Forskning om amalgam

Motion 1992/93:Ub680 av Pontus Wiklund och Liisa Rulander (kds)

Amalgamets införande i tandvården var ett stort
framsteg i slutet av 1800-talet. Redan då varnades dock för
kvicksilvrets giftighet. Under senare årtionden har det
framför allt i Sverige men även i andra länder blivit en
alltmera utbredd uppfattning bland i första hand
allmänheten att amalgam kan ge olika kroppsliga och
psykiska symtom hos vissa människor.

Under åren har väckts ett stort antal riksdagsmotioner i
frågan. Det har bland annat lett till att Socialstyrelsen fick i
uppdrag att lägga fram en omfattande rapport om
tandlagningsmedel. I den angavs bland annat
förutsättningarna för att successivt avveckla amalgamet,
och en bedömning gjordes av insatsbehovet vid en snar
avveckling.

Motionerna har även lett till ett brett tvärvetenskapligt
samarbete, Tungmetallcentrum, för att bland annat försöka
utreda riskerna med amalgam. Andra åtgärder i
amalgamfrågan står bland andra Nordiska rådet för genom
Nordiska nämnden för odontologisk materialprovning
(NIOM).

Sammanfattningsvis kan man säga att nämnda och
många andra mera strikt vetenskapligt upplagda
undersökningar icke har kunnat visa samband mellan
amalgam och symtom.

Å andra sidan finns ett stort antal studier där man menar
sig finna samband, och många människor vittnar om egna
sådana erfarenheter.

Vår uppfattning är att det icke är möjligt att från
patientens symtombeskrivning och den kliniska bilden i
övrigt säga att samband föreligger mellan amalgam och
besvär hos en viss person. Inte heller finns några
laboratorieprov eller andra markörer som kan visa att en
patient har symtom av amalgam.

Individuell känslighet för amalgam

Utifrån analogislut grundade på ''läkekonstens historia'',
framför allt i nutiden, kan man tänka sig att det hos vissa
personer föreligger en mera uttalad känslighet för
kvicksilver eller andra ämnen i amalgamet. Varje människa
är unik, och vi vet att det finns många andra ämnen i vår
omgivning för vilka vi har mycket olika uttalad känslighet
utan att det föreligger allergi. Ofta torde den individuella
känsligheten ligga på det genetiska planet, exempelvis
speciella emzymmönster som gör att kroppen ''tar hand om''
vissa ämnen på ett annorlunda sätt.

Man kan förmoda att en viss, sannolikt ganska
betydande andel av de många personer som har symtom
som de upplever är orsakade av amalgam också verkligen
har kroppsliga och psykiska besvär som beror på något eller
några ämnen i amalgamet. Det torde vara ogenomförbart
att i ett kort perspektiv byta ut amalgamet på alla, och
många är för övrigt tveksamma till detta för egen del.

Grundforskning behövs

Det måste betecknas som synnerligen önskvärt att om
möjligt finna ett laboratorieprov eller vävnadsprov som
anger att denna person sannolikt är känslig för eller har
besvär av amalgam. Då kan amalgamsanering koncentreras
till dessa personer, medan annan behandling kan
intensifieras på övriga med liknande sjukdomssymtom för
att söka minska deras lidande.

För att möjligen kunna finna markör som indicerar
känslighet för och/eller sjukdom orsakad av ämne i
amalgam krävs kvalificerad grundforskning. Grundforskare
i humanbiologi, genteknologi, biokemi, immunologi etc bör
stimuleras att genomföra forskningsprojekt.

Detta kan nås genom riktade forskningsanslag,
förslagsvis fördelade av Forskningsrådsnämnden.

Eftersom sjukdom som misstänks vara orsakad av
amalgam är ett svårt lidande för många, och andra vägar att
hjälpa flertalet är svåra att finna, är det mycket angeläget
att betydande forskningsanslag fördelas till kvalificerade
grundforskare som är villiga att försöka finna markörer för
att fastställa förmodad känslighet/sjukdom orsakad av
ämne/ämnen i amalgam.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omfördelning av anslag till
förmån för kvalificerad grundforskning om amalgamets
effekter på människan.

Stockholm den 21 januari 1993

Pontus Wiklund (kds)

Liisa Rulander (kds)