex
timmars arbetsdag,

20. att riksdagen beslutar

a) att fastighetsskatten skall omfatta även industrifastigheter i enlig

Mot. 1986/87

Fil 16

16

het med vad i motionen anförs, Mot. 1986/87

b) att nu gällande bestämmelser och 1987 års taxeringsvärden skall Fillö
gälla för beräkning av fastighetsskatt även åren 1988 och 1989,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om en genomgång av beräkningsgrunder, m. m. för
fastighetsskatt fr. o. m. år 1990,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om återinförande av bostadsbidrag för alla hushåll
utan barn,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om realisationsvinstbeskattning vid försäljning av
fastigheter och bostadsrätter,

24. att riksdagen

a) som sin mening ger regeringen till känna att inkomsterna från en
höjd skattesats på försäljning av motorfordon reserveras för ett utökat
stöd till den lokala och regionala kollektivtrafiken,

b) att riksdagen därest yrkande a ej bifalls avslår förslaget om en
höjning av försäljningsskatten på motorfordon,

25. att riksdagen beslutar om höjning av omsättningsskatten på
värdepapper med 4-procentenheter till 6 %,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om räntesänkning.

Stockholm den 13 maj 1987

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

Jörn Svensson (vpk)

Tore Claeson (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Hans Petersson (vpk)
i Hallstahammar

17

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)

Tommy Franzén (vpk)
Lars-Ove Hagberg (vpk)

'

AB, Göteborg 1987