EU:s utrikes- och säkerhetspolitik (väckt enligt 3 kap. 15 § RO med anledning av händelse av större vikt)

Motion 2002/03:U10 av Maud Olofsson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning av EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska förmåga.

Grunden för motionsrätt

Krisen och kriget i Irak har tydligt visat att EU:s utrikespolitik ännu inte är mogen och att den inre sammanhållningen faller samman då EU utsätts för yttre kriser. Utvecklingen i Irak har inte kunnat förutses, liksom den djupa sprickan mellan unionens medlemsländer i synen på kriget. Därmed föreligger grund för motionsrätt enligt 3 kap. 15 § RO.

En förstärkt gemensam utrikespolitik

Enligt fördraget om Europeiska unionen ska medlemsländerna utan förbehåll stödja den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ”i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet” (artikel 11 i Maastrichtfördraget). I nästa artikel anges att man gemensamt ska besluta om principer, strategier, åtgärder och ståndpunkter för utrikes- och säkerhetspolitiken. Samtidigt är utrikespolitiken en mellanstatlig angelägenhet, vilket innebär att varje land kan förhindra ett gemensamt agerande.

Krisen i Irak har tydligt visat på bristerna med den nuvarande utrikespolitiken, då enskilda medlemsländer uppenbarligen satt andra nationella värden framför en gemensam europeisk hållning i fråga om konflikten. Mest uppenbart och uppmärksammat är självfallet stödet för USA:s krigsplaner från ett antal europeiska ledare, vilket lett till en mycket djup splittring som synts in i FN:s säkerhetsråd. Ett ytterligare exempel är den antiamerikanska retorik som präglade delar av den tyska valkampanjen. Även i tidigare konflikter har EU visat sig vara oförmöget att samla sig till en gemensam ståndpunkt, som i Kosovo. I så måtto har den amerikanska kritiken mot EU fog för sig.

EU är i dag den enda organisation som kan vara en motvikt till USA, såväl politiskt som ekonomiskt. Det förutsätter dock att våra gemensamma intressen av en värld i balans följs upp genom en kraftfull gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Därför måste också kraven på länderna att samarbeta öka.

Insatsen i Makedonien är första gången EU gemensamt ansvarar för en fredsbevarande styrka. Det är ett viktigt steg i förverkligandet av den gemensamma politiken. EU:s förmåga får dock inte stanna vid självklara insatser sedan det egentliga problemet – den militära konflikten – redan är löst av någon annan.

Regeringen bör därför i relevanta sammanhang hävda fyra principer för att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken:

1. Kraven på inre sammanhållning och solidaritet med den gemensamma politiken bör öka. Ett självklart krav är att EU:s medlemsstater förbinder sig att underrätta och överlägga med övriga medlemsländer innan man agerar på egen hand i utrikespolitiken.

2. EU måste tydligare tala med en röst. Den höge representanten bör tydligare än i dag stå för EU:s talan utåt. Det förutsätter resurser till ett permanent sekretariat som självständigt kan analysera utrikes- och säkerhetspolitiken ur ett europeiskt perspektiv samt skapa resurser för konfliktförebyggande och konflikthantering.

3. Möjligheten att förhindra ett gemensamt agerande måste minska. Konsensusprincipen bör därför ses över syftande till att finna former för gemensamma beslut där ett agerande inte kan hindras av en eller ett fåtal medlemsstater.

4. Uppbyggnaden av EU:s krishanteringsstyrka bör fullföljas för att kunna agera fredsbevarande och fredsframtvingande i enlighet med Petersbergsuppgifterna och, som i Makedonien, som ett gemensamt bidrag till FN-insatser. Medlemsstaterna måste skynda på att uppnå sina åtaganden enligt överenskommelsen om en krishanteringsstyrka.

Stockholm den 2 april 2003
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)
Sofia Larsen (c)	Viviann Gerdin (c)
Kerstin Lundgren (c)	Johan Linander (c)
Claes Västerteg (c)