Bemanningsföretagens situation

Motion 2000/01:A252 av Helena Höij och Inger Strömbom (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de olika konkurrensvillkor som gäller för privata
bemanningsföretag jämfört med kommuner och arbetsförmedlingar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ta bort den s.k. karensregeln i lagen om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om översynen av bemanningsverksamheten.

Motivering

Bemanningsföretagen har blivit en naturlig del i ett fungerande arbetsliv
och är idag en av de snabbast växande branscherna, inte bara i Sverige
utan över hela världen. Branschen har sedan den började avregleras 1992
vuxit med närmare 900 % och sysselsätter nu över 20 000 personer i
Sverige. Bemanningsföretagen har på ett positivt sätt bidragit till
utvecklingen på arbetsmarknaden till nytta för företagen, tillväxten och
till glädje för de anställda. De fyller en viktig funktion i att matcha behov
och utbud av arbetskraft, inte minst eftersom det idag finns ett behov av
en effektiv förmedling av korttidsjobb. Anställningen hos ett
bemanningsföretag uppskattas av många för den personliga flexibiliteten
medan andra ser det som en möjlighet till fast anställning. För många har
en anställning vid ett bemanningsföretag visat sig vara en utmärkt
utvecklingsmöjlighet. Bemanningsföretagen ger anställningstrygghet men
kräver rörlighet av arbetstagaren. Rörligheten höjer kompetensen hos de
anställda och ger en utmärkt plattform för vidare karriär i arbetslivet.

Under senare år har kommuner och arbetsförmedlingar börjat konkurrera
med bemanningsföretagen genom att inrätta lokala uthyrningsverksamheter.
De kallas arbetscentrum och idén är att bereda arbetslösa arbetstillfällen
genom att de kan hyras ut till företag, organisationer och myndigheter.
Eftersom villkoren för arbetscentra är helt annorlunda än de för de privata
bemanningsföretagen konkurrerar de inte på lika villkor fast de agerar på
samma marknad. De flesta anställda i bemanningsföretagen har garantilön på
75 % av heltidslön oavsett om arbete erbjudits eller inte medan villkoren i ett
offentligt ägt s k arbetscentrum innebär att man mellan uppdragen deltar i
arbetsmarknadsåtgärder och kan få ersättning från a-kassan. Detta innebär
naturligtvis en stor konkurrensfördel genom att arbetscentrum inte behöver
betala lön för den tid som personen inte är uthyrd och priserna för den
debiterbara tiden kan dumpas. Regelverket diskriminerar tydligt
bemanningsföretagen vilket inte är oacceptabelt.

Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft förbjuder
en arbetstagare som sagt upp sig från en anställning och tar anställning hos ett
bemanningsföretag att ta ett uppdrag hos sin förre arbetsgivare inom sex
månader efter det att anställningen upphörde. Detta drabbar särskilt
vårdsektorn där landstinget är arbetsgivare och där ett uppdrag inom vården
således förhindras under sex månader. Denna s.k. karensregeln bör tas bort.

Arbetsmarknadsutskottet uttalade under budgetarbetet förra året att
bemanningsverksamheten bör ses över. Denna översyn bör, enligt
ovanstående resonemang, inriktas på att regeltillämpningar ska vara desamma
för offentligt organiserade och privata bemanningsverksamheter. Man bör
vidare noga utvärdera kommunernas och arbetsförmedlingarnas engagemang
i dessa frågor. Även andra frågor som uppkommit i samband med den
kraftiga expansionen av bemanningsföretagen bör ingå i sådan översyn. Det
kan gälla reglerna för själva verksamheten, verksamhetens förhållande till
andra regelsy-
stem och så vidare.

Stockholm den 2 oktober 2000

Helena Höij (kd)

Inger Strömbom (kd)