Förebyggande av ungdomsbrottslighet

Motion 1990/91:Ju223 av Hans Leghammar (mp)

Väl medveten om att rubriken i denna motion är
kontroversiell så vill jag ändå skriva den, och kanske just för
att titeln är kontroversiell så känns den här motionen viktig.

När vi diskuterar brott och straff så tycker jag att
skygglapparna för vad verkligheten egentligen säger oss,
kommer fram på ett mycket olyckligt sätt. Alla har vi väl
ryggat för brottslighetens kalla och inhumana verklighet
och rent reflexmässigt tyckt att det är kriminalvården som
vi måste ändra på.

Och visst behöver vi förändringar i svensk kriminalvård,
men det är enligt min mening inte där som de största
förändringarna behöver göras, eftersom det inte är där som
kriminaliteten har sitt ursprung.

För att komma till rätta med något som man inte gillar
så måste man gå till botten med vad det är man ogillar och
var det man ogillar egentligen kommer ifrån. En stor del av
dem som begår brott i vårt land har ''lärt'' sig detta beteende
i tidiga år, och brotten som vi upprörs över härstammar
oftast från ungdomsbrottslighet.

I media kallas de besvärligaste pojkarna (det är oftast
pojkar det handlar om) bakom brotten för värstingar.
Vi får läsa i tidningarna om hur välmenande
socialförvaltningar försöker bryta deras brottsliga bana.
Det hela får en vinkling som om det är lyxresor och semester
man skickar iväg alla brottslingar på. Genast får man några
i läsekretsen att utbringa krav om hårdare tag och att det är
''för j-vligt att man skämmer bort de här ungdomarna''.

Själv har jag arbetat på ungdomsvårdsskola,
behandlingshem för missbrukare och på vanliga skolor med
ungdomar med s.k. ''speciella behov'' och jag kan inte
komma ihåg att jag har mött någon i den här kategorien som
jag har ansett vara speciellt bortskämd (de som är
borskämda hittar man oftast i vanliga klasser). Problemet
är inte att vi skämmer bort dem som kallas för ''värstingar''
utan att de inte behandlas på ett konsekvent sätt innan de
blir ''värstingar''.

Det vi egentligen borde diskutera och engagera oss
mycket i är hur vi gör för att minimera det antal ungdomar
som varje år börjar sin brottsliga bana.

Vi har en hel del forskning som beskriver vad vi idag vet
om ungdomsbrottslighet och rekrytering av nya
brottslingar. I en artikel i tidningen Framtiden nr 3/90 (ges
ut av Institutet för framtidsstudier) skriver
utredningschefen på brottsförebyggande rådet Jerzy
Sarnecki en mycket intressant artikel. Här ett citat:

Brottsligheten bland de unga är ett allvarligt
samhällsproblem. Få människor skulle ta avstånd från detta
påstående. De flesta i vårt samhälle anser att detta är sant.
Dessutom tycks det vara en evig sanning. Jag tror knappast
att det funnits någon generation i vår civilisations historia
som inte var oroad av det uppväxande släktets avvikande
beteende. Och visst har denna oro kunnat anses befogad.
Övergången från barndomen till vuxenåldern har alltid varit
stormig. Vad vi kan trösta oss med är att dessa vilda unga
människor har i varje generation så småningom blivit äldre
och lugnare och efter hand själva börjat bekymra sig över
nästa uppväxande generation. Hittills har det gått bra och
sannolikheten att det inte gör det just i vår tid är ganska
liten.

Att människor, och då kanske i synnerhet unga
människor, ibland bryter mot normer är dessutom långt
ifrån alltid av ondo. Det är i själva verket en förutsättning
för att normerna i samhället förändras och alltså också en
förutsättning för samhällsutvecklingen. Vilka normbrott
som för samhällsutvecklingen framåt kan sällan bedömas av
samtiden, det är först ur ett historiskt perspektiv som vi kan
få en sådan förståelse.

Det är inte heller säkert att ungdomsproblemen i ett
samhälle verkligen ökar, när oron för dessa problem ökar.
Vi lever just nu i en tid av en sådan stegrad oro. Det går
knappast en dag utan att våra massmedier uppmärksammar
nya fall av ungdomsvåld, ungdomsmissbruk eller andra
problem bland de unga. Men när ett problem
uppmärksammas, och när många i ett samhälle oroas av
det, brukar det också ofta innebära att vår beredskap att ta
itu med problemet ökar. Uppmärksamheten kring
problemet leder till en mobilisering.

Så tycks vara fallet med ungdomsbrottsligheten i vår tid.
Enligt de statistiska uppgifter vi har tillgängliga har
ungdomsbrottsligheten i Sverige ökat mest under 1950- och
1960-talen. D.v.s. under den tid då problemet har
uppmärksammats förhållandevis lite. Sedan mitten av 1970-
talet visar statistiken inte längre någon ökning av brott
bland de unga. Intressant nog är det ungefär då debatten om
ungdomsproblemen tar fart.

Nu är den officiella statistiken över ungdomar som
misstänkts, eller, som det brukar heta, lagförts för brott
belastad med stora brister. Det kan knappast vara lämpligt
att uttala sig om den faktiska brottslighetens omfattning
bara mot bakgrund av denna. Det finns dock åtskilliga
andra variabler som pekar i samma riktning. Bland de
viktigaste finns uppgifter om ungdomarnas alkohol- och
narkotikavanor, som härstammar från de s.k.
själrapporterande undersökningarna. I dessa
undersökningar, som genomförs regelbundet med
ungdomar i årskurs 9, framgår att de svenska ungdomarna
påtagligt har minskat sin användning av alkohol och
narkotika. I början av 1970-talet uppgav ca 15 % av alla
ungdomar att de någon gång använt narkotika.
Motsvarande andel i dag är bara 3 %.

Det som sagts ovan innebär dock inte att
ungdomsproblemen skall bagatelliseras. Visserligen har det
gått bra i största allmänhet men det har inte gått bra för alla.
Det kommer troligen också att gälla den nu uppväxande
generationen -- de allra flesta kommer att klara sig. För en
del av de unga väntar dock ett liv i brottslighet, missbruk,
sjukdom, social isolering etc. Många av dem kommer också
att dö tidigt till följd av missbruk eller genom självmord.

Forskningen har under årens lopp gett oss en mängd
kunskap om de skillnader som finns mellan dem som
kommer att klara sig och dem som det kommer att gå illa
för. Självfallet kan vi inte på något enkelt sätt peka ut de
individer som kommer att få ett liv i social misär. De
enskilda människoödena kan inte förutsägas. Däremot kan
vi peka ut de grupper av ungdomar som löper mycket större
risker än sina jämnåriga att få allvarliga problem senare i
livet. Vilka dessa ungdomar är vet vi idag förhållandevis
mycket om.

Således vet vi att ungdomarna, som tidigt blir kända för
brottslighet, löper betydligt större risker än andra att senare
i livet utveckla ett allvarligt alkohol- eller
narkotikamissbruk och/eller andra sociala problem. Andra
problem i tonåren som anpassningsproblem i skolan, på
fritiden eller liknande är också viktiga varningssignaler. Ju
större de ungas missanpassning är och ju tidigare den
uppträder, desto större är riskerna. Uppfattningen att det
är narkotikamissbruket som leder till allvarlig brottslighet
bekräftas inte alltid av forskningen. Förhållandevis ofta
börjar i stället de blivande grova missbrukarna med
brottslighet under de tidiga tonåren, ibland ännu tidigare.
Missbruket blir ytterligare ett steg i utvecklingen mot en allt
allvarligare asocialitet.

Denna utveckling från småbus och mindre allvarliga
brott till allt allvarligare brottslighet och missbruk brukar
ske i en krets av jämnåriga kamrater. Det är av dessa
kamrater som de unga lär sig tekniker att begå brott och
missbruka narkotika samt förvärvar de normer och
värderingar som hänger samman med brottslighet och
missbruk. ''Lärarna'' i detta samspel är ofta bara obetydligt
äldre än ''eleverna''. ''Undervisningen'' är mycket praktiskt
inriktad och sker genom aktivt deltagande i de brottsliga
aktiviteterna. Efter bara några få år är de nya adepterna
''fullärda'' och tar snabbt över ''lärarrollen'' gentemot nya
generationer av yngre kamrater. På så sätt brukar
ungdomsbrottsligheten i ett geografiskt område vara
tämligen konstant trots att det ständigt är nya individer som
deltar i denna aktivitet.

Självfallet är inte alla ''elever'' lika motiverade för denna
sorts inlärning. Forskningen visar, att de ungdomar som
söker sig till och stannar i dessa nätverk av asociala
relationer ofta kommer från familjer med allvarliga sociala
problem. Dessa pojkar, den stora majoriteten av dessa
ungdomar är pojkar, har ofta föräldrar, som också själva
haft allvarliga problem under uppväxten och ofta
fortfarande inte helt har kunnat anpassa sig till samhällets
krav. Missbruk bland dessa föräldrar, framför allt bland
papporna, är vanligt. Föräldrarna har också ofta svårt att
uppfylla sin föräldraroll mot sina barn. Tillsynen och
uppfostran fungerar dåligt. Relationerna mellan de unga
och föräldrarna är ofta störda sedan lång tid tillbaka. Också
föräldrarnas relationer med varandra är ofta konfliktfyllda.
Påtagligt många ungdomar med allvarliga
anpassningsproblem kommer från splittrade familjer även
om majoriteten av dem som kommer från splittrade familjer
inte uppvisar allvarligare symptom på bristande social
anpassning.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att
förutsättningar för grov asocialitet i vuxen ålder skapas i
hemmet. Ungdomar, som till följd av familjeproblem eller
annat har dåliga förutsättningar, brukar i större
utsträckning än andra fastna i nätverk av asociala relationer.
I dessa nätverk sker sedan en inlärning av asocialt beteende
och av de normer och värderingar som hör samman med
detta. Ju längre tid den unge stannar i ett sådant nätverk,
desto svårare är vägen tillbaka. Utbildningen försummas,
missbruket blir allt allvarligare, kontakter med andra som
är mer välanpassade bryts...

För den som vill arbeta förebyggande finns det alltså två
möjligheter. En möjlighet är att man satsar på familjer och
försöker att förbättra föräldrarnas förmåga att fungera som
goda uppfostrare. Skall man lyckas med det måste man
börja mycket tidigt. Kanske t.o.m. innan barnet är fött eller
när det är litet. Riskfamiljer kan vi känna igen redan då.

Det alternativa sättet är att vidta åtgärder mot de
nätverk av asociala relationer, i vilka inlärningen av
asocialitet sker. Åtgärderna här måste både riktas mot
''lärarna'', som måste bort från denna miljö, och mot
''eleverna'', som måste få ''slagkraftiga'', d.v.s. lika
spännande, engagerande, statusgivande och
gemenskapsskapande alternativ till livet i busgänget.

Vi vet numera en hel del om riskerna. Forskningen om
effektiva metoder för att motverka dessa risker är dock bara
i sin början.

Så långt Jerzy Sarnecki. Jag tycker att han klär i ord på
ett mycket tydligt sätt det som jag har mött ute bland
ungdomar. Detta ger ett fint underlag för oss politiker för
att vi ska kunna ta steget från ord till handling.

Sarnecki slutar artikeln lite korthugget med att skriva att
forskningen om effektiva metoder för att motverka
brottslighet bara har börjat.

Alltså! Vi politiker måste se till att vi tar beslut som gör
att han och hans forskarkollegor får något att forska om.

Utredning för att förebygga (ungdoms-)brottslighet

Jag anser att vi måste åtgärda och utreda hur vi
effektivast eliminerar möjligheterna för brottsligheten att få
fotfäste bland våra ungdomar.

Den allvarligaste bristen att komma tillrätta med
grogrunden för ett brottsligt beteende, är enligt min mening
att vi inte sätter in tillräckligt effektiva åtgärder tidigt för
dem som befinner sig i riskgrupperna.

Varför har vi då problem med att effektiva åtgärder mot
brottslighet inte sätts in i tid?

Jag tror, och har även en del erfarenhet, att
ansvarsförhållandet och samordningen från enskilda och
samhällets sida inte är vad det borde vara.

Det är i praktiken väldigt oklart vem det är som har det
fulla ansvaret för att det sätts in samlade åtgärder när man
ser att det håller på att gå åt skogen för ''Pelle''. Att
föräldrar -- även om de inte sällan har egna, svåra
problem -- har ansvar för ''Pelle'' är självklart. Men även
förskolan, skolan, psykologer, kuratorer, lärare, rektorer,
fritidsledare, grannar, skolstyrelse, socialnämnd, polis m.fl.
har också ett stort ansvar för ''Pelle''. Men ändå är det ju
oftast så att han hamnar någonstans mellan stolarna bland
alla de som har ansvaret för honom.

Ser man på hur många det är som faktiskt jobbar med att
hjälpa våra barn att hamna rätt i samhället så kan man
knappt tro att det saknas resurser.

Jag tror inte heller att det är resurserna som saknas, utan
att mycket av problemen består av att det i praktiken (i
teorien finns det gränsdragningar som skall fungera) är
oklara ansvarsförhållanden som gör att ''Pelle'' inte får hjälp
med att bryta sitt destruktiva beteende. Ansvaret handlar
inte bara om det praktiska ansvaret utan i minst lika stor
omfattning om det ekonomiska ansvaret.

Vems pengapung är det som skall tullas på lite pengar för
att ''Pelle'' skall få den hjälp han behöver för att klara sig
undan dåliga vanor? Ur kostnadseffektivitetssynpunkt så är
det inget tvivel om att de försummelser vi gör i ett tidigt
stadium för de här ungdomarna kostar samhället enorma
summor några år senare och detta utan att väga in den
tragedi som blir resultatet för dem som hamnar i fängelse.
Bara för att vi inte klarar av att sätta in resurserna i tid så
hamnar ''Pelle'' till slut hos det som vi kallar
kriminalvården.

Alltså är vi tillbaka där jag började: Kriminalvård
handlar egentligen inte om kriminalvård, utan om hur man
motverkar att våra barn inte hamnar i riskzonen för att bli
brottslingar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts med uppgift att skapa förutsättningar för ett
effektivt förebyggande av ungdomars brottsutveckling.

Stockholm den 24 januari 1991

Hans Leghammar (mp)