Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1987/88, m. m. (kompletteringsproposition) (1986/87:150)

Motion 1986/87:Fi114 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Fil 14

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för
budgetåret 1987/88, m. m.
(kompletteringsproposition) (1986/87:150)

1. Sammanfattning

Den genomgående tanken i den reviderade finansplanen är att pris- och
kostnadsökningen i Sverige är för hög. Så har varit fallet under en följd av
år, men de negativa effekterna därav har dolts av oväntat gynnsamma internationella
omständigheter, framför allt en kraftig högkonjunktur och stora
för Sverige positiva växelkurs- och råvaruprisförändringar. En sådan
draghjälp för den svenska ekonomin kan man emellertid enligt folkpartiets
uppfattning inte räkna med fortsättningsvis. Regeringen förefaller dela
denna bedömning.

Folkpartiet anser att de förslag regeringen lägger fram för att dämpa prisoch
löneutvecklingen saknar trovärdighet. All erfarenhet visar att den typ
av villkorade utfästelser eller hot som regeringen föreslår inte leder till
önskat resultat.

Folkpartiet föreslår i stället att socialdemokraterna tar fasta på den tydligen
nyvunna insikten att höjda arbetsgivaravgifter försvårar möjligheterna
att få låga avtal. Riksdagen bör klart deklarera att arbetsgivaravgifterna
inte kommer att höjas den 1 januari 1988, i syfte att skapa goda förutsättningar
för avtalsrörelsen.

Folkpartiet upprepar också förslaget att ytterligare underlätta för avtalsrörelsen
genom att sänka marginalskatterna redan 1988. Därigenom blir
utbytet för löntagarna av låga löneökningar större. Även om det nu är för
sent att få ett beslut under våren bör riksdagen deklarera att marginalskatterna
kommer att sänkas för alla heltidsarbetande redan den 1 januari 1988.

Vi stödjer regeringens förslag om s. k. cash limits för de offentliga lönekostnadsökningarna.
Enligt vår uppfattning måste de emellertid kombineras
med stimulanser till ökad produktivitet genom mer konkurrens, dvs.
bl. a. uppmuntran av enskilda alternativ.

Tillväxten i Sverige är sedan 1985 konsumtionsledd och otillräckliga resurser
används för kapitalbildning (investeringar och nettoexport). Detta
riskerar att skapa problem att i framtiden upprätthålla tillväxt och sysselsättning.
Nettoexporten har sedan 1985 givit ett negativt bidrag till BNPtillväxten.
Bytesbalansen skulle visa underskott i år om det inte vore för
utförsäljning av oljelager.

Folkpartiet förespråkar en tillväxtfrämjande politik. Vår långsiktiga strategi
inkluderar en omfattande skattereform med kraftigt sänkta marginalskatter
och en företagsbeskattning som motverkar kapitalets inlåsning. Det

Mot.
1986/87
Fil 14

1 Riksdagen 1986/87. 3 sami Nr Fil 14

ta skulle medverka till mer flexibla marknader, både för arbetskraft och Mot. 1986/87

kapital. Andra tillväxthinder som bör avvecklas är offentliga monopol, de Fil 14

kollektiva löntagarfonderna, valutaregleringen och prisregleringen.

Folkpartiet avvisar de av regeringen föreslagna skattehöjningarna. Vi
säger således nej till höjningen av bilaccisen, tvärtemot regeringen anser vi
det från miljösynpunkt angeläget att bilparken snabbt förnyas. Vi säger nej
till skattehöjningen på boendet, såväl för hyresgäster som för bostadsrättsinnehavare
och småhusägare. Vi avvisar också de höjda tullavgifterna.

Skattepolitiken bör enligt vår uppfattning inte drivas till ett ständigt stigande
skattetryck, utan ambitionen bör snarare vara att på sikt sänka skatterna.

2. Den internationella bakgrunden

Under 1986 inträffade en rad händelser som ansågs stimulera världsekonomin:
de sjunkande internationella räntenivåerna och framför allt de kraftigt
sänkta oljepriserna. Den allmänna bedömningen var att råvaruprisnedgången
skapade förutsättningar för en mer expansiv ekonomisk politik i
framför allt Västtyskland och Japan. Detta skulle motverka effekterna av
den väntade omläggning av den amerikanska Finanspolitiken i en mer kontraktiv
riktning.

Vi kan nu konstatera att många av de grundläggande problemen i världsekonomin
kvarstår. Förenta Staterna dras alltjämt med stora balansproblem.
Underskottet i bytesbalansen uppgick under 1985 till 120 miljarder
och steg under 1986 till 140 miljarder dollar. Såväl Japan som Västtyskland
fick under 1986 betydande bytesbalansöverskott på 85 resp. 35 miljarder
dollar. Dessa obalanser har under våren 1987 slagit igenom i kraftiga växelkursförändringar.
Dollarn har nu nått en nivå som i stort sett motsvarar den
som gällde 1980, men fortsatta dollarprisfall är ändå inte uteslutna. De
tilltagande obalanserna i världsekonomin är oroande, eftersom de har skapat
ett ökat politiskt gehör för de protektionistiska tendenser som redan
märks, framför allt i USA. En sådan utveckling skulle särskilt skada små
öppna ekonomier som den svenska.

Prognoserna över den internationella tillväxten har reviderats ned. Den
ekonomiska tillväxten i Förbundsrepubliken Tyskland bedöms stanna vid
1,5 % och för Japan anser man att tillväxten kommer att bli ca 2 %. Trots
Förenta Staternas stora balansproblem förväntas en BNP-tillväxt på 2,5 %.

För industriländerna sammantaget innebär detta att tillväxten kommer att
stanna vid 2,25 %.

1 våra nordiska grannländer bedöms tillväxten under 1987 bli lägre än i
OECD i genomsnitt, särskilt för Norge och Danmark. Med tanke på dessa
marknaders betydelse för den svenska exporten får detta en negativ inverkan
på den svenska ekonomin.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att oljeprisfallet förskjutit en väntad
konjunkturavmattning. Det är dock inte osannolikt att en internationell
nedgång kan komma att inträffa under slutet av 1980-talet med tanke på att
den nuvarande högkonjunkturen varat längre och visat sig mer uthållig än
vad som tidigare varit fallet. Kraven på ökad handlingsberedskap inom den
ekonomiska politiken ökar, när draghjälpen från utlandet avtar.

3. Utvecklingen i Sverige

De internationella förutsättningarna för Sveriges ekonomi förbättrades avsevärt
under 1986. Bytesbalansen förbättrades kraftigt till följd av fallande
oljepriser och räntor. Sverige fick en terms-of-trade förstärkning på ca 20
miljarder kronor. Men detta var en engångsföreteelse som knappast kommer
att återupprepas.

Oljepris- och dollarnedgången är inte heller odelat positiv för svenskt
vidkommande. Dollarfallet innebär att en allt större andel av den svenska
exporten måste avsättas på nya marknader. Då oljeprisfallet dessutom inneburit
ett efterfrågebortfall i för Sverige viktiga marknader, har kraven på
en geografisk omfördelning av den svenska exporten ökat.

Under 1986 fortsatte urholkningen av den svenska konkurrenskraften.
Lönestegringstakten låg kvar på en nivå som avsevärt översteg det samhällsekonomiska
utrymmet. Tillsammans med en olycklig produktionsinriktning
ledde detta till att Sverige fortsatte att förlora marknadsandelar —
såväl på export- som hemmamarknaden.

Den svenska lönekostnadsutvecklingen är fortfarande för snabb. Den
inhemskt genererade inflationen har sedan 1983 legat avsevärt över prisstegringarna
i våra viktigaste konkurrentländer och också avsevärt över
regeringens egna mål för prisutvecklingen. Visserligen sjönk inflationstakten
under 1986, men detta beror nästan enbart på tillfälliga yttre omständigheter.
Om förändringarna i oljepriset och räntorna exkluderas erhålls en
annan bild. Inflationen för 1986 var då i stort sett densamma som föregående
år, eller ca 6 %.

Det är uppenbart att regeringen inte förmår bedriva en trovärdig inflationsbekämpande
politik. För 1986 sattes inflationsmålet till 2,5%. Med
facit i hand vet vi att den faktiska inflationen blev 3,3 %. För 1985 var
inflationsmålet 3 % och utfallet blev 7,4 %. Målet för 1984 var 4 % och det
blev mer än det dubbla.

Regeringens inflationsprognos för 1987 är 4%. Som tidigare nämnts är
den inhemskt genererade inflationen fortfarande hög och med tanke på de
höga löneökningarna under 1986 synes regeringens prognos något orealistisk.

Inflationen under januari månad uppgick till ca 1 %, vilket föranledde
regeringen att införa allmänt prisstopp. Prisstopp synes numera ingå som
ett traditionellt verktyg i regeringens ekonomiska politik. Men erfarenheten
visar att prisstopp inte löser de underliggande problemen — snarare tvärtom.
Kombinationen av en snabb lönestegringstakt och en tillfälligt låg inflation
ökar konsumtionsutrymmet. Prisstoppet motverkar därmed regeringens
ambition att ”dämpa den privata konsumtionens ökningstakt”.

Prisstopp skjuter endast inflationsproblemet framför sig. Effekten blir en
ineffektiv resursallokering, utebliven produktionsanpassning till förändringar
i efterfrågan, bristande information om efterfrågans faktiska storlek
etc. Slutsatsen är att sådana ingrepp i prisbildningen endast skadar samhällsekonomin.
Tillämpningen av prisregleringslagen bör omedelbart upphöra.

Även det faktum att bytesbalansöverskottet — trots två stora devalve

Mot. 1986/87

Fil 14

3

ringar och synnerligen gynnsamma yttre faktorer — beräknas hamna på
endast I miljard kronor under 1987 tyder på allvarliga strukturella svagheter
i den svenska ekonomin. Utan den tillfälliga förbättringen av bytesbalansen
som utförsäljningen av oljelagren innebär, hade bytesbalansen uppvisat
ett underskott på 2—3 miljarder kronor.

Utvecklingen under förra året liksom prognosen för innevarande år visar
tydligt att de strukturella problemen i svensk ekonomi inte är lösta. Det är
uppenbart att en samtidig ökning av privat konsumtion, industriinvesteringar
och lagerinvesteringar medför så stor ökning av importen att bytesbalansen
försämras, med risk för underskott. Under 1986 ökade den privata
konsumtionen kraftigt, men bruttoinvesteringarna minskade liksom lagerinvesteringarna.
Importen ökade därigenom inte mer än att bytesbalansen
visade ett visst överskott, även om storleken av detta har successivt
reviderats ned. Nu aktuella siffror tyder på att överskottet understeg 6 miljarder
kronor. Under innevarande år väntas fortfarande en stor ökning av
den privata konsumtionen samt en inte obetydlig ökning av investeringarna
(med undantag för lagren). Bytesbalansen försämras därigenom kraftigt
och skulle, om inte utförsäljningen av oljelagren sker, ha vänt till ett underskott.

Sveriges BNP-tillväxt är sedan 1985 konsumtionsledd. Mellan åtta och
nio tiondelar av den ekonomiska tillväxten bärs för närvarande upp av
konsumtion. En sådan politik utdömdes av regeringen i dess första finansplan
1983. Det är anmärkningsvärt att regeringen trots detta inte föreslår
någon omläggning av den ekonomiska politiken, eftersom utvecklingen
står i strid med vad man säger sig vilja verka för.

Den överföring av resurser från konsumtion till investeringar och nettoexport
som skulle utgöra hörnstenen i regeringens ekonomiska politik har
inte kommit till stånd. Utrikeshandeln har sedan 1985 gett ett negativt tillskott
till BNP-utvecklingen. Detta antas bli fallet även i år. Inte heller investeringarna
gav ett positivt bidrag till tillväxten under 1986. Trots försämrade
yttre betingelser tror regeringen på en uppgång av tillväxten under 1987
till 2,1 % från blygsamma 1,3 % under 1986.

I detta sammanhang är det viktigt att skilja på kostnadsläge och kapacitetsutnyttjande
å ena sidan och tillväxtbefrämjande åtgärder å andra sidan.
En ökning av kapacitetsutnyttjandet genom t. ex. en devalvering leder endast
till en engångsökning av produktionen. En kontinuerlig och hög tillväxt
kräver både ett högt kapacitetsutnyttjande, dvs. åtgärder på ekonomins
efterfrågesida, och en politik som stimulerar ekonomins utbudssida.
Med en högre tillväxttakt skulle produktionsökningen bättre räcka till för
en ökning av både den totala konsumtionen och den nödvändiga kapitalbildningen.
Regeringens politik saknar i allt väsentligt utbudsstimulerande
åtgärder. Balans kan då endast upprätthållas genom att minska den privata
och offentliga konsumtionen.

Regeringens ekonomiska politik har inriktats, åtminstone verbalt, på att
dämpa den svenska pris- och löneutvecklingen. I årets reviderade finansplan
sägs att ”utrymmet för den totala lönekostnadshöjningen, dvs. ökningen
av löner och arbetsgivaravgifter, under loppet av 1988 är mycket begränsat”.
Folkpartiet påpekade detta redan i samband med finansplanen i janu

Mot. 1986/87

Fil 14

4

ari. Mot den bakgrunden föreslog vi att arbetsgivaravgifterna inte skulle
höjas med 1,3 % den 1 januari 1988, vilket regeringen då förespråkade.

Regeringen är nu beredd att ”överväga” att reducera den allmänna löneavgiften
under förutsättning att parterna sluter avtal ”sorn innebär att lönenivån
inklusive löneglidning stiger mycket måttligt under 1988”. Vilken
motprestation som krävs preciseras inte. Det faktiska resultatet av denna
utfästelse kan därmed bli att parterna uppfattar att löneutrymmet för 1988
är större än vad man först räknade med. Någon återhållande effekt på
löneutvecklingen torde inte bli resultatet. Det torde inte heller uppfattas
som särskilt trovärdigt att regeringen, om lönekostnaderna ökar mer än
”mycket måttligt”, skulle låta den försämring av konkurrenskraften bestå
genom att underlåta att sänka arbetsgivaravgifterna. Utrymmet för avgiftshöjningar
är naturligtvis mindre ju större löneökningarna i övrigt blir. All
erfarenhet visar att denna typ av villkorade utfästelser eller hot inte leder till
de önskade effekterna.

Budgetunderskottet har minskat under de senaste åren. Förstärkningen
beror dels på lägre dollarkurs och lägre räntor, dels på att den nominella
lönestegringen och privata konsumtionsutvecklingen varit stark. Därmed
har inkomsterna från framför allt inkomst- och mervärdeskatten blivit avsevärt
högre än vad som från början förutsågs.

Regeringen är själv medveten om att detta inte är en önskvärd utveckling.
”Med hänsyn till att saldoförbättringen i så hög grad förklaras av en högre
inflation än förutsett, kvarstår och snarast skärps kravet på fortsatt stramhet
i budgetpolitiken.” För innevarande budgetår, 1986/87, redovisas nu ett
väntat underskott på ca 33,5 miljarder kronor vilket är ca 11,5 miljarder
kronor bättre än när statsbudgeten fastställdes i juni 1986. Skillnaden förklaras
av att inkomsterna ökat med ca 12,5 miljarder kronor och ränteutgifterna
minskat med ca 2,5 miljarder kronor, dvs. dessa två poster skulle ha
medfört en förbättring på ca 15 miljarder kronor. Även utgifterna har emellertid
blivit större än väntat, varför saldoförbättringen begränsas till nämnda
11,5 miljarder kronor.

För nästa budgetår, 1987/88, beräknas nu ett underskott på drygt 30
miljarder kronor. Minskningen i förhållande till bedömningen i januari
förklaras av en inkomstökning på drygt 9 miljarder kronor och en utgiftsökning
på nära 4 miljarder kronor. Inkomstökningen beror främst på en snabbare
löneökning än vad som låg till grund för bedömningen den 1 januari.

Vi tvingas konstatera att tendensen till snabb inkomstökning på grund av
hög pris- och kostnadsökning nu pågått så länge att de statsfinansiellt negativa
effekterna (dvs. ökade utgifter) kommer allt närmare i tiden om den för
höga inflationen fortgår.

Mot denna bakgrund kan vår kritik av regeringens ekonomiska politik
sammanfattas i följande punkter:

— Otillräckliga utgiftsbegränsningar skapar tid efter annan ”behov” av
plötsliga skattehöjningar och återfall i administrativa regleringar.

— Otillräcklig stimulans av ekonomins utbudssida, dvs. de tillväxtfrämjande
krafterna, genom uteblivna stimulanser till bättre fungerande
marknader.

— Bristande samordning mellan finanspolitiken och kreditpolitiken.

Mot. 1986/87

Fil 14

5

Det faktum att den svenska ekonomin trots dessa brister i den ekonomiska
politiken utvecklats förhållandevis gynnsamt får i allt väsentligt tillskrivas
oväntat positiva yttre omständigheter. Under åren 1983 och 1984 fick
Sverige god draghjälp av en kraftig internationell högkonjunktur och en
snabb produktivitetsökning i samband med höjt kapacitetsutnyttjande.
Därefter har det gått något sämre, men kvarvarande strukturella balansproblem
har ändå i stor utsträckning dolts av förändrade internationella växelkurser
och kraftigt sänkta internationella råvarupriser, främst på olja. Under
1987 och 1988 kan man emellertid inte räkna med att dessa tendenser
fortsätter, utan det finns då större risk att de underliggande obalanserna
kommer i dagen. Vi beklagar att den socialdemokratiska regeringen inte har
förmått eller velat bättre utnyttja dessa år för att avhjälpa strukturproblemen.
Det finns inte minst i samband med behandlingen av 1987 års långtidsutredning
anledning att återkomma med en mer ingående analys av dessa
problem.

4. Folkpartiets ekonomiska politik

Det enda sättet att uppnå en höjd reallön och välståndsökning för alla
medborgare är genom ekonomisk tillväxt. För att den ekonomiska tillväxten
skall kunna öka krävs att politiken samordnas över ett brett fält. Regeringens
ekonomiska politik uppvisar härvidlag stora brister.

Regeringen har t. ex. hävdat att skattetrycket bör hållas ”i stort sett oförändrat”
för att inte skada de tillväxtfrämjande krafterna i ekonomin. Icke
desto mindre föreslås nu skattehöjningar på mer än 3 miljarder kronor.

Stort utrymme upptas i den reviderade finansplanen med diskussion av
den alltför snabba pris- och kostnadsutvecklingen. Regeringen hänvisar till
långtidsutredningens krav på en väsentlig sänkning av lönekostnadsökningen
för att trygga den framtida tillväxten och sysselsättningen. De förslag
som förs fram i syfte att dämpa lönekostnadsökningen 1988 är emellertid
inte trovärdiga.

Enligt folkpartiets uppfattning måste den långsiktiga strategin styra politikens
utformning även på kort sikt. 1 en sådan långsiktig strategi vill vi
särskilt betona följande:

— Behovet av en stor skattereform med framför allt kraftigt sänkta marginalskatter
och en mera enhetlig kapitalbeskattning.

— Behovet av flexiblare marknader, avreglering och större inslag av konkurrens
även i produktionen av sociala tjänster.

— Behovet av fortsatt stram finanspolitik genom utgiftsbegränsningar för
att åstadkomma en bättre avvägning mellan finanspolitiken och kreditpolitiken.

— Behovet av i förväg klarlagda förutsättningar för avtalsförhandlingarna
liksom en uppstramning av statens roll som arbetsgivare.

Förutsättningar för avtalsrörelsen

Redan i vår motion med anledning av finansplanen i januari krävde vi att
arbetsgivaravgifterna inte skulle höjas 1988. Det utrymme för lönekostnadsökningar
som finns måste förbehållas löntagarna. Vi konstaterar nu att

Mot. 1986/87

Fil 14

socialdemokraterna avvisat detta förslag — arbetsgivaravgifterna kommer
att höjas den 1 januari 1988. Detta anser vi vara fel — en uppfattning som nu
tydligen även regeringen delar. Det förslag som regeringen för fram är
emellertid inte ägnat att lösa problemet (se avsnitt 3 ovan). Vi föreslår därför
att riksdagen nu klart deklarerar att arbetsgivaravgifterna inte kommer
att höjas 1988 och begär förslag från regeringen i detta syfte.

1 januari föreslog vi också en första sänkning av marginalskatterna för
alla heltidsarbetande med tre procentenheter. Detta skulle ytterligare
underlätta avtalsrörelsen, eftersom det skulle öka utbytet för löntagarna av
låga nominella löneökningar. Riksdagsmajoriteten har nyligen avvisat detta
förslag. Det är emellertid inte för sent att ompröva detta beslut. Vi föreslår
därför att riksdagen deklarerar att marginalskatterna kommer att sänkas
redan 1988 och begär ett sådant förslag från regeringen.

En tredje förändring som på sikt skulle skapa förutsättningar för mer
realistiska avtal vore en reformering av arbetslöshetsförsäkringen. En sådan
bör ta sikte dels på att lägga en större del av finansieringen hos arbetsmarknadens
parter, dels på att vidga det område som skall finansieras med
medel från försäkringen. I framtiden bör inte bara kontant arbetslöshetsunderstöd
utan även vissa alternativa stödformer, såsom arbetsmarknadsutbildning,
flytthjälp m. m. finansieras över försäkringen. En sådan reform
skulle understryka arbetsmarknadspolitikens roll som integrerad del av den
ekonomiska politiken och skapa mer av ”raka rör” mellan förhandlingsbordet
och avtalens följder för sysselsättningen.

I fråga om statens roll som arbetsgivare har vi ofta framhållit behovet av
ett mer stabilt uppträdande. I någon mån tycks nu regeringen ha tagit fasta
på detta, bl. a. genom förslaget om s. k. cash limits inom den statliga sektorn.
Enligt vår uppfattning måste emellertid en sådan offentlig lönepolitik
kompletteras med betydande stimulanser till produktivitetsökningar inom
verksamheterna, eftersom annars omfattande försämringar i servicen kan
bli följden. Vi anser att en betydande avreglering, decentralisering och avmonopolisering
måste ske inom både den statliga och den kommunala
verksamheten. Det är också viktigt att möjligheterna till jämförelser mellan
olika ”produktionsställen” ökar. För att ytterligare öka konkurrensen bör
även vid produktionen av sociala tjänster större inslag av enskilda alternativ
uppmuntras. Därigenom uppnår man dessutom en ökning av medborgarnas
valfrihet och en bättre anpassning av tjänsterna till människornas
önskemål.

En intressant modell på det statliga området gäller arbetsmarknadsutbildningen.
Sedan AMU brutits ut ur AMS/SÖ fungerar AMS som upphandlare
av utbildningstjänster. Upphandlingen sker till stor del från
AMU, men också från andra utbildningsproducenter, inkl. enskilda. AMU
kan också gå ut på marknaden utanför AMS arbetsmarknadsutbildning
och får på det sättet pröva på marknadens vindar.

Ytterligare ett förslag som kan väntas få positiva effekter på produktiviteten
och som kan dämpa lönekostnadsökningarna är att ge de anställda del i
företagets vinst. I den reviderade finansplanen finns formuleringar som
tyder på att regeringen delar denna uppfattning. Det står t. ex. i avsnittet om
lönebildningen inom den offentliga sektorn att det är ” rimligt att

Mot. 1986/87

Fil 14

7

de /anställda/ får del i de effektivitetsvinster som görs.” Det är då desto mer
anmärkningsvärt att socialdemokraterna vidhåller förslaget att lägga socialförsäkringsavgifter
på de vinstdelningssystem på företagsnivå som sedan
mer än ett decennium vuxit fram i det svenska näringslivet.

Budgetpolitiken

Folkpartiets förslag i fråga om budgetpolitiken bygger på insikten att Sverige
nått skattetaket, att fortsatta skattehöjningar därför är skadliga för den
svenska ekonomin, att ambitionen i stället bör vara att på sikt åstadkomma
en sänkning av skattetrycket samt att en stram finanspolitik måste åstadkommas
genom utgiftsbegränsningar. Vi avvisar de förslag till skattehöjningar
som regeringen nu föreslår.

Regeringen för i den reviderade finansplanen återigen fram de principer
för utgiftspolitiken som riksdagen slagit fast. Vi har inte haft något att invända
mot dessa principer, men tvingas konstatera att regeringen inte följer
dem. Av dessa principer följer nämligen att eventuella reformer måste finansieras
genom att andra utgifter minskas. Så är t. ex. inte fallet beträffande
den nyligen beslutade timsjukpenningreformen — denna skall enligt
regeringen finansieras med höjd sjukförsäkringsavgift.

Ytterligare avsteg från dessa principer återfinns i fråga om den nyligen
beslutade höjningen av ersättningen inom delpensioneringen. Denna kan
under en kort tid finansieras genom att delpensionsfonden töms, men därefter
torde det bli nödvändigt med höjd delpensionsavgift.

En sådan utveckling strider mot det resonemang som förs i den reviderade
finansplanen angående behovet att inte ytterligare höja arbetsgivaravgifterna.
”Sett i ett längre perspektiv talar starka skäl för att det samlade uttaget
av arbetsgivaravgifter inte får höjas ytterligare. Flertalet av de

olika arbetsgivaravgifterna finansierar dock utgiftsprogram som tenderar
att expandera kraftigt enligt automatiskt verkande regler.” Regeringens
slutsats, som vi delar, är att det är nödvändigt att överväga åtgärder som
leder till lägre utgiftsökningar. Denna insikt borde få styra besluten även i
dagsläget.

Behovet av en även fortsättningsvis stram budgetpolitik markeras även i
långtidsbudgeten. Denna är på sedvanligt sätt beskriven i ett låg- och ett
högalternativ, där alternativet med låga pris- och löneökningar medför ett
sjunkande budgetunderskott medan alternativet med högre pris- och löneökningar
leder till ett stigande underskott. Emellertid visar långtidsbudgeten
i år att underskottet växer mot slutet av perioden även i lågalternativet.
Därigenom skärps kraven på en fortsatt stram finanspolitik.

Långtidsbudgeten har tidigare klarlagt de statsfinansiella konsekvenserna
av fattade beslut och gjorda åtaganden. Några nya utgifts- eller intäktsbeslut
har inte förutsatts. 1 år har emellertid denna metodik förändrats. Så
förutsätts t. ex. att barnbidragen höjs i takt med konsumentprisindex, att
kommunsektorns expansion begränsas till ca 1 %, att sprit- och tobaksskatten
successivt höjs, m. m. Det går emellertid inte att utläsa i vilken mån
dessa förändrade antaganden påverkar utvecklingen av långtidsbudgetens
båda alternativ.

Folkpartiet har under en följd av år förespråkat en budgetpolitik som
genom minskade utgifter skapar utrymme för både minskat budgetunder

Mot. 1986/87

Fil 14

8

skott och vissa skattesänkningar. I vår januarimotion föreslog vi således
minskade permanenta utgifter med drygt 4 miljarder kronor för budgetåret
1987/88 och drygt 6,5 miljarder kronor för helåret 1988, Därtill föreslog vi
successiv utförsäljning och börsintroduktion av statliga företag. Utgiftsminskningarna
kombinerades med förslag till lägre skatter, främst utebliven
höjning av arbetsgivaravgifterna, sänkta marginalskatter för alla heltidsarbetande
redan 1988 samt slopad förmögenhetsskatt för arbetande kapital.
För budgetåret 1987/88 innebar våra förslag totalt én minskning av
budgetunderskottet med ca 1,5 miljarder kronor, mer än regeringen, och för
helåret 1988 i stort sett samma underskott som regeringen. För de konkreta
förslagen hänvisar vi till vår partimotion om den ekonomiska politiken,
1986/87: Fi216.

Om riksdagen hade följt folkpartiets förslag skulle de nu föreslagna skattehöjningarna
inte blivit aktuella. Regeringens politik visar återigen hur
senfärdighet och uteblivna besparingar leder till plötsliga skattehöjningar
på samma sätt som manifesterats t. ex. hösten 1984 och våren 1985.

Ett stort antal beslut om ökade utgifter har tagits under våren av riksdagen,
beslut som grundar sig på förslag från regeringen som presenterats i
särskilda propositioner efter det att budgeten lagts fram i januari. 1 flera av
dessa har vi från folkpartiets sida föreslagit lägre utgiftsökningar än regeringen.
Vi vill i detta sammanhang påpeka att den utveckling med stora
belopp i posten "Tillkommande utgifter” i budgetpropositionen (9 miljarder
kronor i januari 1987) och ett stort antal särpropositioner senare under
våren försvårar den samlade bedömning av den ekonomiska politiken som
vi anser riksdagen bör göra.

Kredit- och valutapolitiken

Den svenska kreditpolitiken kännetecknas för närvarande av högt ränteläge
och visst valutainflöde. Det höga ränteläget är troligen ett resultat av en
otillräckligt stram Finanspolitik. Denna bristande samordning inom den
ekonomiska politiken innebär att den svenska räntan är så hög att den
verkar investeringshämmande. I början av april var marginalen gentemot
eurodollarräntan ca tre procentenheter.

Den höga räntenivån beror också på att valutaregleringen bara har liberaliserats
i utgående riktning. Enligt vår uppfattning är den till skada för
svensk ekonomi och vi har i annat sammanhang föreslagit att valutaregleringen
avvecklas. Därigenom skulle det bli möjligt för företagen att beakta
andra än svenska placeringsalternativ, vilket skulle sänka deras kapitalavkastningskrav.
Det skulle också bli möjligt för utlänningar att placera kapital
i svenska statsobligationer, vilket skulle pressa ned den svenska räntenivån.

En sänkning av räntenivån är enligt vår uppfattning mycket angelägen.
En annan åtgärd som skulle främja en sådan utveckling är den utförsäljning
av statliga företag som vi föreslagit. Därigenom skulle statens upplåningskrav
kunna minska, vilket också skulle verka dämpande på räntenivån.

I detta sammanhang vill vi upprepa vårt krav på allmänt frisläppande av
företagens investeringsfonder. Tillsammans med en lägre räntenivå och

Mot. 1986/87

Fil 14

9

självfallet en avveckling av de kollektiva löntagarfonderna, skulle detta
innebära en betydande stimulans till investeringsökning.

Under 1986 skedde en kraftig omstrukturering på kreditmarknaden, till
största delen som följd av den avskaffade utlåningsregleringen. Vi har tidigare
framhållit att vi ser den avreglering som skett på kreditmarknaden som
mycket positiv. Det finns anledning att varna för de negativa effekter som
skulle bli resultatet av en återgång till snedvridande styrningar av krediter
till olika delar av näringslivet. 1 stället bör enligt vår mening ambitionen
vara att avskaffa de resterande inslagen av regleringar, främst valutaregleringen.

Statens upplåningsbehov väntas bli ungefär 16 miljarder kronor under
1987. Enbart upplåningen i hushållssektorn beräknas i den reviderade finansplanen
motsvara hela detta statliga nyupplåningsbeov eller t. o. m.
drygt det, ca 17 miljarder kronor. Hushållsupplåningen föreslås ske i form
av allemanssparande och premie- och sparobligationer, vilket är för staten
ovanligt dyra upplåningsformer. Regeringen föreslår ytterligare ”engångsinsättningar”
inom allemanssparande! och vinstsparandet, vilket vi i detta
sammanhang finner vara av begränsat intresse. Vi anser det vara mer befogat
att statens upplåning sker mot riksobligationer och statsskuldsväxlar,
vilket blir billigare för staten.

Regeringen föreslår att en avgift tas ut vid tullförrättning på obekväm tid:
för färjor, andra fartyg och flyg 100 kr. per ankomst och avgång samt för
gods på vägfordon 50 kr. per ankomst och avgång. Vi har tidigare från
folkpartiet reagerat negativt på förslag att ta ut en avgift för att få betala tull
och vi anser inte detta förslag bättre än de tidigare. Vi avvisar således detta
förslag.

I kommunalskattelagen finns bestämmelser för beskattning för reavinster
på optionsrätter som utfärdats i förening med skuldebrev. Dessa optioner
beskattas enligt 35 § 3 mom. KL. Beträffande s. k. standardiserade optioner
har ingen klarhet rått beträffande skattereglerna. Enligt gällande
praxis skall premieinkomster i samband med utställande av en option tas
upp som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet enligt 35 § 1 mom. KL.
Ersättningen är till sin helhet skattepliktig. Om utfärdaren av en option å
andra sidan önskar återlösa optionen får, enligt en dom i regeringsrätten,
återlösenkostnaden inte kvittas mot den premie som erhölls vid utfärdandet.

1 propositionen föreslås att avdragsrätt skall införas för erlagd återköpspremium
samt att lagen får tillämpas retroaktivt. Avdrag skall medges endast
i den förvärvskälla till vilken intäkten vid optionens utställande hänförts.
Vi välkomnar visserligen regeringens önskan att rätta till de misshälligheter
som en tidigare regeringsrätts dom förorsakat. Men vi anser, till
skillnad från regeringen, att standardiserade optioner skall beskattas som
optionsrätter, dvs. enligt aktiereglerna i 35 § 3 mom. KL. Då kan förluster
vid återlösen sparas i upp till 6 år.

Försäljningsskatten på bilar, bussar och lastbilar (bilaccisen) föreslås
höjas med 1 kr. 60 öre per kg. tjänstevikt. Motsvarande höjning föreslås för
motorcyklar. Denna skattehöjning föreslås träda i kraft redan den 15 juni

Mot. 1986/87

Fil 14

10

1987 och beräknas inbringa ca 500 milj. kr. För en personbil med genomsnittlig
tjänstevikt uppgår skattehöjningen till 1 840 kr.

Som framgått ovan anser vi att skattehöjningar bör undvikas. Dessutom
finns det enligt vår uppfattning från miljösynpunkt skäl att motsätta sig en
skattehöjning på nya bilar. Nya bilar är oftast mer miljövänliga än gamla,
t. ex. är de mer bensinsnåla. Vi ser det därför som en fördel om bilparken
byts ut mot mer miljövänliga fordon så snabbt som möjligt. Vi avvisar
således även av detta skäl förslaget om höjning av bilaccisen.

Förslag läggs om extrainsättning med 5 000 kr. i allemanssparande!under
första kvartalet 1988, höjning av totalbeloppet till 60 000 kr. samt om extrainsättning
med likaledes 5 000 kr. i vinstsparandet under sista kavartalet
1987. Som vi tidigare framfört anser vi inte att det finns något särskilt skäl
att ytterligare premiera hushållens sparande just i statsskulden — det är en
för staten dyr upplåningsform och det finns knappast något skäl att stimulera
omflyttning från t. ex. vanligt banksparande till allemanssparande. Däremot
finns det enligt vår uppfattning skäl att premiera riskvilligt sparande.
Vi föreslår således att extrainsättning får göras under första kvartalet 1988
med 5 000 kr. enbart i allemans/0«4.?sparande. Däremot biträder vi förslaget
i fråga om vinstsparandet, samt höjningen av totalbeloppet i allemanssparande!.

Regeringen föreslår att uttaget av det förskott för svenskundervisning för
invandrare som tidigare ”lånats” från budgetåret 1987/88 skjuts framåt i
tiden plus att ytterligare 10 750 timmar beviljas för grund-sfi. Under innevarande
budgetår har de tilldelade resurserna långt ifrån varit tillräckliga.
Trots det förskott som bifallits av riksdagen är pengarna nu slut och kurser
har under våren fått avbrytas. Detta har återigen aktualiserat bristerna i den
modell för fördelningen av timmar till sfi som nu används.

Folkpartiet har tidigare krävt att en ny modell för fördelningen av timmar
till sfi skall presenteras. Detta framstår nu som än mer påkallat då man
kunnat notera ett ökande motstånd från kommunerna att träffa avtal om
flyktingmottagningen. Detta motstånd kan säkert till en del hänföras till
den osäkerhet som kommunerna känner om huruvida de kostnader som de
har för sfi kommer att täckas med statsbidrag.

Folkpartiet kan därför konstatera att den schablonmässiga uppräkning
som regeringen föreslår kommer att resultera i en likartad situation som den
nu uppkomna vid samma tid nästa år. Då antalet berättigade till sfi av allt
att döma kommer att öka även under nästa budgetår måste en kraftig uppräkning
av anslaget till undervisning för vuxna invandrare för budgetåret
1987/88 ske.

Vi föreslår därför att ytterligare 39,3 milj. kr. anslås till grund-sfi. Detta
möjliggör 100 000 nya undervisningstimmar samt timstudiestöd.

De problem som beskrivs ovan är likartade vad gäller påbyggnads-sfi.
Här föreslår regeringen ett tillskott på 2 000 timmar. Behovet av nya medel
till påbyggnads-sfi är dock oklart då undervisningen bedrivs av två utbildningsanordnare,
studieförbunden och AMS. Det förefaller som om studieförbunden
har en brist på resurser medan AMS inte har detta problem.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att göra en inventering av behovet och
återkomma till riksdagen med förslag om överförande av medel mellan de
olika huvudmännen.

Mot. 1986/87

Fil 14

11

Regeringen föreslår att finansfullmakten om 2,5 miljarder kronor utöver
de ändamål som gäller för innevarande budgetår av sysselsättningsskäl
också får utnyttjas för arbetsmarknadsutbildning samt för eventuella åtgärder
med anledning av handelsbojkotten mot Sydafrika och Namibia. Vi
biträder detta förslag och förutsätter att regeringen är generös i sin bedömning
av vilka insatser som krävs för att enskilda löntagare och företag inte i
onödan skall bli lidande på grund av handelsbojkotten.

Vi konstaterar att arbetsmarknadsministern nu lägger fram ett folkpartiförslag
som riksdagens socialdemokrater nyligen avvisat. Det gäller 5 000
fler platser inom arbetsmarknadsutbildningen. Självfallet biträder vi detta
förslag.

Bostadsministern föreslår en kraftig skattehöjning på boendet. Intäkterna
från den statliga fastighetsskatten föreslås höjas med ca 500 milj. kr. för
budgetåret och ca 2,7 miljarder kronor i full helårseffekt så småningom.
Folkpartiet avvisar denna skattehöjning.

Så som fastighetsskatten är konstruerad betyder den kommande fastighetstaxeringen
en kraftig intäktsökning för staten. Eftersom olika fastigheter
numera taxeras vid olika tillfällen — flerbostadshus 1988, småhus
1990 och hyreshus på lantbruksenheter 1992 — kommer kostnaderna för
boende i olika typer av fastigheter att förändras vid olika tillfällen om inga
förändringar genomförs.

De nya taxeringsvärdena för flerbostadshus 1988 skulle med oförändrade
regler ge ökade statsinkomster med ca 3,1 miljarder kronor i framtida
helårseffekt. ”Av statsfinansiella skäl" anser regeringen att denna skattehöjning
måste slå igenom. Men "för att få en mer rimlig fördelning av
fastighetsskatteuttaget” föreslås att ca hälften slår igenom för flerbostadshusen
och resten läggs över på småhusen. När dessa sedan taxeras om 1990
får man förmoda att samma princip skall gälla dvs. att en del får slå igenom
i höjd villaskatt och resten tas ut i höjd skatt på flerbostadshusen. Denna
metod innebär således en successiv ständig skärpning av skatteuttaget.

Regeringen föreslår konkret att underlaget för fastighetsskatten i fråga
om flerbostadshus sänks från nuvarande 100 % till 80 % och att underlaget
för småhus höjs från nuvarande en tredjedel till 50 %.

De nya taxeringsvärdena som gäller fr. o. m. år 1988 föreslås användas
som underlag redan i hyresförhandlingarna hösten 1987. Vi anser detta vara
mycket otillfredsställande. I dessa hyresförhandlingar kommer man således
inte att veta vilka taxeringsvärdeförändringar som faktiskt sker, utan
förhandlingarna måste bygga på uppskattningar och allmänna gissningar.

Vad beträffar principen att ändrade taxeringsvärden slår igenom i ändrade
skattebelopp har vi den uppfattningen att så bör ske om det är fråga om
en skatt med en tillfredsställande konstruktion. Så är emellertid inte fallet
med den nu aktuella statliga fastighetsskatten. Vi har i flera sammanhang
kritiserat denna skatt för att utgå på felaktiga och orättvisa grunder, och vi
kan därför inte acceptera den föreslagna kraftiga skatteskärpningen.

Vi föreslår således att skatteunderlaget för flerbostadshus sänks till 55 %
av taxeringsvärdet och att underlaget för småhus förblir oförändrat en tredjedel
av taxeringsvärdet. Detta innebär konkret att intäkterna från den statliga
fastighetsskatten inte okar på grund av ändrade taxeringsvärden för
vare sig flerbostadshus eller småhus.

Mot. 1986/87

Fil 14

12

Det faktum att vi avvisar höjningen av fastighetsskatten innebär att vi
också avvisar ”följdförslagen” om höjda bostadsbidrag och sänkt garanterad
ränta. Dessa motiveras nämligen helt med att de krävs för att mildra
effekterna av skattehöjningen.

5. Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordas i motionen,

3. att riksdagen uttalar att tillämpningen av prisregleringslagen
omedelbart bör upphöra,

4. att riksdagen uttalar att arbetsgivaravgifterna inte kommer att
höjas den 1 januari 1988 och begär förslag från regeringen i detta
syfte,

5. att riksdagen uttalar sig för att marginalskatterna skall ytterligare
sänkas den 1 januari 1988 och begär förslag från regeringen i detta
syfte,

6. att riksdagen uttalar att företagens investeringsfonder bör släppas
generellt fria,

7. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till
känna vad i motionen anförs om kredit- och valutapolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om tullförrättningsavgifter,

9. att riksdagen beslutar om beskattning av standardiserade optioner
enligt vad som anförs i motionen,

10. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon,

11. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1983:890) om allemanssparande med den ändringen att i 4 § andra
stycket ordet ”allemanssparandet” ersätts med ordet ”allemansfondssparandet”,

12. att riksdagen till Undervisning för invandrare i svenska språket
m. m. (C 5) utöver regeringens förslag anvisar ytterligare 31,7
milj. kr.,

13. att riksdagen till Timersättningar vid vissa vuxenutbildningar
(E 6) utöver regeringens förslag anvisar ytterligare 8 milj. kr.,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om överförande av medel mellan de olika utbildningsanordnarna
vad gäller påbyggnads-sfi,

15. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt i fråga om 3 § första stycket
punkterna a, d, h och j med den ändringen att orden "80 procent”
ersätts med orden ”55 procent”,

16. att riksdagen avslår förslaget till lag om ändring i lagen
(1984:1052) om statlig fastighetsskatt i övrigt,

Mot. 1986/87

Fil 14

13

17. att riksdagen avslår förslaget om temporär sänkning av den
garanterade räntan,

18. att riksdagen avslår förslaget om ändrade regler för bostadsbidrag.

Stockholm den 13 maj 1987
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1986/87

Fil 14

14