Förändring av detaljplan till områdesbestämmelse

Motion 2003/04:Bo217 av Jörgen Johansson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i äldre bebyggelsemiljöer förändra eller använda befintlig lagstiftning för att upphäva äldre detaljplaner och införa områdesbestämmelser.

Motivering

Många kulturhistoriskt värdefulla miljöer har idag föråldrade och otidsenliga detaljplaner. Detta innebär ofta att en död hand ligger över området samtidigt som byggrätter finns fastlagda i detaljplan och kan efter många år plötsligt utnyttjas på ett för miljön olämpligt sätt. Behovet av ett plansystem som i dessa området är hållbara över tiden är framträdande. En översyn av det lappverk som idag finns i våra kommuner är därför nödvändig. Detta bör ges regeringen till känna.

En övergång till att använda områdesbestämmelser skulle på ett bättre sätt säkerställa kulturvärdena och klargöra vad som gäller vid en bygglovsprövning och uppfylla de målsättningar som krävs för att säkerställa kulturmiljön.

Många äldre stadsplaner i stadskärnorna är otidsenliga, svårförståeliga och tunga att administrera. De motsvarar inte heller dagens uppfattning på bevarande och utveckling, varför dessa planer bör upphävas och ersättas med områdesbestämmelser. Fördelarna med detta är att ett helhetsgrepp tas med likartade planeringsförutsättningar utifrån den skyddsvärda miljön för en stadskärna. Därmed underlättas bygglovsprövning samtidigt som en tydlig information ges till fastighetsägare och boende om vilka regler som gäller.

Helhetssynen på den kulturhistoriska miljön innefattar inte bara byggnader utan också parker, grönområden och andra allmänna platser som ger en stad dess struktur och karaktär. Träden i parkerna och i gatumiljöerna är en del av det kulturarv som vi har att värna och vårda. Stadens kulturhistoriska gröna värden är knutna till parker, kyrkogårdar, enskilda träd men också till gårdsmiljöer och deras växtlighet. Dessa miljöer, ofta näraliggande till vattenpartier, utgör ofta många städers hjärta och själ.

Genom att använda områdesbestämmelser och därmed få ett bättre helhetsgrepp över en stadskärna ges bättre möjligheter till att hantera dess karaktär och särdrag så att olika tidsepoker i staden blir läsbart på ett mer framträdande sätt än med dagens detaljplaner.

Förslagsvis kan det införas regler i områdesbestämmelserna som hanterar såväl bebyggelse, värnande av befintliga byggnader och miljöer som allmänna platser. För nya byggnader bör det betonas att de utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärden på platsen enligt PBL 3 kap. 1 §.

För befintlig byggnation som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär får inte förvanskas enligt PBL 3 kap. 12 §.

Allmänna platser skall bevaras och underhållas varsamt med hänsyn till kulturvärden och funktionella grunder enligt PBL 3 kap. 18 §. Det innebär att befintliga gatusystemet skall bibehållas och stärkas.

Ovan angivna exempel visar att befintlig lagstiftning med fördel kan användas som plattform för stadskärnor. Om användning av områdesbestämmelser kräver förändringar i gällande lagstiftning bör detta övervägas för att kunna värna de kulturhistoriska värden som finns i landets kommuner.

Stockholm den 25 september 2003

Jörgen Johansson (c)