Ett EU för framtiden

Motion 2003/04:K353 av Maud Olofsson m.fl. (c)

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inriktningen av EU:s framtida uppgifter baserade på federalismens principer.

2 Inledning

För Centerpartiet är EU en viktig politisk nivå för att regionalt hantera globala frågor. EU är vårt instrument för freden, miljön, för mångfalden och för de mänskliga rättigheterna. Vi skall både olja maskineriet, vara med i dess kärna och sträva till att förbättra våra möjligheter att påverka. I en värld med allt större kontaktytor regioner, länder och kontinenter emellan är EU vår internationella närhet. EU ska finnas med och lösa de problem som finns. FN-stadgan om de grundläggande mänskliga rättigheterna ska fungera som rättesnöre för EU:s arbete.

Vi vill utveckla EU till att bli smalare och vassare och arbeta med de frågor som inte går att lösa på någon annan nivå. EU ska arbeta med sådana frågor som medborgarna uppfattar som så stora problemområden att de inte kan hanteras lokalt, regionalt eller nationellt. Hit hör frågor som behöver lösas för en hållbar utveckling, fred och stabilitet, ekonomisk utveckling samt rättstrygghet.

EU måste utveckla sin förmåga att hantera de problem som berör människors vardag. Det räcker inte med ökad effektivitet. Unionens legitimitet, dess förankring bland medborgarna, måste också öka.

I detta dokument tar vi inte ställning till det utkast till fördrag om upprättandet av en konstitution för Europa som utarbetats av europeiska konventet. Detta dokument presenterar vår vision för det framtida EU. Våra synpunkter på konventsresultatet ämnar vi presentera i anslutning till den skrivelse som regeringen presenterat den 2 oktober 2003.

3 Utmaningarna för EU

De utmaningar EU står inför idag är många. Förutom de rent sakpolitiska utmaningarna står EU inför uppgiften att minska klyftan mellan å ena sidan beslutsfattare och tjänstemän i institutionerna och å andra sidan medborgarna i de olika länderna. Utvecklingen av en gemensam europeisk demokrati är ännu bara i sin inledning. Denna kommer att binda samman Europas medborgare i en känsla av samhörighet och gemensam framtid, om vi alla väljer att engagera oss i detta. Många miljoner människors erfarenhet av andra världskrigets förödelse har, i förening med människors ökade kontakter över gränser, språkkunskaper och engagemang för global solidaritet, lagt grunden för ett allt djupare samarbete i Europa. Centerpartiet vill ha demokrati inom länder, liksom vi vill ha demokrati mellan länder.

En annan viktig fråga som unionen står inför är möjligheten för medborgarna att utkräva ansvar för den förda politiken och att själva i större utsträckning delta i utformningen av politiken.

Unionen kommer att fortsätta utvidgas under kommande decennier. Tio länder blir medlemmar 2004, ytterligare 2 innan 2010. När Turkiet blir medlemsland är för närvarande oklart. Efter dessa utvidgningar står flera andra länder på tur. Det är viktigt att dessa blivande medlemsstater betraktas och behandlas som fullvärdiga medlemmar från första dagen. Förutom blivande medlemmar kommer unionens förhållande till den övriga världen, både andra länder och organisationer, att vara viktig i framtiden.

Centerpartiet har definierat fem områden där vi bör samarbeta på europeiskt plan för att kunna nå bästa möjliga framgång.

Det handlar om

• mångfald i Europa

• fred och stabilitet

• tillväxt, innefattande sammanhållningspolitiken, där unionens regioner bör få en mer framträdande roll

• bättre miljö

• kampen mot brottslighet.

3.1 Enighet i mångfald

Den europeiska unionen, bestående av 25 länder, har över 450 miljoner människor av olika kön, sexuell läggning, med olika kulturella bakgrunder, etnicitet och religion. EU handlar inte om att skapa en kultur eller att vi ska utvecklas till att bli kopior av varandra. EU står här inför valet att bygga ett samarbete med den enighet som finns i mångfald eller att se den mångfald vi har som ett hinder i att samarbeta. Centerpartiet väljer att se mångfalden som en positiv del i det europeiska samarbetet. Alla dessa 450 miljoner människor bör ges möjlighet att bidra till EU:s utveckling utifrån sina erfarenheter. Ett Europa förenat i mångfalden kan erbjuda de bästa möjligheterna för människor att få sina förhoppningar infriade.

I framtiden kommer EU att bestå av fler länder än 25 och fler människor än de nuvarande 450 miljonerna. Dessa kommer att föra in nya kunskaper och kompetenser som kommer att bidra till utvecklingen av EU.

Samarbetets legitimitet bygger på respekt för alla människor och deras delaktighet och känsla av att kunna påverka. Hela unionens politik måste därför syfta till att öka jämställdheten mellan kvinnor och män samt att ge unionens invandrare lika möjligheter till arbete och politisk påverkan.

3.2 Fred och stabilitet

”Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror. Det bidrag som ett organiserat och levande Europa kan tillföra civilisationen är oumbärligt för att bibehålla fredliga förbindelser.” Så lyder början av den Schumandeklaration, som för mer än femtio år sedan var startskottet till EEC, som sedermera blev EU. Mottot är överraskande aktuellt. Vi har sett flera exempel på när vår säkerhet hotats den senaste tiden. Konflikthärdar pyr i olika delar av världen och terroristgrupper aktiverar sig. Ett sätt att motverka att konflikter ökar är riktade insatser i konfliktförebyggande arbete. EU har under det senaste året tagit ett allt större ansvar för och engagemang i det internationella samarbetet. Det senaste initiativet inom civil krishantering som bevisar detta är att EU ska skicka omkring 200 poliser till Makedonien för att hjälpa landets myndigheter att bygga upp en effektiv och professionell polisstyrka.

När det gäller internationella kriser och konflikter är världen i dag helt beroende av USA:s vilja att delta. Här måste EU bygga upp en förmåga att hantera internationella kriser, inte bara i sin geografiska närhet, utan internationellt – för att såväl bevara som tvinga fram fred. Därför är det nödvändigt att fullfölja insatsstyrkan och stärka dess förmåga att agera självständigt. Länderna på den europeiska kontinenten har en helt annan erfarenhet av kriser och konflikter än USA. Deras traditioner och kompetens bör utvecklas för att i än större grad arbeta med konflikthantering. Det finns ett behov av att förstärka förmågan till konfliktförebyggande arbete. För att unionen ska kunna utveckla konflikt- och krishantering bör EU:s ministerråd ha ett permanent sekretariat som självständigt kan analysera kriser och händelser i världen. Både analysen och det konkreta arbetet med konfliktförebyggande arbete bör ske i samarbete med såväl andra länder som med organisationer.

Kriser, såsom den i Irak i början av 2003, visade tydligt på bristerna med den nuvarande utrikespolitiken, då enskilda medlemsländer uppenbarligen valde nationella värden framför en gemensam europeisk hållning i fråga om konflikten. Mest uppenbart och uppmärksammat var självfallet stödet för USA:s krigsplaner från ett antal europeiska ledare, vilket lett till en mycket djup splittring som märkts i FN:s säkerhetsråd. Även i tidigare konflikter har EU visat sig vara oförmöget att samla sig till en gemensam ståndpunkt, som i Kosovo.

Kraven på inre sammanhållning och solidaritet med den gemensamma politiken bör öka. EU:s medlemsstater måste förbinda sig att underrätta och överlägga med övriga medlemsländer innan man agerar på egen hand i utrikespolitiken. Dessutom måste möjligheten att förhindra ett gemensamt agerande minska. Koncensusprincipen bör därför ses över, syftande till att finna former för gemensamma beslut där ett agerande inte kan hindras av ett eller ett fåtal medlemsstater. Väsentligt är även att uppbyggnaden av EU:s krishanteringsstyrka fullföljs för att den skall kunna agera fredsbevarande och fredsframtvingande i enlighet med Petersbergsuppgifterna och, som i Makedonien, som ett gemensamt bidrag till FN-insatser. Medlemsstaterna måste skynda på att uppnå sina åtaganden enligt överenskommelsen om en krishanteringsstyrka. En uppgift som behöver diskuteras och lösas är det gemensamma behovet av logistisk kapacitet i krishanteringsarbetet.

För att stärka unionens utrikespolitik bör även samarbetet med regionala säkerhetsordningar såsom OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), AU (Afrikanska unionen) och Asean stärkas. I framtiden kommer dessa högst troligt att spela en större roll än de gör idag. Sannolikt kommer det i framtiden att finnas 3–4 starka block istället för den situation som råder idag när USA är starkt medan de övriga är relativt svaga.

EU har även ett ansvar i att föra mänskliga rättigheter och demokratiska värden framåt. Detta är viktigt både inom unionen och i kontakter med länder utanför unionen. Speciellt viktigt är detta i vårt närområde, som många gånger har präglats av konflikter och kriser. För att uppnå en stabil samhällsordning med hållbar utveckling måste demokratiska styrelseskick erkännas. EU bör framledes prioritera det konfliktförebyggande arbetet. Detta har Centerpartiet skrivit om i motion 2003/04:U203 Konfliktförebyggande arbete och konfliktlösning.

3.3 Tillväxt

Vid toppmötet i Lissabon våren 2000 enades man om målet att EU inom tio år ska ha blivit världens mest dynamiska och snabbast växande ekonomi med bibehållen social profil. Arbetssättet i Lissabonstrategin bygger på att medlemsländerna mäter sig med varandra. Tanken är att varje land, via rekommendationer, s.k. benchmarking, ska sporras att bli bättre på de områden där de i dag ligger sämre till än grannländerna. Det är bra att länderna får en möjlighet att jämföra sig med varandra och att dra lärdom av varandra.

Den inre marknaden är inte fullbordad än. Hinder för rörligheten för personer finns fortfarande inom den sociala sektorn, exempelvis medflyttning av a-kassa och pensioner. Ska EU nå målet bör det vara lättare för människor att röra sig. För varje gång människor möts skapas en kreativitet som är viktig att ta tillvara. Dessutom ökar förståelsen för andra kulturer och traditioner i takt med att kontakterna folk emellan ökar.

I och med att kandidatländerna blir fullvärdiga medlemmar av den europeiska unionen ska de ha rätten att fullt ut delta i den inre marknaden. Centerpartiet avvisar förslag om övergångsperioder för arbetskraftens rörlighet. Åtgärder mot social dumpning bör vidtas.

EU har spelat en central roll för den inre sammanhållningen i och mellan de europeiska länderna genom att stimulera ekonomisk utveckling i regionerna. Med utvidgningen ökar kraven på sammanhållningspolitiken då de nya medlemsländerna ska inkluderas. För att påverka utformningen av EU:s framtida sammanhållningspolitik krävs ett aktivt och engagerat medlemskap från Sveriges sida.

De små och medelstora företagen har stor betydelse för tillväxten. Den inre marknaden måste göras mer tillgänglig för dessa företag. Bland annat bör det vara möjligt att göra mindre upphandlingar, för att de små och medelstora företagen ska ha en möjlighet att vara med och konkurrera. Forskningsinstitut och högskolor måste i högre grad än i dag samarbeta med företag. Detta skulle bidra till en ökad kunskap om utveckling av idéer och förslag.

3.4 Miljö

Det är dags att inse att den dag är förbi när miljöfrågorna i första hand kan ses som en nationell fråga. Visst talas det om global miljösamverkan, men det kan enbart genomföras genom fast och bindande samarbete. Först och främst är det dock viktigt att Sverige agerar som ett gott exempel som hela tiden ligger i framkant när det gäller höga miljökrav, teknologiskt och solidariskt nytänkande m.m. För att nå verkliga lösningar på de globala miljöhoten finns ingen viktigare förutsättning än att dramatiskt öka trycket och engagemanget i den internationella miljöpolitiken.

Med den nya tidens miljöproblem följer också ett stort behov av nya beslutsstrukturer, eftersom enskilda länder inte längre kan lösa problemen på egen hand. Internationella samarbeten för att förhindra miljöförstöring är särskilt nödvändigt eftersom miljöförstöring ännu inte har ett reellt pris och det har visat sig att enskilda länder och företag kan åka snålskjuts på andra.

EU måste ta på sig rollen att vara miljöns stridbare förkämpe i det internationella samarbetet. Inom ramen för FN, WEU (Västeuropeiska unionen), IMF (Internationella valutafonden) och Världsbanken ska EU vara starkt pådrivande för att skärpa och utvidga internationella miljökonventioner och bidra till att anpassa regelverk för handeln i en riktning som försvårar miljödumpning. Utsläppsrättigheterna är en stor del i det framtida miljöarbetet. EU bör fortsättningsvis betona betydelsen av att Kyotoprotokollet ratificeras av fler länder än vad nu är fallet.

Samtidigt som EU-ländernas materiella levnadsstandard har höjts är den miljö- och hälsomässiga levnadsstandarden i vissa fall sämre. En tillväxt som inte är hållbar är på sikt lika mycket en ekonomisk som en ekologisk och social katastrof.

Europeiska unionen bör i framtiden prioritera frågor som rör säkra livsmedel, energi, bränsle och kemikaliefrågor. Hanteringen av dessa kunde ske inom ramen för en CEP (Common Environmental Policy). Inriktningen för unionens miljöpolitik bör vara en hållbar miljö där människorna brukar jorden utan att förbruka den. Vad gäller energipolitiken bör den syfta till att uppnå klimatmålen om minst 20 % förnybara bränslen år 2020. Då måste t.ex. auto-oil-direktivet ändras för att möjliggöra en höjning av andelen inblandning av förnybara bränslen i de fossila bränslena vara riktgivande.

Det nuvarande systemet med registrering av varje ämne när det gäller den explosionsartade ökningen av kemikalier ter sig väldigt tungrott utan att för den skull garantera att miljön skyddas eller att ämnen och produkter som är mindre miljöskadliga gynnas. För Centerpartiet är det en självklarhet att utbytesprincipen skall vara utgångspunkten i kemikaliepolitiken. Finns det en mindre farlig kemikalie, med likvärdiga egenskaper, skall man självklart använda denna.

När unionen fattar nya eller reviderar gamla beslut inom miljöpolitikens område får detta inte leda till att länder som har gått före blir tvungna att ta steg tillbaka i sin utveckling. Har ett land strängare krav och begränsningar på användandet av exempelvis miljögifter ska inte ett beslut på EU-nivå betyda att landet måste sänka sin nivå.

3.5 Rättstrygghet för individen och kamp mot internationell brottslighet

Europeiska unionen har ett ansvar i att främja mänskliga rättigheter. Genom Spaniens, Portugals och Greklands medlemskap i unionen har de mänskliga rättigheterna i dessa länder fått en förstärkt position. I kriterierna för medlemskap till unionen finns kriterier för efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna. De länder som härnäst står i tur att bli medlemmar har alla förbättrat situationen för sina medborgare utifrån de s.k. Köpenhamnskriterierna. Unionen bör i sitt samarbete med andra länder, både i närområdet och med länder på andra kontinenter, fortsättningsvis hävda de mänskliga rättigheterna. I främjandet av de mänskliga rättigheterna bör EU och Europarådet samarbeta än mer, för att undvika att dubbla system byggs upp.

Medborgarnas rättstrygghet är en väsentlig uppgift, där medlemsländerna behöver utveckla såväl gemensam syn som ökad tydlighet gentemot allmänheten. Varje unionsmedborgare måste kunna känna sig säker på att hanteras på ett civiliserat rättstryggt sätt, oavsett i vilket medlemsland han eller hon befinner sig.

För att alla skall känna trygghet måste brottsligheten minska och det brottsförebyggande arbetet öka. Förutsättningarna att lyckas med detta ökar genom samarbete, genom att utforma gemensamma insatser på områdena polissamarbete och straffrättsligt samarbete samt genom att förebygga och bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Centerpartiet vill se en tydlig avgränsning av EU:s respektive medlemsländers ansvar. Inom de områden som medlemsländerna överlåtit beslutanderätten ska EU vara kraftfullt. Vetorätt försvårar ofta och därför är en förändring mot kvalificerade majoritetsbeslut nödvändig.

Ett öppet och gränslöst Europa innebär att även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. I många olika typer av brott, till exempel terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet, saknar nationella gränser betydelse. Speciellt handeln med människor har vuxit explosionsartat de senaste åren och alltfler kvinnor och barn säljs till prostitution och sexhandel. Därför är det nödvändigt att utveckla det gränsöverskridande samarbetet kring brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete. Ett väl fungerande rättsligt samarbete inom EU är av stor betydelse för att människor skall känna trygghet i gemenskapen.

4 Makt byggd på federalismens principer

För Centerpartiet är det naturligt att bygga makten underifrån. Det konstitutionella fördrag som ska bilda stommen i det framtida EU:s konstruktion bör grundas på federalismens principer, dvs. med underifrånperspektiv. En europeisk statsbildning minskar det demokratiska deltagandet för medborgarna, vilket inte är förenligt med Centerpartiets syn på samhällsbildning. Federalismens kärna är att kombinera ett handlingskraftigt men tydligt avgränsat politiskt centrum med krav på stor lokal autonomi och decentralism. Eller med andra ord att skapa ett förbund där medlemsländernas politiska, kulturella och sociala olikheter inte utplånas utan bevaras; ett politiskt system där demokratin och politiken utspelas på många olika plan och arenor.

Enligt vår utgångspunkt bygger dock federalism på den självklara rätten att det alltid är de lägre nivåerna som avgör hur mycket makt som ska flyttas upp till den övre nivån. Möjlighet måste finnas att efter gemensamt beslut återta delegerad makt enligt samma regler som vid delegering. Varje politisk nivå måste vara öppen för insyn och demokratisk påverkan.

5 National/centralstatstänkandet mot federalism

Ur ett historiskt perspektiv kan vi se att det överdrivna nationalstatstänkandet har orsakat mycket skada och lidande, framför allt på den europeiska kontinenten. Nationalstatens stora roll i Europa började med Napoleonkriget i början av 1800-talet. Wienkongressens – som efter freden skulle avgöra hur de områden som Frankrike avstått från skulle fördelas – främsta mål ansågs vara att maktbalansen i Europa skulle upprätthållas. Efter att Wienkongressens arbete var slutfört 1815 fanns det färre men starkare stater i Europa.

Krimkriget inledde en serie krig som medförde territoriella förändringar och uppkomsten av nya nationalstater. Enande, nationalistiska känslor och expansion bidrog till att spänningen mellan olika stormakter ökade. För att ytterligare spä på den påbörjade obalansen startade under slutet av 1800-talet kapplöpningen om kolonierna i Afrika och därefter i Asien. De skärpta politiska motsättningarna, den starka nationalismen och den stegrande konkurrensen inom världsekonomin bildar bakgrunden till den kapprustning som startade under 1890-talet.

Både första och andra världskriget präglades av ett överdrivet nationalstatstänkande.

Vid Versaillesfreden 1919 kom man överens om att stadga ett nationernas förbund (NF), bl.a. i syfte att bibehålla maktbalansen och bevara freden. Europa skulle demokratiseras. På de av imperierna (Tyskland och Ryssland) avträdda territorierna uppstod inte mindre än sju självständiga stater: Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

USA och Sovjetunionen gick starkast ut ur andra världskriget. Båda framträdde snart som världens supermakter och spänningen dem emellan ökade. Under Gorbatjovs dagar föll alla Östeuropas folkdemokratiska kommunistregimer. Den 9 november 1989 meddelades att DDR:s medborgare fritt fick resa överallt; muren hade fallit! Sovjetunionen upphörde formellt att existera hösten 1991. De baltiska republikerna återupprättades och Warszawapakten upplöstes.

Det nationella självbestämmandets övertro på en enda odelbar suveränitet som tillhör staten har skördat många offer, framför allt i Europa men även i andra delar av världen. Denna tro på att hela samhället måste organiseras uppifrån har fråntagit människor delaktighet, liksom regioner makt över sin egen situation. Ett led i ett gemensamt agerande för fred och säkerhet vore att frångå denna övertro. Enligt ett federalistiskt synsätt kan suveränitet utövas på flera olika nivåer. Det är ett förhållningssätt vi har till hur Sverige, EU samt andra länder bör styras. Makten tillhör folket, vilket frivilligt har beslutat sig för att samarbeta för det gemensamma bästa. Detta är något annat än nationalstatens suveränitetsprincip.

Vad som ovan anförts om inriktningen av EU:s framtida uppgifter baserade på federalismens principer bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 2 oktober 2003
Maud Olofsson (c)
Agne Hansson (c)	Åsa Torstensson (c)
Kenneth Johansson (c)	Margareta Andersson (c)
Lena Ek (c)	Eskil Erlandsson (c)