Förbud mot amalgam

Motion 1991/92:So435 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Kemikalieinspektionen och naturvårdsverket har i en
gemensam rapport ''Begränsningsuppdraget'' redovisat en
rad ämnen som kan ha särskilt skadlig inverkan på miljön
och som därför snarast måste förbjudas. Dit hör bl.a.
kvicksilver.

Kemikalieinspektionen har också drivit frågan om
kemikalieavveckling inom OECD, vilket resulterat i ett av
OECD initierat projekt kallat Risk Reduction. Som ett
första steg kommer man att arbeta fram risk-scenarion för
ett antal ämnen, bl.a. kvicksilver. Målet är att
användningen av kvicksilver på sikt ska upphöra helt. I
rapporten föreslås att socialstyrelsen ges i uppdrag att
utreda förutsättningarna för att avveckla amalgam som
tandfyllnadsmaterial.

Det har tagit tid att få en allmän medvetenhet om att
kvicksilver överhuvudtaget är ett farligt gift. Tydliga bevis
bland djuren och i naturen har lett fram till insikten om att
kvicksilver är ett av de farligaste gifter som finns och
följaktligen regleras användningen i de allra flesta fall
rigoröst.

Men inte när det gäller det kvicksilver som de allra flesta
människor i vårt land har i munnen -- i form av
amalgamfyllningar! Där gäller inga regler och/ eller förbud!
Där är det fortfarande fritt fram!

Motståndet att överhuvudtaget diskutera frågan har
länge varit stort och kompakt. Först förnekade man
(Socialstyrelsen) att det överhuvudtaget var farligt, sedan
sade man att det var så liten mängd som läckte ut att det inte
gjorde någon skada, och slutligen menade man att det inte
fanns några alternativ, dvs några acceptabla
ersättningsmaterial.

Nu vet alla att detta är fel. Amalgamet läcker
kontinuerligt kvicksilver. Det finns kvicksilver i
blodkropparna och det förs vidare till kroppens olika vitala
organ, t.ex. till hjärnan. Nu vet vi också att det inte finns
någon nedre gräns som är säker. Forskningen visar att t.ex.
immunförsvaret påverkas även av små doser och att just det
kontinuerliga läckaget är mycket riskfyllt. Det har också
visat sig att kvicksilvret förs vidare till foster som
naturligtvis är särskilt känsliga, också för små doser. Vi vet
också att talet om att det inte finns några
ersättningsmaterial är falskt.

Fler och fler tandläkare har nu på eget initiativ börjat
erbjuda sina patienter alternativa tandlagningsmaterial och
användningen av amalgam har också minskat kraftigt. Men
fortfarande är troligen svenskarna det folk som har mest
läckande kvicksilver i sina munnar. Och fortfarande finns
det ett stort antal människor som är och blir sjuka på grund
av detta. Och fortfarande finns det ett motstånd, inom
forskarvärlden och i Socialstyrelsen, att erkänna hur farligt
det är. Man vill ha 100-procentiga bevis innan man är
beredd att förbjuda användningen. En rimligare hållning
vore att blotta misstanken att det vållar skada skulle leda till
att preparatet förbjöds.

Istället för att forskningen fortfarande koncentreras till
att bevisa farligheten bör den inriktas på att få fram ännu
fler och bättre ersättningsmedel. En allmän erfarenhet visar
att när myndigheter kommer med förbud så hittar industrin
snabbt lösningar. En treårig avvecklingsperiod kan därför
vara motiverad. Likaså ett samhälleligt forskningsstöd
eftersom erfarenheten också visar att industrin främst har
intresse för projekt som är omedelbart vinstgivande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att amalgam skall förbjudas som
tandlagningsmedel,

2. att riksdagen hos regeringen begär att forskningen för
att ta fram alternativa tandlagningsmedel intensifieras
under en avvecklingsperiod på tre år.

Stockholm den 22 januari 1992

Gudrun Schyman (v)

Berith Eriksson (v)

Eva Zetterberg (v)