Arbetsmarknadspolitiken

Motion 1998/99:A255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

Fler trygga jobb allt
viktigare

Kommer nationen inte till rätta med arbetslöshetsproblemet
så riskerar vi att för en mycket långt tid framöver fastna i en
ond spiral av permanent hög arbetslöshet och en dålig
samhällsekonomi. Därför är jobben den allra viktigaste
frågan i Sverige idag och för oss som medborgare.
Visserligen har den öppna arbetslösheten sjunkit en del
under det senaste året men sysselsättningen vill ändå inte ta
riktig fart. Det finns nu en fara att skakigheten i
världsekonomin också kommer att sätta sina spår i
arbetslöshetssifforna i Sverige under år 1999. Regeringens
prognos för den öppna arbetslösheten för år 1998 slutar nu
på 6,6 procent, endast 0,1 procent bättre än i vårbudgeten
och långt kvar till de 4 procent som regeringen vill uppnå år
2000. Folkpartiet menar dock att det finns chans till en
räddning om politiken läggs om i en riktning som vi förordar
genom att satsa på jobb genom företagande.

Folkpartiet har satt kampen för fler jobb överst på dagordningen jämsides
med kraven på en bra skola och god vård. Vi vill satsa på en politik för fler
jobb eftersom det är den enda chansen att få rätsida på Sveriges problem.

Den väg som Socialdemokraterna har slagit in på när det gäller kampen
mot arbetslösheten har slagit fel och den leder inte till fler riktiga jobb.
Åtgärder för fler riktiga jobb lyser med sin frånvaro i budgeten. Från
regeringssidan löser man problemen genom att gömma undan alltfler utanför
arbetsmarknaden eller i åtgärder av olika slag. I mångt och mycket beror
detta på att man har en alltför stor tilltro till statliga system och
regleringar
och att dessa skall lösa arbetsmarknadsproblemet.

Bara mängden av åtgärder ger svårigheter för både sökande och
arbetsgivare. Det ständiga "tuvhoppandet" mellan nya och/eller förändrade
åtgärder känns besvärande också för handläggande personal. Den sedan i
våras utlovade upprensningen i åtgärdsfloran inskränker sig till att ALU och
API slås ihop till en åtgärd. Folkpartiet anser att det behövs en radikal
reformering av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

I Folkpartiet har vi sedan länge betonat att arbetsmarknadspolitiken vilar
på tre ben: - en aktiv arbetsmarknadspolitik, ett gynnsamt näringslivsklimat
samt sunda statsfinanser.

Dessa olika "ben" är beroende av varandra och de måste alla genomföras
för att man skall kunna bekämpa arbetslösheten på ett bra sätt. Tyvärr har
Socialdemokraterna bortsett från detta samband och begränsat sig till en
politik som sanerar statsfinanserna och för någon form av vad som kan kallas
för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Att man behöver ett gott klimat för
näringslivet är något som Socialdemokrater både i och utanför regeringen
gärna pratar om men aldrig gör något åt!

Folkpartiet anser att målet måste vara att pressa ner den totala arbetslös-
heten och öka antalet sysselsatta, och vi kan med tillfredsställelse konstatera
att även regeringen nu har som mål att pressa ner den totala arbetslösheten
till år 2004. Men med politiken som regeringen för riskerar det att bli bara
konstgjorda nedgångar i arbetslöshetstalen genom att folk sätts in i åtgärder
temporärt eller fasas ut från arbetsmarknaden genom t.ex. det som kallas
"generationsväxling" eller "OTA". Politiken måste istället inriktas på att få
fram riktiga jobb. Målet måste vara färre arbetslösa och fler i jobb!

I denna motion beskriver vi vår syn på den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
De två övriga "benen" till full sysselsättning redovisar vi i motioner på
respektive områden. Frågor som berör a-kassan tas upp i vår motion om
socialförsäkringarna.

Grundsynen på
arbetslösheten

Arbetslöshet är alltid ett slöseri med resurser, för såväl den
enskilda människan som samhället och samhällsekonomin.
Erfarenheterna från många håll visar att det är svårt för en
individ som varit långtidsarbetslös att kunna komma tillbaka
till den reguljära arbetsmarknaden. Hög arbetslöshet riskerar
att bli bestående även under tider av högkonjunktur.

Det värsta som kan hända i vårt samhälle är att vi börjar acceptera den
höga arbetslösheten. Detta är något som verkar ha skett på många håll i
dagens Sverige. Lyssnar man på den allmänna debatten tycks det som om vi
fastnat i arbetslösheten för gott och att det inte finns någon möjlighet att
bringa ner den. Det anförs ofta att jobben är slut. Förslag förs då i ren
desperation fram om kortare arbetstid, sabbatsår med a-kassa, generations-
växling eller andra former av betald ledighet som kungsvägar till mindre
arbetslöshet. Har man en sådan inställning så angriper man bara den akuta
sjukdomen medan ingenting görs åt de grundläggande problemen. Det leder
också till att antalet sysselsatta minskar ännu mer från en redan låg nivå.
Framför allt verkar det som om regeringspartiet och LO vill föra en politik
som gynnar dem som har ett jobb medan man struntar i dem som inte har ett.

Förslaget till statsbudgeten för 1999 är ett dokument i ord om att före-
tagsamhet är bra, men de konkreta förslagen för riktiga jobb saknas.

Folkpartiet har en annan inställning. Vårt land får inte ge upp och
acceptera dagens arbetslöshet. I så fall är vi fast i den för en lång tid fram-
över. Vi menar att arbetslösheten går att bringa ned med hjälp av en klok och
samlad politik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbetsmarknads-
politik. Antalet sysselsatta måste ökas, inte vara konstant eller sjunka.

För att detta skall kunna ske förutsätts emellertid att man inser arbets-
löshetens bakomliggande orsaker, som bland annat hänger samman med
strukturomvandlingen inom det svenska näringslivet. Arbetslösheten har
alltså inte enbart konjunkturella utan också strukturella orsaker. Den tradi-
tionella utformningen av arbetsmarknadspolitiken utgår emellertid tyvärr
fortfarande alltför mycket ifrån att arbetslösheten är konjunkturell. För att
lösa arbetslöshetsproblemet krävs också insikt om att arbetsmarknaden
genomgår förändringar till följd av att Sverige utvecklas t.ex. mot ett
kunskapssamhälle med skärpt internationell konkurrens. Det krävs då
reformer också inom arbetsrätten och lönebildningen för att komma till rätta
med problemen.

Det är utifrån dessa nya utgångspunkter en offensiv arbetsmarknadspolitik
bör utformas. En sådan handlar till stor del om åtgärder utanför det
traditionellt arbetsmarknadspolitiska området. Det gäller

- att föra en ekonomisk politik som ger sunda statsfinanser och därmed låga
räntor
-
- att föra en skatte- och näringspolitik som främjar företagande
-
- att föra en utbildningspolitik med höga kvalitetsmål som ger Sverige ett
kompetenslyft.
-
Värdet i att ha ett arbete

Att ha ett jobb är inte bara en ekonomisk fråga. För de flesta
människor innebär värdet i att ha ett jobb också att man har
en uppgift som andra efterfrågar och att man har tillgång till
ett socialt umgänge. Att gå arbetslös en längre period och
inte kunna umgås med arbetskamrater är negativt för
individen i ett socialt perspektiv. Extra viktigt är det sociala
värdet av ett jobb för de arbetshandikappade. Det är bl.a.
därför Folkpartiet har förordat extra satsningar på lönebidrag
och anställningar inom Samhall AB.

Lägg om kursen!

Folkpartiet har de senaste åren förordat att den traditionella
arbetsmarknadspolitiken bör få mindre pengar. Offensiva
satsningar bör istället användas för att generellt förbättra
villkoren för företagandet. Vi är övertygade om att vår
övriga politik, om den fick genomföras, skulle ge sådana
tillskott av jobb att efterfrågan på traditionell
arbetsmarknadspolitik blir avsevärt mindre.

Vi har också trott på möjligheterna att rationalisera verksamheten inom
AMS. Regeringen har successivt accepterat detta synsätt och i omgångar
minskat anslagen till AMS. Det s.k. volymkravet har t ex minskats från
207 000 personer i åtgärder per månad förra året till1 65 000 personer per
månad 1999, men man är för den skull inte villig att ompröva volymmål
förrän i vårbudgeten 1999. Folkpartiet är av den uppfattningen att ett
volymmål inte bör ställas upp. Inte minst därför att betoningen av kvantitet
riskerar att gå ut över åtgärdernas kvalitet.

Vi tror att en kraftfull decentralisering och avbyråkratisering, nära
samverkan med andra aktörer som kommuner och näringslivsorganisationer,
upphandling på en konkurrensmarknad av fler delar av verksamheten än idag
samt en strävan att där det är möjligt och lämpligt välja billigare åtgärder
framför dyrare, kan ge ytterligare besparingar. Detta får dock inte innebära
att AMU-utbildningar som nästan säkert leder till jobb plockas bort bara för
att de är något kostsammare.

Vi vill i detta sammanhang uttrycka ett beklagande av att regeringen trots
allmänt tal om decentralisering fortsätter med detaljstyrning av AMS, vilket
försvårar en rationell resursanvändning. Folkpartiet hade gärna sett att det
försök med en friare användning av medlen till arbetsmarknadspolitiken som
nu pågår i fem län hade fått bli generellt.

För budgetåret 1999 föreslår vi därför att anslaget till utgiftsområdet ned-
räknas med 3 953 miljoner kronor. Vi vill understryka att denna anslags-
förändring måste genomföras tillsammans med den övriga politik vi förordar.
Om så sker, är det vår bedömning att den öppna arbetslösheten reduceras och
att efterfrågan på arbetsmarknadspolitiska insatser minskar.

Satsa på tjänstejobb!

Vi kan med stor besvikelse konstatera att regeringen inte är
villig att satsa på en politik som stimulerar fram fler jobb i
tjänstesektorn trots att diskussioner om detta pågått under en
längre tid. Industrisektorn, som länge har varit ryggraden i
svenskt näringsliv, kommer inte att ensam kunna lösa
arbetslöshetsproblemet. Ekonomiskt har denna sektor
visserligen en avgörande betydelse för landets ekonomi, men
den rationaliseringstakt som krävs för bevarad
konkurrenskraft gör att inte ens en mycket god tillväxt räcker
för att inom industrisektorn skapa det stora antal nya arbeten
som behövs. Tjänstesektorn är särskilt viktig för kvinnors
framtida möjligheter att få jobb.

Ska arbetslösheten förmås sjunka behöver sysselsättningen alltså öka
markant. Det kan handla om framväxten av en mängd nya företag eller att
små och medelstora företag expanderar. Framför allt är det tjänste- och
servicesektorn som måste stå för ökningen av antalet jobb. Folkpartiet har
därför under de senaste åren lagt fram förslag till hur man kan stimulera jobb
inom tjänstesektorn, både den del som riktar sig till industri, byggsektor etc.
och den del som riktar sig till hushållen.

En sådan utveckling ställer höga och delvis nya krav på arbetsmarknads-
politiken. Den skall underlätta för såväl små som större och nya företag att
snabbt rekrytera arbetskraft. Den skall hjälpa arbetssökande att hitta nya
vägar till jobb, eller till kompetenshöjning, och underlätta rörlighet på
arbets-
marknaden. De många nya former av "kontrakt" eller "anställningar" som
växer fram ställer krav på förnyelse av både arbetsförmedlingarna och
åtgärdsarsenalen men också en flexiblare arbetsrätt.

Kompetensutveckling

Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långtgående krav
på arbetskraftens kompetens. Det handlar om såväl breda
som specialiserade kunskaper och färdigheter, men kanske
framför allt om att kunna inhämta nya kunskaper när
villkoren ändras, tekniken utvecklas. Det finns redan idag
behov av återkommande fort- och vidareutbildning och det
behovet kommer att öka.

Utbildningssystemet har som främsta uppgift att ge en bra grund för
fortsatt, livslångt lärande. Satsningen på att alla skall ha minst gymnasie-
kompetens liksom en långsiktig utbyggnad av den högre utbildningen är
investeringar för framtiden.

Arbetsmarknadspolitiken var tidigare inriktad på att förse de stora
industrierna med mer eller mindre utbytbar arbetskraft. En följd av det
framväxande kunskapssamhället är att kraven idag ställs högre på kunskaper
och personliga färdigheter, t ex på kommunikativ förmåga. Det spelar helt
enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om
och inriktas på den faktiska arbetsmarknad som växer fram.

Den snabba teknologiska utvecklingen, nya förutsättningar på de inter-
nationella marknaderna etc, gör att planeringshorisonten krymper. Arbets-
givare kan i mindre utsträckning än tidigare bedöma det framtida behovet av
arbetskraft. En följd av detta är att de lediga jobb som anmäls till arbets-
förmedlingen i mycket stor utsträckning är tidsbegränsade.

Arbetsmarknadspolitikens
utformning och dess
åtgärder

Projektanställningar, uppdragsjobb och olika former av
tidsbegränsade förordnanden står för en allt större andel av
de nya jobben. Mycket talar för att de fasta jobben, i en inte
alltför avlägsen framtid, kanske blir en än mindre vanlig
anställningsform än nu.

En fortsatt utveckling i denna riktning innebär att det blir vanligt att byta
arbete flera gånger under yrkeslivet, med mellanperioder av arbetssökande
eller utbildning. Arbetsmarknadspolitikens uppgift att underlätta yrkesmässig
och geografisk rörlighet accentueras då ytterligare. För utvecklingen av nya
företag och nya branscher är rörligheten ofta avgörande.

Att öka den dubbla rörligheten på arbetsmarknaden är och förblir en av
arbetsmarknadspolitikens långsiktigt viktigaste uppgifter. Det underlättar
framväxten av nya företag och nya branscher. Utbildningsinsatser är det
lämpligaste instrumentet för att underlätta främst yrkesmässig rörlighet. Det
är viktigt att påpeka att strävan beträffande den geografiska rörligheten måste
ske i mer än en riktning.

Arbetsmarknadspolitiken är och förblir en nationell uppgift. Riksdagen har
dock fattat beslut om att mycket av AMS verksamhet skall decentraliseras
och vara mer flexibelt utformad. Detta är bra men det måste också innebära
att detta fungerar i praktiken. Många som jobbar inom de lokala
arbetsförmedlingarna upplever det fortfarande som om man är alltför hårt
styrd uppifrån trots att arbetet skall decentraliseras mer.

Kvinnor och män på
arbetsmarknaden

En av de största förändringarna på arbetsmarknaden under de
senaste årtiondena har varit att kvinnorna undan för undan
stärkt sin ställning på arbetsmarknaden. Den förstärkningen
har även fortsatt på 1990-talet. Under den djupa
konjunkturnedgången i början av 1990-talet var det männen
som drabbades hårdast av arbetslöshet.

Denna utveckling vände sedan i takt med att neddragningar i den offentliga
sektorn har skett. Den ljusning som skett på arbetsmarknaden sedan år 1997
har visat sig i att männen har fått jobb medan kvinnorna har fått
utbildningsplatser inom kunskapslyftet. De flesta arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna visar att det är fler män än kvinnor som återfinns inom dem. Vad
som nu krävs är konkreta åtgärder som ökar arbetslösa kvinnors möjligheter
att finna nya riktiga jobb.

Nu är det kanske viktigare än någonsin att vi kan bryta det traditionella
könsmönstret på arbetsmarknaden så att kvinnor söker sig till traditionella
mansdominerade yrken och tvärtom. Regeringen bör till riksdagen
konkretisera en plan för att bryta det traditionella könsmönstret. Positivt vore
det också om andelen kvinnliga företagare kunde öka.

Mer om jämställdheten på arbetsmarknaden står att läsa i vår partimotion
om jämställdheten.

Arbetsmarknadsutbildningen (AMU)

Arbetsmarknadsutbildningen (AMU) har länge präglats av
en inriktning mot utbildningar som alltför mycket har varit
anpassade för gårdagens arbetsmarknad. En viss förändring i
positiv riktning har dock skett då man nu försöker sträva
efter att arbetsmarknadsutbildningen skall vara anpassad till
den enskildes behov och till förutsättningarna och kraven på
dagens arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att denna
förändring av arbetsmarknadsutbildningen får fortsätta.

Utbildningarna har alltför ofta haft som utgångspunkt att man skall
sysselsätta en stor kvantitet arbetslösa. Att utbildningarna inte leder till
jobb
uppmärksammas sällan. Det är bättre att arbetsmarknadsutbildningen istället
inriktas på en mindre volym med högre kvalitet. Arbetsmarknadsutbild-
ningen skall vara en prioriterad verksamhet då den har visat sig vara den
åtgärd som har störst chans att leda till ett riktigt jobb.

AmuGruppen AB

AmuGruppen AB genomgick för ett par år sedan en
ekonomisk kris. Anledningen var att man satt på kontrakt på
lokaler som inte behövdes längre. AmuGruppen fick genom
ett riksdagsbeslut i december 1996 ett kapitaltillskott på 600
miljoner kronor för att klara ut krisen. Folkpartiet stödde
detta tillskott, men betonade samtidigt att det var en
engångsföreteelse. Vi ansåg dessutom att en privatisering av
hela eller delar av verksamheten borde prövas. Det har nu
gått ett par år och vi anser att regeringen bör undersöka
förutsättningarna för att privatisera hela eller delar av
AmuGruppen AB.

Arbetspraktik

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att åtgärderna
arbetslivsutveckling (ALU) och arbetslivsintroduktion (API)
slås samman till en ny åtgärd benämnd arbetspraktik.
Folkpartiet anser att detta är ett rimligt förslag som begränsar
antalet åtgärder. Det hade dock varit bättre om antalet
åtgärder hade kunnat begränsas och förenklas ytterligare.
Regeringen bör följa upp hur den nya åtgärden fungerar för
att se om den leder till riktiga jobb för de individer som
genomgått den. Om det visar sig att åtgärden inte leder till så
många riktiga jobb för deltagarna bör man ompröva
åtgärden. Det har t ex när det gäller ALU visat sig att denna
åtgärd inte lett till jobb i någon större utsträckning för dem
som genomgått den. Det är vår förhoppning att det blir bättre
med arbetspraktiken.

Åtgärder för äldre arbetslösa

Många arbetsgivare drar sig för att anställa äldre arbetslösa
som inte har så många år kvar till pensioneringen. Tyvärr
glömmer man ofta bort att dessa personer har stor erfarenhet
och kompetens som kan vara bra för många företag att få del
av. Till saken hör också att äldre arbetskraft ofta är mycket
mer "trogen" mot sin arbetsgivare och stannar kvar på sin
arbetsplats i högre grad än yngre som har en större tendens
till rörlighet. Att anställa en 55-åring som har åtminstone 10
år kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket lönsamt
för arbetsgivaren.

Våren 1996 kom regeringen med förslag om en speciell arbetsmarknads-
politisk åtgärd som riktade sig till äldre arbetslösa som fyllt 55 år. De skulle
sysselsättas genom s.k. "offentligt tillfälliga arbeten" för att de skulle få
"ett
värdigt slut" på sitt arbetsliv. Folkpartiet gick emot detta förslag då vi ansåg
att det inte var någon bra lösning. Det är med tillfredsställelse vi nu ser att
regeringen föreslår att åtgärden fasas ut.

Ett nytt slag mot den äldre arbetskraften kom genom den s.k. "genera-
tionsväxlingen". Återigen får de äldre på arbetsmarknaden känna att de inte
är behövda. Åtgärden har dessutom visat sig bli ett praktfullt fiasko. I augusti
1998 hade 352 personer beviljats s.k. generationsväxling. Folkpartiet föreslår
att denna åtgärd avvecklas så snart det går.

Ungdomsarbetslösheten

Av tradition är arbetslösheten alltid högre bland ungdomar
än bland äldre. Risken finns att våra ungdomar slås ut för
lång tid. Det är djupt tragiskt för varje individ och riskerar att
få svåröverblickbara konsekvenser för samhället. Därför är
det angeläget att sätta in åtgärder som underlättar för
ungdomar att få en kontakt med arbetslivet.

Tyvärr finns det få förslag i budgetpropositionen om ungdomsarbetslös-
heten. Regeringen löfte från 1994 om att ungdomar under 25 år inom 100
dagar skall erbjudas arbete, utbildningsplats eller en arbetsmarknadspolitisk
åtgärd är ännu inte uppfyllt.

Den s.k. utvecklingsgarantin där kommunerna tar ansvar för ungdomar
mellan 20 och 24 år har nu funnits i snart ett år och ett flertal av kommu-
nerna har tecknat avtal på området. Åtgärden reste när den kom en del
frågetecken vad gällde finansiering och rundgång. Vår förhoppning är att
regeringen följer och utvärderar denna åtgärd för att se om någon tendens till
rundgång uppstår.

Vad ungdomar främst behöver är kanske inte arbetsmarknadspolitiska
åtgärder eller utbildning. Utan de behöver främst få in en fot på
arbetsmarknaden. Genom vår politik kan ungdomar få den chans de behöver
på arbetsmarknaden genom att fler företag skapas. Kombinerat med andra
reformer såsom reformerad arbetsrätt och lönebildning så ökar de ungas
möjligheter till ett jobb. Det är dock viktigt att påpeka att det även i
fortsättningen måste finnas en viss arsenal av arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som är anpassade till ungdomar och deras behov.

Invandrare

Invandrare är en mycket utsatt grupp på arbetsmarknaden. Arbetslösheten
bland dem är mycket hög. Det borde inte vara så då invandrare ofta har en
hög utbildning och lätt borde få jobb. Tyvärr får invandrare oftast inte jobb
inom det yrke de har en utbildning för. Istället hänvisas de till yrken inom
andra områden där utbildningskraven är mycket lägre. Arbetsförmedlingar
och arbetsgivare bör gemensamt ta itu med dessa problem och genom t.ex.
informationskampanjer m.m. förmå fler att anställa invandrare.

Det är viktigt att betona att många invandrare är en stor tillgång som
företagare. I många grupper är företagandet högre än generellt i Sverige. Vi
tror inte att invandrares företagsamhet kan ökas genom selektiva åtgärder
såsom skattefria zoner, specialriktade pengar m.m i invandrartäta områden.
Det måste istället till generella åtgärder som är lika över hela Sverige för att
få fler jobb och företag. Det är också viktigt att invandrarföretag kan få en
god tillgång till riskkapital.

Ett växande problem är att nyanlända flyktingar och långtidsarbetslösa
invandrare inte är välkomna hos arbetsförmedlingen. Många förmedlingar
skriver helt enkelt inte in dessa kategorier av sökande utan de är hänvisade
till socialbidrag. Måhända kan detta beror på att målet om en halverad
arbetslöshet överskuggar allt annat.

Den höga arbetslösheten bland invandrarkvinnor måste uppmärksammas
tydligare och bekämpas med alla medel.

Stöd kvinnliga företagare

Fler kvinnor måste ges möjligheter att få starta företag.
Fortfarande är det så att bara en tredjedel av alla nya företag
startas av kvinnor. Stödet till detta bör utgå till alla kvinnor
som är långtidsarbetslösa och inte bara främst till dem som
tidigare har jobbat i offentlig sektor. Även kvinnor med
bakgrund i näringslivet har en utmärkt kompetens som måste
tas till vara.

Det gäller att åtgärder och stöd som lämnas till kvinnor som
vill bli företagare utformas på ett sätt så att man tar vara på
kvinnors förutsättningar och lyssnar på deras krav.
Regelsystemet och insatserna för nya företagare är ofta
utformade utifrån ett manligt tänkande och en mansinriktad
arbetsmarknad.

Öka insatserna för de
arbetshandikappade

Oavsett konjunkturläge har de handikappade alltid en svår
situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att
stärka handikappades ställning är därför oerhört viktiga och
bör alltid vara prioriterade. Att få möjlighet att utföra ett
efterfrågat arbete ökar livskvaliteten enormt. Men ofta
överdrivs svårigheterna som är förknippade med att anställa
en person med funktionshinder. Information och enklare
anpassningar av arbetsmiljön kan ofta räcka för att
överbrygga de hinder som finns för att kunna passa in på en
arbetsplats.

Arbetslinjen måste gälla även för handikappade. Förtidspensioneringar ska
undvikas i största möjliga utsträckning. Både lönebidrag och anställningar
inom Samhall har visat sig vara värdefulla lösningar för många handikappa-
de. Folkpartiet har under de senaste riksmötena prioriterat de arbetshandi-
kappade. Vi fortsätter på denna linje och kommer även i fortsättningen att gå
emot alla eventuella förslag om försämringar för de arbetshandikappade.

Det är viktigt att de arbetshandikappade även i fortsättningen får ett
välbehövligt stöd. Folkpartiet har därför i sitt budgetalternativ anslagit 250
miljoner kronor extra till stöd till jobb för arbetshandikappade och
anställningar inom Samhall AB för budgetåret 1999 jämfört med regeringen.

Undersökningar har visat på att både lönebidragsanställningar och
anställningar vid Samhall är mycket billiga om man jämför med alternativen
a-kassa eller förtidspension som annars står till buds för de arbets-
handikappade. Det är viktigt att påpeka att lönebidragsanställningar i största
möjliga utsträckning måste vara en åtgärd för arbetshandikappade. När
arbetslösheten bland de arbetshandikappade stiger måste denna anställnings-
form starkare renodlas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Samhall AB

Riksdagen tillsköt 100 miljoner extra på tilläggsbudgeten i
våras till Samhall AB för att undvika ett nettounderskott
under 1998. Under sommaren har regeringen låtit oberoende
ekonomisk expertis studera Samhall AB:s struktur. Denna
analys pekar på att Samhall AB kan klara av de ekonomiska
problemen genom att själv vidta åtgärder. Folkpartiet anser
att detta är en nödvändighet och hoppas att bolaget kan göra
det själv. Detta får dock inte innebära att staten försämrar sitt
stöd till Samhall AB. Företaget utgör en mycket stor
möjlighet för många handikappade att få ett jobb och därmed
rätt till ett värdigare liv.

Arbetsrätten

Det stod tidigt klart under den förra mandatperioden att
regeringens "återställare" på arbetsrättsområdet hösten 1994
var förödande för företagsamheten. Det blir alltmer
nödvändigt att lagstiftningen måste förändras och
moderniseras. Det går inte att ha en arbetsrättslig lagstiftning
som är anpassad till 1970-talets behov och arbetsmarknad.

På arbetsrättsområdet visade sig dessvärre regeringens oförmåga allra
tydligast. Det var sammanbrottet för arbetsrättskommissionen som ledde till
att Folkpartiet och andra partier fick agera och väcka frågan om en särskild
riksdagssession under sommaren 1996. Till sist återstod bara den lagstiftning
som regeringen länge var motståndare till. Men också då blev det många
olika turer. Regeringen kom först överens med Centern om en smärre, om än
otillräcklig, förändring av arbetsrätten. Efter kritik från LO backade
Socialdemokraterna delvis från sitt första förslag och av den välbehövliga
reformeringen av arbetsrätten "bidde det bara en tumme". Det enda som var
bra i förslaget var att man förlängde visstidsanställningen, men dessvärre
gjordes inget åt turordningsreglerna.

En fortsatt reformering av arbetsrätten brådskar dock, inte minst mot
bakgrund av att arbetsmarknaden hela tiden förändras och fler får andra
anställningsformer än visstidsanställningen. Mot den bakgrunden vore det
därför bra om riksdagen snarast kunde fatta ett beslut om att ändra LAS och
MBL så att 1994 års lagstiftning återinförs. Lagtexten finns redan tillgänglig.
Vad det gäller är bl a att möjlighet ges till undantag från turordningen i LAS
för två personer. I MBL bör veto- och blockadmöjligheternas borttagande
ånyo aktualiseras. Vi anser även att de regler som reglerar den s.k. Lex
Britannia skall slopas. För att få en modern arbetsrätt på sikt bör dessutom
frågorna bli föremål för en parlamentarisk utredning. En sådan utredning
borde studera hur man kan få in de nya anställningsformerna i det
arbetsrättsliga systemet.

Arbetstidsfrågan

Frågan om en förkortad arbetstid genom lagstiftning är som
vi redan tidigare i motionen varit inne på en kungsväg för
många som gett upp och anser att jobben är slut. Folkpartiet
delar inte detta synsätt. Vi anser att man genom en politik för
fler jobb genom företag kan öka antalet jobb och därmed
också sysselsättningen.

Folkpartiet är inte främmande för att det stiftas en ny arbetstidslag, men
den nya lagen måste utformas på ett sätt så att den uppmuntrar till flexibilitet
samt kommer bort från en lagstadgad normalarbetstid. Lagen måste vara
utformade på ett sätt så att arbetstiden kan läggas upp i en överenskommelse
mellan den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren efter deras behov och
önskemål.

Vissa frågor kring
arbetsförmedlingarna

I varje proposition som berör arbetsmarknadspolitiken har
det närmast blivit en tradition att regeringen föreslår
tillfälliga personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna.
Budgetpropositionen är inget undantag. Det föreslås 600
miljoner kronor under anslaget A1 Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader till tillfälliga personalförstärkningar
under 1998. Under anslaget A2 Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder föreslås 250 miljoner kronor att användas till
tillfälliga personalförstärkningar. Folkpartiet har tidigare sagt
nej till dessa förstärkningar med motiveringen att inga
ordentliga analyser görs för hur medlen används. Vi
vidhåller denna inställning.

Vi vill också passa på att uppmärksamma de privata arbetsförmedlingarna
och deras betydelse. Lagen om privata arbetsförmedlingar tillkom under den
borgerliga regeringstiden, trots starkt motstånd från Socialdemokraterna.
Efter en trög start visar det sig nu alltmer att det tillkommit en lång rad av
privata arbetsförmedlingar, speciellt är det förmedlingar som specialiserat sig
på ett visst yrkesområde som skapats. Det visar med all tydlighet på att lagen
fungerar som det var tänkt och vi har fått en mångfald på arbets-
förmedlingsområdet som gynnar både arbetsgivare och arbetstagare. Det är
därför viktigt att de privata arbetsförmedlingarna får finnas kvar.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att målet för arbetsmarknadspolitiken måste vara att pressa ned
den totala arbetslösheten,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetets sociala värde,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kvalitet skall prioriteras framför kvantitet inom den aktiva
arbetsmarknadspolitiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om satsningar på jobb inom tjänstesektorn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kompetensutveckling,

6. att riksdagen begär att regeringen undersöker möjligheterna till en
utförsäljning av AmuGruppen AB helt eller delvis,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en uppföljning av åtgärden arbetspraktik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de äldres situation på arbetsmarknaden,

9. att riksdagen beslutar avveckla åtgärden generationsväxling,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ungdomsarbetslösheten,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en utvärdering av kommunernas ansvar för arbetslösa
ungdomar mellan 20 och 24 år,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetslöshet bland invandrare,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnligt företagande,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökade insatser för arbetshandikappade,

15. att riksdagen beslutar om förändringar i arbetsrätten i enlighet med vad
i motionen anförts,

16. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning om
arbetsrätten tillsätts i enlighet med vad i motionen anförts,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny arbetstidslag i
enlighet med vad i motionen anförts,

18. att riksdagen avslår regeringens förslag om medel till tillfälliga
personalförstärkningar på arbetsförmedlingarna,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de privata arbetsförmedlingarnas betydelse,

20. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anvisar anslagen under utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och
arbetsliv enligt uppställning:

Anslag
Regeringens förslag
Anslagsförändring
A 1 Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader
4 189 814
-603 000
A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
21 961 114
-3 600 000
A 3 Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade
6 655 092
+250 000
B 6 Bidrag till Samhall AB
4 262 419
+50 000
Summa för utgiftsområdet

48 274 400

-3 953 000

Stockholm den 28 oktober 1998

Lars Leijonborg (fp)

Bo Könberg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Elver Jonsson (fp)

Siw Persson (fp)

Yvonne Ångström (fp)

Runar Patriksson (fp)

Helena Bargholtz (fp)