Brottsoffer

Motion 2008/09:Ju284 av Lena Olsson m.fl. (v)

1Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Brottsoffermyndigheten bör ges i uppdrag att ur ett helhetsperspektiv se över hur kommunerna lever upp till sitt brottsofferansvar och att ge förslag på åtgärder.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den skyndsamt bör vidta åtgärder och återkomma till riksdagen med lagförslag med anledning av SOU 2007:6 Målsägandebiträdet – Ett aktivt stöd i rättsprocessen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska låta utreda hur vittnesstödsverksamhet kan möjliggöras i ett så tidigt skede som möjligt av förundersökningen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska låta utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra skyddet för vittnen som lever under hot.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i regleringsbrev till rättsväsendets myndigheter ska ange att informationen på andra språk än svenska ska förbättras.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska ge Domstolsverket i uppdrag att ta fram lättillgänglig information om skadeståndsprocessen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att utarbeta en nationell handlingsplan för brottsofferarbete inom hälso- och sjukvården samt ge bred kännedom nationellt om goda lokala satsningar.1

1 Yrkande 7 hänvisat till SoU.

2Inledning

Trots den ökade uppmärksamheten för brottsoffrens situation finns enligt Vänsterpartiet tecken på att uppmärksamheten blir retorik utan reellt innehåll. Att brottsoffer får ett symboliskt värde i den kriminalpolitiska debatten leder inte nödvändigtvis till att deras ställning och situation förbättras. Tvärtom kan det leda till en förtroendeklyfta mellan brottsoffret och samhället då det i det konkreta fallet visar sig finnas ett glapp mellan ord och handling. Brottsoffer har i hög grad använts som en bricka i det politiska spelet.

3Kommunernas brottsofferansvar

Det naturliga borde vara att hela samhället har ett ansvar för att hjälpa ett brottsoffer. De rättsvårdande myndigheterna som polisen, åklagarna och domstolarna bär en stor del av detta ansvar, men sjukvården, skolan, arbetsplatserna och lokalsamhället i stort delar detta ansvar.

I dag har det vuxit fram ett hundratal lokala brottsofferjourer. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt i vissa fall av en anställd assistent eller samordnare. En annan viktig frivilligorganisation som tar ett mycket stort ansvar är kvinnojourerna. Över ett hundratal kvinnojourer arbetar mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället.

Det primära ansvaret för brottsoffren har dock socialnämnderna i enlighet med socialtjänstlagen 5 kap. 11 §. Hur socialtjänsten lever upp till detta ansvar ser mycket olika ut runtom i landet, av olika anledningar. Det finns tyvärr exempel på att socialtjänsten inte alls lever upp till intentionerna i lagstiftningen. Det kan gälla stödinsatser som jourboende, samtal, kontakter med myndigheter och mycket annat.

Situationen för ett brottsoffer ser således mycket olika ut beroende på var man bor. Tillkortakommanden i socialtjänstens åtaganden gör att den lokala brottsoffer- eller kvinnojouren kan bli ett ovärderligt stöd. Ibland kan de i praktiken bära hela ansvaret. Jourerna arbetar dock i dag under stor press. Antalet människor som söker hjälp är stort. Att ha en anställd kan för en jour vara en nödvändig avlastning, men det är inte alltid som ekonomin tillåter detta. En jour kan få slåss om pengarna med föreningar, kulturverksamhet och annat inom en kommun. Och vad händer om en brottsoffer- eller kvinnojour inte ens finns på orten? Det finns dessutom problem med att landets olika polismyndigheter hanterar brottsoffer olika, vilket även det bidrar till den geografiska ojämlikheten för brottsoffer.

Frågan om kommunernas ansvar för brottsoffer måste uppmärksammas mer. I görligaste mån ska vi givetvis ta till vara de ideella krafter som finns, men det rör sig om ett samhälleligt ansvar och samhället får inte göra sig beroende av enskildas insatser. Brottsoffermyndigheten bör ges i uppdrag att ur ett helhetsperspektiv se över hur kommunerna lever upp till sitt brottsofferansvar och att ge förslag på åtgärder. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

4Åklagarna, domstolarna och målsägandebiträden

Åklagarna har en mycket viktig roll för brottsoffren. Ofta missförstås åklagarnas roll och brottsoffret kan känna sig besviket. Missförståndet bygger på att offret, och även vittnet, förväntar sig att åklagaren ska ta dess parti. Åklagarens roll är dock inte att vara stödperson till offret eller till vittnet utan att leda förundersökningen och framföra övertygande bevis i domstolen.

Brottsoffret är ofta mycket utsatt och känner sig ofta kränkt under rättegången. I vissa fall beror det på bristen på stöd. Det är Vänsterpartiets mening att brottsoffren i större utsträckning än i dag bör får möjlighet till målsägandebiträde. Lagstiftningen om målsägandebiträde har utvärderats och man har konstaterat att den inte fungerat helt och hållet så som det var önskat. Vid exempelvis grova sexualbrott har målsägandebiträden inte förordnats i den utsträckning som var avsett. Det har också förekommit att biträden förordnats sent. Utredningen kom med en rad förslag.

Till att börja med föreslog man förstärkningar när det gäller vem som har rätt till målsägandebiträde. Förslaget är att de ska förordnas när det gäller alla sexualbrott förutom sexuellt ofredande, om det inte är uppenbart att ett behov saknas. De ska också alltid utses när ett barn utsatts för grövre brott.

Utredningen hade även förslag om en förstärkt informationsskyldighet om målsägandebiträde till brottsoffret från polis och åklagares sida. Man föreslår också att åklagare ska ha till uppgift att förordna målsägandebiträde under förundersökning och om en sådan inte förordnas ska detta beslut kunna överklagas. Man föreslår vidare att målsägandebiträden ska underrättas vid förhör under förundersökning och att de ska få bättre tillgång till information under processens gång. Ett förslag som till sist kan nämnas är att målsägandebiträdena ska hjälpa brottsoffret i skadeståndsprocessen.

Utredningen har många bra förslag, och regeringen bör skyndsamt vidta åtgärder och återkomma till riksdagen med lagförslag med anledning av utredningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Självklart spelar också brottsofferjourerna här en mycket viktig roll genom sitt arbete med att stödja brottsoffret, inte minst genom att förklara processen och parternas olika roller.

Under rättegången har även den tilltalade rättigheter. Ett rättsamhälle bygger på principen att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad och den tilltalade har självklart rätt till bästa möjliga försvar. I rättegångssituationen innebär detta att brottsoffret blir ifrågasatt, vilket i sig kan upplevas som en kränkning. Det är viktigt att brottsoffret känner till vad som ska hända under rättegången för att se till att brottsoffret inte utsätts för onödigt lidande. Det är också viktigt att domare avbryter frågor som omöjligt kan ha med målets utredning att göra. Det är inte enbart i sexualbrott som irrelevanta ifrågasättanden sker. Vänsterpartiet anser att domare ska ta större ansvar för att irrelevanta frågor inte ställs och att kränkningar inte förekommer i rättssalen. Även om vi inser vikten av och står bakom principen om fri bevisprövning är vi övertygade om att det finns mycket att förbättra inom ramen för nuvarande rättsläge.

5Vittnen och vittnesstöd

För ett brottsoffer är det självklart viktigt att ansvar utdöms, och en förutsättning för att så ska kunna ske måste förundersökning och bevisning vara så bra som möjligt. Vittnen och vittnens berättelser kan vara avgörande för målets utgång. Att vittna i en rättegång kan vara både svårt och skrämmande, och kunskap om vittnets särskilda situation är mycket viktigt.

Det är vanligt att rättegången är första tillfället som vittnet kommer i kontakt med domstolen. Att vara väl förberedd på vad som ska hända i rättssalen är mycket viktigt. Liksom när det gäller målsäganden har ombuden för bägge parterna rätt att ställa frågor, och dessa kan ibland upplevas som kränkande. Vittnet blir ifrågasatt och minnesbilderna av det som hänt långt tidigare blir plötsligt mindre tydliga. Det är heller inte ovanligt att vittnet, liksom måls-äganden, möter den åtalade i väntrum eller andra lokaler i anslutning till rättegången.

För att komma till rätta med dessa problem är det viktigt dels att vittnet är väl förberett på vad som ska hända i rättegångssalen, dels att lokalerna är utformade så att målsägande och vittnen känner sig trygga. Detta är en viktig fråga när det gäller den yttre förändringen av tingsrättsstrukturen.

När det gäller frågan om att vara förberedd för rättegången och att känna sig trygg är vittnesstöd en ovärderlig resurs. Vittnesstöd sker i dag i ideell regi och Vänsterpartiet anser att det så ska förbli, dock måste ekonomiskt stöd utgå till verksamheten. I dag utbildar brottsofferjourerna vittnesstödjare, och det är inte ovanligt att personer alternerar mellan att vara vittnesstödjare och att vara brottsofferstödjare. Även om det finns undantag i vissa lokala fall finns struktur och informationskanaler uppbyggda inom brottsofferjourerna när det gäller vittnesstöd. Dessa kunskaper bör tas till vara.

Vittnesstödjare skulle kunna tas till vara ännu mer än vad som görs i dag. Redan vid de första förhören kan det finnas behov av vittnesstöd. För detta krävs att vittnesstödjare ska kunna finnas på plats redan på polisstationerna. Regeringen bör låta utreda hur vittnesstödsverksamhet kan möjliggöras i ett så tidigt skede som möjligt av förundersökningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det förekommer i allt högre grad att vittnen utsätts för hot och andra brott i samband med förundersökningar och rättegångar. Under förra mandatperioden möjliggjordes förbättrade skyddsåtgärder för vittnen i utredningar som rör grov, organiserad brottslighet. Bland annat handlade det om förbättrat sekretesskydd och möjlighet till ekonomisk ersättning för utebliven inkomst om vittnet måste gömma sig. Brottsofferrörelsen vittnar dock om att det finns ett behov av ett bättre skydd för vittnen även utanför denna krets. Bland annat finns det ibland ett behov av skyddade boenden. Detta bör kunna bli aktuellt åtminstone när det förekommit konkreta hot mot vittnen. Regeringen bör låta utreda vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra skyddet för vittnen som lever under hot. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6Information från rättsväsendet till brottsoffer

För att ett brottsoffer ska känna sig respekterat och känna att rättsväsendet ger upprättelse är det viktigt att han eller hon känner att hon förstår processen som äger rum. Det pågår sedan många år tillbaka ett arbete med detta, men fortfarande är avståndet mellan brottsoffrets förväntningar och verkligheten ofta alltför stort. Genom att rättsväsendet informerar brottsoffren på bättre sätt kan mycket av detta undvikas.

Ett av de mest akuta behoven är information på andra språk än svenska. Om rättsprocessen kan vara svår att förstå för personer som har svenska som modersmål är det lätt att föreställa sig vilka svårigheter som kan uppstå för dem som inte har det. Brottsofferjourernas riksförbund har inrättat en telefonjour där hjälp erbjuds på flera andra språk än svenska. Tyvärr går stora delar av samtalen till jouren ut på att förklara och översätta handlingar från rättsväsendets myndigheter.

Att tillgodose alla de behov som finns av information på andra språk än svenska är självklart en oerhört stor uppgift. Detta låter sig inte göras i en handvändning. Processen måste dock påbörjas snarast, och det finns åtgärder som kan vidtas med relativt små medel. En sådan är att hemsidor görs tillgängliga på de vanligast förekommande språken. Regeringen bör i regleringsbrev till rättsväsendets myndigheter ange att informationen på andra språk än svenska ska förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Ett särskilt område där informationen till brottsoffer behöver förbättras är när det gäller processen kring skadestånd. Den tar ofta längre tid än brottsoffret tror och gången för den känns ofta inte helt självklar. När gärningsmannen inte kan betala skadestånd går ärendet till Kronofogdemyndigheten och sedan eventuellt till Brottsoffermyndigheten för en prövning om brottsskadeersättning. Det finns också förväntningar om att brottsskadeersättningens belopp ska vara identiskt med det utdömda skadeståndet. Regeringen bör ge Domstolsverket i uppdrag att ta fram lättillgänglig information om skadeståndsprocessen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7Hälso- och sjukvård

Förutom polisen är kanske hälso- och sjukvårdens olika delar den instans som tidigast och oftast kommer i kontakt med brottsoffer. Det gäller personer som kommer in för akut behandling men också personer som inkommer med symtom som inte uppstått i direkt anslutning till brottet. Det är viktigt att all sjukvårdspersonal har relevant kunskap om brottsoffer. Sådan kunskap är en förutsättning för att upptäcka trauman och inte minst för att våga fråga en person som man misstänker varit utsatt för brott. För att stärka brottsoffrens ställning bör det finnas rutiner för samarbete mellan de olika delar av samhället som kan vara relevanta, exempelvis sjukvården, socialtjänsten och polisen. Självklart ska sekretessfrågor beaktas och respekteras och rollfördelningen vara klar och tydlig.

Inom skolan är skolläkare, skolsköterskor och kuratorer oerhört viktiga i både förebyggande och konkreta stödinsatser för utsatta elever. En förstärkning av dessa tjänster behövs. Såväl den allmänna sjukvården som psykiatrin, mödravården och barn- och ungdomsvården bör stärka arbetet gällande brottsofferperspektiv och hot- och riskbedömning.

För att uppnå detta bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta en nationell brottsofferstrategi för hälso- och sjukvården samt ge bred kännedom nationellt om goda lokala satsningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 19 augusti 2008
Lena Olsson (v)
Marianne Berg (v)	Amineh Kakabaveh (v)
Hans Linde (v)	Gunilla Wahlén (v)
Alice Åström (v)