Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1987/88, m. m. (kompletteringsproposition) (1986/87:150)

Motion 1986/87:A107 Alf Wennerfors m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:A107

Alf Wennerfors m. fl. (m)

Förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1987/88, m. m.
(kompletteringsproposition) (1986/87:150)

Inledning

1986 lade en arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet fram en rapport
med namnet Arbetsmarknadspolitikens roll, inriktning och omfattning.
I den presenterades en del goda ideér till förändringar av den svenska
arbetsmarknadspolitiken. Vi konstaterade då att det var positivt att det
kunde komma nya förslag från arbetsmarknadsdepartementet, men vi förutspådde
samtidigt att det knappast var troligt att förslagen i någon större
utsträckning skulle accepteras av en socialdemokratisk regering. Regeringen
och LO är fortfarande alltför hårt uppknutna till de arbetsmarknadspolitiska
lösningar som utarbetades för flera decennier sedan.

I dag är läget på arbetsmarknaden bättre än för några år sedan. Detta
beror dock inte i någon nämnvärd utsträckning på regeringens arbetsmarknadspolitik,
dess ekonomiska politik eller skattepolitik. Det är i stället
gynnsamma yttre omständigheter som skapat den förbättrade situationen.
Dessa gynnsamma förutsättningar tenderar nu att försämras och det är inte
möjligt att avgöra när svårigheterna på arbetsmarknaden åter kommer att
öka.

Även om de totala arbetslöshetssiffrorna är något lägre än de gångna
åren finns det väldigt många tragiska fall av personer som under lång tid går
utan arbete. Arbetslöshet, särskilt långvarig sådan, är destruktiv för dem
som drabbas. Det är därför viktigt att statsmakterna aktivt medverkar till att
skapa en arbetsmarknad där så många som möjligt kan delta.

Även arbetsmarknadens parter måste ta sitt ansvar för att arbetslösa skall
kunna få arbete. Vi har tidigare i många sammanhang understrukit att den
s. k. solidariska lönepolitiken medverkar till att öka utslagningen på arbetsmarknaden
och att detta är särskilt allvarligt i ett regionalpolitisk! sammanhang.

Lönepolitikens utformning får negativa effekter också när det gäller ungdomars
möjligheter att få fotfäste på arbetsmarknaden. Vi återkommer till
detta nedan.

En annan faktor som minskar den svenska arbetsmarknadens flexibilitet
och anpassningsförmåga är den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vi har vid
flera tillfällen, senast i motion 1986/87: A734, lagt förslag till förändringar
som skulle förbättra arbetsmarknadens funktion.

Det är viktigt att komma i håg kopplingen mellan arbetsmarknadens
funktion och skattesystemets utformning. Våra skatteförslag syftar till att
sänka det totala skattetrycket och i princip sänka skatteuttaget för alla.

Lägre marginalskatter skulle underlätta avtalsrörelserna och därmed bidra Mot. 1986/87

till en växande arbetsmarknad samtidigt som svenska företags konkurrens- A107

förmåga skulle förbättras.

Trots åtgärder för att stärka arbetsmarknadens funktion kommer det att
kvarstå ett visst behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har understrukit
att dessa måste utformas så att de hjälper den enskilde arbetslöse i
ansträngningarna att finna arbete. Detaljutformningen av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna bör enligt vår mening kunna anförtros åt AMS
riksdag och regering bör formulera mål för arbetsmarknadspolitiken och
fastställa ramar för åtgärder. Vi har i motion 1986/87: A259 lagt förslag om
detta.

Åtgärder för långtidsarbetslösa

Den ökande andelen långtidsarbetslösa inger oro. Allt flera personer förlorar
kontakten med arbetsmarknaden.

Många av de långtidsarbetslösa är i behov av speciella insatser för att de
åter skall kunna få ett arbete.

De långtidsarbetslösa finns ofta på orter med mycket dålig arbetsmarknadssituation.
Även om det oftast vore lyckligast att de kan få anställning
på den egna orten kan det inte undvikas att en del ställs inför valet mellan
att flytta till en annan ort och att riskera fortsatt långtidsarbetslöshet.

Långvarig arbetslöshet kan lätt vara inledningen till sociala och psykologiska
problem. Det är därför enligt vår mening olyckligt att regeringen
avskaffar den s. k. starthjälpen, det extra kontantstöd som nu utgår för att
täcka extrakostnader när ett hushåll flyttar till en annan ort för att tillträda
en anställning.

Regeringen föreslår att särskilda medel ställs till AMS förfogande för
arbetsmarknadspolitiska insatser riktade mot långtidsarbetslösa. Vi finner
det i sig naturligt att AMS inom ramen för sin verksamhet särskilt beaktar
de långtidsarbetslösas situation. Det skulle egentligen inte kräva att riksdagen
tog ställning till detta förslag. Med det av oss föreslagna systemet för
styrning av arbetsmarknadsverkets verksamhet hade det kunnat tillgodoses
inom ramen för den övergripande målsättningen.

Det bör noteras att av de 350 milj. kr. som enligt propositionen avsätts för
detta ändamål är det endast 10 milj. kr. som utgör medelstillskott. Vi anser
inte att detta nytillskott är tillräckligt väl motiverat, och förslaget bör enligt
vår mening avvisas.

U ngdomsarbetslöshet

Regeringen föreslår att arbetslösa ungdomar skall delta i de s. k. jobbsökarklubbarnas
verksamhet redan innan de börjat arbeta i ett ungdomslag.

Vi har i flera olika sammanhang, senast i motion 1986/87:A258 om ungdomarnas
ställning på arbetsmarknaden, konstaterat att ungdomslagen
inte varit ett effektivt sätt att hjälpa unga människor att få fast fotfäste på
arbetsmarknaden. En av de stora nackdelarna med ungdomslagen är att
dessa helt varit inriktade mot den offentliga sektorn. Ett annat väsentligt 6

problem är att ungdomar ofta blivit så snabbt placerade i ungdomslag att de
inte haft möjlighet eller incitament att på egen hand söka arbete.

Detta sistnämnda problem har uppmärksammats av AMS som i en skriv- Mot. 1986/87

else till regeringen begärt att den nuvarande s. k. anvisningstiden skulle A107

höjas från tre veckor till tre månader, resp. för de som slutar i skolan från,
såsom nu gäller, perioden fram till den 1 september till perioden fram till
den 1 november. AMS menade att ungdomarna under söktiden borde få ett
kontant understöd på 140 kr./dag under förutsättning att de deltar i den av
arbetsförmedlingen ordnade jobbsökarverksamheten.

Vi anser att ungdomarna själva skall söka arbete under en tid innan de
med hjälp av statliga eller kommunala åtgärder bereds sysselsättning. AMS
förslag var i detta avseende riktigt. Det är också positivt att arbetsförmedlingarna
lär ungdomar hur man söker arbete på egen hand.

Regeringens förslag innebär inte någon förbättring. Anvisningstiderna
för placering i ungdomslag bibehålls oförändrade, men en ung människa
som placerats-i ett visst ungdomslag kan få rätt att vänta i tre veckor innan
hon eller han börjar arbeta i ungdomslagen. Under denna period, då lön
skall utgå som om den unge arbetade i ett ungdomslag, skall hon eller han
vara befriad från arbete för att i stället ägna sig åt jobbsökarverksamhet.

Detta är en farlig utveckling. Det finns risk att många unga människor
bibringas uppfattningen att söka arbete är en uppgift som man skall göra i
grupp och med statlig ersättning.

I den ovannämnda motionen om ungdomarnas ställning på arbetsmarknaden
förespråkar vi att ungdomslagen avskaffas och ersätts med ett nytt
system för att hjälpa arbetslösa ungdomar till ytterligare utbildning eller
arbete. Som en utväg för de ungdomar som inte kunnat få arbete och inte
velat eller kunnat studera mera har vi föreslagit ett system med arbetspraktik.
Vad beträffar möjligheterna till kontantstöd bör man överväga att återinföra
rätten till KAS för ungdomar. AMS förslag att göra kontantstödet
avhängigt deltagande i de av arbetsförmedlingen anordnade jobbsökarverksamheten
ställer vi oss dock tveksamma till. Om jobbsökarverksamheten
är framgångsrik bör ungdomarna enbart genom detta ha incitament att
delta i verksamheten. Det är också naturligt att arbetsförmedlingen ordnar
frivillig jobbsökarverksamhet.

Arbetsmarknadsministern uttrycker nu sin tillfredsställelse med att avtal
om s. k. inskolningsplatser slutits som omfattar hälften av arbetsmarknaden.
Det är naturligtvis ett tecken på misslyckande när cirka hälften av
arbetsmarknaden står utan avtal. Bland de viktiga branscher där man ännu
inte slutit avtal om lönerna för ungdomar placerade på s. k. inskolningsplatser
återfinns verkstadsindustrin.

Arbetsmarknadsministern försöker nu sätta press på arbetsmarknadens
parter genom att sätta en tidsgräns för vilka löneavtal som kan ligga till
grund för en inskolningsplatsplacering. Det är anmärkningsvärt att fackföreningarna
fortfarande vidhåller sin linje att ungdomarna från början skall
ha normala avtalsenliga löner. Enligt vår mening medverkar en sådan lönepolitik
i hög grad till att ungdomar utestängs från arbetsmarknaden. Rimligen
måste de fackliga företrädarna ha förståelse för ungdomars problem att
skaffa sig platser som kan leda till fast arbete.

Vi vill understryka att inskolningsplatserna innebär en förbättring i förhållande
till de hårt kritiserade ungdomslagen. Tanken att unga arbetslösa

skall kunna få komma ut på företag är god. 1 vårt förslag om arbetspraktik Mot. 1986/87

har dessa tankar utvecklats längre. Vårt förslag innebär att arbetspraktiken A107

är en av olika möjligheter inom ramen för ett integrerat sätt att hjälpa
ungdomar att skaffa sig fotfäste på arbetsmarknaden. Vårt förslag till uppföljningnsansvar
innefattar ett flertal olika åtgärder, men det är alltid den
enskilde individen som står i centrum. Det är hon eller han som skall hjälpas
och stödjas inte ett objekt som skall styras och placeras.

Det är nu dessvärre för sent att införa arbetspraktikplatser under det
kommande budgetåret. Vi föreslår emellertid att regeringen redan nu vidtar
förberedelseåtgärder för att det av oss föreslagna systemet med utvidgat
uppföljningsansvar skall kunna införas fr. o.m. budgetåret 1988/89.

Arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildning kan ofta vara ett verksamt medel för att hjälpa
arbetslösa att skaffa sig en ny anställning. I bästa fall kan arbetsmarknadsutbildningen
omvandla en arbetslös person till en attraktiv individ på arbetsmarknaden.

Regeringen har nu föreslagit att arbetsmarknadsutbildning för ytterligare
5 000 deltagare inrättas. Tanken är att dessa nytillkommande platser
skall utnyttjas för ungdomar mellan 20 och 24 år. Det är positivt att regeringen
nu tagit fasta på vårt förslag om särskilda arbetsmarknadsutbildningsinsatser
för ungdomar i denna ålder.

Många långtidsarbetslösa ungdomar har i dag en dålig utbildningsbakgrund.
Det är väsentligt att dessa kan nås av de erbjudande om undervisning
som skolväsende och arbetsmarknadsmyndigheter kan erbjuda. Ett
besvärligt problem är att många kvinnor inte vill utbilda sig inom traditionella
mansyrken. Detta skulle kunna förbättra arbetsmarknadssituationen
för många kvinnor och samtidigt medverka till att man kan utbilda fler
personer inom s. k. bristyrken. I enligthet med våra tidigare förslag bör en
särskild informationskampanj startas i syfte att påverka dessa grupper att
söka sig till skolväsendet och arbetsmarknadsutbildningen.

Det är väsentligt att existerande platser för arbetsmarknadsutbildning
utnyttjas. Med hänsyn till att regeringen själv konstaterar att resurserna inte
nyttjas fullt ut bör man i första hand sträva efter att effektivt utnyttja de
platser som finns för arbetsmarknadsutbildning.

Med hänsyn till det förhållandevis goda arbetsmarknadsläget finner vi
det inte motiverat att öka det totala anslaget till arbetsmarknadsutbildning.

De speciella insatserna för ungdomar bör kunna rymmas inom ramen för
de normala anslagen till arbetsmarknadsutbildning. Om regeringen senare
under året bedömer att behov av ytterligare medel för arbetsmarknadsutbildning
föreligger kan finansfullmakten nyttjas för detta ändamål.

Arbetslöshetsförsäkring för deltidsarbetslösa

För närvarande finns möjlighet att erhålla arbetslöshetsersättning vid s. k.
deltidsarbetslöshet. Det innebär att en person som arbetar fyra dagar i veckan
har rätt till s. k. fyllnadsmarkering för en dag per vecka. Det motsvarar B

en dagsersättning. Vid vanlig arbetslöshet är det möjligt att erhålla arbets

löshetsersättning i 300 dagar (fem dagar per vecka). Det ger ersättning un- Mot. 1986/87

der maximalt en sammanhängande arbetslöshetsperiod av ett år och åtta A107

veckor. Med fyllnadsmarkeringar kan man också utnyttja 300 ersättnings

dagar. Om man t. ex. fyllnadsmarkerar en dag per vecka innebär detta att

man kan erhålla regelbunden ersättning för deltidsarbetslöshet under fem

gånger så lång tid, dvs. mer än fem och ett halvt år!

Regeringens förslag innebär att man maximerar ersättningstiden vid deltidsarbetslöshet
till 150 dagar. Det innebär att man i den ovan relaterade
fallet skulle kunna uppbära ersättningen i cirka tre år.

Deltidsarbetslöshet kan vara mycket besvärlig när inkomsterna inte är
tillräckliga. Samtidigt är deltidsarbete för många en praktisk och attraktiv
arbetsform. Detta gör också att vissa kan frestas att utnyttja deltidsarbetslöshetsersättningen
på ett felaktigt sätt.

Arbetslöshetsersättningen gör att den bortfallna inkomsten för en extra
arbetsfri dag blir liten och då man kan förvänta sig att ersättning skall
utbetalas under fem år är det mindre attraktivt att byta till en heltidstjänst.

Vi anser att det är rimligt att bibehålla ett system för arbetslöshetsersättning
vid deltidsarbetslöshet, men den anpassningstid som tillämpas vid
vanlig arbetslöshet borde också kunna tillämpas beträffande deltidsarbetslöshet.
Det innebär att en person som är deltidsarbetslös, liksom andra
arbetslösa, normalt bör ha ca ett år på sig att anpassa sig till den nya situationen.

Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag till nya regler för
ersättning till deltidsarbetslösa. Därvid bör de problem som kan uppstå om
en deltidsarbetslös person blir heltidsarbetslös beaktas. I avvaktan på ett
nytt förslag från regeringen kan vi dock acceptera det av regeringen nu
framlagda förslaget.

Åtgärder för deltidsarbetslösa

Regeringen föreslår att 60 milj. kr. anvisas för åtgärder för deltidsarbetslösa.
En av anledningarna till problemen med deltidsarbetslösheten kan vara
den stela svenska arbetsmarknaden. Samtidigt som det finns personer som
skulle vilja öka sin arbetstid finns det andra som skulle vilja minska sin.

Många av dem vågar dock ej byta jobb med tanke bl. a.på anställningstryggheten.

Propositionstexten belyser de svårigheter som finns för de deltidsarbetslösa,
men delvis förefaller de föreslagna åtgärderna snarare vara inriktade
mot deltidsarbete än deltidsarbetslöshet. Om det finns individer som av
olika skäl vill arbeta deltid skall detta naturligtvis inte motverkas av myndigheter
eller fackliga organisationer. Dessvärre finns det inom en del av de
sistnämnda en mycket negativ inställning till deltidsarbete.

Det är väsentligt att arbetsförmedlingarna strävar efter att finna lösningar
för deltidsarbetslösa. Detta bör dock kunna ske inom ramen för de ordinarie
anslagen till arbetsförmedlingen för förmedlingsverksamhet, arbetsmarknadsutbildning
m. m. Enligt vår mening finns det därför inte anledning
att riksdagen nu anvisar ytterligare medel.

Beträffande deltidsberedskapsarbete för deltidsarbetslösa anser vi att 9

detta skulle strida mot tanken på att beredskapsarbete skall vara en åtgärd

för att ge möjlighet för den arbetslöse att hålla kontakt med arbetslivet. Ett Mot. 1986/87

sådant motiv är normalt inte aktuellt när det gäller deltidsarbetslösa. Där- A107

för bör inte heller beredskapsarbeten för deltidsarbetslösa inrättas.

Utvecklingsinsatser i östra Norrbotten

Regeringen föreslår att ytterligare 15 milj. kr. anvisas för utvecklingsinsatser
i östra Norrbotten. Vi har tidigare understrukit att denna typ av utvecklingsinsatser
till stor del överensstämmer med verksamhet som länsstyrelserna
kan stödja genom länsanslagen för regional utveckling. Med tanke på
att det föreligger en majoritet i riksdagens arbetsmarknadsutskott som förordar
högre anslag till dessa s. k. länsanslag, bör det enligt vår mening
finnas goda förutsättningar att med dessa medel stödja utvecklingen i östra
Norrbotten. Regeringens förslag bör därför avvisas.

Insatser med anledning av handelsblockaden mot Sydafrika

Målet för den svenska Sydafrikapolitiken är att Sydafrika på fredlig väg
avskaffar apartheidsystemet, att demokrati införs samt att de mänskliga frioch
rättigheterna respekteras.

I proposition 1986/87:110 om förbud mot handel med Sydafrika och
Namibia föreslog regeringen som bekant en ensidig svensk handelsbojkott,
utan att en sådan föregåtts av beslut i FN:s säkerhetsråd. Med anledning
av propositionens förslag framhåller moderata samlingspartiet i motion
1986/87:U112 bl. a. följande:

Vid säkerhetsrådets omröstning den 20 februari i år förkastades emellertid
ett sådant förslag (om handelsbojkott) genom veton från flera av rådets
medlemmar.

Regeringen har kommit fram till att den likväl bör föreslå riksdagen ett
förbud mot handel med Sydafrika och Namibia, trots att den är medveten
om att en sådan åtgärd skulle innebära ett avsteg från Sveriges angivna linje
i sanktionsfrågor.

Moderata samlingspartiet kan inte dela regeringens bedömning i denna
fråga. Åtgärden är, som regeringen framhåller i propositionen, ett allvarligt
avsteg från vår traditionella utrikespolitiska linje. Detta avsteg kan komma
att åberopas mot Sverige av andra nationer som ett prejudikat.

Handeln mellan Sverige och Sydafrika är av ringa omfattning. Den omfattar
knappa 0,5 % av vårt lands totala export. Handeln mellan länderna
har under det senaste året minskat kraftigt. En handelsbojkott genetemot
Sydafrika kommer därför att ha mycket små återverkningar på den sydafrikanska
ekonomin.

En ensidig svensk bojkott kommer att ställa frågan om de svenska dotterföretagens
existens i Sydafrika på sin spets. En handelsbojkott innebär att
handeln avbryts. Därmed omöjliggörs internleveranser mellan moder- och
dotterföretag. Regeringen pekar i propositionen på möjligheter att i dessa
fall ge företagen dispenser.

Samtidigt har det framkommit uppgifter om sydafrikanska motåtgärder
innebärande förbud för de svenskägda dotterbolagen att importera materiel.

För företag som t. ex. Sandvik, Atlas Copco, SKF m. fl. kommer de föreslagna
åtgärderna samt troliga sydafrikanska motåtgärder att innebära att 10

verksamheten nära nog omöjliggörs.

Vid riksdagens behandling av lag 1971:176, på vilken den nu aktuella han- Mot. 1986/87
delsbojkotten vilar, framhöll de borgerliga partierna bl. a.: A107

Flera remissinstanser har ansett att FN-lagen bör innehålla en uttrycklig
bestämmelse om skälig ersättning av statsmedel till enskilda som lider ekonomisk
skada till följd av förbud enligt lagen. Utrikesutskottet anser att rätt
till ersättning för oförutsebar skada, till vilken den skadelidande på intet
sätt kan anses vållande, bör inskrivas i lagen.

Uppenbarligen kommer svenskt näringsliv att lida intrång och skada till
följd av ett eventuellt beslut om införande av handelsförbud med Sydafrika
och Namibia. Införandet av ett sådant förbud är en generell politisk åtgärd
som gäller nationen Sveriges ståndpunktstagande i en utrikespolitisk fråga.
Det är orimligt att vissa svenska företag och dess personal skall betala samtliga
kostnader för ett sådant förbud, medan andra icke påverkas av ett
sådant beslut.

I motion 1986/87:U112 konstaterade vi därför:

Skulle de föreslagna förbuden komma att genomföras, måste lagen samtidigt
klart ange en skyldighet för staten att svara för de förluster och kostnader
som svenska företag och arbetstagargrupper förorsakas.

Det är inte tillräckligt, att som nu sker och statsrådet med hänvisning
till Rhodesialagen uttalar att avsaknaden av ersättningsregler inte hindrar
enskilt skadelidande, att vända sig till statsmakterna med begäran om
gottgörelse. Ett beslut om införande av handelsförbud måste förenas med
ett entydigt beslut om statens ansvar för därav uppkommande skada.

Kostnaderna för den svenska handelsblockaden mot Sydafrika måste öppet
redovisas inför det svenska folket. Det finns ingen anledning att dölja
att det svenska agerandet innebär uppoffringar för oss själva. Därför är det
olämpligt att kostnaderna för bojkotten görns inom finansfullmakten.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till anslag på tilläggsbudget
för att täcka dessa kostnader.

Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs angående långtidsarbetslöshet,

2. att riksdagen avslår vad regeringen förordat angående utnyttjande
av medel för åtgärder för långtidsarbetslösa,

3. att riksdagen till Sysselsättningsskapande åtgärder
förbudgetåret 1987/88 utöver i proposition 1986/87:100 bil. ^upptagna
medel för budgetåret 1987/88 anvisar ett reservationsanslag av
15 000 000 kr.,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1983:1070) om arbete i ungdomslag hos offentliga arbetsgivare,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförs angående åtgärder mot ungdomsarbetslöshet,

11

6. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Arbetsmarknads- Mot. 1986/87
utbildning A107

för budgetåret 1987/88 utöver i proposition 1986/87:100 bil. ^upptagna
medel för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av
150 000 000 kr.,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrade regler för
ersättning vid deltidsarbetslöshet i enlighet med vad som i motionen
anförs,

8. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Åtgärderför deltidsarbetslösa

för budgetåret 1987/88 anvisa ett reservationsanslag av 60 000 000
kr.,

9. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Utvecklingsinsatser
i östra Norrbotten

för budgetåret 1987/88 utöver i proposition 1986/87:100 bil. 12 för
budgetåret 1987/88 upptagna medel anvisa ett reservationsanslag av
15 000 000 kr.,

10. att riksdagen avslår regeringens förslag att bemyndiga regeringen
att för budgetåret 1987/88, om arbetsmarknadsläget kräver
det, utnyttja finansfullmakten för arbetsmarknadsåtgärder som kan
bli nödvändiga med anledning av handelsblockaden mot Sydafrika
och Namibia,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till anslag på tillläggsbudget
för budgetåret 1987/88 för ersättning för kostnader i
samband med den svenska handelsblockaden mot Sydafrika och Namibia.

Stockholm den 13 maj 1987

Alf Wennerfors (m)

Bengt Wittbom (m)

Anders G Högmark (m)

Erik Holmkvist (m)

Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo fm)

Ingrid Hemmingsson (m)
Sten Svensson (m)

12