Demokratin och de förtroendevalda

Motion 2004/05:K307 av Gunnar Andrén (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltagardemokratin och de förtroendevaldas betydelsefulla roll för folkstyret.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de politiska partiernas roll i en fördjupad demokrati.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler medborgarinitiativ.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samband mellan medborgerliga rättigheter och skyldigheter.

5. Riksdagen beslutar ta initiativ till skapandet av konvent enligt vad i motionen anförs för att skapa förutsättningar till demokratisk förnyelse och fördjupning.

Motivering

Så skriver Alf Henrikson (1905-1995)

Latmasken sammanträder.

Han pratar vind och väder.

Han hyvlar inga bräder.

Han garvar intet läder.

Han sömnar inga kläder.

Han hedrar inga fäder.

Han sammanträder.

Det svenska folkstyret bygger på att medborgarna deltar aktivt i samhällsbygget. Dagens svenska folkstyre känner på gott och ont av sina rötter, där kollektiva, centralistiska beslut skall sammanfogas med starkt lokalt självstyre och starka individer.

Ett huvudproblem i dagens Sverige, EU-medlem sedan tio år, är att vår traditionella maktstruktur fungerar mindre väl i en globaliserad värld. Den svenska folkstyrelsemodellen har kommit på undantag, inte bara genom yttre förändringar utan också genom att den vanlige medborgaren har annorlunda krav, förväntningar och önskemål än tidigare. En konsekvens av denna utveckling, som knappast förtjänar detta prefix utan snarare för tanken till prefixet av-, är att samhällsengagerade medborgare allt oftare går de politiska partierna förbi. De förtroendevalda, som förr utgjorde ett brett urval av befolkningen, har fått allt större legitimitetsproblem. Vem representerar och företräder den förtroendevalde? Hur ser den valdes mandat ut? Håller en elitistisk politisk modell på att etablera sig - också här är begreppet utveckling synnerligen illa passande - också i Sverige? Internationaliseringen ställer dessa frågor i skarpare belysning än tidigare. Vilket mandat har väljarna givit sina förtroendevalda, i riksdag, Europaparlament, kommun och landsting? Representerar den valde sitt parti, sin region, sitt land, sig själv?

När många slutar bry sig

Det ideella engagemanget i Sverige är traditionellt stort, och föreningsverksamheten är omfattande. Vid sidan om föreningsverksamheter av skilda slag finns skäl att notera ett helt annat slag av ideellt arbete, nämligen att omfattningen av anhörigas insatser inom bland annat äldrevården tycks ha ökat under senare år. Med fog kan sägas att vi aldrig tidigare i vårt land haft så många ideella organisationer som i dag. Men samtidigt finns en oroande utveckling i andra avseenden. Alltför många verkar sluta bry sig. Samhällskittet håller på att erodera; vetskapen om att vi alla måste bjuda till och ta vår del av ansvaret för samhällsbygget håller på att förloras. Om begreppet demokrati inte skall förlora sitt innehåll och sin innebörd måste folkstyret göra skäl för namnet. Då kan ingen lämnas utanför, då kan ingen heller säga sig ha exklusiv rätt att ställa sig utanför de ansvarstagandes, ytterst de förtroendevaldas, skara.

Deltagardemokratin

I den statliga Demokratiutredningen (SOU 2000:1), som leddes av förutvarande statsrådet Bengt Göransson (s) och där Folkpartiet företräddes av dåvarande Europaparlamentsledamoten Olle Schmidt (fp), analyserades tillståndet i den svenska demokratin. Det slogs fast att den svenska folkstyrelsetraditionen bygger på i samhällsbygget aktiva medborgare. Demokratiutredningen benämnde det deltagardemokrati. En rad konkreta åtgärder presenterades av Demokratiutredningen i syfte att stärka det medborgerliga inflytandet. I detta sammanhang måste sägas att få blivit förverkligade och förts vidare till riksdagen som konkreta förslag för att stärka deltagardemokratins legitimitet. Detta är desto mer beklagligt som förtroendefrågan för de valda utgör en allt viktigare del av demokratins funktionsmöjlighet. Det finns en påtaglig risk att alltfler förväxlar demokrati och tillit med opinionsundersökningar - av vilka det numera synes gå tretton på dussinet. Demokratins funktionsduglighet handlar ytterst om människors och väljarnas syn på de förtroendevaldas förmåga och sätt att hantera konflikter och komplicerade politiska problem.

Opinionsundersökningarna kan inte ersätta, möjligen på marginalen komplettera, en deltagardemokrati som bygger på kunskap och engagemang. Särskilt bekymmersamt är att publika opinionsundersökningar friskt blandar olika ting, förtroendet för regeringen med detsamma för tidningar, banker, storföretag, kungahus och vad det vara må. Om det inte handlar om att skapa intresse för rena särintressen kan man notera att förtroendeundersökningar av detta slag i grunden bygger på att man jämställer äpplen med päron. Av detta kan det i och för sig bli en attraktiv journalistisk blandning men ingen vetenskap, ingen grund för politiskt beslutsfattande. Med demokrati har sådana opinionsundersökningar inget att skaffa.

Medborgarinitiativ

Ett sätt att skapa nya möjligheter till väljar- och medborgarinflytande är att utveckla möjligheterna till medborgarinitiativ, lokalt och regionalt. Här finns intressanta ansatser, men mycket mer behöver både redas ut och diskuteras. Det gäller exempelvis vilka frågor som skall kunna bli föremål för behandling i fullmäktigeförsamlingar, nämnder eller rent av folkomröstningar och hur beslutsformerna skall vara för olika sorters frågor.

Frågan om medborgarinitierade beslut skall vara rådgivande eller bindande är en annan viktig fråga. Här handlar det också om det parlamentariska ansvarstagandets möjligheter om detta begränsas av konkurrerande beslut för vilkas följder inget ansvar kan utkrävas - eftersom det ju var väljarna som i en omröstning beslutade. På medborgarinitiativens område bör nya klarlägganden och idéer utredas och kanske även prövas praktiskt. Regeringen är det organ som bör initiera sådana statsvetenskapliga och politiska överväganden, däremot måste de politiska partierna besluta om sådana kompletterande medborgarinitiativ för fördjupat folkstyre.

Medborgerliga rättigheter och skyldigheter - samt medskapare

I en fungerande demokrati utmärks styret av att medborgarna har både rättigheter och skyldigheter, tydliggjord genom lagar och andra myndighetsbeslut. Mellan rättigheterna och skyldigheterna måste finnas en rimlig balans. Men än viktigare för solidariteten medborgarna emellan är sättet på vilket lagar och förordningar kommer till. Detta måste bygga på legitimitet - och ytterst en rimlig ömsesidig tillit mellan väljarna och folkvalda. Demokrati bygger på förtroendet både för de förtroendevalda, sättet att utse dem och vetskap om att de förtroendevalda kan avsättas om de mister sina valmäns förtroende.

I Demokratiutredningen fördes en diskussion om balansen mellan den representativa demokratin och den direkta demokratin. Vi behöver starkare återknytning till den lokala medborgarskapstraditionen, samtidigt som de folkvalda tar sitt politiska ansvar. Människors möjlighet att styra sina egna liv måste öka, och det personliga ansvaret förtydligas.

I det 2003 presenterade delbetänkandet av Ansvarskommittén (SOU 2003:123) - som leds av landshövdingen i Västerås Mats Svegfors och där Folkpartiet åter företräds av numera förre Europaparlamentarikern Olle Schmidt (fp) - införs begreppet "medskapare". Med det avses exempelvis individens grundläggande ansvar för den egna hälsan och den betydelse detta har för de anspråk som ställs på sjukvården till ideella insatser i olika gemenskaper för exempelvis idrottsanläggningar och för sina ungdomars fritidsliv. Genom att ge utrymme för den enskildes initiativ skapar samhället förutsättningar för kvalitativa vinster, för den enskilde såväl som för den berörda verksamheten. I demokratierna behövs här en politisk dubbelstöt! Sverige behöver dels en renässans för den representativa demokratin, dels en vilja att ge utrymme för det sociala kapitalet. Att verka i det demokratiskt styrda samhället är liktydigt med att stå upp för den förtroendevalde, att sammanträda är - för att anknyta till Alf Henrikson - att hyvla demokratiska bräder. På samma sätt består viljan att värna och öka det civila samhällets svängrum i att tro på den enskildes vilja att ta eget ansvar, för sig själv och i de sociala sammanhang och kollektiv han eller hon verkar.

Varför är det inte kritat?

Varför är det inte kritat? frågade grabben som kom till den kommunala

idrottsplatsen.

Det var en bra fråga. Vi är många som har skäl att begrunda dess innebörd, i många av livets skeenden och i olika livssituationer. Svaret handlar om allas vårt ansvar, beredskapen att ta ansvar för både oss själva och andra, i frihet och gemenskap.

Det handlar om den enskildes ansvar för att ställa färdigt idrottsplanen innan spelet kan börja. Förr - ett begrepp funktionellt i detta sammanhang - var det de medverkandes sak att se till att de rätta förutsättningarna för verksamheten skapades innan tävlingen eller sammankomsten kunde börja. I dag förutsätts någon annan, den kommunanställde idrottsplatsvaktmästaren eller någon annan som är avlönad för att sköta just den syssla som tidigare var ideell, färdigställa arenan, kanske också släcka och stänga lokalen.

Bekymret med allt färre förtroendevalda

Problemen för den folkliga demokratin har accentuerats i vårt land de senaste decennierna. Det medborgerliga ansvaret för att bära upp demokratin har i det moderna Sverige tonats ner. Allt färre men större kommuner och därmed också allt färre förtroendevalda politiker har bidragit till utvecklingen.

Drygt 150 000 kommunala förtroendeuppdrag har försvunnit sedan 1950-talet. År 1951 gick det 35 medborgare på en förtroendevald, och 1995 var motsvarande siffra 184. År 1999, alltså bara ett allmänt val senare, hade utvecklingen blivit än värre. Det var bara en av 200 medborgare som uppbar något offentligt förtroendeuppdrag. Hur många förtroendevalda finns det 2010? 2018? Konsekvensen av denna form av koncentration är given: Färre medborgare än någonsin har en bekant, en släkting, arbetskamrat, granne eller vän som är politiskt förtroendevald. I dag delar närmare 50 000 medborgare på cirka 70 000 kommunala uppdrag. Den "politiska infrastrukturen", för att tala med statsvetaren Urban Strandberg, har successivt monterats ned. Det innebär att både kommuner och mängder av förtroendeuppdrag har försvunnit och att i dess följd de politiska partierna - dessa demokratins fria grundstenar - har lagt ned många av sina lokalföreningar.

Partiers grundläggande roll

Utan fria partier, frivilliga sammanslutningar av ideellt verkande medborgare, blir folkstyret inget annat än ett tomt utanpåverk. Det är de förtroendevalda, de som sökt och fått väljarnas förtroende i val, som är folkstyrets bas. Utan dessa ideellt verkande, kan väljarna inte utkräva ansvar av någon. Utan självständiga, från det offentliga fria, aktiva och - paradoxalt nog - avsättningsbara partier och förtroendevalda, finns inget folkstyre.

Inflytelserika tjänstemän i offentlig förvaltning och, det måste också sägas, alltför många heltidspolitiker, är andra faktorer som minskat det medborgerliga inflytandet. Sverige har i dag en alltför stor offentlig sektor - där de ideella krafterna och folkrörelserna bedöms njuggt.

I det komplicerade samhället, där regelsystem inte sällan motverkar varandra och kompetens- och gränsstrider uppstår trots från början goda ambitioner att samverka, finns tron att mer resurser, personal, pengar och organisation utgör lösningen på politiska konflikter. I detta läge frodas uppfattning att experter med sina expertlösningar är bättre som konfliktlösare än dagens politiska partier och förtroendevalda. Här finner vi en i grunden apolitisk strömning, tilltron till det opolitiska styret som i grunden innebär ett avståndstagande från de förvisso stundom "tröga" demokratiska beslutformerna till förmån för "någon annan som vet bäst".

Önskan om expertstyre, som inte får blandas samman med sakkunnigt beslutsunderlag, kommer stundom även från personer som bort inse att förslagen i förlängningen leder bort från demokratins väg, vilket medför att medborgerligt ansvarsutkrävandet omöjliggörs och särintressen breder ut sig. Att den demokratiska beslutsprocessen ibland är långsam kan förvisso upplevas som besvärande i vår av snabba beslut präglade tidsålder, men det finns en poäng med tröghet i beslutsprocessen: den ger utrymme för förankring och eftertanke. Och den har som ovan understrukit en överlägsen egenskap framför varje annan beslutsform: den tillåter väljarnas ansvarsutkrävande för beslut och åtgärder, både vad som gjorts och inte gjorts, ibland nästan personligt, alltid partipolitiskt.

Partiernas tillkortakommanden

Likväl måste sägas att de politiska partierna inte lyckats att möta de nya medborgerliga kraven, att avståndet mellan de valda och väljarna har ökat. En del av den misstro mot det politiska systemet som blir allt tydligare har skapats - eller i varje fall förstärkts - av det sätt som alltför många förtroendevalda bemöter medborgares oro och engagemang. När politiker talar till väljarna i stället för med dem, har man missförstått sin roll och sitt uppdrag. Politiker får aldrig bli myndigheter, oavsättbara företrädare för det offentliga, utan måste alltid minnas att förtroenderollen har man till låns av väljarna.

De politiska partierna beskrivs ofta som ointagliga maktkolosser, befolkade av människor utan kontakt med verkligheten. Man kan lätt emellertid vända på resonemanget och fråga: Vilken annan institution i samhället, offentlig eller ideell, har tillnärmelsevis så många kontakter och därmed så mycken kunskap om verkligheten som de politiska partierna och deras medlemmar? Folkrörelser som idrottsrörelsen, de fackliga organisationerna, Svenska kyrkan och andra samfund, Röda Korset, folkbildningsförbunden? Alla företräder de likt andra förbund och föreningar på ett representativt sätt delar av svenska folket. Men begräsningen är uppenbart. Det övergripande samhällsintresset saknas, representativiteten blir dålig.

De politiska partierna är, sina skilda ideologier, historiska bakgrunder och divergerande utvecklingar till trots, unika i ett avseende: I partierna samsas, ibland under våldsamt disputerande och hetsiga meningsutbyten, människor med de mest skilda livserfarenheter och verklighetsuppfattningar med syftet att utmejsla en sammanhållen uppfattning om hur samhället bör organiseras och styras och medborgarnas önskemål tillvaratas och i bästa fall tillgodoses. I ett ideologiskt parti som det svenska liberala göre sig särintressen i grunden icke besvär.

Nödvändigheten av att partierna förnyar sig

Vi kan i den svenska demokratin inte tänka bort de politiska partierna, detta trots att hela vår författning inte känner dem. Partier finns inte i regeringsformen, bara i verkligheten. Partierna och deras företrädare utgör grunden i vår demokratiska uppbyggnad, den representativa politiska modellen.

Det nödvändiggör i sin tur att de politiska partierna ständigt är beredda att förnya sitt sätt att arbeta. Liksom de politiska frågorna växlar över tiden gör också behovet av mötes-, diskussions- och beslutsformerna detta. Det finns ständigt en risk att partier fastnar i förlegade beslutsformer, något som i dag tycks avspeglas i tilltagande brist på engagemang i partipolitiken. Många medborgare uppfattar partierna som trögrörliga beslutsapparater, inte de debattglada föreningar som är grunden för deras existens.

Likt ideologiernas död har också partiernas förutspåtts. Hittills har dock förutsägelsen visat sig grovt felaktig - vilket ingalunda är en garanti för att just dagens politiska sammanslutningar kommer att överleva. Åtskilligt talar tvärtom för att vi får se nya politiska partier födas och dö i synnerhet på det lokala planet. Det må beklagas av dem det drabbar, men ytterst handlar det alltid om väljarnas val. Väljarnas utslag kan i en representativ demokrati inte överklagas, inte överprövas, däremot kan väljarna besluta - sådant händer som bekant - att vid nästa valtillfälle byta förtroendevalda.

Det politiska systemets (o)förmåga att leverera

Efterkrigstidens Sverige har präglats av en myckenhet av vad som ofta benämns politisk social ingenjörskonst, en ambition "att lägga livet till rätta" från vaggan till graven. Detta har också satt sina spår i demokratidebatten.

Denna har kommit att handla mer om trygghet och att ställa ut löften, till än den ene, än den andre, om förmåner under en kommande mandatperiod betalade av ytterligare andra. Mindre talas om personligt ansvar, frihet och skapande. Balansen mellan rättigheter och skyldigheter har, inte minst i bidragsdebatten, stundom hamnat ganska snett. Behoven är som bekant alltid större än tillgångarna. Vi kan lätt, för att citera den mångårige statsministern Tage Erlander (s), om vi inte är återhållsamma med långtgående löften hamna i "det oinfriade förväntningarnas missnöje".

Att demokratidebatten i så hög utsträckning därför handlar om det politiska systemets förmåga - eller om man så vill oförmåga - att leverera det medborgarna önskar eller som man anser sig ha blivit lovad, är begriplig. När de ansvariga förtroendevalda, de må gälla en regering, en landstings- eller kommunstyrelse, inte förmår leva upp till ambitioner som uppfattats som löften, kommer naturligt nog ett allt öppnare förakt mot politik och förtroendvalda till uttryck.

Demokratidebattens motpoler

Demokratidebatten har i mycket kretsat kring två motpoler:

1. Det ensidiga kund- och klientperspektivet.

2. Det samhälleligt finansierade tjänstetillhandahållandeperspektivet.

I första avseendet betraktas medborgarna som kunder eller rent av klienter av offentligt finansierad verksamhet, sjukvård, äldre- och barnomsorg, skola, vägar med mer. På kommunal nivå har olika organisationsmodeller i linje härmed introducerats för att möta önskemålen präglade av valmöjligheter och mångfald. I andra avseenden betraktas samhällets roll mest som ansvarig distributionskanal av i huvudsak också offentligt producerade tjänster. Rättvisa, ett ofta sakligt sett svårdefinierbart begrepp, har utgjort det ideologiska rättesnöret för synen på vad som skall göras i samhällelig regi.

Nya strukturer för personligt samhälleligt ansvarstagande

Det går inte att återvända till det Sverige som fanns för decennier sedan, kanske 40-50 år sedan. Men i allmängiltiga termer - oavsett teknik- och välståndsutveckling och den ökande globaliseringen - kan inte folkstyret överleva om inte medborgarna är beredda att ta ett större ansvar - för sig själva och andra.

Internationaliseringen, individualiseringen och informationsrevolutionen - IT-tekniken - skapar nya möjligheter, men i vissa avseenden också problem, även om den aspekten inte bör stå i förgrunden. Informationsexplosionen i sig är förvisso ett problem som inte skall underskattas. Den personliga och samhälleliga sårbarheten när datorn inte fungerar på grund av strömavbrott är välkända. Att man fått ett uppdaterat bättre program som gör att annan information faller bort eller att man saknar kunskaper för att klara ut för andra enkla men för den enskilde oöverstigliga teknikproblem, skapar vad som skulle kunna kallas teknikstress. Hur påverkas det gemensamma ansvarstagandet av en tilltagande känsla av maktlöshet, inte minst teknikburen sådan? Traditionella strukturer för normbildning och ansvarstagande - inte minst diskussionen på arbetsplatser och i hemmen - tenderar att försvagas. Därför behövs nya strukturer som främjar det medborgerliga ansvarstagandet. Här har de politiska partierna ett stort ansvar, ett ansvar som de inte förmått att leva upp till.

Demokratiproblemen inom Europeiska unionen är välbekanta. Det som benämns demokratiskt underskott har flera bottnar. Särskilt svårt är att förklara för den som inte vill höra på. I detta läge kan man, som vissa partier önskar, förkasta hela projektet, eller som liberaler önskar, arbeta för en vidare demokratisk förankring. Vilken väg man väljer, har största betydelse för vart man kommer. Slutresultatet för demokratins del är också, precis som i andra sammanhang, beroende av vilka insatser och uppoffringar man är beredd att göra.

När tilliten brister

I ett annat avseende kan demokratiska tillkortakommanden, exempelvis inom rättspolitikens sfär, tas som förklaring till 1990-talets förklarliga men mindre önskvärda diskussion om medborgarsammanslutningar. En sådan diskussion uppstår när demokratiskt beslutade insatser för skydd av personlig säkerhet och värn av personliga materiella tillgångar visar sig otillräckliga. Här finns ett betydande praktiskt demokratiskt problem.

Diskussionerna om demokratins former har ofta svårt att bottna. Många demokratidebattörer svävar elegant ut i de teoretiska rymderna men saknar intresse eller förmåga att gå i närkamp med den vardagsnära politiska praktiken, både medborgarsammanslutningars praktik och politikens praktik. Sanningen är dubbel: Båda behövs. I politiken behöver vi dels fria och starka individer som tillåts och uppmanas att öka sitt svängrum och ansvarstagande, dels livaktiga partier, föreningar och organisationer där medborgarna tillsammans tar ett ansvar.

Konfliktpunkter uppstår dock när enskilda inte känner trygghet i det offentligas åtgärder. Det blir särskilt tydligt på polisens ansvarsområde. Att polisen misslyckas i sitt brottsutredande är också ett demokratiskt misslyckande. Människors tillit till de förtroendevalda skadas och leder till beslut som inte bör ske på individuell nivå utan är myndighetsutövning.

Frihet måste alltid vara frihet under ansvar. När svängrummet får sådan omfattning att det inskränker på andras frihet - geografiskt eller etiskt - har samhället misslyckats tydliggöra vilka gränser och vilket ansvar som skall gälla.

Tryggheten som styrka, friheten i gemenskap

Det alltför starka kollektivet - som staten eller de fackliga organisationerna inte sällan kan uppfattas stå för - kan försvaga och förminska människor. Men kollektiva, samhälleliga ingripanden har också stärkt den enskilde och ökat mångas frihet, som synen på utbildningens grundläggande betydelse. Om än den bästa av världar uppstår, kan demokratin aldrig bli ett instrument bara för den enskilde. Människan är en social varelse, som aldrig klarar ett liv utan gemenskap med andra. Den frisinnade fp-riksdagsmannen Waldemar Svensson med sin starka folkrörelseförankring uttryckte på sin tid saken så här: "Endast när den enskilde med bevarad frihet och integritet på jämställd fot samverkar med andra människor, kan personligheten utvecklas på ett fulltonigt sätt. En individuell egoism, som är sig själv nog, blir lika förödande för den mänskliga gemenskapens struktur som de stora kollektivens opersonliga och abstrakta sammanbindning av massorna."

Att ha en socialt trygg bas - arbete och bra utbildning - är viktiga delar för att ett samhälle skall få engagerade och ansvarsfulla medborgare. Alla måste ges individuella utvecklingsmöjligheter.

Slutsatsen är att det civila samhället behöver stärkas. Alla förändringar av samhällsstrukturen behöver inte träffas genom politiska beslut, i alla fall inte i de former som vi känner i dag. Den generella välfärden ger en god grund för stor individuell välfärd - man kan säga att trygghet ger kraft. Men det är också i det perspektivet som den personliga friheten och det personliga ansvaret behöver öka, det är två sidor av samma mynt. Frihet i gemenskap är demokratins bas.

Riksdagens ansvar för demokratidebatten

Flera statliga utredningar har behandlat och behandlar de nya förutsättningar och krav som den svenska demokratin ställs inför. De viktigaste har varit Demokratiutredningen från 2000 och den nu pågående Ansvarskommittén. Regeringen har därtill aviserat en ny författningsutredning eller dito beredning.

Av vad som hittills kommit fram tyder mycket på att de politiska partierna överlag är oroade över ett minskat engagemang för det gemensamma beslutsfattandet, men samtidigt har mycket lite hänt utöver vissa förändringar av länsgränser och landstingens kompetensområden. Det är förändringar som förmår uppröra få sinnen och av än färre betraktas som grundläggande demokratireformer.

Riksdagen - i vilka de politiska partiernas förtroendevalda har sin folkliga bas - har i detta perspektiv ett speciellt - och annat - ansvar än regeringen, vars uppgift är att styra riket men faktiskt inte att reformera demokratin. Det är just en uppgift för de politiska partierna genom riksdagen. I EU-diskussionen tas det för givet att riksdagen skall anordna hearings och ta andra initiativ för att bredda förståelsen för Sveriges medlemskap. Just nu finns en idé, som självfallet inte bör genomföras, att starta ett nytt statligt verk med uppgift att informera om EU:s framtida roll, en uppgift som det ankommer på fria partier att i samverkan med riksdagen att stå för. Också när det gäller förändringar och fördjupningar av den mer näraliggande inhemska demokratin bör samma syn på just riksdagens roll genomsyra demokratidebatten. Riksdagen står också i dessa avseenden över regeringen. Det finns ett stort utrymme för dialog kring det svenska folkstyrets framtid, på såväl lokal, nationell som internationell nivå. Riksdagen, främst konstitutionsutskottet där dessa frågor naturligen hör hemma, bör därför ta initiativ till fördjupad dialog och diskussion kring framtida förändringar av det svenska folkstyret. En modell kan vara tillskapandet av ett särskilt konvent där företrädare för partier och andra sammanslutningar samlas för att diskutera frågor från olika aspekter innan dessa överlämnas till de förtroendevaldas och ytterst väljarnas prövning. Den folkliga dialogen och mötesformerna måste förnyas, medborgarna inbjudas att delta och riksdagen att öppna sig för samtal och tankeutbyte.

Stockholm den 30 september 2004

Gunnar Andrén (fp)