Åtgärder mot s.k. ränteskruvning

Motion 1999/2000:L902 av Henrik S Järrel (m)

Sund, hederlig affärsmoral och likvärdiga konkurrensvillkor är - liksom
den fria avtalsrätten - omistliga förutsättningar för en välfungerande
marknadsekonomi.
Till de mindre smickrande fenomen som sedan åtskilliga år dyker upp på
kreditmarknaden hör ofoget med s.k ränteskruvning. Det innebär att bank,
finansbolag eller annat kreditinstitut genom sina löpande låneaviseringar
betingar sig intäkt av uppräknad låneränta som stundom vida överstiger den
räntenivå och/eller indexering som det ursprungliga låneavtalet anger. Det
handlar här om olika sorters kreditmarknadstjänster typ finansiell leasing,
telefonlån, snabblån, finaxlån m.fl. Den matematiska ränteformeln är dock
alltid en och densamma medan däremot det allmänna ränteläget skiftar över
tiden.

Leasing är i grunden en bra finansieringsform när den fungerar som avsett.
Dock, överuttag av räntor drabbar såväl institutionella kunder som privat-
personer. Tillämpningen av beräkningsformeln utifrån de allmänna ränte-
lägesförändringarna kan därvid vara svår att dechiffrera redan för ekono-
miskt skolad personal och kan därmed förmodas vara det i minst lika hög
grad för gemene man.

Det torde under åren handla om miljardbelopp som på oriktiga grunder
fakturerats. Eftersom s.k. finansiell leasing vanligen begagnas av institutio-
nella aktörer - kommuner, landsting, organisationer etc. - och mestadels
avser stora belopp blir också räntebeloppen därefter. I många fall är det alltså
så att t.ex. skattemedel måste användas för att täcka kostnader för räntor
utöver vad låneavtalet stipulerar. Detta är onekligen stötande icke blott för
den allmänna rättskänslan utan också för omsorgen om en sund ekonomi,
såväl offentlig som privat.

Finansinspektionen (FI), som har tillsynsansvar för bl.a. bank- och kredit-
väsendet, har varit medveten om problemet i många år och även givit ut
anvisningar om hur finansbolagen bör hantera beräkningsrutinerna. FI synes
därefter ha förlitat sig på att en självsanering inom branschen är tillräcklig
och inte ansett att kontroll av efterlevnaden av utfärdade föreskrifter är
påkallad därför att FI inte bedömt s.k. ränteskruvning vara ett stort problem.
Sedan fenomenet sommaren 1999 dock fått medial uppmärksamhet har FI
beslutat sig för att undersöka hur räntevillkoren tillämpades i leasingkontrakt
som tecknades under 1990-talet.

Att t.ex. en kommun fått betala 13 miljoner kronor extra eller ett landsting
11 miljoner kronor mer i låneränta än vad som behövts om räntedebite-
ringarna skötts korrekt saknar ingalunda intresse med tanke på de alternativa
ändamål skattemedlen skulle ha kunnat användas till.

Detta förekommer i betydligt större utsträckning än vad skattebetalarna i
allmänhet har klart för sig. Orsaken till detta är bl.a. att vid uppkommen tvist
ges i en särskild klausul finansbolagen ensidigt möjligheten att välja
skiljeförfarande, vilket vanligen innebär att förlikningsuppgörelser i godo
och skiljedomar sker med iakttagande av diskretion medan de ännu relativt
fåtaliga fall som drivits till avgörande i domstol givetvis är offentliga.

I många fall har genom extern konsultmedverkan utdragna och komplice-
rade förliknings- och beräkningsprocesser samt domstolsavgöranden inne-
burit att hela eller delar av överdebiterade räntebelopp kunnat återvinnas till
gäldenären.

Ett betydande problem i sammanhanget är att finansbolagen i allmänhet
vägrar att - med hänvisning till konkurrenssituationen - uppge sin
upplåningskostnad som grund för bedömningen av bolagets ränteberäkningar
vidare ut till kund. Långa avtalstider gör att upplåningskostnaderna i
allmänhet daterar sig tre till tio år bakåt i tiden, vilket har lägre bäring på
nuets konkurrensläge. Den utsträckta avtalstiden medför också att bolagen
successivt i små steg kan vidga räntemarginalen i takt med förändringar av
det allmänna ränteläget. Därvid har, sett över tiden, höjningarna blivit för
stora och sänkningarna för små. Räntejustering har således inte skett på ett
likformigt sätt med en konsekvent och lojal tillämpning.

Det förefaller således som om Finansinspektionen hittills inte lyckats
särskilt väl i sitt tillsynsansvar när det gäller förekomsten av s.k. ränte-
skruvning. Det finns därför anledning att se över såväl myndighetens organi-
sation, instruktion och tillsynsrutiner som aktuell lagstiftning i berörda
delar,
särskilt med avseende på finansiell leasing.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande behovet av att stävja s.k. ränteskruvning,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den skyndsamt åter-
kommer med förslag till konkreta åtgärder i enlighet med första att-
satsen i motionen.

Stockholm den 3 oktober 1999

Henrik S Järrel (m)