Dennisöverenskommelsen

Motion 1994/95:T234 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

Regeringen tillkallade 1990 en förhandlare med uppdrag
att skapa en långsiktigt hållbar uppgörelse om
trafiksystemen i Stockholmsregionen. I september 1992
träffades också den slutliga överenskommelse, som kommit
att få namnet Dennisöverenskommelsen. Uppgörelsen har
sedermera godkänts och bekräftats av bl.a. Stockholms stads
kommunfullmäktige och Stockholms läns landsting, liksom
av Sveriges riksdag.

Fakta

Riksdagen har beviljat statliga lånegarantier om 11,5
miljarder kronor för fortsättning av förberedelsearbeten samt
utbyggnad av vissa vägprojekt inom Stockholms län.

Vägverket har lyft statligt garanterade lån för projekt som
är under genomförande. Såväl Stockholms stad som
Stockholms läns landsting har förskotterat
investeringsmedel för utbyggnad av ett stomnät för
busstrafiken i Stockholms innerstad.

Betydande investeringar har gjorts av kommuner,
landsting, Vägverk och Banverk i planerings- och
förberedelsearbeten för de olika projekten.

Tredje spåret

Utbyggnaden av tredje spåret genom Stockholms stad är
försenad p.g.a. svårigheterna att -- särskilt under
utbyggnadstiden -- ge anläggningen en utformning som
beaktar områdets mycket stora kulturhistoriska och
stadsbildsmässiga värden.

Stockholms stad har ansett att spårutbyggnaden bör
förläggas i en tunnel. Oavsett projektets utformning är det
emellertid mycket angeläget att en förstärkning av
spårkapaciteten kommer till stånd så snart som möjligt.
Annars begränsas effekten av pågående och förestående
järnvägsinvesteringar för fjärrtågstrafiken. Redan dagens
kapacitet är otillräcklig.

Investeringarna i nya spår är också avgörande för den
regionala spårtrafiken. Utan dessa investeringar blir det inte
möjligt att upprätthålla och så småningom förstärka
pendeltågens konkurrenskraft. I stället kommer regionens
invånare i ökad utsträckning att företa sina arbetsresor med
bil, vilket leder till ökande miljöproblem och än större
problem med framkomligheten.

Ringen runt Stockholm

Den s.k. Ringen (Norra Länken--Österleden--Södra
Länken) ingår som en viktig del i Dennisuppgörelsen.

Med Ringen kan innerstadsregionen avlastas merparten av
dagens genomfartstrafik. Därigenom skyddas
kulturhistoriskt värdefulla områden, främst Gamla Stan, Det
är också Ringens tillkomst som öppnar möjligheterna för de
många andra miljöförbättrande åtgärder som nu planeras.
Och utan Ringen finns inga förutsättningar för att genomföra
utbyggnaden av stomnätet för innerstadens busstrafik.

Ur miljösynpunkt har Ringen således en avgörande
betydelse. Denna betydelse sammanhänger emellertid inte
bara med att trafiken leds bort från innerstaden. Ringen har
också en direkt betydelse för finansieringen av de övriga
investeringar som ingår i Dennisöverenskommelsen.

Det är vägavgifter från trafiken på Ringen som skall
finansiera både Ringens byggande och de många
väganknutna miljöförbättringarna. Men det är också
vägavgifterna som möjliggör att statliga medel, egentligen
avsedda för väginvesteringar, kan föras över till massiva
kollektivtrafiksatsningar.

Införandet av dessa vägavgifter kan ske först när de nya
lederna på Ringen öppnas för trafik. Därmed blir viktiga
kollektivtrafiksatsningar och miljöförbättringar beroende
också av när Ringen kommer till stånd.

Jämfört med de antaganden som gjordes när
Dennisöverenskommelsen ingicks är utbyggnaden av
Ringen kraftigt försenad. Detta inger oro! Därmed försenas
uttaget av de vägavgifter som skall finansiera viktiga delar
av överenskommelsen, vilket ökar räntebelastningen på
projektet. Angelägna investeringar i miljö och kollektivtrafik
försenas både av finansiella skäl och p.g.a. att
trafikmängderna i Stockholms innerstad inte reduceras som
planerat.

Statens uppgift

Stockholms infrastruktur har eftersatts under decennier.
Orsakerna till detta kan diskuteras men som faktum kvarstår
att Stockholm är en central tillväxtregion i landet.
Stockholmsregionens problem har därmed inte bara regional
utan också nationell betydelse.

Detta torde ha varit skälet till att staten tillsatte en särskild
utredningsman, Bengt Dennis, med syfte att samla de
regionala och nationella intressena kring gemensamma mål.

Att döma av den trots allt mycket breda uppslutningen
kring Dennisöverenskommelsen lyckades staten i detta
uppsåt.

Dennisöverenskommelsen har sådan betydelse för
regionens utvecklingsförutsättningar att övriga
infrastrukturinvesteringar är beroende av dess
genomförande.

Om andra planerade infrastrukturinvesteringar i regionen
och Mälardalen skall få avsedd effekt måste Storstockholms
infrastrukturproblem ges en skyndsam lösning.

Statens ansvar kan därför inte upphöra med
Dennisöverenskommelsens ingående.

Slutsatser

Det är ytterst angeläget att staten har kontroll över
vägtrafikinvesteringarnas kostnadsutveckling och därmed
det samlade garantiåtagandet för utbyggnaden av
trafiklederna. Samtidigt bör inte staten riskera
överenskommelsen p.g.a. stelbenthet, utan se till helheten.

Regeringen har fastställt statens garantiåtaganden
objektsvis. De inledande projekten i
Dennisöverenskommelsen har -- bl.a. till följd av
lågkonjunkturen -- kunnat upphandlas till lägre kostnader än
planerat. Vägverkets garantiåtaganden har därmed inte
behövt infrias fullt ut. De överskott som finns kvar bör då
kunna överföras till senare projekt, i den mån dessa skulle
överskrida fastställda ramar.

Tidsaspekterna är också viktiga. Vissa investeringar utgör
andra investeringars förutsättning. Om exempelvis Ringen,
vars vägavgifter skall finansiera andra delar av
överenskommelsen, fördröjs äventyras hela
överenskommelsen.

Det är därför oroande att delar av överenskommelsen
utsatts för betydande förseningar, delvis till följd av trögheter
i den primärkommunala planprocessen.
Dennisöverenskommelsens genomförande försenas
emellertid också p.g.a. att så många olika
intressenter/huvudmän är inblandade i genomförandet.

Rent generellt bör samma stat som initierat
Dennisöverenskommelsen ha ett intresse av att densamma
fullföljs. Detta är alltså inte uteslutande en kommunal och
landstingskommunal angelägenhet.

Mot angiven bakgrund bör staten utse en särskild
Dennissamordnare, med ansvar för genomförandet av det
projekt som staten ursprungligen initierat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av den s.k.
Dennisöverenskommelsens genomförande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Vägverkets garantiåtaganden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en statlig Dennissamordnare.

Stockholm den 25 januari 1995

Mikael Odenberg (m)

Henrik S Järrel (m)

Carl Erik Hedlund (m)

Beatrice Ask (m)

Inger Koch (m)