Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1983/84,

Motion 1982/83:2435 Lars Werner m. fl.

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

PDF

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1983/84,(pdf, 311 KB)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1982/83:2435

Motion

1982/83:2435

Lars Werner m. fl.

Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1983/84,
m. m. (kompletteringsproposition) (prop. 1982/83:150)

Den nuvarande ekonomiska krisen i den kapitalistiska världen är en
kombination av en cykliskt eller konjunkturellt betond kris och långsiktiga
stagnationstendenser. Vad som utmärker den är att även de cykliska eller
tillfälliga uppgångarna icke löser arbetslöshetens problem. Även de s. k.
högkonjunkturåren har under de senaste 15 åren inneburit antingen en
kvarvarande massarbetslöshet eller en t. o. m. ökande arbetslöshet i de
utvecklade kapitalistiska länderna.

Samtidigt har vi haft en utveckling kännetecknad av en hög inflation, en
prisstegringstakt som under mer än ett årtionde i genomsnitt inom
OECD-området icke väsentligt understigit 10 % per år, och vissa år varit
över 12 %.

Krisen kommer ur den moderna kapitalismens utveckling. Krympande
marknader, ökad kapitalkoncentration, tilltagande transnationalisering,
skärpt konkurrenskamp mellan olika internationella och nationella monopol,
planlöst införande av ny teknologi, tillspetsade motsättningar som lett
till att allt fler neokolonialt behärskade länder söker komma undan den
internationella kapitalistiska dominansen är några av de viktigaste orsaksfaktorerna.
Och i denna kris svarar de borgerliga krafterna med en politik
som närmast desperat försvarar kapitalismens förhållanden och söker
upprätthålla kapitalets profiter genom att pressa ned levnadsvillkoren för de
arbetande och vidga dess marknader genom försök att privatisera offentlig
verksamhet.

Denna politik har fördjupat krisen, försämrat för det stora flertalet. Den
har dessutom pressats på många u-länder - eller haft en handels- eller allmänt
ekonomiskt-politisk udd riktad mot dessa - och på det viset försämrat dessa
länders utvecklingsmöjligheter och allvarligt bidragit till att fördjupa
klyftorna mellan rika och fattiga länder.

Sverige som ett litet avancerat kapitalistiskt land står naturligtvis inte
utanför detta skede. Även i vårt land verkar krisen i huvudsak enligt det
internationella mönstret. Den i kapitalistiska länder nu vedertagna s. k.
monetaristiska politiken har också i vårt land torgförts och torgförs i något
olika varianter.

Också i Sverige finns kombinationen av en konjunkturellt svängande
utveckling och långsiktiga stagnationstendenser. Också här finns en växande
arbetslöshet och en stark inflation.

1 Riksdagen 1982/83. 3 sami. Nr 2435

Rättelse: S. 15 Yrkandena 5 och 6 slås samman. Följande yrkanden numreras om.

Mot. 1982/83:2435

I den reviderade finansplanen förutspår regeringen en relativt positiv
utveckling för svensk ekonomi under andra halvdelen av 1983 och 1984.
Huvudargumentet för att den svenska kapitalismen skulle vara på väg ut ur
sin djupaste kris sedan 1930-talet är att devalveringen av den svenska kronan
på 16 % i oktober 1982 skulle ha förbättrat den svenska industrins
konkurrenskraft så radikalt, att detta i kombination med ett av regeringen
förväntat internationellt ekonomiskt uppsving kommer att leda till en ökning
av svensk export med 6,6 volymprocent redan 1983. Om den i finansplanen
förväntade inflationsutvecklingen på 4 % under 1984 kommer att realiseras,
räknar regeringen med att det sker en radikal förbättring av sysselsättningen
1984 och att bytesbalansen närmar sig jämvikt 1985. Därmed skulle
regeringen ha löst svensk ekonomis s. k. balansproblem.

En närmare analys av den internationella utvecklingen och svensk
industris konkurrenskraft visar emellertid, att antagandena om ett snart
förestående internationellt uppsving och om löne- och prisutvecklingens
betydelse för svensk industris konkurrenskraft är våldsamt överdrivna.

Om vi ser litet närmare på den internationella utvecklingen finner vi att
den stagnation som kunde noteras i OECD-området 1981 utvecklades till en
nedgång 1982. Medan tillväxten i BNP för hela OECD var 1,2% 1981,
inträffade det 1982 ett fall på 0,5 %. Om vi enbart ser på de europeiska
OECD-länderna uppvisade de 1981 en svagt ökad BNP om ca 0,5 % för att
1982 närmast ha haft en ”O-tillväxt”. Utifrån svensk exportsynpunkt är
emellertid det allvarliga i utvecklingen under de senaste två åren att
industriproduktionen föll med dryga 4 % 1982 efter ett fall på nästan 1 %
1981.

Huvudtendensen i den ekonomiska politiken i de kapitalistiska länderna är
mycket klar. I alla länder, nästan utan undantag, förs i dag en mycket
restriktiv ekonomisk politik, som framför allt syftar till att begränsa
löntagarnas reallön och den offentliga sektorns utgifter. Den starka
focuseringen på det statsfinansiella läget har medfört att regeringarna i
nästan samtliga kapitalistiska länder i dag försöker att skära ned på de
offentliga utgifterna och då i synnerhet på transfereringarna, samtidigt som
det införs avgifter på en rad varor som ett led i en stram finanspolitik.
Konsekvensen av detta blir att den inhemska efterfrågan i de enskilda
kapitalistiska länderna kommer att fortsätta att stagnera 1983. Detta gäller
speciellt de europeiska kapitalistiska länderna, dvs. Sveriges viktigaste
handelspartners. Ett eventuellt uppsving kan således varken komma från
utvecklingen i den privata konsumtionen eller i den offentliga sektorn. Ett
eventuellt uppsving i den internationelal kapitalismen måste således
utspringa från antingen investeringsutvecklingen eller från en ökad export till
länder utanför OECD-området, dvs. primärt från OPEC-länderna och/eller
de socialistiska länderna.

Mot. 1982/83:2435

De socialistiska ländernas växande skuldsättning till de kapitalistiska
länderna har medfört att det inte kan förväntas någon nämnvärd exportframgång
från dessa länder gentemot OECD-området. Tvärtemot kan man
förutse en mycket restriktiv importpolitik i dessa länder, då det enda sätt på
vilekt de socialistiska länderna kan avbetala sina skulder till de kapitalistiska
länderna är med en positiv handelsbalans.

Utvecklingen i oljepriserna har under 1982 betytt ett kraftigt fall i
realpriset på olja. Även om detta i första omgången anses vara en positiv
utveckling för de kapitalistiska länderna, och då primärt för hushållen i dessa
länder, är detta inte helt entydigt. Konsekvensen blir nämligen också att
OPEC-ländernas efterfrågan på industriprodukter blir mindre. Man kan
således varken förvänta en ökad export till de socialistiska länderna eller till
OPEC-länderna från de kapitalistiska länderna.

Då man således varken kan förvänta en avgörande ökning i den privata
konsumtionen eller i de offentliga utgifterna inom OECD eller i exporten
från OECD är det svårt att se någon efterfrågekomponent som skulle ge
kapitalisterna någon anledning att öka sina investeringar. Detta förefaller än
mer osannolikt om vi tar det låga kapacitetsutnyttjandet i betraktande. I
samband med diskussionen om investeringsutvecklingen i de kapitalistiska
länderna har man bl. a. från OECD:s sida pekat på ränteutvecklingen som en
stimulerande faktor. Då emellertid efterfrågeutvecklingen 1983 och sannolikt
också i början av 1984 kommer att vara mycket svag och det, som
påpekats ovan, finns en stor ledig kapacitet inom industrin, kan omkostnadssidan
knappast tillskrivas någon avgörande betydelse för investeringsutvecklingen.
Då dessutom realräntan har fallit betydligt mindre än den
nominella räntan kan ränteutvecklingen knappast tillskrivas något avgörande
inflytande på investeringsutvecklingen.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att det är ytterst tveksamt
om den internationella ekonomiska utvecklingen kommer att ändra karaktär
i positiv riktning under resten av 1983 och början av 1984. Det finns all
anledning att befara att arbetslösheten i de kapitalistiska länderna kommer
att fortsätta att öka så att vi 1983 kommer att tvingas att notera över 20
miljoner arbetslösa i det kapitalistiska Europa eller närmare 12 % av
arbetskraften. Mot denna bakgrund förefaller regeringens antagande om en
ökning av marknaden för svensk export av bearbetade varor på 2
volymprocent blåögt. Att förvänta att det kommer ett internationellt
uppsving under de kommande 6-8 månaderna är inte bara uttryck för ett
önsketänkande, utan också för en ansvarslöshet gentemot de många
hundratusentals lönarbetare som inte kan få sysselsättning på den öppna
arbetsmarknaden.

Mot. 1982/83:2435

lil

Den andra tesen i regeringspropositionen är sorn påpekats att arbetskraftskostnaderna
har stor betydelse för den svenska exportens marknadsandelar.
Det är i och för sig en truism att påstå att kostnader för arbetskraft - liksom
alla andra kostnader - har betydelse för vilken prissättningspolitik ett företag
kan använda sig av, men att ge arbetskraftskostnaderna en strategisk
betydelse är en betydlig överdrift. Orsakerna till att den svenska exporten
har förorat marknadsandelar kan i stället hänföras till en rad andra
faktorer.

En viktig orsak till förlorade marknadsandelar är den svenska industrins
struktur. Undersökningar gjorda på Industriens Utredningsinstitut, Statens
Industriverk och av ekonom Lennart Erixon (publicerad i Skandinaviska
Enskilda Bankens kvartalstidskrift) visar att arbetskraftskostnaderna hade
en väsentlig effekt på marknadsandelarna enbart åren efter de snabba
löneökningarna i mitten av 1970-talet. För perioden före och efter dessa år
har den svenska industrins sammansättning en större betydelse för de
förlorade marknadsandelarna än arbetskraftskostnaderna och andra faktorer
som kan påverka konkurrenskraften. Dessa strukturella förhållanden
erkänns också i propositionen, men man drar inte konsekvenserna av det.
Trendmässigt har konjunkturinstitutet beräknat att de strukturella faktorerna
innebär att exportvolymen faller med 1,7 % per år. Det skulle behövas en
årlig sänkning av exportpriserna på nästan 1,5 % för att - enligt uppgifterna i
propositionen - enbart hålla dagens marknadsandelar konstanta.

Den s. k. konkurrenskraftens - mätt som utveckling i relativpriser betydelse
för den svenska exportens andelar av världsmarknaden är alltså
betydligt överdriven i den allmänna debatten och i regeringens proposition.
Dessutom bestäms konkurrenskraften av andra faktorer än enbart lönekostnaderna.
De s. k. mjuka konkurrensmedlen, t. ex. leveransprecision,
systemorienterad marknadsföring snarare än produktorienterad, kreditvillkor,
kvalitet och marknadsföring får allt större betydelse. Särskilt gäller detta
för bearbetade varor.

Om i huvudsak andra faktorer än arbetskraftskostnaderna har varit
orsaken till att den svenska exporten förlorat marknadsandelar så är det
rimligt att anta, att radikala sänkningar av arbetskraftskostnaderna inte är ett
medel att permanent höja Sveriges export. Sänkningar av arbetskraftskostnaderna
har i stället flera negativa ekonomiska konsekvenser, bortsett från
de problem de lönarbetande får med att få sin privatekonomi att gå ihop.

De sänkta arbetskraftskostnaderna innebär att ett starkt incitament hos
företagen att anpassa sin produktion till världsmarknaden försvinner.
Lönsamheten hålls uppe genom att de lönarbetande sänker sin standard och
den svenska industrin gräver ner sig i sektorer på världsmarknaden, där
tillväxten är låg och de framtida möjligheterna är mindre. På dessa sektorer
är dessutom möjligheterna att öka lönsamheten, förutom genom återhållsamma
löneavtal, starkt knutna till rationaliseringsinvesteringar. Detta

Mot. 1982/83:2435

innebär att den tillväxt i efterfrågan, som kommer dessa företag till del, inte
kommer att resultera i någon ökad sysselsättning. Det innebär att en politik
som främst inriktas på att sänka enhetsarbetskostnaden kommer att
påskynda nedgången i sysselsättningen i industrin, dels genom att industrin
låses fast i de sektorer som expanderar långsamt, dels genom att produktionen
kommer att växa främst genom ökad produktivitet. Därför är en sådan
politik inte ägnad att uppfylla det mål som regeringen sätter främst i den
reviderade finansplanen, nämligen att nå full sysselsättning.

Regeringens antagande om att ett snart förestående internationellt
uppsving, såväl som dess antagande om den svenska exportens priskänslighet
och lönernas betydelse för utvecklingen av svensk industris konkurrenskraft
har således inte någon förankring i den ekonomiska verkligheten. Illusioner
och fromma förhoppningar baserade på tvivelaktiga ekonomiska analyser
har ännu aldrig skapat någon bestående sysselsättning!

Svagheten i regeringens analys av den nuvarande ekonomiska krisen
framträder emellertid inte enbart på utrikeshandelsområdet, utan visar sig
också när det gäller analysen av de faktorer som bestämmer de privata
industriinvesteringarna och dessa investeringars effekter på sysselsättningen.

I propositionen hävdas det att det framför allt är kostnadsutvecklingen,
och då primärt lönekostnadsutvecklingen, samt vinstutvecklingen som är
avgörande för företagens investeringsaktivitet.

I en situation med ett kapacitetsutnyttjande på omkring 70 % i svensk
industri förefaller det emellertid som om dessa faktorer är relativt
underordnade. I stället är det efterfrågeutvecklingen som är den viktigaste
bestämmandefaktorn för industrins investeringsbeslut. I detta sammanhang
blir också löneutvecklingen avgörande, men på ett helt annat sätt än vad
regeringen föreställer sig. I stället för att som regeringen ensidigt focusera på
lönen som en omkostnadsfaktor, måste man i nuvarande konjunktursituation
betona lönen som efterfrågefaktor. Detta är en gammal politiskekonomisk
sanning, som varken den nuvarande eller tidigare regeringar
tycks ha förstått. I detta perspektiv blir naturligtvis det dåliga avtal som LO
accepterat - och som den socialdemokratiska regeringen rosar i sin
proposition - ett allvarligt hot mot investeringsutvecklingen.

I stället för att glädja sig åt nedgången i den disponibla realinkomsten och
hänfalla åt fromma förhoppningar att omfördelningen från löntagare till
kapitalister skall generera en positiv investeringsutveckling, borde den
socialdemokratiska regeringen vara bekymrd över att LO genom sin accept
av en fortsatt reallönenedgång är med om att fördjupa krisen.

Men även om den privata investeringsaktiviteten ökade är detta inte
entydigt positivt för sysselsättningen, eftersom speciellt i nuvarande kapacitetssituation
sådana investeringar snarare skulle ha karaktären av rationaliseringsinvesteringar
än kapacitetsutvidgande investeringar. Detta medför att

Mot. 1982/83:2435

det skulle ske en krftig produktivitetsökning inom industrin, vilket medför
att industrin kan producera mera med färre arbetstimmar. Om denna
produktivitetsökning används till att minska den dagliga arbetstiden till t. ex.
sex timmar och till att förbättra den samhälleliga servicen är det utmärkt. I
regeringens proposition finns emellertid detta problem över huvud taget inte
diskuterat. Tvärtemot föreslår man i god neo-liberal anda en begränsning i
den offentliga sektorns utveckling.

Också när det gäller att förklara inflationsutvecklingen, och då inte minst
när det gäller att bekämpa inflationen, är regeringens resonemang i
propositionen mycket svaga och på en del punkter helt felaktiga. Det är
framför allt påfallande att regeringen ser ett omedelbart samband mellan
löneutveckling och prisutveckling samt mellan utvecklingen i underskottet i
den offentliga sektorns budget och inflationen.

Att det i en kapitalistisk ekonomi skulle finnas ett så enkelt samband
mellan löneutveckling och inflation som regeringen tycks föreställa sig,
tillbakavisas i dag av de flesta oberoende ekonomer. För det första är det en
fråga om en fördelningskamp mellan lönarbetare och kapitalägare. För det
ndra så är det - om det över huvud taget finns något enkelt samband mellan
löneutveckling och prisutvecking - enhetslönekostnaden som är intressant.
Då en positiv löneutveckling på grund av konkurrensen mellan kapitalisterna
tvingar fram rationaliseringsinvesteringar och därmed en produktivitetsökning,
är en stor del av löneökningen ”självfinansierande”. Denna tendens
förstärks ytterligare i en konjunkturuppgång, då produktiviteten i en sådan
situation ökar kraftigt på grund av ett förbättrat kapacitetsutnyttjande.

I propositionen är ett huvudtema att det ökade underskottet i den
offentliga sektorns budget är inflationsuppdrivande, på grund av den
likviditetsökning detta ger upphov till i ekonomin. Detta är en gammal
monetaristisk tes, som i dag framför allt förknippas med ekonomer som
Milton Friedman. Det var en tes som den internationella arbetarrörelsen
bekämpade under 1930-talets kris. Det är därför förvånande att det parti som
var ett av de första som i sin praktiska ekonomiska politik tog avstånd från
denna monetaristiska tes, 50 år senare i en regeringsproposition är
förespråkare för samma monetaristiska teori.

Faktum är ju, som redan Keynes och Stockholmsskolan påpekade, att det
inte finns något som talar för att en ökning av likviditet i en situation med
ledig kapacitet inom industrin och stor arbetslöshet skulle föra till inflation.
Tvärtemot finns det all grund att anta att en likviditetsökning i den nuvarande
konjunktursituationen skulle medföra en ökad efterfrågan. Dessutom
medför en likviditetsökning att räntan pressas ner, vilket i nuvarande
konjunktursituation kan komma att verka stimulerande.

Det vore bättre om regeringen i stället för att hänfalla åt monetaristisk teori
och därmed borgerlig klasspolitik också i sin ekonomisk-politiska praktik gav
arbetslösheten den uppmärksamhet man har rätt att förvänta av en arbetarregering.
Det räcker inte att enbart säga att man prioriterar sysselsättningen

Mot. 1982/83:2435

högst, denna prioritering måste också ge utslag i konkreta ekonomisk-politiska
förslag.

Arbetslösheten är ekonomins värsta balansbrist och dess allvarligaste
underskott, ekonomiskt, socialt och mänskligt. Kampen mot arbetslösheten
är därför nu den ekonomiska politikens huvudfråga.

Varje ekonomisk-politisk åtgärd eller ”paket” av åtgärder som vidtas
måste bedömas utifrån dess inverkan på sysselsättningsläget. För att
möjliggöra detta bör regeringen, som ju förfogar över erforderliga utredningsresurser,
redovisa sysselsättningseffekterna av alla de ekonomiskpolitiska
åtgärder den förespråkar och som har sådana effekter. Redan
existerande ekonometriska modeller bör göra en sådan redvisning av olika
förslags ”sysselsättningsbalans” möjlig. Men det är därvid också önskvärt att
de använda ekonometriska antagandena och modellerna finns tillgängligt
framställda, så att en kritisk granskning blir möjlig.

En sådan redovisning av olika förslags sysselsättningseffekter är naturligtvis
i sig ingen åtgärd som skapar fler arbeten. Men den skulle bidra till att
stämma till eftertanke över olika förslags verkliga konsekvenser för den
viktigaste av alla ekonomiska variabler, människors rätt till arbete. Den
skulle med all tydlighet visa att arbetslösheten icke kan övervinnas med
någon variant av monetaristiskt influerd svångremspolitik.

I kampen mot arbetslösheten är självfallet insatser av kortsiktig arbetsmarknadspolitisk
natur nödvändiga. Det är därför ett steg i rätt riktning när
regeringen föreslår drygt 2,7 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska
insatser. Men sådana insatser innebär på intet sätt någon lösning av
problemet, samtidigt som förslagen dessutom är behäftade med vissa
brister.

Ett samlat program mot arbetslösheten är nödvändigt. Ett sådant kan inte
bara bestå av arbetsmarknadspolitiska insatser som samtidigt motverkas av
en efterfrågedämpande politik. Det måste i stället bidra till en inhemsk
efterfrågeökning utan att importen därför alltför kraftigt tillåts öka.

Ett sådant program kan inte realiseras om den offentliga sektorn krymps
ner. Samtidigt torde det inte heller kunna förverkligas utan nya industriella
satsningar. Sådana industriella satsningar kan till en del äga rum i samverkan
med ett program för en utbyggd offentlig sektor. Härigenom kan efterfrågan
stimuleras samtidigt som den styrs mot inhemsk produktion. Ett program för
förbättringar inom den offentliga servicen: barnomsorgen, äldrevården,
sjukvården, en utbyggnad och förbättring av den kollektiva trfiken och en
kraftig satsning på inhemska förnybara energikällor bildar basen för en
offensiv mot arbetslösheten. Det ger en ökad efterfrågan som har en stark
inriktning på inhemsk produktion. Ett sådant program skapar också behov
av ny inhemsk industriell och annan produktiv kapacitet.

Mot. 1982/83:2435

Beräkningar av en tänkt storleksordning av ett sådant program, utförda
enligt en ekonometrisk modell för att belysa effekterna av finanspolitiken
(KLASK-modellen) visar att även ett tämligen brett program har begränsade
effekter på budgetunderskott och import, men stora sysselsättningsvinster.

En ökning av antalet anställda inom offentlig sektor med 50 000 personer
och en ökning av offentliga investeringar med 3,5 miljarder kronor kommer
att efter 12 månader ha minskat arbetslösheten med 61 000 personer till följd
av gynnsamma spridningseffekter i ekonomin. Detta skulle halvera den
öppna arbetslösheten på ett år. En sådan politik skulle medföra att
statsbudgetens underskott skulle växa med 3,7 miljarder kronor, dvs. ca 5 %
av det nuvarande underskottet. Importen skulle öka med ca 1 % eller
omkring 2 miljarder kronor. I förhållande till den stora positiva effekten på
sysselsättningen är de negativa effekterna på statsbudgeten och bytesbalansen
marginella.

Den kommunala sektorn, kommuner och landsting, har en central roll i
kampen för att minska arbetslösheten. Regeringen har något lättat på de
konfiskeringar av kommunala medel som den borgerliga regeringen på sin tid
införde. Utöver vad som här gavs i den kommunalekonomiska propositionen
portioneras i kompletteringspropositionen ut ytterligare medel, dels för att
möjliggöra tidigarerekrytering till fasta tjänster och dels ett - redan beslutat riktat
stöd för att undvika stora kommunala skattehöjningar.

Likväl återstår emellertid den stora delen av den borgerliga konfiskationen.
Utan att den kommunala beskattningsrätten gentemot juridiska
personer återinförs kommer den kommunala sektorn inte att kunna spela
den nödvändiga positiva rollen i kampen mot arbetslösheten. Vi har tidigare
hävdat att denna beskattningsrätt till 60 % bör utövas enligt det förut
gällande systemet och att 40 % av tillgångarna skall fördelas till särskilt
utsatta kommuner. Denna åtgärd är en nödvändighet om inte kommunerna trots
de förbättringar som regeringen förutspår - skall bli nästa stora
krisbransch. Redan aviseras inom flera kommuner och landsting sociala
nedskärningar och personalinskränkningar som kommer att öka arbetslösheten
och allvarligt försämra för medborgarna.

För formens skull bör understrykas att den kostnad som tidigare redovisats
i vårt räkneexempel för att ge flera jobb inom den offentliga sektorn ryms
inom den ökning av de kommunala medlen som ett återinförande av den
kommunala beskattningsrätten på juridiska personer skulle medföra.

En utbyggnad av den offentliga sektorn måste ske samtidigt som byråkrati
och förmynderi inom denna sektor gentemot allmänheten angrips. Ett arbete
för en effektivisering av den offentliga verksamheten bör ske utifrån
målsättningen att sektorn skall stå i allmänhetens tjänst. Den kollektiva
konsumtionen och den rättvisa och sociala och ekonomiska utjämning som
den offentliga sektorn skulle kunna bidra till måste bättre än nu utnyttjas.
Detta måste vara ett svar till de krafter som döljer angrepp på människors

Mot. 1982/83:2435

trygghet genom att ibland förstora upp otympligheter inom den offentliga
verksamheten.

Samtidigt hänger den offentliga sektorns utbyggnad ihop - positivt - med
en industriell utveckling. De satsningar som skisserats i det föregående ger
naturligtvis efterfrågan på (och medför därigenom ett bättre utnyttjande av)
befintlig industrikapacitet. Men en långsiktig politik måste inom vissa
områden också innebära nya samhällsägda industrier. Inte minst gäller detta
inom områden som den kollektiva trafiken och förnybara inhemska
energikällor.

Redan i det föregående har vi visat att tron på att den existerande
storindustrin genom högre vinster skulle dra oss ur krisen på mycket goda
grunder måste betecknas som - milt sagt - överoptimistisk. De stora
vinsterna i dessa företag, som ju redan kommit dem till del, har inte medfört
någon omsvängning till det bättre för industriproduktionen. Tendensen till
tilltagande transnationalisering av de svenska storföretagen förstärks dessutom.
Dels yttrar sig detta genom att utländskt kapital genom ökade
aktieinköp i svenska företag söker skaffa sig ett ökat inflytande över svensk
industri. Men samtidigt fortsätter tendensen till ökad kapitlexport från
Sverige att förstärkas. Svenska företags utlandsinvesteringar har - i löpande
priser - jämfört med början på 1970-talet nu blivit nära åtta gånger så
stora.

Hela denna transnationalisering av kapitalet försvårar möjliigheterna för
en verksam statlig ekonomisk politik. Kapitalets internationalisering kan på
många sätt utnyttjas för att göra olika ekonomisk-politiska åtgärder, om de
har någon udd riktad mot kapitalistiska intressen, verkningslösa. Samtidigt
utgör de tilltagande industriutflyttningarna ett växande hot mot Sverige som
industrination. Därför måste transnationaliseringen av ekonomin mer än
hittills kontrolleras och motverkas.

När det gäller utlandsinvesteringarna bör detta ske på två vägar: dels bör
valutaförordningens möjligheter utnyttjas till en skärpt restriktivitet mot
utlandsinvesteringarna, dels bör en utlandsinvesteringsavgift införas.

Kampen mot arbetslösheten, den ekonomiska politikens huvudfråga, kan
alltså inte bli framgångsrik av kombinationen åtstramningspolitik och vissa
arbetsmarknadspolitiska insatser. Kampen mot arbetslösheten måste prägla
hela den ekonomiska politiken. Därför måste varje förslags - eller
förslagspakets sammanlagda - sysselsättningseffekter redovisas. Därför
måste ett brett program mot arbetslösheten utarbetas som har som en vital
grund en utbyggd offentlig sektor. Men det krävs också ett samhälleligt

Mot. 1982/83:2435

industriprogram. Vidare måste kapitalets transnationalisering motverkas
och ökningen av kapitalexporten vändas i sin motsats. Detta är i sammanfattning
vad som fordras för en framgångsrik kamp mot arbetslösheten.

De förslag som regeringen ställer på arbetsmarknadspolitikens område
och utbildningsområdet behandlar vi i särskilda motioner.

VII

De teoretiska utgångspunkter som skymtar fram i regeringens analys av
inflationen har tillbakavisats i det föregående.

Den politik som baseras på felaktiga teoretiska utgångspunkter blir
därefter. Skulle inflationen minska, vilket under det senaste året genomsnittligt
tycks ha skett i den kapitalistiska världen, kommer detta sannolikt
inte att ske tack vare de s. k. åtgärder mot inflationen som regeringen
skisserar.

De fem punkter som regeringen sätter upp, och som i huvudsak har
riktlinjekaraktär, måste samtliga kritiseras. Det ”kostnadspolitiska” resonemang
regeringen för som första punkt är ett inkomstpolitiskt ställningstagande
på kapitalägarnas sida i fördelnignskampen mellan kapital och arbete.
När ”flaskhalsar” skall åtgärdas förs en diskussion som antyder en förnyad
eller kanske rättare återförstärkt flyttlasspolitik. Där framförs också förslag
om en sänkt uttagningsprocent för bolagsskatten, som kompensation för
bolagen för vissa andra förändringar på skatteområdet. I ett läge där
vinsterna under mer än ett år kraftigt ökat - vilket mest fått till följd en ökad
spekulationsverksamhet - ser vi ingen anledning till denna kompensationsåtgärd.

Regeringens tredje punkt går ut på avindexering av ekonomin. Detta
innebär att regeringens förhoppning om en begränsning av inflationstakten
till 4 % blir ett sorts tak för olika indexberäknade statusutgifter, transfereringar
och andra variabler. Motivet härför är att minska inflationsförväntningarna.
Skälet för denna ”avindexering” påstås inte vara att minska reella
värdet av indexberäknde inkomster. Men självfallet kan detta bli fallet om
inflationen blir större än 4 %.

En sådan avindexering kan leda till kraftiga sociala försämringar.
Konsekvenserna är inte tillfredsställande klarlagda. En grundförutsättning
för att ett sådant här system skall kunna godtas är att det förses med
korrigeringsmöjligheter för den händelse inflationen klart skulle komma att
överskrida 4 %. Finns inga sådana korrigeringsmöjligheter, blir ju avindexeringen
en social ”svångremsåtgärd”, som införs under inflationsbekämpningens
täckmantel.

Den fjärde punkten i åtgärdsprogrammet är av penningpolitisk natur och
innehåller klara uttryck för monetarismens felaktiga uppfattning att likviditetsökning
nu skulle utgöra en stor fara. Så är inte fallet i en ekonomi med en
stor outnyttjad produktionskapacitet. Den femte punkten handlar om

Mot. 1982/83:2435

revalvering och har - också enligt regeringen själv - för dagen ingen
aktualitet.

Regeringens förklaringar av inflationen baseras på en oriktig teori. Dess
förslag till åtgärder blir därför långt ifrån invändningsfria. Men ambitionen
att kraftigt minska inflationen är icke desto mindre lovvärd. Inflationen
medför inkomstomfördelningar, den drivs upp av och gynnar monopol- och
storkapitalistiska grupper, den på en gång både godés av och göder
spekulationen, som i sin tur drar bort medel från produktiva användningar
och ger näring åt den ekonomiska brottsligheten.

Inflationens orsaker ligger i den moderna kapitalismens motsättningar,
och kan inte undanröjas utan stora ingrepp i ekonomins maktförhållanden,
och i det internationella ekonomiska systemet. En rad åtgärder som är
nödvändiga såsom ingrepp mot monopolistisk prissättning, mot transnationella
bolags speciella möjligheter till prisuppskörtning, mot den kommersiella
reklamen, mot spekulation och liknande improduktiv verksamhet
kräver omfattande samhällsförändringar. Samtidigt är deras verkan inte
alldeles omedelbar.

Mera omedelbar verkan skulle ett effektivt upprätthållet pris- och
hyresstopp ha. Inte heller ett sådant berör egentligen inflationens orsaker,
men det skulle ha - under förutsättning att det inte urholkas genom alltför
generösa dispenser - en betydande återhållande verkan.

En sänkning av räntan skulle också verksamt kunna dämpa inflationen. En
sådan sänkning måste kombineras med en skärpt valutakontroll.

En rad åtgärder borde också kunna sättas in mot spekulationen. Skärpt
övervakning och kontroll över fastighets- och markpriser är ett medel.
Beskattning av vissa former av spekulation som t. ex. införande av
omsättningsskatt på börshandeln och en utlandsinvesteringsvgift kan verka i
samma riktning.

VIII

Frågan om budgetunderskottets storlek spelar en stor roll i den svenska
ekonomiska debatten. Frågan har oftast överdramatiserats för att passa den
nyliberala agitationen för sociala försämringar. En statsskuld kan inte
jämställas med en privat skuld. Statsskulden handlar till stor del om hur
sparandet i samhället skall vara placerat. Inga fakta styrker heller de
påståenden som framförs, främst i den nyliberala agitationen, att budgetunderskottet
skulle tränga undan industrin. Det är inte tillgången på likviditet
eller krediter som är industrins problem.

Men naturligtvis utgör den nivå statsskuldsräntorna nu antagit en
belastning på samhällsekonomin och en restriktion för möjligheterna till en
offensiv ekonomisk politik.

Men avgörande är hur statens pengar används. Om underskottet är
samhällsekonomiskt produktivt, om det används för att skapa nya arbeten

Mot. 1982/83:2435

och mera produktion, leder underskottet till en avkastning i sysselsättning
och produktion som väl betalar statsskuldsräntorna. Detta kommer på sikt
att minska underskottet. En minskning av statens kassamässiga underskott
som betyder mera arbetslöshet är bara kortsiktig politik. Det kommer att slå
om i sin motsats. Endast minskad arbetslöshet, endast en ekonomi ”för full
maskin” kan minska underskottet.

Det krävs alltså - som vi redan visat - direkta omfattande och långsiktiga
satsningar på nya jobb. Detta kräver utgiftsökningar.

Men att i detta läge göra som regeringen och de borgerliga partierna
förordar, dvs. reducera statens intäkter genom fullföljandet av en skattereform
som främst gynnar höginkomsttagare är inte försvarbart.

Riksdagen bör besluta att den statliga inkomstskatten icke ändras under
1984. Detta skulle innebära en inkomstförstärkning för statskassan med
drygt 3 miljarder kronor.

I kompletteringspropositionen förordar regeringen en höjning av olika
energiskatter för att finansiera ett fullföljande av inkomstskattereformen.
Såsom dessa förslag är konstruerade innebär de att hyresgäster, konsumenter
och glesbygdsbor genom fördyrade kostnader för hyror och transporter
kommer att få betala en skattereform som mest gynnar de rika. Detta är en
omfördelningspolitik som inte kan godtas. Därför bör skattereformens andra
steg icke fullföljas.

Men för att möjliggöra en offensiv mot arbetslösheten behövs vissa
ytterligare inkomstförstärkningar för statskassan. Vi föreslår därför att en
omsättningsskatt införs på börshandeln. Det finns inga hållbara skäl för att
handeln och spekulationen i aktier och andra börspapper skall vara befriade
från indirekt beskattning. Börsspekulationen har en mycket hög nivå och
betydande värdestegringsvinster görs av många spekulanter. Ett införande
av en omsättningsskatt på börshandeln om 10 % skulle ge staten inkomster
av storleksordningen 2,5-3 miljarder kronor under ett år.

Vi föreslår vidare att en särskild utlandsinvesteringsavgift tas ut - vilket
också tjänar syftet att begränsa utlandsinvesteringarna. Utlandsinvesteringarna
uppgick 1982 till över 8 miljarder kronor och kan i år väntas bli ungefär
lika stora. En tioprocentig avgift skulle alltså kunna ge 700-800 milj. kr.

När det gäller skatterna på energi har dessa inte bara ekonomiska och
fördelningspolitiska aspekter. De har också energipolitisk verkan.

Två målsättningar gäller: dels skall landets oljeberoende dämpas, dels
skall landets elanvändning hållas tillbaka så att kärnkraften verkligen kan
avvecklas.

När det gäller oljeberoendet har oljeförbrukningen i landet minskat. Vi är
redan nere i de siffror som gäller som sparmål för 1990. Samtidigt kan vi
konstatera att priserna på eldningsolja slår hårt på hyrorna. Under de senaste
åren har oljepriserna stigit mera än den genomsnittliga inflationstakten.
Detta gäller alla oljeprodukter. Bensinpriserna har gått upp bara något mer
än genomsnittliga konsumentprisindex, medan eldningsoljor och särskilt

Mot. 1982/83:2435

eldningsolja 1 ökat betydligt mera jämfört med andra priser. För elkraften är
utvecklingen den motsatta. Elkraften har jämfört med den allmänna
prisutvecklingen förbilligats betydligt. Dess realpris (dvs. priset rensat från
den allmänna inflationsutvecklingen) har minskat med 8 % mellan februari
1981 och mars 1983. Speciellt starkt har realpriset för elkraft till direktverkande
elvärme fallit. Realprisfallet på denna, den kanske mest slösaktiga
formen av elanvändning, har under den angivna perioden minskat med
11,8%.

Den av regeringen förordade höjningen av skatten på olja, som beräknas
till staten inbringa 1,66 miljarder kronor per helår, kan för den enskilde
komma att betyda mellan 250 och 400 kr. i hyreshöjning per år. Detta kan
inte godtas. Vi föreslår att riksdagen avslår regeringens förslag i denna del.
Hyresgästerna skall inte med högre hyror få betala en skattereform som mest
gynnar överklassen.

Den av regeringen förordade höjningen av bensinskatten innebär en
prishöjning med 30 öre per liter. Bensinpriset slår hårt mot den som är
beroende av bil, t. ex. glesbygdsbor och alla som har långa arbetsresor.
Vidare inverkar bensinpriserna på transportkostnaderna och därmed indirekt
på den allmänna prisnivån. Det finns dock berättigade krav om att
privatbilismen bör minskas, speciellt i storstadsområdena. Det kan ifrågasättas
om höjningar av bensinpriset är det bästa sättet att tillgodose dessa
krav. I nuvarande läge med stora standardnedpressningar - inte minst för
människorna i glesbygd - och där reseavdragen för arbetsresor nyss kraftigt
försämrats överväger skälen för att regeringens förslag icke bifalles.

Den av regeringen förordade höjningen av elskatterna om 1,2 öre per
kilowattimme kan beräknas innebära en höjning för normalhushåll som icke
utnyttjar elvärme med ca 60 kr. om året. För hushåll i fastigheter med
elvärme kan merkostnaden beräknas att i genomsnitt uppgå till ca 300 kr. per
år.

Elpriserna har - såsom visats - utvecklats mycket gynnsamt. Detta har
varit en medveten politik för att öka elberoendet. Speciellt har eluppvärming
och direktverkande elvärme stimulerats. Detta är kärnkraftsintressenternas
satsning för att försvåra en avveckling av kärnkraften.

Mot denna bakgrund ser vi ingen svårighet att godkänna regeringens
förslag i denna del.

Men dessutom finner vi inga skäl till varför industrin skulle undanhållas
denna skattehöjning. Höjningen med 1,2 öre bör gälla all industriel, även
den som nu icke beskattas. Med de begränsningsregler som gäller för
elskatteuttaget från industrin skulle denna höjning inte få full genomslagskraft,
men skulle ändå komma att innebära uppskattningsvis närmare 250
milj. kr. ytterligare till statsbudgeten.

Regeringens förslag om höjningar av energiskatten har som egentligt syfte
att finansiera andra steget i den orättvisa skattereform som regeringspartiet
utarbetat tillsammans med ett par av de borgerliga partierna. Regeringen vill

Mot. 1982/83:2435

dock ha sina indirekta skattehöjningar förlagda till halvårsskiftet och menar
att det första halvårets inkomster skall gå till kamp mot arbetslösheten.

Vi är medvetna om att stora insatser behövs mot arbetslösheten. De
förslag vi ställt i denna motion ställer stora resurser till förfogande för
kampen mot arbetslösheten. Oms på aktiehandel och en utlandsinvesteringsavgift
skulle ge ca 3,3 miljarder kronor. Utvidgningen av elskatten till
industrin inbringar ytterligare 250 milj. kr.

Men för omedelbara åtgärder mot arbetslösheten kan också diskuteras om
inte någon form av värnskatt mot arbetslösheten bör tas ut såsom en
korttidsverkande skatt. Denna kan få formen av en engångsskatt på stora
förmögenheter, men också utformas på annat vis. Ett konkret bidrag till
kampen mot arbetslösheten ställer säkert de flesta upp med - men att
tidigarelägga en permanent höjning av indirekta skatter, vars huvudsyfte
efter ett halvår är att finansiera skattelindringar främst åt dem med de högsta
inkomsterna, är icke ett godtagbart medel.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstånde föreslås att riksdagen beslutar

1. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i
proposition 1982/83:150 i motsvarande del godkänna de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordas i
motionen,

2. att riksdagen beslutar att med avslag på vad som förordas i
proposition 1982/83:150 i motsvarande del godkänna de allmänna
riktlinjer för. budgetregleringen som förordas i motionen,

3. att riksdagen beslutar att anta följande, som motionärernas
förslag betecknade.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt

Härigenom föreskrivs 14 § lagen (1957:262) om allmän energiskatt1 skall
ha nedan angivna lydelse.

Regeringens förslag

Skatten utgår med 4,2 öre per
kilowattimme för elektrisk kraft som
förbrukas i kommuner som anges i
bilaga 2 till denna lag och med 5,2
öre per kilowattimme i övriga fall. I
fråga om sådan kraft som förbrukas i
industriell verksamhet utgår dock
skatten med 3 öre per kilowattimme

Motionärernas förslag
§

Mot. 1982/83:2435

för den del av förbrukningen under me för den del av förbrukningen

ett år som överstiger 40 000 kilowatt- under ett år som överstiger 40 000

timmar. kilowattimmar.

4. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till ändrad
lydelse av 5 § och bilaga 1 till lagen 1957:262 om allmän
energiskatt,

5. att riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1961:372) om bensinskatt och förslag till lag om
ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

6. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om kommunsektorn och om ett återförande av den kommunala
beskattningsrätten av juridiska personer,

7. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om den statliga inkomstskatten under 1984,

8. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till
känna vad som i motionen anförs om den nominella bolagsskattesatsen,

9. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om införande av omsättningsskatt på börshandeln och hos
regeringen begära skyndsamt förslag därom,

10. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om införande av en utlandsinvesteringsavgift och hos regeringen
begära skyndsamt förslag därom,

11. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om en värnskatt för sysselsättning och hos regeringen begära
skyndsamt förslag därom,

12. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om ett samlat program mot arbetslösheten,

13. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om skärpt restriktivitet mot kapitalexport och valutaspekulation,

14. att riksdagen beslutar att godkänna vad som i motionen anförs
om kampen mot inflationen,

15. att riksdagen beslutar att uttala sig för räntesänkning.

Stockholm den 10 maj 1983
LARS WERNER (vpk)

BERTIL MÅBRINK (vpk) NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

HANS PETERSSON (vpk) TOMMY FRANZÉN (vpk)

i Hallstahammar

mlnmb/gotab Stockholm 1983 75540