Energipolitik

Motion 2003/04:N342 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Sverige har i grunden goda förutsättningar för ett väl fungerande energisystem och rimliga energipriser. Tack vare vår goda tillgång på vattenkraft och den framsynta kärnkraftspolitiken på 1950- och 1960-talen har vi en konkurrenskraftig elproduktionsindustri. Tack vare avregleringen av elmarknaden, som skett tidigare i Sverige än i många andra länder, och den integrerade nordiska elmarknaden, har en väl fungerande elmarknad med flera konkurrenskraftiga företag vuxit fram. I grunden är därför också förhållandena goda för den elintensiva industrin – den industri som länge varit basen för vårt välstånd.

Regeringens energipolitik undergräver dock dessa goda förutsättningar. Förtidsavveckling av kärnkraft, s.k. grön skatteväxling och en ogenomtränglig röra av skatteregler, subventioner och andra styrmedel gör att energipolitiken varken främjar god miljö eller säker försörjning av energi.

Vi föreslår i denna motion att energipolitiken ska ha två övergripande mål:

• Energipolitiken ska främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige.

• All energiproduktion ska klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav.

Det första målet innebär att den svenska energibeskattningen inte markant bör avvika från beskattningen i våra konkurrentländer och att osäkerheten inom energipolitiken måste undanröjas så att kraftföretagen kan våga investera i ny produktionskapacitet. Avregeleringen av elmarknaden måste också fullföljas och ramverket förbättras.

De miljö- och säkerhetskrav som ställs på olika typer av kraftproduktion ska i största möjliga utsträckning vara likartade. Det finns ingen anledning att ställa lägre miljökrav på t ex fordon som drivs med s.k. miljöbränslen, som i något fall visat sig ha allvarligare hälsokonsekvenser än fossila bränslen.

Det innebär att energibeskattningen måste reformeras, att konsumenternas ställning på elmarknaden måste stärkas, att incitamenten att investera i ny kraftproduktion måste förbättras, att principerna för energipolitiskt stöd reformeras, att den förtida kärnkraftsavvecklingen stoppas och att Vattenfall AB privatiseras.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 En destruktiv energipolitik 4

4.1 Den energipolitiska uppgörelsen 4

4.2 Näringsministern ger själv underbetyg 5

4.3 Avsluta förhandlingarna om kärnkraften 5

4.4 Den energipolitiska röran 6

4.5 Oförenliga mål 8

5 Energi för tillväxt och god miljö 9

5.1 Klara mål 10

5.2 Reformerad energibeskattning 10

5.3 Slå vakt om elmarknadsavregleringen 11

5.3.1 Stärk konsumenterna 11

5.3.2 Skapa incitament för driftssäkerhet 12

5.4 Avveckla kärnkraftsavvecklingen 12

5.4.1 Tillåt ny kärnkraft 13

5.4.2 Slopa tankeförbudet 13

5.5 Nya principer för energipolitiska stöd 14

5.6 Privatisera Vattenfall 15

3  Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för energipolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformerad energibeskattning.1

3. Riksdagen avslår regeringens förslag om att höja energiskatten på el.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för energibeskattningen.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om harmonisering av energiskatter och miljöavgifter i Norden.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den särskilda effektskatten på kärnkraftsel.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på nätföretagen och förutsättningarna för byte av elleverantör.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ny energiproduktion.

9. Riksdagen beslutar att upphäva sitt tidigare beslut om avveckling av kärnkraften i enlighet med vad i motionen anförs.

10. Riksdagen beslutar att upphäva lagen om kärnkraftens avveckling i enlighet med vad i motionen anförs.

11. Riksdagen beslutar att upphäva 5 § kärntekniklagen i enlighet med vad i motionen anförs.

12. Riksdagen beslutar att upphäva 6 § kärntekniklagen i enlighet med vad i motionen anförs.

13. Riksdagen begär att regeringen återkallar sitt förhandlingsuppdrag rörande kärnkraften i enlighet med vad i motionen anförs.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt stöd på energiområdet.

15. Riksdagen beslutar om avveckling av systemet med elcertifikat i enlighet med vad i motionen anförs.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om handel med utsläppsrätter.3

17. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till börsintroduktion av Vattenfall AB.

1Yrkandena 2 och 4–6 hänvisade till SkU.

2Yrkandena 3 hänvisat till FiU.

3Yrkande 16 hänvisat till MJU.

4 En destruktiv energipolitik

Sverige har i grunden goda förutsättningar för ett väl fungerande energisystem och rimliga energipriser. Tack vare vår goda tillgång på vattenkraft och den framsynta kärnkraftspolitiken på 1950- och 60-talet har vi en konkurrenskraftig elproduktionsindustri. Tack vare avregleringen av elmarknaden, som skett tidigare i Sverige än i många andra länder, och den integrerade nordiska elmarknaden, har en väl fungerande elmarknad, med flera konkurrenskraftiga företag vuxit fram. I grunden är därför också förhållandena goda för den elintensiva industrin – den industri som länge varit basen för vårt välstånd.

Regeringens politik undergräver emellertid dessa goda förutsättningar. Den medvetna politiken för att lägga ned fungerande och miljövänlig elproduktion i våra kärnkraftverk har gjort att Sverige nu nettoimporterar elektrisk kraft. Över de senaste fem åren har nettoimporten i genomsnitt svarat mot några procent av den inhemska elförbrukningen, men i år kommer importen att döma av aktuell statistik att bli cirka 15 TWh, vilket motsvarar över 10 procent av elproduktionen.

Detta är allvarligt, inte bara för att det betyder att intäkterna för elexport istället blir kostnader för elimport, utan också för att sårbarheten i systemet ökar. Osäkerheten om den framtida energipolitiken gör samtidigt att kraftföretagen inte vågar investera i ny kapacitet. Sammantaget betyder detta att risken för effektbrist och driftsavbrott på grund av överbelastning på elnätet ökar.

Samtidigt som regeringen ägnar betydande tid och engagemang åt ytterligare ingrepp som försämrar elmarknadernas funktionssätt lyckas man inte presentera förslag på angelägna reformer som skulle kunna förbättra el- och energimarknadernas funktionssätt. Det gäller en reformering av energibeskattningen och förbättringar av elmarknadens funktionssätt. Två reformer av elmarknaden som är särskilt angelägna är dels att skapa ett system som ger kraftföretagen incitament att öka effektbalansen, dels konkurrensförbättrande åtgärder som gör det lättare för konsumenter att jämföra olika leverantörers priser och att byta leverantör.

4.1 Den energipolitiska uppgörelsen

Den energipolitik som utmejslades genom 1997 års energipolitiska beslut är skadlig för Sverige. Den bygger på att vi inte längre ska utnyttja de elproduktionsresurser som står till folkhushållets förfogande utan i stället ägna oss åt kapitalförstöring av betydande mått.

Uttryckt i folkomröstningstermer innebar energiuppgörelsen mellan (s), (v) och (c) att Socialdemokraterna förvandlades från ett linje 2-parti till ett linje 3-parti. Den helomvändningen utgjorde ett uppbrott från den tradition av tro på tillväxt och industriell utveckling som tidigare präglat arbetarrörelsen. Regeringens politik utmanar inte bara Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna i riksdagen utan bedrivs i direkt strid mot en samlad svensk fackföreningsrörelse, hela näringslivet och en betydande majoritet i folkopinionen.

Det energipolitiska beslutet hade tre delar. Den första innebar att Barsebäck 1 skulle stängas i förtid senast den 1 juli 1997 och Barsebäck 2 stängas i förtid senast den 1 juli 2001. Inget av detta infriades, utan regeringen har gång på gång tvingats att återkomma till riksdagen och meddela att den tillsammans med Centern och Vänstern helt har felbedömt situationen. Den andra delen innebar satsning på ett program för förnybar elproduktion och minskad elanvändning. Detta program har inte varit framgångsrikt. Sverige har tappat elproduktionskapacitet, och bortfallet av el från Barsebäck 1 har i huvudsak kompenserats med import av kolbaserad el från Danmark. Den tredje delen utgjordes av en satsning på forskning, utveckling och demonstration av ny energiteknik. Inte heller detta program avsatte några märkbara eller användbara resultat. 1997 års energipolitiska beslut har havererat.

4.2 Näringsministern ger själv underbetyg

När uppgörelsen mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänstern träffades ansåg den dåvarande näringsministern Anders Sundström att man genom den hade säkrat en långsiktigt trygg elförsörjning till konkurrenskraftiga priser och därmed givit goda förutsättningar för industrins investeringar. Den moderata kritiken var hård och det är – visar det sig nu – också domen från Anders Sundströms efterträdare. I en artikel i Dagens Industri i våras avslöjade näringsminister Pagrotsky plötsligt att han omedelbart efter sitt tillträde slogs av den osäkerhet som råder i energipolitiken och hur han nu fann det nödvändigt att finna en helhetslösning som ger förutsägbarhet och långsiktighet för kraftindustrin och därmed för hela det svenska näringslivet. Ett tydligare underbetyg kan Anders Sundström och tidigare socialdemokratiska regeringar knappast få.

1997 års energiuppgörelse var i allt väsentligt en kortsiktig överenskommelse om en eller två reaktorer i Barsebäck. För tiden från och med 2001 utlovades egentligen ingenting annat än partipolitiskt nya förhandlingar, utvärderingar, kontrollstationer och överläggningar. Därmed har Socialdemokraterna lyckats med att skapa en bestående osäkerhet om de långsiktiga villkoren för att investera i industriell verksamhet i Sverige. Häri ligger också den allra största kostnaden för regeringens energipolitik.

4.3 Avsluta förhandlingarna om kärnkraften

Regeringen hoppas nu att kunna ersätta sin traditionella årtalsexercis med överenskommelser mellan staten och kraftindustrin. Den senare skall, enligt tysk modell, förmås att förtidsavveckla sina kärnkraftverk.

Det nya är att regeringen vill slippa att kohandla med Centern och Vänstern om den exakta tidpunkten för en förtida stängning av Barsebäck 2. I stället ska även den frågan hanteras inom ramen för förhandlingarna med industrin. Denna ansats framstår emellertid inte som allvarligt menad eftersom förhandlingarna – i vart fall när det gäller reaktorn Barsebäck 2 – ska ske under hot. Regeringen har tydligt markerat att den avser att tillgripa tvångslagstiftning om industrin inte viker sig och godtar en uppgörelse om snabb stängning av Barsebäck 2. En sådan inställning lägger knappast grunden till ett gott samarbetsklimat.

Avregleringen av elmarknaden har givit förutsättningarna för att lägga ansvaret för förnyelsen och miljöanpassningen av svensk elproduktion där det ansvaret rätteligen hör hemma, nämligen hos kraftbranschen själv. Så fort man avviker från linjen att låta industrin ta det fulla ansvaret för investerings- respektive nedläggningsbeslut uppstår samhällsekonomiska kostnader. De politiska ingripandena bidrar också till att skapa osäkerhet om spelreglerna för kraftindustrins verksamhet och om industrins elförsörjning. Moderaterna anser därför inte att regeringens förhandlingsupplägg löser några grundläggande problem.

Ett sorts korporativt beslutsfattande i förhandlingar mellan staten och en industrigren kan lika lite som folkomröstningar eller trepartiuppgörelser i riksdagen binda framtida generationers beslutsfattande. Folkomröstningen 1980 byggde på föreställningen att det redan då var möjligt att avgöra hur riksdagen skulle bestämma över energipolitiken på 2000-talet. Idag kan vi konstatera att de förutsättningar som låg till grund för folkomröstningen inte längre äger giltighet. Den dåvarande energiministern Birgitta Dahls återkallade, oåterkalleliga riksdagsbeslut från senare delen av 1980-talet och det ovan beskrivna haveriet för 1997 års energipolitiska riksdagsbeslut har visat att det inte är möjligt att binda riksdagen ens fem år framåt i tiden. I skenet av dessa erfarenheter framstår det som närmast befängt att nu fästa tilltro till att en förhandlingsöverenskommelse med industrin ska få räckvidd decennier framåt i tiden. Mot den bakgrunden bör regeringens förhandlingsuppdrag till generaldirektör Bo Bylund avslutas.

4.4 Den energipolitiska röran

Kohandeln kring kärnkraften är bara en av de egendomligheter som präglar svensk energipolitik. Energipolitiken måste med nödvändighet formas i en kompromiss mellan olika intressen: Hushållens och industrins krav på trygg och rimligt prissatt energi, högt ställda miljökrav och fördelnings- och regionalpolitiska överväganden. Dessutom krävs att energipolitiken utformas med hänsyn till lagar, regler och skatter i andra länder.

Förutsättningen för en rationell energipolitik är dock att den grundar sig på sakliga överväganden. Regeringens prioritering av vissa energikällor framför andra grundar sig inte på miljöpolitiska överväganden. Det som betraktas som förnybara energikällor prioriteras utan hänsyn till miljöeffekter. Satsningen på storskalig vindkraft innebär kraftiga ingrepp i känsliga miljöer framför allt runt våra kuster och i fjälltrakterna. Torv är skattegynnat därför att den betraktas som ett koldioxidneutralt biobränsle, när den i själva verket snarast borde ses som ett fossilt bränsle och trots att torvbrytning medför betydande ingrepp i miljön. Kärnkraften straffbeskattas, trots att den enligt flera internationella studier medför låga externa kostnader.

Politiken för grön skatteväxling vilar också på ett bräckligt sakligt underlag. Tanken bakom skatteväxlingen är att införandet av miljöskatter som samtidigt gör det möjligt att sänka skatterna på arbete ska ge en dubbel vinst. Samhällsekonomiska vinster ska realiseras dels genom den miljöförbättring som uppnås, dels genom att lägre skatter på arbete minskar skattekilarna. Att redan Skatteväxlingskommittén (SOU 1997:11) prisade denna typ av dubbla vinster kan ifrågasättas. Detta har flera orsaker. Höjningen av miljöskatter leder till att även andra skattebaser än de berörda minskar. När det därav följande skattebortfallet kompenseras uppstår risk för ytterligare snedvridningar. En analys av skatteväxlingens effekter måste också ta hänsyn till samspelet mellan olika skatter. Det innebär att bedömningen av de samhällsekonomiska effekterna blir ytterst komplicerad. Den samlade effekten av miljöskatter och andra skatter kan – genom interaktioner mellan olika marknader – bli att snedvridningseffekterna från löneskatterna förvärras när miljöskatterna införs, även om intäkterna från miljöskatterna används för att sänka löneskatterna. Forskning pekar på att de samhällsekonomiska kostnaderna av skatter på insatsvaror eller konsumtionsvaror riskerar att allvarligt underskattas om hänsyn inte tas till samspelet med andra skatter. (Lawrence H. Goulder och Robert C. Williams III, 1999, The usual excess-burden
approximations usually doesnt come close. Mimeo.)

Regeringens skatteväxlingspolitik har inte bara en allmänt tillväxthämmande effekt. Av Långtidsutredningens bilaga om Fördelningseffekter av miljöpolitik (LU2003, bil. 11) framgår att den dessutom drabbar låginkomsttagare hårdare än höginkomsttagare. Dessutom leder den till ökade regionala skillnaderna i landet, eftersom glesbygdsbor drabbas hårdare än stadsbor av energiskatterna. I genomsnitt betalar en person boende i glesbygden nästan dubbelt så mycket i bensinskatt som en person boende i storstäderna, och även i övrigt faller välfärdsförlusterna av skatteväxlingen oproportionerligt tungt på de glesare befolkade delarna av vårt land. (Ibid.)

Både dagens grunder för prioriteringen av förnybara energikällor och politiken för skatteväxling kan ifrågasättas.

Följden av den ogenomtänkta energipolitiken har blivit en röra av subventioner, styrande skatter och andra energipolitiska insatser. Åtminstone sex olika typer av styrmedel används.

1. Rena miljöskatter, t.ex. koldioxidskatt, svavelskatt och miljöavgift för utsläpp av kväveoxider. I vissa fall, främst koldioxidskatten, har dock skatten höjts av rent fiskala skäl.

2. Generell energibeskattning, energiskatt, bensinskatt, dieselskatt, m.m, som främst har ett fiskalt syfte, men som även syftar till att dämpa den totala energiförbrukningen.

3. Skattedifferentiering mellan olika typer av energikällor eller -råvaror.

4. Subventioner till vissa energislag, t.ex. stödet för marknadsintroduktion av vindkraft och andra selektiva stöd.

5. Rena regleringar, t.ex. förbudet mot utbyggnad av kärnkraften, liksom miljökrav i miljöbalken m.m.

6. Elcertifikat.

Möjligen bör inte elcertifikaten räknas som en egen kategori styrmedel. Systemet med elcertifikaten utgör i praktiken en sorts beskattning. Istället för att staten belägger elproduktionen med en skatt som därefter slussas vidare som subvention till förnybar elproduktion, tvingar staten elleverantörerna att såväl sköta subventioneringen som administrationen av den. Huvudskälet till att detta för företagen administrativt tungrodda system införts torde vara att regeringen på så vis lättare klarar utgiftstaket i statsbudgeten.

Förvisso kan det finnas skäl att använda flera olika styrmedel. Det finns t. ex. all anledning att formulera vissa miljökrav i form av regleringar även om man samtidigt använder styrande skatter. Det kan också vara lämpligt att ha både fiskala och styrande skatter. Det är dock svårt att se att dagens oöverskådliga system av regler, bidrag och skatter skulle kunna motiveras på rationella grunder.

Det är angeläget att energiskattesystemet reformeras. Men då måste vi också göra upp med övriga delar av energipolitiken och felsynen bakom den gröna skatteväxlingen.

4.5 Oförenliga mål

Ett skäl till att systemet för styrmedlen på energiområdet är ogenomträngligt är att även målen för energipolitiken inte är samordnade. Det övergripande målet för energipolitiken beskrivs på Näringsdepartementets hemsida som följer:

Målet för den svenska energipolitiken är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på villkor som är konkurrenskraftiga med omvärldens, för att främja en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Politiken ska skapa villkoren för en effektiv energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle.

Problemet är dock att regeringens övriga mål inom energipolitiken är svårförenliga med detta. Den största motsättningen finns mellan å ena sidan målet att förtidsavveckla kärnkraften och å andra sidan målet att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på villkor som är konkurrenskraftiga med omvärldens. Inte heller går det att uppfylla den svenska klimatstrategin, dvs. att de svenska utsläppen av växthusgaser, utan hänsyn taget till koldioxidsänkor, år 2010 ska vara fyra procent lägre än 1990. Enligt den databas över växthusgaser som upprättats genom FN:s ramkonvention om klimatkontroll (UNFCCC) har Sverige en god bit kvar att nå det målet. Utsläppen låg 1991–2000 i snitt ca en procent över 1990 års nivå.

Det är tydligt att det är omöjligt att samtidigt uppfylla miljömålen och målet om trygg tillgång på el till konkurrenskraftiga priser om kärnkraften stängs. Det är nödvändigt att elda tre ton stenkol i minuten för att fullt ut kompensera för bortfallet av el från en avställd reaktor i Barsebäck. Det motsvarar koldioxidutsläppen från 700 000 nya personbilar.

I regeringens proposition 2002/03:85 Vissa elmarknadsfrågor redovisas att en stängning av Barsebäck 2 beräknas leda till ökade koldioxidutsläpp med mellan 3,3 och 3,6 miljoner ton årligen. I förhållande till de totala utsläppen av koldioxid under år 2000 skulle detta innebära en ökning av utsläppen med över en tjugondel. Att tro att det ska vara möjligt att först öka utsläppen i en sådan omfattning, och därefter minska utsläppen tillräckligt mycket för att åstadkomma en minskning på fyra procent i förhållande till 1990 års utsläppsnivå, utan att skada försörjningstryggheten eller tvinga fram mycket betydande prishöjningar är inte realistiskt. Därtill kommer att även utsläpp av främst svaveldioxid, kväveoxider, lättflyktiga organiska ämnen och stoft ökar om ytterligare en kärnkraftsreaktor stängs, vilket gör att det blir svårt att uppnå även andra miljömål.

Det är också svårt att se hur regeringens och samarbetspartiernas politik för grön skatteväxling ska kunna förenas med kravet på konkurrenskraftiga energipriser. Enligt budgetpropositionen ska ytterligare 9 miljarder växlas under mandatperioden, och utöver detta ytterligare 23 miljarder fram till 2010, således sammanlagt 32 miljarder. Enligt de preliminära nationalräkenskaperna för 2002 var de samlade intäkterna från energiskatterna 57,2 miljarder. Det är inte troligt att miljöskatter på andra områden än energiområdet inbringar några mer substantiella belopp, vilket skulle innebära att skatteväxlingsambitionen kräver en ökning av energiskatterna med över 50 procent på sju år. Det innebär antingen en betydande ökning av konsumenternas energibeskattning eller att skattebördan måste öka för industrin. Hittills har energiskatterna på industrin hållits betydligt lägre än för konsumenter av hänsyn till industrins internationella konkurrenskraft. Detta torde inte vara möjligt i längden om skatteväxlingspolitiken ska fullföljas.

Andra mål på energiområdet är inte nödvändigtvis oförenliga utan kan snarast ses som ännu ett uttryck för regeringens målsjuka. Det finns t ex mål för utbyggnaden av förnybar energi och för planeringen av vindkraft. Vad som saknas är en klar strategi för att nå dessa mål och en tydlig motivering av sambandet mellan dessa mål och det övergripande målet för energipolitiken.

5 Energi för tillväxt och god miljö

Sverige behöver en ny och långsiktig energipolitik. Om regeringen menar allvar med regeringsförklaringens tal om en politik för tillväxt måste den bryta med den hittills förda energipolitiken.

Detta gäller inte minst mot bakgrund av att elanvändningen ökar både i Sverige och i de andra länder som utgör den gemensamma nordiska elmarknaden. Prognoserna pekar på att elanvändningen kommer att fortsätta att öka. Man kan också konstatera att elanvändningen under en lång följd av år har ökat betydligt mer än vad experter knutna till utredningar och energikommissioner prognostiserat – detta trots omfattande satsningar på energieffektiviseringar. Elförbrukningen i Sverige överträffade redan 2001 den nivå som Energikommissionen trodde skulle inträffa år 2010.

Marginalerna i den svenska elförsörjningen är alltför små. Det behövs inte längre så mycket för att den svenska elförsörjningen ska få problem, särskilt inte under nederbördsfattiga s.k. torrår. Förutom de problem detta kan medföra för elkunderna får vi successivt stigande elpriser som påverkar den elförbrukande industrins konkurrenskraft negativt.

5.1 Klara mål

Moderaterna vill ersätta regeringens målflora med två övergripande mål:

• Energipolitiken ska främja en säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning i hela Sverige.

• All energiproduktion ska klara högt ställda miljö- och säkerhetskrav.

Det första målet innebär att energibeskattningen inte markant bör avvika från våra konkurrentländer och att osäkerheten inom energipolitiken måste reduceras så att kraftföretagen kan våga investera i ny produktionskapacitet. Avre
gleringen av elmarknaden måste också fullföljas och ramverket förbättras.

De miljö- och säkerhetskrav som ställs på olika typer av kraftproduktion ska i största möjliga utsträckning vara likartade. Det finns ingen anledning att ställa lägre miljökrav på t ex fordon som drivs med s.k. miljöbränslen, som i något fall visat sig ha allvarligare hälsokonsekvenser än fossila bränslen.

5.2 Reformerad energibeskattning

För att verka mot dessa mål måste energibeskattningen göras om i grunden. Vi menar att syftet med olika skatter på energiområdet måste renodlas, genom att skatter som främst har till syfte att generera intäkter för staten tas ut i konsumentledet, medan styrande skatter – miljöskatter – tas ut i producentledet. Miljöskatter bör tas ut så nära föroreningskällan som möjligt.

I den mån det är möjligt att använda utsläppsskatter är detta att föredra, för att erhålla bästa möjliga styreffekt och för att gynna miljövänliga anläggningar. Eftersom koldioxidutsläppen för en given bränsletyp i princip är proportionell mot förbrukningen kan dock koldioxidskatten belasta bränslet. De särskilda produktionsskatterna och subventionerna, som utan ordentliga miljöskäl försämrar energimarknadens funktionssätt, bör tas bort.

Den särskilda, effektberoende straffskatten på kärnkraftsel är djupt skadlig. Den minskar direkt reinvesteringsutrymmet i kärnkraftsanläggningarna och motverkar därigenom att angelägna investeringar kommer till stånd. Det är viktigt att denna skatt på kärnkraftsel successivt reduceras. Det enda uttag som är motiverat är det som skulle motsvara en tänkt, kommersiell försäkringspremie för kärnkraftens riskkostnader. I ett allra första steg bör skatteuttaget sänkas samtidigt som effektskatten omvandlas till energiskatt.

Grunden för miljöskatterna bör vara den samhällsekonomiska skada som orsakas av energiproduktionen. Det finns således ingen anledning att särskilt gynna s.k. förnybara energikällor utöver vad som följer av dessas miljöegenskaper.

Moderaterna avvisar därmed tanken om skatteväxling. Miljöskatter ska användas för att minska miljöbelastningen från energiproduktionen. Det finns också fiskala skäl att beskatta energi, likaväl som andra varor. Det finns dock inte övertygande skäl att utan närmare analys lägga en ytterligare skattebörda på energisektorn. Nivån på beskattning av energi, utöver de rena miljöskatterna, bör fastställas genom en sedvanlig avvägning mellan beskattning av olika skattebaser, med syfte att minimera de samlade snedvridande effekterna av skattesystemet.

För att den gemensamma nordiska, och snart europeiska, elmarknaden ska fungera är det av stor vikt att beskattningen, liksom regelverket i övrigt, är likartat i dessa länder. På denna punkt har regeringen underlåtit att agera. Skillnaderna i skatte- och avgiftssystem mellan de nordiska länderna har snarare ökat än minskat. Detta leder till en rad snedvridningseffekter som gör att de gemensamma produktionsresurserna inte utnyttjas optimalt. Det leder också till orättvisa konkurrensförhållanden mellan olika kraftproducenter i olika nordiska länder.

5.3 Slå vakt om elmarknadsavregleringen

Elmarknadsavregleringen har i stora drag fungerat väl. Priserna på el har sjunkit kraftigt. Samtidigt har Socialdemokraterna drivit igenom stora skattehöjningar. De sjunkande elpriserna har därför aldrig kommit hushållen till del, vilket riskerar att bringa hela elmarknadsavregleringen i vanrykte. På några punkter finns det också skäl att ytterligare förbättra ramverket för att stärka konkurrensen och höja leveranssäkerheten på elmarknaden.

5.3.1 Stärk konsumenterna

Moderaterna anser att två ytterligare reformer av elmarknaden är viktiga för att stärka konsumenternas ställning. Den första syftar till att se till att elräkningarna blir begripliga. Dagens elräkningar framstår i många fall som oklara, obegripliga och oförståeliga för konsumenterna. Detta beror i stor utsträckning på att leverantörerna blandar preliminärdebiteringar, slutdebiteringar och avräkningar i en enda salig röra.

Vi menar att bästa sättet att åtgärda detta problem är att helt avskaffa den preliminära debiteringen. Då skapar man incitamentet för leverantörerna att debitera faktisk elförbrukning i en rimlig tidsordning. Varje tidsutdräkt medför att elleverantören ger en kredit till kunden, varför man kan förvänta tätare debiteringsintervall för större kunder och färre intervall för smärre. Hur ofta debitering ska ske behöver därmed inte regleras i lag.

Det är sannolikt fullt rimligt att storstadens lägenhetskund avläses en gång per år medan det elvärmda villahushållet avläses månads- eller kvartalsvis och den elintensiva industrin kontinuerligt. Ny teknik öppnar dessutom möjligheter för kunderna att själva bestämma debiteringsintervallen t ex genom egna mätaravläsningar och inrapporteringar över Internet.

För att åstadkomma detta behövs det inte några ytterligare politiska beslut eller regleringar. Som exempel inför nu Vattenfall fjärravläsning i stor skala medan Sydkraft avskaffar förskottsdebiteringen för sina kunder.

Det måste också bli lättare att byta elleverantör för att konkurrensen ska fungera väl. Riksdagen har vid upprepade tillfällen begärt förslag från regeringen om införande av ett sanktionssystem gentemot nätägare som missköter kunders krav på byte av elleverantör. Redan våren 2001 anmodade ett enhälligt näringsutskott regeringen att skyndsamt utreda förutsättningarna för ett effektivt sanktionssystem (bet. 2000/01:NU8). I februari 2002 kritiserade näringsutskottet regeringen för att den inte kom med de beställda förslagen (bet. 2001/02:NU9). Den här gången skärpte riksdagen tonfallet och krävde förslag om ett sanktionssystem så fort som möjligt. Nu har det snart gått ytterligare två år utan att någonting har hänt.

Det finns mot denna bakgrund skäl att upprepa kritiken mot regeringen och framför allt mot det sätt på vilket regeringen fortsätter att åsidosätta den folkvalda riksdagen.

5.3.2 Skapa incitament för driftsäkerhet

En brist i dagens system är att kostnaderna för elleverantörerna är förhållandevis små om de inte klarar att leverera el på grund av effektbrist. Samtidigt finns det ofta små incitament för elkunderna att minska sitt effektuttag vid toppbelastning. Det gäller inte minst privatkunder, som debiteras i enlighet med en s.k. normalkurva för elpriset oavsett när det faktiska effektuttaget sker.

Sammantaget innebär detta att incitamenten att höja effektreserven liksom att vidta åtgärder som minskar risken för att effekttaket överskrids är små. Svenska Kraftnät har fått i uppdrag att upphandla en effektreserv. Detta är dock en temporär lösning. Moderaterna anser att en reform av elmarknadens ramverk som råder bot på detta problem måste genomföras.

5.4 Avveckla kärnkraftsavvecklingen

Varje slag av kraftproduktion – med sina för-och nackdelar – måste leva på egna meriter. Det gäller också kärnkraften. Om man anser att kärnkraftens nackdelar inte går att bemästra borde alla svenska reaktorer, inte bara Barsebäck, stängas snarast. Om man å andra sidan – som vi moderater – anser att det är möjligt att hantera dessa nackdelar är det logiskt att fullt ut dra nytta av kärnkraftsteknologin så länge den med uppfyllda säkerhetskrav är ekonomiskt lönsam.

Följaktligen bör riksdagsbeslutet om en förtida avveckling av kärnkraften rivas upp. Detta innebär också att de politiska hindren för en återstart av Barsebäck 1 tas bort. Riksdagen bör också upphäva lagen om kärnkraftens avveckling. Denna lag har visserligen aldrig använts men den tjänar inget syfte och den uppfyller enligt vår mening heller inte grundläggande rättssäkerhetskrav.

5.4.1 Tillåt ny kärnkraft

I Finland finns långt framskridna planer på en ny reaktor. I Sverige är den allmänna bedömningen att det knappast finns någon intressent som idag skulle överväga att bygga en ny reaktor i Sverige om detta vore tillåtet. Det kommersiella skälet till detta är framför allt att kärnkraften är mycket kapitalintensiv. På den avreglerade elmarknaden har man snarare tenderat att eftersträva den motsatta investeringsprofilen, dvs. investerarna kan godta en relativt hög rörlig elproduktionskostnad om bara den fasta kostnaden hålls nere.

Oavsett om det i dagsläget inte finns några intressenter som är intresserade av att bygga nya reaktorer i Sverige bör inte lagstiftningen utesluta en sådan möjlighet. Riksdagen bör därför upphäva 5 § kärntekniklagen som förbjuder uppförandet av ytterligare kärnreaktorer inom landet.

5.4.2 Slopa tankeförbudet

År 1987 infördes i kärntekniklagen en bestämmelse (6 §) som stadgar följande: Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor. För brott mot bestämmelsen – som i dagligt tal kommit att få benämningen tankeförbudet eller hjärntvättsparagrafen – stadgas fängelse med en straffsats motsvarande den som gäller för vållande till annans död.

Tankeförbudet har kritiserats från principiella utgångspunkter alltsedan det tillkom. Förbudet har uppfattats som oförenligt med de principer om yttrande- och tankefrihet som bör ligga till grund för all lagstiftning. Tankeförbudets hämmande effekt på den akademiska friheten föranledde hösten 1995 att 102 svenska professorer och andra framstående forskare från så gott som samtliga landets universitet och högskolor gjorde ett upprop till regeringen om avskaffande av tankeförbudet. Från forskarhåll har också hävdats att lagen får skadliga effekter bl.a. genom att försvåra forskning kring hur man kan utvinna ytterligare energi ur kärnavfall, en forskning som med framgång pågår i bl.a. USA. Den som skulle vilja visa hur ny kraftproduktion, baserad på kärnteknik, skulle kunna tillföras det svenska kraftsystemet kan inte göra detta utan att hotas av fängelse. Det kan t.o.m. ifrågasättas om det över huvud taget är möjligt att – utan lagbrott – presentera genomarbetade och kostnadsberäknade alternativ till prövning i den energipolitiska debatten.

Vi bör i stället försöka att ge bättre förutsättningar för forskning om nya principiella lösningar inom kärnenergiområdet. Hit hör bl a forskning kring effektivare utnyttjande av kärnbränslet, minimering av avfallsmängder, transmutation av befintligt kärnavfall m.m. Kvalificerade svenska kärntekniker och forskare ska inte behöva stå bredvid och passivt betrakta denna utveckling, som kan leda till resultat av stort intresse även för vårt land. Stimulerande arbetsuppgifter och ekonomiska förutsättningar är nödvändiga för att attrahera goda forskare till kärnkraftsområdet.

Den statliga utredning som senast såg över kärntekniklagen ansåg i sitt betänkande Översyn av lagstiftningen på kärnenergiområdet (SOU 1991:95) att tankeförbudet borde slopas. Utredningen konstaterade nämligen att paragrafen inte är motiverad av säkerhetsskäl och därför inte hör hemma i en utpräglad säkerhetslag som kärntekniklagen.

Vi upprepar nu kravet på ett slopande av 6 § kärntekniklagen.

5.5 Nya principer för energipolitiska stöd

Det är olyckligt med statliga bidrag som tenderar att bara bli till en löpande subvention till gammal, befintlig teknik. Det finns inga godtagbara skäl för att behålla stora subventionssystem för produktion av viss el, vare sig i form av traditionella stöd via statsbudgeten eller genom tvingande subventioner via elcertifikat.

Vi moderater vill koncentrera statens stöd till utvecklingen på energiområdet till de områden där få andra aktörer har möjlighet att ta ansvar. Det gäller främst finansiering av forskning inom energiområdet, särskilt långsiktig forskning, men också stöd till information och insatser som minskar sökkostnaderna för elkonsumenterna eller som påskyndar spridningen av ny teknik. I den mån stöd utgår bör det även framgent redovisas öppet i statens budget.

Moderaterna bejakar således statliga insatser på energiforskningsområdet. Samtidigt förekommer det i den energipolitiska debatten åtskilligt önsketänkande om forskningens möjligheter på kort sikt. Forskning och utveckling är ett mycket långsiktigt och tålamodsprövande arbete. Svensk energiforskning utgör en liten bråkdel i en global forskningsansträngning. Möjligheterna att åstadkomma de avgörande teknikgenombrotten kommer därför aldrig att vara en funktion av antalet utfärdade elcertifikat eller satsade miljarder i den svenska statsbudgeten.

När det gäller styrande spelregler för elproduktionen bör varken statliga bidrag eller tvingande certifikatsystem komma i fråga. Ansatsen bör i stället vara att internalisera energiproduktionens externa kostnader. Detta problem sammanhänger företrädesvis med användningen av fossila bränslen, där miljöpåverkan i mycket liten utsträckning åsätts ett pris. De externa kostnaderna för vattenkraft och vindkraft får anses vara jämförelsevis låga. Kärnkraftens externa kostnader är redan internaliserade genom dels den avgift som uttas för finansiering av ett slutförvar, dels genom den särskilda kärnkraftsbeskattning som många gånger om motsvarar en tänkt, kommersiell ansvarsförsäkringspremie.

Slutligen talar mycket för att man bör introducera ett system med överlåtelsebara utsläppsrätter. Utsläppshandel framstår som ett betydligt mer kostnadseffektivt sätt att minska koldioxidutsläppen jämfört med ett certifikatsystem. Det senare motverkar heller inte sänkta utsläpp globalt, eftersom det inte leder till en gränsöverskridande optimering av elproduktionssystemet. Systemet med elcertifikat bör avskaffas.

5.6 Privatisera Vattenfall

Det finns flera anledningar till varför det är angeläget att börsintroducera och privatisera statliga Vattenfall AB. På den avreglerade energimarknaden är en statlig aktör som Vattenfall bakbunden, bland annat beroende på en mindre finansiell handlingsfrihet än medtävlarna. Omstruktureringen av europeiska kraftbolag pågår nu för fullt och en framtida struktur beräknas vara tydlig om ett till två år. Ska Vattenfall kunna ta en aktiv del i den pågående omstruktureringen måste företagets arbetsförutsättningar förbättras genom en börsintroduktion.

Ett fortsatt statligt ägande av Vattenfall skadar bolaget och lämnar dörren öppen för nya dynamiska aktörer att ta över. På sikt innebär det att stora värden som har byggts upp inom Vattenfall riskerar att förloras samtidigt som elkunderna på kort sikt förlorar på att Vattenfall inte är ett så effektivt kraftföretag som det skulle kunna vara.

Energidebatten och stängningen av kärnkraftsreaktorn i Barsebäck har försatt Vattenfall i en olycklig situation som minskar bolagets affärsmässiga trovärdighet och försvårar värderingen av bolaget. Det exakta värdet beror bland annat på hur de politiska vindarna blåser och om rimliga möjligheter finns att avveckla den politiska styrningen av bolaget.

Det bör också vara en strävan för staten att försöka lösa upp det korsägande av de svenska kärnkraftsreaktorerna som påverkar konkurrensen negativt – i stället för att som hittills skett bidra till att detta korsägande ökat ytterligare.

För att inte gå miste om bolagets kompetens och möjligheter att konkurrera på den internationella marknaden är det av vikt att Vattenfall AB börsintroduceras. Vattenfall bör bli ett strikt affärsdrivande energiföretag som på likvärdiga villkor med andra företag offensivt deltar i den alltmer internationellt integrerade energimarknaden.

Stockholm den 7 oktober 2003
Mikael Odenberg (m)
Ulla Löfgren (m)	Stefan Hagfeldt (m)
Henrik von Sydow (m)	Carl-Axel Roslund (m)
Peter Danielsson (m)	Ola Sundell (m)
Per Westerberg (m)