Energipolitiken

Motion 1999/2000:N274 av Birger Schlaug m.fl. (mp)

1 Miljöpartiets energipolitik i sammanfattning

Regeringens energipolitik, som sedan det energipolitiska beslutet våren
1997 också är Sveriges energipolitik, är inte en politik för omställning av
energisystemet, utan en politik som i bästa fall kan leda till stängning av
två kärnkraftreaktorer med bibehållen eller förstärkt elbalans till priset av
ökade koldioxidutsläpp. Det är för övrigt något missvisande att kalla
regeringens politik på energiområdet för energipolitik, en bättre
benämning är elpolitik.

Miljöpartiet de grönas energipolitik innebär - till skillnad från den av
regeringen presenterade politiken - en total omställning av energisystemet
till elproduktion med förnybara energislag och en slutgiltig avveckling av
kärnkraften till år 2010.

Vi har i vår energipolitiska motion (1996/97:N27) visat hur minst tre
kärnkraftreaktorer avvecklas under de kommande fem åren samtidigt som
koldioxidutsläppen från energisektorn minskar. Det innebär att vi utöver
regeringens förslag vill avveckla ytterligare minst en reaktor. Detta måste
betraktas som helt i enighet med vad linje 2 lovade inför folkomröstningen
och borde därför kunna få majoritetens stöd i riksdagen. Lägre ambitionsnivå
än så kan inte vara rimlig!

Den strategi Miljöpartiet de gröna föreslår för kärnkraftsavvecklingen
skiljer sig från regeringens och omfattar hela avvecklingen, inte bara
inledningen. Vår strategi innebär ett aktivt utnyttjande av marknads-
ekonomiska styrmedel för huvuddelen av kärnkraftsavvecklingen utifrån
grunduppfattningen att alla energislag skall betala sina fulla kostnader. Detta
borde vara självklart även för gamla partier vars ideologi bygger på
traditionell marknadsekonomi. En avvecklingslag utnyttjas, även i vårt
förslag, i inledningen av avvecklingen och som komplement till de
ekonomiska styrmedlen.

Vårt förslag innebär att kärnkraftselen kompenseras med minskad
elanvändning genom såväl konvertering från eluppvärmning som
effektivisering och hushållning samt genom utbyggnad av ny elproduktion
med förnybara energislag.

Miljöpartiet presenterade dessutom i den energipolitiska motionen ett fullt
ut finansierat omställningsprogram omfattande ca 10,7 miljarder kronor (om
riksdagen ansluter sig till Miljöpartiets förslag till styrmedelspaket)
alternativt ca 12,8 miljarder kronor (om riksdagen inte ansluter sig till
Miljöpartiets förslag till styrmedelspaket), alltså ca 1,6 alternativt 3,7
miljarder utöver regeringens förslag.

Vi hävdar att den svenska atomansvarighetslagstiftningen i grunden skall
revideras med inriktning mot att kärnkraftsproducenterna skall betala sina
egna riskkostnader och ta ett fullt skadeståndsansvar i händelse av en
reaktorolycka. Det är orimligt att de som investerar i solvärme, vindkraft
eller biobränslen skall bekosta sina egna försäkringar fullt ut, medan ägare av
kärnkraftverk skall undantas från denna skyldighet. Marknaden, som påstås
försvara kärnkraften, bör själv få bedöma det verkliga marknadsmässiga
priset på el från kärnkraften.

Sveriges internationella åtaganden på klimatområdet skall ligga fast.
Sverige skall driva en nationell politik som gör att dessa åtaganden uppfylls.
Ursäkter av typen "men dom andra gör ju inte", kan inte utgöra grund för att
svika internationellt givna löften. Vi accepterar således inte satsningar på
fossilgas.

Vi anser att den biologiska mångfalden skall skyddas i enlighet med de
konventioner som Sverige skrivit under. I linje med detta motsätter vi oss
utbyggd vattenkraft på det sätt som regeringen drivit igenom, tvärtom vill vi
grundlagskydda de sista orörda älvarna. Vi ser, vilket redovisas detaljerat i
vår energipolitiska motion (1996/97:N27), en god utvecklingspotential för
hushållning, effektivisering, biobränslen, stor- och småskalig vindkraft samt
även modern solvärme- och solcellsteknik.

2 Energipolitik med skatteväxling

Höjda energiskatter inom ramen för en skatteväxling är det viktigaste
enskilda styrmedlet för att främja en omställning av energisystemet.
Skatteväxlingen förskjuter, i vissa fall på ett radikalt sätt,
konkurrenskraften mellan olika energislag, samtidigt som den allmänt
gör energiförbrukning dyrare och därmed ger incitament till energibe-
sparing och -effektivisering. Som komplement till skatteväxlingen
behövs också andra styrmedel i form av lagstiftning och statliga bidrag
till investeringar, forskning, m.m.

Ända sedan skattereformen 1991 har inte mycket hänt för att fortsätta den
då inledda miljörelateringen av skattesystemet, inte mycket mer än
utredningar och diskussioner. Budgetpropositionen för år 2000 är ett
trendbrott. Nu inleds en grön skatteväxling, dvs skatterna på arbete minskar
och miljöskatterna ökar. De konkreta stegen är:

1. Höjda miljöskatter sker genom

- höjd skatt på elektricitet

- höjd skatt på dieselolja

- höjd skatt på kärnkraftsel

2. Sänkt skatt på arbete sker genom att

- inkomstskatten sänks genom kompensation för egenavgifterna

- den tillfälliga skattereduktionen för låginkomsttagare permanentas

- ytterligare sänkta arbetsgivaravgifter vid anställning av långtidsarbetslösa

- sänkta arbetsgivaravgifter och inkomstskatt för arbetsgivare och arbets-
tagare som satsar på kompetensutveckling.

Miljöpartiet avser att verka för ytterligare förbättring genom att skatte-
växlingen fortsätter i kommande budgetpropositioner. Oavsett det så
styrs energipolitiken alltjämt av det energipolitiska beslutet från 1997,
vilket saknar någon uttalad inriktning när det gäller energibeskattningen.
Energipolitiken saknar med andra ord direkt koppling till energi-
beskattningen, vilket är mycket olyckligt. Sedan dess har också
utvecklingen på den nu avreglerade elmarknaden inneburit kraftiga
prissänkningar på el. Utvärdering av vissa av de energipolitiska
programmen har dessutom visat på behov av snara förändringar.
Sammantaget talar detta för att den fastlagda energipolitiken håller på att
bli överspelad på viktiga punkter. Ett nytt, förtida energipolitiskt beslut
med koppling till ekonomiska styrmedel bör övervägas.

3 Vår grundsyn

Miljöpartiet de gröna grundar sina energipolitiska ställningstaganden på
några strikt naturvetenskapliga grunder:

3. Såväl fossila bränslen som kärnkraft måste avvecklas därför att de
inte är uthålliga.

4. Det är förenat med stora risker att vänta med avvecklingen
eftersom grundläggande livsbetingelser hotas.

5. De egentliga kostnaderna för båda energislagen, och de
verksamheter de i dag används till, ökar så kraftigt - sedda ur ett
grundläggande naturvetenskapligt perspektiv - att vi aldrig får bättre råd
än nu att genomföra förändringsarbetet.

Vår grundsyn är således att det är såväl naturvetenskapligt nödvändigt
som ekonomiskt önskvärt att nu bygga upp långsiktigt hållbara
energisystem. Priset för den nödvändiga omställningen blir större ju
längre vi väntar.

Världens energiförsäljare är mäktiga. Deras uppdrag är att sälja bilden av
att större energiomsättning leder till ökad välfärd. Olje- och kärnkrafts-
intressena har en stark ställning då det gällt att forma denna världsbild som
bygger på tesen att mer är detsamma som bättre. Den stora utmaningen är nu
att ompröva denna världsbild i grunden.

Jordklotet tål helt enkelt inte att vi fastnar i det gamla synsättet. Det leder
oss in i en situation som är ekologiskt ohållbar - och därmed också så socialt
ohållbar att det vi lärt känna som demokrati hotas.

En rimlig bedömning är att de rika industriländerna, som bara omfattar
tjugo procent av jordens befolkning, måste halvera sin energianvändning om
vi skall klara av vår gemensamma överlevnad på vårt hem i kosmos.
Miljöpartiet de gröna hävdar bestämt att en "utveckling" som inte håller för
att ge framtida generationer välstånd inte är värd namnet. Vi hävdar, trots att
det kan uppfattas som obekvämt, att alla människor har rätt till ett rättvist
miljöutrymme och att vi alla måste lära oss att leva på ett sätt som alla kan
leva alltid. Detta medför att vi i vår del av världen måste ändra livsstil.
Ingenting säger att den nya hållbara livsstilen skulle ge sämre välfärd än i
dag. Tvärtom! Det samhälle vi i dag lever i, trots stor energiomsättning, har
inte ens lyckats klara de målsättningar som sätts upp: låg arbetslöshet och
stabil ekonomi. Än mindre har miljömålen kunnat uppnås.

Miljöpartiet de grönas uppfattning är att användningen av fossila bränslen
skall inskas med 80 procent samt att kärnkraften skall avvecklas helt. Vårt
mål är inte att ersätta bortfallet av energi fullt ut. Även biobränslen,
solceller
och andra mer kretsloppsbaserade tekniker måste ses i ett globalt perspektiv,
och det gäller att finna en optimal användning snarare än en maximal.
Biobränslen får t.ex. inte användas i sådan omfattning att skogen och den
biologiska mångfalden utarmas eller genom att energigrödor drivs fram
genom ett intensivt jordbruk baserat på konstgödsel och kemikalier. Även
produktion av vindkraftverk, solceller och annan modern energiomvand-
lingsteknik medför självfallet en miljöbelastning som måste hållas på en för
naturen hållbar nivå. Effektivisering av energianvändningen, dvs. att ta till
vara energins arbetsinnehåll (exergin), genom ny modern teknik, både i
producent- och konsumentledet, är i detta perspektiv en viktig faktor. Men
ännu viktigare är att samhället styrs, främst genom ekonomiska styrmedel,
på så sätt att energiomsättningen hålls på en, ur globalt perspektiv, hållbar
nivå. För Miljöpartiet de gröna är det dessutom naturligt att peka på att den
materialistiska världsbilden som i dag dominerar måste utvecklas till en
världsbild där social och kulturell livskvalitet väger tyngre än
varugenomströmning.

I vår energipolitiska motion (1996/97:N27) presenterade vi såväl en
strategi som konkreta förslag på hur Sverige skall kunna närma sig en mer
hållbar utveckling inom energiområdet. Strategin och förslagen har sin grund
i det dagspolitiska läget och har därför anpassats till vad som borde kunna
vara politiskt möjligt att redan nu göra. Miljöpartiet de gröna vill
naturligtvis
gå fortare fram - vi anser t.ex. att kärnkraftens miljöpåverkande livscykel
och säkerhetsbedömning är skäl för en total avveckling på några få år.

På samma sätt som dåtidens försvarare av ånglok hävdade att det var
kapitalförstöring att investera i det nya, hävdar i dag försvarare av kärnkraft
att det är kapitalförstöring att investera i det nya. Allvarliga drag av detta
synsätt återfinner vi i regeringens s.k. energiproposition, trots att
ambitionerna sägs vara att avveckla kärnkraften.

4 Riktlinjer för energipolitiken

4.1 Energipolitikens mål

Den svenska energipolitikens mål bör vara att inom ramen för en
ekologisk bärkraftig utveckling på kort och lång sikt skapa
förutsättningar för att förse landet med förnybar energi på ett sätt som
medför att bl.a. näringslivet ges konkurrenskraftiga villkor och hushållen
rimliga totalkostnader. Vårt förslag medför att varje energislag
långsiktigt skall bära sina egna samhällsekonomiska kostnader, även
risk- och miljökostnader. Genom att anpassa energisystemet till vad som
är långsiktigt ekologiskt hållbart, skapas förutsättningar i Sverige för
såväl en robust ekonomisk utveckling som en god social utveckling.

4.2 Fullt risk- och miljökostnadsansvar införs i energisektorn

Principen att förorenaren skall betala sina miljökostnader har fastslagits
med bred politisk uppslutning i såväl Riodeklarationen och Agenda 21
som i EU:s grundtraktat. För energiområdet drogs motsvarande slutsats
vid World Energy Conference 1995. Konferensens främsta
rekommendation till deltagarländerna var att ta bort subventionerna till
energitillförseln och se till att alla kostnader - inklusive externa
miljökostnader - internaliserades (inräknades).

Det finns starka ekonomiska intressen hos flera av landets energiintensiva
företag att hålla energipriserna, särskilt elpriset, på en så låg nivå att det
kräver statliga subventioner. Det visade sig inte minst i den bitvis osakliga
samhällsdebatt som fördes inför det energipolitiska beslutet. De företrädare
för näringslivet som framträdde i detta sammanhang visade tydligt att de inte
är beredda att låta energisektorn bära sina egna risk- och miljökostnader,
samtidigt som man hävdar sig värna marknadsekonomiska principer. I själva
verket har man en syn på ekonomin som förskräcker: "Marknadsaktörerna"
skall ta hem vinsten medan staten skall betala kostnaderna. Detta synsätt är
inte rimligt. De har på detta sätt inte bara avvisat en ansvarsfull marknads-
ekonomi med rimliga miljöambitioner utan dessutom, vilket är än
märkligare, avvisat möjligheten till långsiktiga förbättringar av konkurrens-
kraften som i realiteten blir följden av ett ökat moderniserings- och om-
vandlingstryck. Detta omvandlingstryck har positiva effekter genom att
stimulera modernisering och produktivitetsförbättringar.

Ett exempel på detta, som företrädare för näringslivet i Sverige borde
fundera över, är Japan som avsiktligt undvikt att subventionera energisektorn
och som därmed haft relativt höga energipriser för sin industri. Japan har
genomgått en snabb teknisk utveckling och nått betydande konkurrenskraft
på världsmarknaden, medan länder med subventionerade energipriser,
exempelvis i östra Europa, har haft ett lägre omvandlingstryck och en
långsammare teknisk utveckling. När företrädare för näringsliv och
fackföreningsrörelse vill konservera det gamla uppträder man på ett sätt som
kan få allvarliga följder för den framtida svenska konkurrenskraften. Inte
minst blundar man för det faktum att den starkast växande marknaden i
världen är just den som innefattar miljövänlig, hållbar energiteknik! Man
negligerar dessutom det faktum att konsumenter ställer miljökrav på
produktionen och att länder som håller fast vid gammal teknik riskerar att
hamna på efterkälken.

4.3 Precisera och skärp säkerhetskraven på kärnkraften

I den svenska kärntekniklagen (1984:3) uttrycks riksdagens hela
säkerhetstänkande med tillhörande värderingar genom att bara konstatera
att "kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att kraven på
säkerhet tillgodoses" (3 §). Utifrån denna formulering är sedan hela
säkerhetsarbetet delegerat till regeringen och de tekniska myndigheterna
på området, Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.

De svenska kärnkraftverken har under lång tid kontinuerligt drabbats av
säkerhetsincidenter. Det gäller speciellt de äldre reaktorerna. Denna
utveckling förvärras ju äldre de svenska kärnkraftverken blir. Miljöpartiet
ifrågasätter om säkerhetskravet i kärntekniklagen i praktiken är uppfyllt.
Samtidigt är det ett faktum att riksdagen aldrig klart uttryckt vilken
säkerhetsnivå man kräver av den svenska kärnkraften. Mot bakgrund av detta
kräver vi att kärntekniklagen preciseras och skärps, så att lagen mer
detaljerat uttrycker vilken säkerhetsnivå som skall krävas av de svenska
kärnkraftverken. Miljöpartiet anser att frågan om kärnkraftens säkerhet inte
bara är en teknisk fråga, eller en fråga om den mänskliga faktorn, som skall
hanteras av de tekniska tillsynsmyndigheterna. Säkerhet är också en fråga om
värdering, vilken bör komma till uttryck genom politiska beslut.

Är då detta möjligt i en tid när kärnkraftsägarna gärna ropar efter
skadestånd så fort något påverkar deras verksamhet? Redan 1985 infördes
krav på säkerhetshöjande förbättringar av reaktorerna. Man krävde att
reaktorerna skulle förses med filter så att utsläpp till följd av härdsmältor
skulle bli mindre och mindre sannolika. Detta var en sentida reaktion på
haveriet i Harrisburg (Three Mile Island). Då ifrågasattes inte statens rätt att
kräva ökad säkerhet som förutsättning för vidare drift. Inte heller blev staten
skyldig ägarna för att den utökade kraven jämfört med de som rådde när
tillstånden gavs. Ökade krav medför naturligtvis att värdet på befintliga
reaktorer minskar, vilket underlättar en avveckling.

4.4 Kärnkraften avvecklas

Den förlamning som rått i den svenska energipolitiken i närapå två
decennier skulle ha kunnat brytas i det energipolitiska beslutet 1997. Så
blev det inte. Anledningen är att den strategi för kärnkraftsavvecklingen
som valdes i realiteten försvårade en avveckling av kärnkraften och en
utveckling av de hållbara alternativen.

Kärnkraften skall, enligt Miljöpartiet, avvecklas med en kombination av
lagreglering och ekonomiska styrmedel. Inledningen av avvecklingen skall
ske med en lag om kärnkraftens avveckling som gör en rimlig avvägning
mellan reaktorägarnas och samhällets intressen. Därvid skall samhällets
kostnader för miljö, hälsa och risker vid fortsatt kärnkraftsdrift väga tungt i
ersättningsbedömningen. För den fortsatta avvecklingen skall ekonomiska
styrmedel som tydliggör kärnkraftens risk- och miljökostnader användas.
Dessa styrmedel bör kombineras med tydliga politiska signaler om
intentionen att avveckla kärnkraften snarast möjligt.

Kärnkraftsavvecklingen ger jobb. Energiproduktion med kärnkraft, olja
och kol har stora kostnader för ändliga råvaror, miljöförstöring, risker och
avfall. För produktion med förnybara energislag däremot, är arbetskrafts-
kostnaderna ofta de dominerande. Detta innebär att en omställning av
energisystemet i riktning mot förnybara energislag har en kostnadsprofil som
minskar såväl arbetslösheten som miljöförstöringen. Många ny arbets-
tillfällen tillkommer i byggsektorn, som får omfattande uppgifter med att
förnya energisystemets infrastruktur. Glesbygden tillförs arbetstillfällen i
produktion, förädling och transporter av biobränslen. Verkstadsindustrin
utvecklas för att tillverka förnybar energiteknik till kraftvärmeverk, vind-
kraftverk och solenergianläggningar. Omställningen skapar förutsättningar
för verkstadsindustrin som kan leda till exportframgångar med modern
förnybar energiteknik. Nya energieffektiva processer och produkter kommer
att utvecklas.

5 Avveckling av kärnkraften

5.1 Utgångspunkter

Kärnkraften skall avvecklas i enlighet med folkomröstningsbeslutet, dvs.
senast år 2010. Den pågående subventioneringen av kärnkraften skall
snarast möjligt upphöra. Subventionerna är huvudsakligen av två slag:

1. Reaktorägarna betalar inte sina fulla riskkostnader. I händelse av en
reaktorolycka är reaktorägarnas skadeståndsansvar för skador på tredje
man begränsat till maximalt c:a 2,75 miljarder kronor per reaktor. Det
råder enighet om att de verkliga kostnaderna är mångfalt större.
Mellanskillnaden bekostas nu av staten.

2. Reaktorägarna betalar inte sina fulla miljökostnader. Det gäller
finansieringen av de framtida kostnaderna för att ta hand om kärnavfallet,
men det gäller också miljökostnader som uppstår på grund av såväl
uranbrytning som skador av radioaktiva utsläpp från de olika stegen i
produktionen av kärnbränsle. Dessutom medför både produktion och
omhändertagande av kärnbränsle respektive kärnavfall omfattande
koldioxidutsläpp, något som ofta glömts bort.

Subventionerna skall avvecklas genom en skärpning och utveckling av
de ekonomiska styrmedel som redan nu används. De ekonomiska
aspekterna av kärnkraftsavvecklingen utvecklas närmare i avsnitt
5.2 ekonomiska styrmedel. Frågan om hur en utvecklad
atomansvarighetslagstiftning bör se ut behandlas närmare i avsnitt
6 skadeståndsansvar vid en reaktorolycka.

Miljöpartiets bedömning är att kärnkraften i princip avvecklar sig själv om
kärnkraftsproducenterna åläggs att betala sina fulla kostnader, inklusive
risk- och miljökostnader. För att omedelbart inleda avvecklingen behövs
emellertid en avvecklingslag, vilket tas upp i avsnitt 5.3.

Kärnkraftselen skall huvudsakligen kompenseras med:

1. Sparande, effektivisering och konvertering från uppvärmning med el:

a) Effektivisering av energianvändningen.

b) Omfattande konvertering från el- till biobränslebaserad uppvärmning
enskild samt fjärrvärme).

c) Konvertering från el- till delvis solvärmebaserad uppvärmning.

d) Minskad användning av de s.k. avkopplingsbara elpannorna i fjärr-
värmesystemet.

2. Ny elproduktion baserad på förnybara energislag i form av:

a) utbyggnad av modern biobränsleeldad kraftvärmeproduktion

b) en realistisk satsning på vindkraftsutbyggnad

c) utbyggnad av småskalig solvärmeproduktion.

Miljöpartiet accepterar inte, vilket regeringen föreslagit, någon som helst
utbyggnad av vare sig småskalig eller storskalig vattenkraft som innebär
ytterligare åverkan på ekosystemen i våra vattendrag. De fyra stora
orörda Norrlandsälvarna bör dessutom grundlagsskyddas mot vidare
exploatering. Däremot är vi positiva till förnyelse av äldre teknik i de
befintliga vattenkraftverken, under förutsättning att det inte har negativa
effekter på naturmiljön.

En ökad användning av fossila bränslen, vilket regeringen föreslår, är inte
heller förenlig med den av riksdagen beslutade klimatpolitiken. Förbränning
av fossilgas, liksom förbränning av olja och kol, innebär att kolatomer som
legat lagrade i jordskorpan i årmiljoner släpps lösa i form av koldioxid i
atmosfären, med växthuseffekt som följd. Fossilgas, som huvudsakligen
består av växthusgasen metangas, förstärker effekten ytterligare genom att
läckage av metangas från gasledningarna går ut i atmosfären. Uppskattningar
anger att förluster och läckage av metangas till atmosfären uppgår till ca 1 %
av den totala fossilgasproduktionen.

Mot denna bakgrund anser vi att fossilgasen inte har någon funktion i den
svenska energitillförseln utöver den marginella roll den har i dag. Vi kommer
därför att motsätta oss varje förslag som direkt eller indirekt syftar till att
bygga ut det svenska fossilgasnätet eller att dra internationella fossilgas-
ledningar genom Sverige. Detta har utvecklats i en separat motion till
1999/2000 års riksmöte.

5.2 Ekonomiska styrmedel för att avveckla kärnkraften

Kärnkraftens risk- och miljökostnader skall fullt ut överföras till produ-
centerna på följande sätt:

1. Genom förändringar i atomansvarighetslagen och en successiv stegring
av ansvarighetsgränsen skall riskkostnaderna överföras på reaktorägarna.

2. Skatten på kärnkraftsel höjs.

Förslaget till hur kostnaderna för kärnkraftens risker successivt skall
överföras till reaktorägarna beskrivs närmare i avsnitt 6. Syftet är att
kärnkraften skall bära de fulla marknadsekonomiska kostnaderna för de
risker för en stor kärnkraftsolycka den är förknippad med. Kostnaderna
kan komma att tas ut i form av ökade räntekostnader, kostnader för
riskdelningsavtal eller på annat sätt, beroende på vilka lösningar
företagen finner för att fördela riskerna. Hur högt marknaden kommer att
värdera riskerna är svårt att förutse, men med all säkerhet kommer ett
sådant utvidgat ansvar att leda till ökade kostnader som i slutänden måste
tas ut på priset på försåld elektricitet.

Syftet med den höjda produktionsskatten på kärnkraftsel är framför allt att
internalisera de kort- och långsiktiga miljöeffekter och -risker som finns i
olika delar av kärnbränslekedjan och som kärnkraften inte betalar för i dag.
Ett första steg i denna riktning föreslås i budgetpropositionen tas redan
fr.o.m. den 1 januari 2000 då skatten föreslås höjas med motsvarande 0,5
öre/kWh från dagens 2,2 öre/kWh.

När risk- och miljökostnaderna internaliseras på detta sätt ökar produk-
tionskostnaderna för kärnkraften. Samtidigt blir kärnkraftverken äldre och
underhållskostnaderna ökar. Det leder sammantaget till att de undvikbara
kostnaderna för kärnkraftsproduktion, som i dag anses ligga vid storleks-
ordningen 15 öre/kWh, kommer att successivt närma sig och så småningom
varaktigt överstiga råkraftpriset på marknaden.

När kärnkraften på det här sättet får betala sina verkliga kostnader kommer
det att leda till att alltfler kärnkraftverk successivt prissätter sig ur
marknaden
och då kommer att stängas av sina ägare. Exakt när och i vilken takt detta
kommer att ske beror på många faktorer som marknadsvärderingen av
olycksriskerna och prisutvecklingen på el, som i sin tur beror på
efterfrågeutvecklingen och tillkommande ny elproduktion.

Att enbart låta kärnkraftsavvecklingen styras av marknadsmässiga faktorer
kan dock orsaka problem eftersom avvecklingen kan bli ryckig och
oplanerad, t.ex. om många kärnkraftverk samtidigt passerar lönsamhets-
gränsen. Som en reserv och ett komplement bör därför finnas en lagstiftning
om kärnkraftsavveckling som kan användas av statsmakterna för att
garantera en avveckling i jämn takt under ordnade former. Lagstiftningen
behövs också för att inleda avvecklingen då internaliseringen av risk- och
miljökostnaderna ännu inte fått fullt genomslag.

Den nu fastlagda energipolitikens strategi för kärnkraftsavveckling
innehåller också ett förslag om lagstiftning, men saknar helt förslag om
ekonomiska styrmedel. En sådan strategi kommer inte att i längden vara
hållbar. Den kommer att leda till mycket höga kostnader för avvecklingen
när staten får ersätta reaktorägarna för hela mellanskillnaden mellan
marknadspriset och dagens undvikbara kostnader där inte risk- och
miljökostnaderna är internaliserade på ett riktigt sätt. Det betyder att staten
får ge stora bidrag till kostnader som rätteligen reaktorägarna bör stå för.

Med en strategi som i huvudsak bygger på ekonomiska styrmedel
kompletterad med lagstiftning för att garantera en jämn avvecklingstakt,
kommer kostnaderna för ersättning till reaktorägarna att bli mycket mer
begränsade. Likaså blir kostnaderna lägre för vissa stöd till åtgärder för att
ställa om energisystemet.

5.3 Lagstiftning om kärnkraftens avveckling

Som framgår av föregående avsnitt anser vi att kärnkraftsavvecklingen i
första hand bör åstadkommas med hjälp av ekonomiska styrmedel som
medför att kärnkraften får betala sina egna kostnader. Effekterna av de
ekonomiska styrmedlen kommer emellertid inte att nås så fort att de kan
användas för inledningen av kärnkraftsavvecklingen. För att inleda
avvecklingen, samt för att säkerställa att avvecklingen går i jämn och
rimlig takt, behövs därför en kompletterande avvecklingslag.

Riksdagen har också antagit en lag om kärnkraftens avveckling.
Miljöpartiet har emellertid anfört ett antal invändningar mot den nuvarande
utformningen av lagen, vilka sammanfattas i det följande:

6. En avveckling med hjälp av enbart lagstiftning är onödigt dyr.
Genom att avstå från ett kraftfullt styrmedelspaket, belastar
regeringsförslaget statskassan med oskäliga ersättningskostnader.

7. Avvecklingslagen tar inte hänsyn till säkerhetsaspekterna. Vi
anser att kärnreaktorns säkerhetsnivå skall utgöra en särskild
förutsättning vid ersättningens bestämmande. Säkerhetsnivån skall
bestämmas utifrån regler i en preciserad och skärpt
kärntekniklagstiftning.

8. Det är inte rimligt att anta att 40 år är den maximala drifttid för
kärnreaktorn som skall användas vid ersättningsberäkningen. Den
tekniska livslängden med rimlig säkerhetsnivå är väsentligt kortare.

9. Statens överskjutande kostnader för kärnavfallet samt övriga
externa kostnader såsom miljö- och hälsokostnader måste också tas in
som särskilda förutsättningar för ersättningens bestämmande i
avvecklingslagen. Detta är speciellt viktigt om man inte fullt ut
internaliserar kärnkraftens externa kostnader i kärnkraftsföretagens
produktionskostnader.

6 Skadeståndsansvar vid en reaktorolycka

En väsentlig del av kärnkraftens samhällsekonomiska kostnader skulle -
till skillnad från i dag - komma till uttryck om staten i lag uttryckligen
klarlägger ett strikt och obegränsat skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i händelse av en reaktorolycka. En sådan förändring
måste rimligen kombineras med krav på ökad solvens för reaktorägarna.

I avvaktan på att de hittills resultatlösa internationella förhandlingar som
pågår skall ge ett resultat som tillnärmelsevis gör att kärnkraftsindustrin får
bära sina egna riskkostnader, måste Sverige ensidigt ta ett flertal steg mot en
svensk lösning av problemet. Dessa skisseras i det följande.

6.1 Steg 1: Obegränsat och strikt skadeståndsansvar

Den första nödvändiga åtgärden är att ändra den svenska
atomansvarighetslagen så att ansvarsgränsen på f.n. ca 2 miljarder kronor
tas bort. Det innebär att vi har ett obegränsat strikt skadeståndsansvar för
skador på tredje man i händelse av en reaktorolycka. Vi har då följt
Tysklands exempel, så något utträde ur vare sig Paris- eller
Wienkonventionerna med tilläggsprotokoll torde inte vara aktuellt.

Det obegränsade ansvaret innebär att kärnkraftsföretagens egna kapital
kommer att tas i anspråk när skadeståndsanspråken inte täcks av försäkringar
eller andra garantier. Eftersom det obegränsade ansvaret innebär att
företagets egna kapital sätts på spel, kan det finnas motiv för företaget att
kringgå ansvaret genom att bilda ett slags "skyddsbolag" med ett mycket litet
eget kapital. För att motverka detta måste krav på det egna kapitalets storlek
och/eller på garantier från andra företag uttryckas i lag. Det är också på detta
sätt samhället genom gemensamma beslut fastställer upp till vilken nivå
kärnkraftsföretagen skall hålla eget kapital och/eller ekonomiska garantier
för att kunna möta skadeståndsansvar vid en reaktorolycka. Denna nivå
kallas nedan för garantinivån. Garantinivån bör justeras vartefter kärn-
kraftsindustrins ansvar vidgas enligt steg 2 och steg 3, nedan.

6.2 Steg 2: Riskdelning inom landet

Med ett obegränsat skadeståndsansvar är det möjligt att ta ett andra steg
mot ett fullvärdigt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin. Detta är att
göra en lagändring som innebär att kärnkraftsföretagen i Sverige
ömsesidigt svarar för varandras olyckor. Havererar ett svenskt
kärnkraftverk så inträder ett obegränsat strikt ansvar för samtliga svenska
reaktorägare att betala för olyckan. Med en sådan ömsesidig riskdelning
ökas det kapital som är tillgängligt för kompensation av skadelidande.
Detta system är infört i USA.

Det är uppenbart att en ömsesidig riskdelning inom Sverige är en avsevärd
förbättring, men att den har vissa begränsningar. För det första domineras
svensk kärnkraftsindustri av två stora företag, Vattenfall och Sydkraft, vilket
gör att riskdelningen trots allt är begränsad. Vidare är riskerna inom industrin
förmodligen sammankopplade. Om ett kärnkraftverk havererar så påverkar
det förmodligen aktiekurserna i de övriga kärnkraftsbolagen. Därmed
förändras också det för skadestånd tillgängliga kapitalet, vilket inte är
önskvärt. Det lämpliga sättet att komma runt problemet med samman-
kopplade risker är att vidga riskdelningen på internationell nivå. Detta
beskrivs i det följande.

6.3 Steg 3: Riskdelning genom bilaterala avtal

Det tredje steget mot en fullvärdig täckning för kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar är att staten tar initiativ till bilaterala
riskdelningsavtal, till att börja med förslagsvis med Tyskland som redan
har obegränsat ansvar och med USA som har ömsesidigt ansvar mellan
kärnkraftsföretagen.

Miljöpartiet anser att det ligger i kärnkraftsproducerande staters
gemensamma intresse att utöka kärnkraftsindustrins ansvar, samtidigt som
risken sprids mellan många kärnkraftsföretag i flera länder. De bilaterala
avtalen är en framkomlig väg. Om de bilaterala avtalen efter hand blir fler
och mellan fler länder kan resultatet närma sig en internationell lösning
motsvarande en internationell konvention baserad på obegränsat ansvar. En
sådan konvention förefaller omöjlig att direkt förhandla fram i dagsläget.
Därför är det desto viktigare att Sverige går före och tar bilaterala initiativ
till
internationella riskdelningsavtal.

6.4 Vad kostar en reaktorolycka?

Att uppskatta kostnaderna för en reaktorolycka är en absurd och
förskräckande matematik. Det blir lätt en diskussion om hur
många miljoner kronor ett människoliv är värt och en tvist om hur många
döds-, cancer- och övriga sjukdomsfall som orsakats av de
reaktorolyckor vi haft hittills.

I ett system med obegränsat strikt ansvar, riskdelning och en i lag fastställd
lägsta garantinivå för detta ansvar är det dock av största vikt att ha en rimlig
uppfattning om vad de totala skadeståndsanspråken vid en svensk
reaktorolycka kan uppgå till. I den statliga utredningen Efter Tjernobyl
påvisades hur utsläpp av större omfattning än i Tjernobyl kan inträffa från
alla svenska reaktorer - beräkningar gjordes även av hur detta skulle påverka
omgivningarna, det visades hur städer skulle behöva utrymmas i långt över
50 år.

I dag finns ett antal begränsade uppskattningar av en svensk atom-
katastrofs kostnader, men kunskapen är mycket knapphändig. Miljöpartiet
föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommission går till botten med
frågan om en svensk reaktorolyckas totala kostnader, omfattande såväl
samhällets kostnader som privata kostnader.

7 Hemställan

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energipolitikens mål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att fullt risk- och miljökostnadsansvar införs i
energisektorn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att precisera och skärpa kärntekniklagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkter för kärnkraftsavvecklingen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska styrmedel för kärnkraftsav-
vecklingen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lagstiftning om kärnkraftens avveckling,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om energibeskattningen,1

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ta bort ansvarsgränsen i atomansvarighets-
lagen och införa ett obegränsat strikt ansvar, 2

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att krav på det egna kapitalets storlek och/eller
på motsvarande ekonomiska garantier uttrycks i lag, 2

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett ömsesidigt nationellt skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i Sverige, 2

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bilaterala riskdelningsavtal för att täcka kärn-
kraftsindustrins skadeståndsansvar vid atomolyckor, 2

12. att riksdagen hos regeringen begär utredning av en svensk
reaktorolyckas totala kostnader.

Stockholm den 29 september 1999

Birger Schlaug (mp)

Ingegerd Saarinen (mp)

Kia Andreasson (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Gunnar Goude (mp)

Matz Hammarström (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Mikael Johansson (mp)

Thomas Julin (mp)

Per Lager (mp)

Ewa Larsson (mp)

Gudrun Lindvall (mp)

Yvonne Ruwaida (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Kerstin-Maria Stalin (mp)

Lars Ångström (mp)

1 Yrkande 7 hänvisat till FiU.

2 Yrkandena 8-11 hänvisade till LU.